Utsatthet

Nu visas inlägg taggade med Utsatthet.

Tröst – det har vi behov av från det vi föds och genom hela livet. Det är viktigt att bli tröstad. Om vi inte får ta emot tröst är det inte bra för oss själva och vår relation till andra. Det är svårt att trösta sig själv. Möjligen kan det gå om jag tänker på hur jag tidigare fått ta emot tröst. Tröst finns i vardagen, men vi behöver den också på ett djupare plan, i vår existens som människor. Vad är tröst för dig? Har du själv fått ta emot så som du önskat?

När vi slår oss och gör oss illa, vid förluster av olika slag, då är det klart att vi behöver tröst. Barnets tröst i en vuxens famn helar smärta, gör det uthärdligt att leva, skänker trygghet, ökar tilliten till andra och öppnar upp för framtiden. Ett barn blir känslomässigt funktionsnedsatt om det inte får tröst.
Tröst handlar om den verklighet som vi delar och om vårt grundläggande behov. Kristen tro gäller våra liv och hur det som är vår djupaste längtan ska stillas. Med tanke på att tröst nämns nio gånger i dagens episteltext ur 2 Kor 1:3-7 måste den vara viktig. Den kopplas till vår situation, våra behov och till Guds väsen och vilja.

Liksom sorgen har många ansikten, finner trösten många former. Trösten berör djupet av vårt inre. Den ändrar visserligen inte det som varit svårt men möter situationen som vi står i. Trösten flödar ur barmhärtighet. Barmhärtigheten är den kärlek som bryr sig om den utsatta människan. Hjärtat ska vara med, det framgår av ordet. Barmhärtighet är att visa omsorg, vara med i det svåra så att det går uthärda och att porten till framtiden öppnas för oss trots det som är svårt. Att visa barmhärtighet är en kallelse till oss alla.

En av saligprisningarna i Jesu bergspredikan gäller barmhärtighet. Han säger: ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.” De ska få samma barmhärtighet som de ger. Det är den enda saligprisning där det som Jesus prisar också blir den gåva de utlovas.

I episteltexten kallas Gud barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Trösten och barmhärtigheten har alltså samma källa. Gud är med oss och tröstar oss i alla våra svårigheter. Den tröst som vi tar emot från Gud ska vi dela med andra. Vi får veta att det finns ett samband mellan de lidanden Kristus går in i och den tröst som han ger. Svårigheterna kopplas samman med trösten och frälsningen. Det finns en gemenskap i lidandena och därmed i trösten. Hoppet bärs av löftet att vi inte bara delar lidandena utan får del av trösten.

Den barmhärtighet och tröst det gäller berör djupdimensionerna i våra liv. Det är mer än en tröst för stunden. Den inrymmer livets mening och mål. Jag tänker på den rättfärdige och fromme Symeon som enligt Lukasevangeliets inledning väntade på Israels tröst. Den heliga Anden hade lovat honom att få se Messias innan han dog. Och det fick han i mötet med den unge Jesus i templet. Där fanns trösten. I skriften Tröstängeln skriver biskop Martin Lönnebo: ”Vid Guds hjärta finns den stora trösten ty där är den eviga samhörigheten.”

Den gudomliga trösten och frälsningen hör samman. Gud som råder över liv och död blir en av oss genom Jesus Kristus för att förnya våra liv. Den personliga tro som förtröstar riktas till honom. Misströstan försvinner då tilliten till den egna förmågan ersätts av förtröstan på att Gud kan och vill rädda oss. Missmodet byts mot hopp.

Att vara delaktig i trösten innebär att på ett föregripande sätt ha del i den frälsning som hör framtiden till. Det handlar om att leva uppståndelseliv i Jesu efterföljd. Som delaktiga i den stora trösten kan vi gå genom död till liv, varje dag och vid tidens slut. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst, vad än som kommer på”, sjunger vi i den stora tröstepsalmen 249.

Trösten täcker in alla behov, inte bara vid sorg över en nära anhörigs eller väns bortgång. Den möter utsatthet, hopplöshet och svårigheter. Guds nåd och kärlek är avgörande. Gud ger, vi tar emot. Kristus delar lidandet och skänker en tröst som är nyskapande. Att följa Kristus i lidandet är att ha ett självutgivande livsmönster.

