Uppenbarelsen

Nu visas inlägg taggade med Uppenbarelsen.

I Kyrkans Tidning 2 mars 2017 redovisas hur präster tror. Resultatet presenteras i perspektiv av om de har en formell eller fri tolkningsinriktning. Då undrar jag som biskop och tidigare forskare: är det ett relevant och värderingsmässigt neutralt sökljus? Vill någon vara formell i sin tolkning? Vem vill inte vara fri?

Kontinuitet/tradition och förnyelse är väl snarare de relevanta sökljusen. De är relaterade till varandra och ömsesidigt beroende. Utan kontinuitet förlorar förnyelsen sina rötter och i värsta fall sin legitimitet. Utan förnyelse blir kontinuiteten till ett historiskt, musealt innehåll utan relevans i den tid vi lever. Båda behövs och är nödvändiga att hålla samman när vi i evangelisk-luthersk tradition talar om att kyrkan ständigt reformeras.

Saken gäller snarast hur den gudomliga uppenbarelsen i förkunnelse och undervisning relateras till det sammanhang där vi lever. Och den uppenbarelsen sker i historien. Därför måste de båda perspektiven hållas samman.

Så läser jag i Kyrkans Tidning hur en del präster distanserar sig från tron på kroppens uppståndelse i betydelsen av en ”fysisk uppståndelse”. Det redovisas att 75% av Svenska kyrkans präster tror ”att Jesu Kristi döda kropp vid uppståndelsen fick liv och lämnade graven. En fysisk uppståndelse alltså.” Till detta utfall ställer en ”rebellisk” präst frågan: ”Den kristna tron handlar väl inte om ett skelett?” Vem har påstått det? Frågan är om de vet vad de distanserar sig ifrån. Jag undrar för min del var i evangelierna det står något om att Jesu uppståndelse innebär att hans förmultnade kropp med skelett får liv och blir som förut.
Så kommer jag ihåg vad min fromma studiekamrat sa. Vad bevisar en tom grav? Förutom tomheten? Ingenting. Han hade en poäng. Det var lärjungarnas möte med Jesus som gjorde skillnad för dem.

Hur var det med Jesus? Som uppstånden gick han genom tid och rum. Dörrar och andra barriärer stoppade honom inte. Plötsligt var han där, bredvid dem. Han hade en uppståndelsekropp, som inte var begränsad av tid och rum. Varför då tala om skelett och att distansera sig från kroppens uppståndelse?

För över hundra år sedan valde man att översätta ”kroppens uppståndelse” med ”de dödas uppståndelse”. Det fanns goda skäl till det, inte minst från bekännelsesynpunkt. Dessutom är det kommunikativt bra. Tron på kroppens uppståndelse omsluter ett gudomligt mysterium som vi inte kan och bör förklara. Att Kristus gick genom döden till livet är avgörande i kristen tro. För Gud är inget omöjligt. För oss finns det mycket som kan tänkas vara osannolikt eller omöjligt. Jesus gick genom död till liv. Vi får följa honom, varje dag och när vår personliga dag är inne. Då är våra kroppsliga begränsningar borta. Med förtröstan stämmer jag in kyrkans bekännelse.

Taggar: , , , , ,

Jag gläder mig över att frågor om tro och bekännelse diskuteras i anslutning till ärkebiskopsvalet. Det är ett hälsotecken och nödvändigt för en kyrka. Jag har snarast varit åskådare och endast i begränsad omfattning talat och agerat. Jag har heller inte sett på intervjuerna av de andra ärkebiskopskandidaterna, så jag har svårt att tolka reaktionerna.

Med stigande förvåning och bekymmer har jag dock noterat personangrepp från olika håll, insinuationer om mygel och ovilja att tolka andra och det som de säger till det bästa. Diskussionen vittnar samtidigt om att bekännelsefrågor berör och engagerar.

Det gäller inte bara trons innehåll utan också om hur vi kommunicerar vår tro. Kanske finns här en förklaring till varför diskussionen blivit alltför hetsig. Det är viktigt att vi i kyrkan talar trons språk på ett sätt som bärs av förtröstan på Gud och tillit till andras troserfarenheter. Det finns rum för att reflektera om tro, för brottning med trons och livets frågor och för att lyssna på andra. Det är viktigt att vi tar till oss att kyrkans tro är större än vår personliga tro och bär den.

Det har hänt att jag blivit sorgsen. Så var det i torsdags när jag i Kyrkans Tidning läste professor Tryggve Mettingers frågor till oss biskopar om vår tro på Jesu uppståndelse, Jesu återkomst och de dödas uppståndelse samt ett evigt liv. De frågorna ska inte behöva ställas. Då har vi biskopar misslyckats: endera med innehåll eller kommunikation. Självklart får Mettinger som svar från mig ett trefaldigt ja.

Betänksam blev jag redan när några professorer av olika konfessionell tillhörighet uttryckte sin tacksamhet över att vi ärkebiskopskandidater varit otydliga om att Jesus ger en sannare bild av Gud än Mohammed. Alltför stor tydlighet kan bidra till islamofobi, sa de. Professorerna skiljde tydligen inte mellan uppenbarelsefrågan – vad Gud gör enligt kristendomen och vad andra religioner berättar om Gud – från frågan om hur vi förhåller oss till människor av olika tro. Dessutom har de problem med verklighetsförankringen, anser jag. Kristna från olika traditioner besöker våra kyrkor tillsammans med muslimer och andra troende. Min slutsats är motsatt professorernas: I ett pluralistiskt samhälle sviker vi vår kallelse och människors förväntningar om vi inte berättar om vår tro. Det efterfrågar människor oberoende av religiös tillhörighet. Det är bra för alla. Det är också avgörande för kyrkans framtid i vårt land.

Den kristna bekännelsen uttrycker att Gud handlar. Vi kan inte förklara hur det sker. Människan har varken förmåga och mandat att träda i Guds ställe eller rätt att förminska det gudomliga mysteriet. Vi får lita till Guds löften.

Den Kristus som är föremål för vår tro är ingen tankekonstruktion. Inkarnationen äger inte rum i våra egna tankar utan i historien. Kristus är Guds son eftersom Gud blev människa för att dela våra liv och ge oss nya livsmöjligheter. Vår bild av Kristus kan vara en tankekonstruktion. Men vår tro bygger inte på denna utan på levande Gud som uppenbarat sig och är närvarande hos oss.

 

Taggar: , , , , , ,