Att trösta är att hålla om i den svåra situationen, det är att ge något som lindrar livet, det är att bidra till att det går att leva vidare, meningsfullt och hoppfullt.

I dagens evangelium kommer ämbetsmannen som står i kunglig tjänst till Jesus. Det var inte självklart för honom att ta det steget. Nöden drev honom att göra det. Hans son var sjuk, och han visade tillit till Jesus. Jesus skapade tro genom att vara närvarande och handla. När sonen var räddad, insåg ämbetsmannen vad Jesus gjort och kom till tro. Han fick tröst i sin nöd. Livet pånyttföds och hoppet återvänder.

Vi har alla i dopet fått kallelsen att följa Jesus. De som vigs till särskild tjänst ska rusta församlingen för uppdraget att dela evangeliet i ord och handling i samhälle och värld. Den tjänsten har som ett kännetecken erfarenheten av Guds närvaro och bistånd. Vi kan lita på Guds ledning och beskydd i livets mörkaste stunder, även då vi inte själva upplever det. Apostelns budskap till oss idag är att vi har delaktighet i Kristi lidanden och därmed i Guds tröst. Allt bär den gudomliga kärleken i Kristus.

Guds nåd är en evig källa till tröst. Vi sänds att förvalta Guds nåd i dess många former. Mina sändningsord hämtar jag från Andra Thessalonikerbrevet 2:16-17: ”Må vår herre Jesus Kristus själv och Gud, vår fader, som älskar oss och i sin nåd har gett oss evig tröst och säkert hopp, uppmuntra och styrka er till allt gott i gärning och ord.”
/Något förkortad predikan och vigningstal över Andra Korinthierbrevet 1:3-7 i Uppsala domkyrka, 3 e Trettondedagen/

Taggar: , , , , , , ,

När jag tänker tillbaka på 2016 fylls minnesbilderna som inget tidigare år av utsatta barn. Det enda jag något kan jämföra med är bilderna på de nakna och flyende barnen under Vietnamkriget i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet.
Fyraårige Alan från Syrien sköljdes upp på stranden i Turkiet. Han verkade ligga där fridfullt på mage, men hans liv hade slocknat i havet under flykten. Alans livsöde berörde. Krigets fasor, våldets kraft och flyktingarnas utsatthet kom in i våra vardagsrum genom den lille pojken.
Så har det fortsatt under året. Bana, 7 år, har med hjälp av sin mamma twittrat inifrån det instängda östra Aleppo och berättat för omvärlden om sin skräcksituation med vädjan om hjälp. För henne slutade det bra, hon är en av dem som evakuerats i stridernas slutskede. Många barn i Syrien har inte kunnat gå i skolan på fem år i ett krig som varat längre än Andra världskriget. I Aleppo räknar man med att över 200000 överlevande barn är traumatiserade och i akut behov av bearbetning av sina upplevelser för att inte fastna i posttraumatiska stressyndrom som förstör deras liv. Även bland de barn och ungdomar som kommit till Sverige finns sådana behov.
Barn behöver trygghet och en grundläggande tillit till att vuxna tar ansvar. Alltför många barn är socialt utsatta också i Sverige. Olika former av övergrepp är skrämmande vanliga, oftast dolda. Flyktingbarnens utsatthet gör särskilt tydligt det som tyvärr är en realitet i alla samhällen på vår jord.

Barnen intar en särställning i kristen tro. Därför har de kristna samfundsledarna i Sverige med stöd av oss biskopar tagit initiativ till Juluppropet för en humanare migrationspolitik. Fokus ligger på möjligheterna till asyl och familjeåterförening. Barnen står i centrum. Om de traumatiserade barnen ska kunna bli helade måste deras behov tillgodoses. Politikerna måste ta ansvar för migrationspolitiken som helhet. Juluppropet koncentrerar sig på det som berör barnen och familjerna genom att uppmana till att
• ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
• ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
• undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening
Skriv på du också och stöd de utsatta barnen och familjerna, http://www.juluppropet.se/.

Vi ska tillsammans bana väg för barnet. Jag har inte förrän i år identifierat mig med Johannes Döparen, kanske för att han levde i öknen, talade om bot och bättring och döpte för att åstadkomma syndaförlåtelse och omvändelse av människor. Han har verkat långt borta från min verklighet. Jag har i år tagit till mig att han banade väg för det unika barnet som skulle födas som ett av de många utsatta barnen på vår jord, i ett stall när det inte fanns utrymme för familjen någon annanstans.

Det var Johannes döparen som döpte Jesus i Jordan. Då hörs Guds röst som förkunnar att Jesus är Guds älskade son. Anden är närvarande när hans befrielseverksamhet inleds. Den avgörande skillnaden för oss är att vi lever av frukterna av den försoningsgärning som Jesus utfört. Men liksom Johannes Döparen är vi kallade att bana väg för Guds utsatta barn i stallets krubba och Guds lidande människa på korset. Barnet kommer till oss med liv och låter Livet segra. ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram”, säger profeten Jesaja. Nu får vi ta till oss att Gud uppenbarat det mitt ibland hos, trots att den verkligheten kan vara fördold för oss när vi har det svårt. Vi får lita till Guds löften. Så är vi hoppets folk som förtröstar på Guds nåd och inväntar den framtid som ligger i Guds hand.

Julkrubba från Betlehem 2016

Julkrubba från Betlehem 2016

Maria förenas med Johannes Döparen i uppdraget att bana väg för barnet. Hon gör det på ett unikt sätt genom att bära och föda det. När Gud kallar henne, säger hon sitt ja i ödmjukhet, lydnad och förtröstan. Hon bär barnet i sitt hjärta från det att livet tänds till dess hon står vid korsets fot och inte kan göra annat än att överlämna det till Gud som kallade henne en gång. Då talade ängeln talade till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud.”

I Marias mantel ryms alla barn på vår jord, ja, vi är alla barn hos Gud. Ängelns budskap till henne gäller oss. Det är avgörande att vi erkänner barnet inom oss och verkligen ser de utsatta barnen. Guds rike av nåd och barmhärtighet, kärlek och rättvisa hör barnen till. När vi banar väg för barnet, öppnar vi för att Guds vilja ska råda.

Jag tillönskar dig och alla andra barn en trygg och välsignad jul samt ett nådens år 2017

+ Ragnar

Taggar: , , , , , ,

Under fyra dagar har vi åkt många mil i centrala och västra Zimbabwe för att bland annat besöka de sjukhus och vattenprojekt som Uppsala stift stödjer vid de gamla missionsstationerna i Mnene och Manama. Denna gång hann vi inte till Musume och Masase. Det har blivit allt svårare att klara sjukhusen liksom allt annat där på grund av samhällsutvecklingen, ständiga avbrott i elförsörjningen och bristande ekonomiska resurser för löner och övriga kostnader. De allt effektivare och billigare solpanelerna ger dock visst hopp om en bättre framtid. Sådana har börjat installeras vid institutioner och privata bostäder. Vid det biskopskontor som uppförs i Zvishavane för Centrala stiftet finns paneler som klarar belysning, kylskåp och internet utan elavbrott. Sjukhuset i Manama har också ständiga problem med elförsörjningen. Där driver solpaneler numera de nödvändiga tekniska systemen. Med fler skulle sjukhusen klara sig än bättre.

Solpaneler driver stiftets kontor i Svishavane

Solpaneler driver stiftets kontor i Svishavane

Sjukhuspersonalen ska få sina löner från staten men dessa blir alltmer otillräckliga. Det har också resulterat i en brain-drain, alltså att många högutbildade och ledarskapskapabla människor har lämnat landet för grannländerna, Storbritannien, Canada, USA och Australien.

Sophämtningen fungerar inte. Återvinningsföretagen har slagit igen. Ingen tar hand om de spisar och kylskåp som slutat fungera. Resultatet är resursslöseri och miljöförstöring. En hel del sopor bränns, också de som inte borde. Efter vägkanten och särskilt i korsningarna ligger ofta förpackningarna i drivor. Det är varken bra för miljön, ekonomin eller självkänslan.

De fattigaste och mest utsatta tar varje möjlighet till överlevnad. Vid vägen ner mot Sydafrika plockas prostituerade upp av lastbilschaufförerna. Kvinnorna handlar där och återvänder med andra lastbilar.

Jag kunde omöjligt räkna alla vägspärrar som polisen satt upp. Det mest förnedrande var att vi inte stoppades, utom en gång av misstag. Varför inte? Därför att vi var två vita som åkte med i bilen. Alla som måste stanna var svarta. Förutom legitima syften, som att kontrollera om smuggling förekommer, ville poliserna hitta fel som kunde motivera en muta. Att sådant förekommer ville man inte visa för vita medborgare eller gäster. En slags omvänd rasism i praktiken av en regim som främst ägnar sig åt att samla in pengar och bestraffa sitt eget folk istället för att regera på ett normalt sätt.

Gammal afrikansk glädjedans vid modern julgran

Gammal afrikansk glädjedans vid modern julgran

Det här fick mig att tänka på en film av prästen och filmaren Per Söderberg som vi använde i konfirmand- och ungdomsverksamheten på 1970-talet. Den handlar om en man som går runt med en vagn med en stor sopsäck, sopkvast och annan städutrustning. Han plockar upp skräp där han går. Han tvättar ansiktet på en prostituerad kvinna med en trasa och hennes ansikte förvandlas. Det är Jesus som vandrar och befriar människor från skräp så att deras liv får en annan gestalt.

Så kan vi se på betydelsen av julen, när Gud blir en av oss i Jesus. Det är Sophämtaren som kommer. Det finns alldeles för mycket skräp hos oss, synligt och osynligt. Det håller oss fångna och hindrar oss från att leva som Gud vill. Sophämtaren kommer för att ta bort det. Vi får möta honom. En framtid öppnas där alla behandlas med värdighet. Det var ju i den kallelsen som Maria, Jesu moder, gick in med ödmjukhet och i förtröstan på att Gud kan. Marias lovsång när hon svarar ja handlar om förändring och förnyelse. På vår resa har vi mött många som lever av nåd genom tron, trofasta i sin kallelse i vardagen. Och de sjunger, skrattar och delar gärna med sig. De ger oss ett välsignat julbudskap.

En välsignad jul till er alla!

Taggar: , , , , ,

Den senaste tiden har många människor som flyr för sina liv och sin säkerhet kommit till vårt land. Ibland låter det som att det är en alldeles ny situation men i många delar av världen har detta pågått under lång tid. Långt fattigare länder än Sverige har öppnat sina gränser för att hjälpa människor i behov av skydd. Nu är det vår verklighet.

Det stora problemet är inte att människor flyr till Sverige utan att de tvingas fly, att så många lever i krig och med orättvisor, i grunden att vi som mänsklighet inte har kommit längre. Det är en särskild sorg för oss som troende när religionen används som motiv för de fasansfulla handlingar som har drabbat de flyende medmänniskorna.

Mitt i allt det svåra finns en strimma av glädje och hopp. Civilsamhället har ställt upp på ett fantastiskt sätt. Det gäller också för vårt stift, en enastående solidaritet visas. På ett par dagar ställde församlingar upp med nästan tusen boendeplatser och visade många andra sätt att hjälpa medmänniskor i en svår utsatthet. Men jag är bekymrad över att myndighetssverige inte förmår möta den akuta krissituationen på ett relevant sätt. Regelverken är alltför stelbenta, I krissituationer måste undantagen bli regel.

När vi ser det som sker går ett eko genom historien. Vi ska snart möta julens under, att Gud blir en av oss, som ett utsatt barn. Jesus fick börja sitt liv på flykt. Hade inte änglar och människor kommit till hjälp hade han inte överlevt sina första år. I varje flyktingbarn möter vi Jesus. Det får vi aldrig glömma.

 

Taggar: , , ,

Det är på allvar. Livet är hotat. Därför behövs ännu en klimatkonferens för mänsklighetens överlevnad. Därför behöver vi alla i smått och stort tänka igenom på vilket sätt vi kan bidra till att jorden ska bli beboelig för kommande generationer. Kristen tro ser människan som Guds medarbetare i skapelsen. Guds vilja ska ske. Guds rike ska utbredas. Kristen tro ger hoppet som ett särskilt bidrag till arbetet för mänsklighetens överlevnad.

Barnet ville direkt greppa dopets betydelse

Barnet ville direkt greppa dopets betydelse

Första advent ligger mig varmt om hjärtat. Ljusen ska tändas som tecken för honom som är världens ljus, för allas vårt behov av ljus och för vår kallelse att vara ljusbärare till andra. Allt det påminner dopljuset också om. Det var fint att få tända det denna adventshelg när vårt andra barnbarn döpts. Vi sjöng sång 212 i Psalmbok för barn, ”Jag tänder ett ljus”, där varje vers slutar med en bön för barnen på vår jord: ”För dagar som ska komma och allting som ska ske, vi ber dig, Herre, att alltid vara med.” Överlevnadsfrågorna är på liv och död, viktiga för oss alla. Bönen om att Jesus ska vara med är innesluten i hans eget löfte om att vara med oss alla dagar till tidens slut. Där han är, där är Guds rike. Där Guds vilja sker, där blir Guds rike synligt. En dag uppfylls hoppet fullt ut.

Vi har en orolig tid bakom oss med terrordåd och människor som flyr till vårt land undan förföljelser och krig. Men ljuslågorna övervinner mörkret också i år. Jag ser på det tända ljuset som fördriver mörkret och ber att kärleken ska tränga undan hatet, att hoppet ska ersätta förtvivlan och att solidariteten ska visa sig starkare än den trånga egoismen. Amen.

 

Taggar: , , , , ,

Jag har gjort en resa de första dagarna i november. Den gick till Tirana i Albanien för en global konsultation. Företrädare för hela bredden av kristna traditioner möttes för att dela erfarenheter och överlägga om diskriminering och förföljelse. Hälften av de 145 deltagarna kom från kyrkor som lever särskilt utsatta, vissa även hotade till sin existens. Genom alla personliga berättelser blev det också en inre resa till lidande, dödande, fördrivning och hotade livsmöjligheter. I den resan ingick att Bibeltexterna fick en fördjupad innebörd. Den tidiga kyrkans erfarenheter blev nutida. Ett exempel på en sådan text är Andra Korinthierbrevet 4:8-11, där Paulus reflekterar över sin situation och att kraften kommer från Gud, inte från honom själv: ”Alltid är jag ansatt men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.” Det handlar om att följa Kristus tillsammans. Korset enar. Nöden förenar.

Kristi uppståndelsekatedralen i Tirana

Kristi uppståndelsekatedralen i Tirana

Det var ingen tillfällighet att Global Christian Forum samlades i Albanien. Efter Andra världskriget skedde en svår förföljelse av troende under en sällsynt hårdför kommunistisk regim av kinesiskt snitt. Sedan blev all religionsutövning förbjuden 1967. Albanien utropades som det första ateistiska landet. Med diktaturens fall för 25 är sedan kom den stora förändringen. Gudstjänster kunde firas. Vid en mottagning hos Albaniens president påminde han om det och det förtryck som troende från olika religioner hade plågats av.

Albaniens ortodoxa kyrka återupprättades 1992 av den ekumenisk patriarken i Konstantinopel. Som ett påtagligt tecken för att livet segrar till slut står den magnifika Kristi uppståndelsekatedralen i Tiranas centrum, som blev klar några år efter befrielsen.. I dess kulturcentrum hölls mötet.

Några kvarter därifrån ligger den romersk-katolska S:t Pauluskatedralen. Biskopen Frendo anknöt i sin hälsning till moder Teresa och hennes ord om att vi kan se Guds ansikte i varje människa. Mötet fokuserade på att människor som skapats till Guds avbild inte behandlas som sådana på alltför många platser. Generalsekreterare Olav Fykse Tveit från Kyrkornas Världsråd underströk att kristna har ett ansvar för alla människor. Det var också budskapet från de allra mest utsatta kristna.

Kardinal Kurt Koch från enhetsrådet framförde en hälsning från påve Fransiskus om behovet av kristen solidaritet i de svåra omständigheter som många kristna och kyrkor befinner sig. Delat lidande är den mest genuina form av ekumenik. Förtryckarna gör inga skillnader mellan kristna. Alla döpta hör till samma Kristi kropp.

Ärkebiskop Anastasius hälsar Global Christian Forum

Ärkebiskop Anastasius hälsar Global Christian Forum

Redan första dagen fick vi lyssna till tio vittnesbörd om diskriminering och förföljelse. Och många andra följde under de tre dagarna. Det blev en smärtsam resa in i en värld som vänt Gud ryggen. Förtryckets ledare och hantlangare försöker dölja att det är så genom att motivera tortyr, våldtäkter och dödande med att de utför Guds vilja. Det är närmast en hädelse mot Gud som skapat människan till sin avbild, oändligt värdefull, med kallelse att bli det hon är och att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Gud delar utsatthet och lidande. Kristna runt jorden förenas i kampen mot ondskan oavsett vilka som drabbas. Vid den avslutande Taizégudstjänsten sjöng vi rövarens ord till Jesus på korset: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” När vi bad Herrens bön hörde vi böneropet från moskéns minaret. Det lät ovanligt vackert. Jag uppfattade det som ett tecken för att utsatthet och lidande saknar mänskliga gränser och att människans längtan efter befrielse är universell. Därför ber vi.

Kyrie eleison.

Taggar: , , , , , ,

Gud är livets källa. Det är för livets skull som vi är kyrka och kristna. Gud vill att vi ska leva. Det är mer än att bara överleva. Gud är närvarande hos oss, ger oss kraft att leva och visar vägen. Vårt uppdrag är att fler ska få del av det liv som Gud ger. Därför förkunnar vi evangeliet i ord och handling.

Det pågår en ständig kamp om livet. Döden sätter gränserna. Ondskan och brustenheten i vår tillvaro tar bort livskvalitet och hindrar att Guds goda vilja sker. Vi ser det i våra egna liv. Nu blir det särskilt påtagligt när människor dödas, fråntas sin värdighet, förtrycks och fördrivs. Skarorna av flyende vuxna och barn ger en bild av människor som gäster och främlingar på en jord som är tillfångatagen av döden och av ondskans makter och hantlangare.

För den människa som kränks eller fråntas sin värdighet, som drabbas av obotlig sjukdom, som förlorar hoppet om ett gott liv i den djupa depressionen eller förvirrande psykosen kan döden uppfattas som en befrielse, livet efter döden te sig ljusare än livet före. Så kan det vara även för en kristen, hur svårt det än är för de efterlevande att leva med. Utsattheten i dödens närhet begränsar perspektiven till det basala, att leva. Alla orkar inte det och att ta till sig orden i Uppenbarelseboken om att inte vara rädd för det som man han eller hon kan behöva utstå.

Jesus som väntar på oss vid tidens slut vet hur vi har det. Han som blev människa för vår skull bryr sig om och är med oss när vi lever i dödens närhet.

Jesus delar vår sårbarhet, utsatthet och lidande. Guds solidaritet med oss och hela skapelsen uppenbaras när Jesus går genom död till liv. Den består i livets alla skiften, i kampen för livet. Vi är kallade att vara Guds medarbetare för livets skull.

Jesus ger löftet om ett liv i evig gemenskap hos Gud. Hoppet bär genom död till liv, varje dag och till sist hem till Gud.

(Morgonmässa i Uppsala domkyrka den 24 september. Text: Upp. 2:8-11)

Taggar: , , , , , ,

Det är väl uppenbart att något gick snett kommunikativt, processmässigt och möjligen ledningsmässigt i den allra första fasen av arbetet med ny kyrkohandbok.

Det som verkligen förvånat mig i det förslag som förberetts under lång tid innan det sändes på remiss är det kvalitetsmässigt ojämna resultatet. Det är för många ord, tveksamma ordval och kvalitetsmässigt ojämnt språkbruk i de liturgiska läsningarna. Det får negativa återverkningar i de sjungna partierna i vissa alternativ. De musikaliska serierna är inte tillräckligt genomarbetade och fullständiga. Teologiskt är det uppenbart att särskilt det som berör tillvarons mörka sidor och Jesu lidande och försoningsdöd varit svårt att hantera och uttrycka. Konsekvenserna blev påtagliga i nattvardsbönerna och prefationerna.

Men detta är historia. Sedan i höstas pågår ett omfattande städarbete. De delresultat som jag fått ta del av i biskopsmötet inger förtroende. Teologin analyseras, språket förbättras och de musikaliska svagheterna åtgärdas steg för steg.

Mot denna bakgrund kan man inte annat än höja på ögonbrynen åt den häftiga kritik som ledande kyrkomusiker och andra kyrkomusikaliskt engagerade levererar utan nyanser. Det finns anledning till kritik men denna saknar alla proportioner. Jag anser även att den till stor del saknar förankring i den kyrkliga verkligheten. Jag ska förklara vad jag menar med det.

Varför fortsätter en stor majoritet av försöksförsamlingarna att använda kyrkohandboksförslaget trots de uppenbara teologiska, språkliga och musikaliska bristerna? Som biskop besöker jag församlingarna, firar gudstjänst och samtalar med präster, kyrkomusiker, övriga anställda och medarbetare. Ett bra svar är nog att behovet av förnyelse är utomordentligt stort. Längtan efter fler musikaliska uttryck än den traditionella gregorianiken är stark. Tonus solemnis i gällande kyrkohandbok återkommer i serie A men behöver som kritikerna hävdar revideras på ett kompetent och varsamt sätt. Bristerna bör gå att åtgärda.

Många kyrkomusiker verkar anse att den nya serie B har högre musikaliska kvaliteter än de andra nya serierna. Jag kan personligen förstå det. Men det synsättet delas inte utan vidare i särskilt de mindre försöksförsamlingarna.

Som biskop är jag bekymrad över att många församlingar inte ens har ansökt hos domkapitlet om att fortsätta med försöksordningarna. Även när jag kommer på besök skäms man inte för att blanda serierna. Ofta minskas de liturgiskt sjungna partierna ner. Än vanligare är att endast ett alternativ används, gärna det enklaste Helig och O, Guds lamm. En pastoral anledning till det här är att de gudstjänstfirande deltar alltmer sällan och då gäller det att de har en möjlighet att känna igen sig, och utan större svårigheter sjunga med. Det kan jag förstå men det visar också på behovet av musikalisk bredd med flera serier som är sångbara.

Det är väl självklart att en ny kyrkohandbok ska ha god kvalitet. Men en sådan kvalitet kommer inte endast till uttryck genom en akademiskt högtstående kyrkomusikalisk bearbetning eller för den delen genom ett fullödigt samspel mellan ord och toner. I ett gudstjänstliv avgörs kyrkohandbokens kvalitet av hur den blir mottagen och använd av dem som firar gemensam gudstjänst. Vår stora utmaning gäller att fler ska fira gudstjänsten som en delaktighetens mässa.

Det är meningslöst att diskutera vad som kunde gjorts bättre från början. När nu ett bättre förslag är på väg och väntetiden redan är alltför lång kan inte jag och många med mig acceptera att den nya kyrkohandboken fördröjs ytterligare. Nuvarande oklara mellanläge kan inte vara länge till. Det är hög tid att vi blir konstruktiva. Fortsatt bearbetning, remissbehandling och slutjustering ligger framför oss innan beslut fattas.  Rödpennan får användas när något inte håller måttet.

Alla behov kommer inte att kunna tillgodoses med denna revison av kyrkohandboken. Därför behöver vår kyrka finna en form för ett kontinuerligt och kompetent arbete för utveckling av liturgisk text och musik.

Kyrkohandboksarbetet handlar inte bara om kontinuitet med det förgångna utan om förnyelse i vår tid. Endast så kan det kvalitetsmässigt bärande från gångna tider leva vidare. Endast så kan nya tiders teologiska och musikaliska uttryck anknyta till det som visat sig andligt hållbart genom tiderna.

Jag är övertygad om att med den nystart som nu skett kommer vi att få ett teologiskt, musikaliskt och pastoralt försvarbart förslag till kyrkohandbok. Om vi hjälps åt.

Taggar: , , , , ,

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Det fick vi hälsa varandra flera gånger vid stiftshögmässan i Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn idag på Annandag påsk.

Livet föds på nytt

Livet föds på nytt

Vi kan spegla våra liv i det som händer lärjungarna under vandringen till Emmaus. Efter skärtorsdagens och långfredagens händelser befann sig lärjungarna i en utsatt situation. Deras förtröstan var som bortblåst. De var tillbaka på ruta ett, som om åren med Jesus inte alls funnits och förändrat deras liv. Jesus hade utlämnats till att hånas och lida, hade korsfästs och lagts i en grav. Det svåraste var nog att de hade förlorat hoppet.

Jesus går med dem men de förstår inte att det är han. Han frågar hur de har det och vill höra deras berättelse. De delar öppenhjärtligt vad de upplevt. De berättar också om den strimma av hopp som de fått genom att kvinnorna varit vid graven och berättat att Jesus inte fanns där. Men ingen hade sett Jesus. En tom grav bevisar ju inget. Det var inte tillräckligt för dem. Men de anade att något kunde ha skett som låg över deras förstånd.

Varje människa har en personlig berättelse om sitt sökande efter ett gott liv, sin längtan efter mening i livet och sitt hopp om en god framtid. Det är viktigt att den personliga berättelse vi alla bär på får möta den stora berättelsen. Det skedde på vägen till Emmaus. Jesus bär den stora berättelsen och vill höra den personliga. Som kristna kan vi också känna igen oss i lärjungarnas situation när vi drabbas av tvivel, livskriser och missmod. Då finns Jesus hos oss för att möta oss som den uppståndne. Vi behöver möta honom varje dag och särskilt när livet är svårt. Jesus lever och går med oss.

Lärjungarna behövde lyssna till Guds ord och förstå sin situation i ljuset av den stora berättelsen om Guds handlande i Jesus Kristus. De hade hört berättelsen men inte tagit till sig den. När de verkligen lyssnar på Jesus lär de sig något på djupet om sina liv och Guds närvaro och handlande med dem. De bär på den avgörande livsfrågan om det finns en grund för att tro på ett förnyat och meningsfullt liv buret av hopp. Det förutsätter ju att Gud har den verkliga makten och inte låter världens makter segra genom att bryta ner och söndra, förstöra och ta död på livet. Allt var förutsagt i skrifterna. Jesus visade att budskapet om Messias syftar på honom själv.

Emmausberättelsen är också berättelsen om att lärjungarna och kyrkan behöver Guds ord för att finna Guds vilja när det gäller försoning och andlig förnyelse. Evangeliet är Guds gåva. Vi är helt beroende av att Gud talar och handlar med oss genom Jesus Kristus.

Det räckte inte för lärjungarna att budskapet i de heliga skrifterna förklarades för dem. De hade behov av att möta Jesus personligt. De ville att han skulle stanna och äta med dem. Måltiden är livsnödvändig. Den ger oss delaktighet med varandra när vi delar måltidens gåvor.

Det var när Jesus tog brödet, läste tackbönen och bröt brödet som lärjungarna kände igen honom. När Guds son handlade med dem kunde de möta honom personligt. Det är möjligt än idag. Jesus kommer till oss i evangeliets ord om försoning, seger över döden och uppståndelseliv. Brödet bryts och tackbönen läses även idag. De heliga gåvorna delas. Vi får möta den uppståndne och ta emot honom. Det som skett under påskens dramatiska händelser blir då personligt för oss: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Utsatta blir delaktiga. Emmausberättelsen är berättelsen om gudomlig omsorg, Jesus frågar hur vi har det i vår utsatthet. Den är berättelsen om gudomlig närvaro: Jesus vandrar vid vår sida redan innan vi inser det. Den är berättelsen om att Jesus lever och att vi ska leva. Vi får leva som hoppets människor. Vi kallas att bära bud om liv till andra utsatta på vår jord.

Taggar: , , , , , ,

Idag var det stor högtid i Uppsala domkyrka när fyra vigdes till präster. Jag valde som tema för förkunnelsen ”Av nåd genom tro” som är nyckelord i den reformation på 1500-talet som hör till vår kyrkas bekännelsetradition. Orden syftar på en förnyad gudsrelation och ett förnyat liv. Det sker av nåd, som en gudomlig gåva till oss. Det är inte beroende av vad vi klarar av och presterar.

Nåden kommer till oss personligt när vi förtröstar på Gud och det Gud ger och gör. Så är också tron ytterst en gåva. I läsningen ur Första Kungaboken fick vi höra hur Salomo ber Gud att även lyssna till främlingens behov. Gud är inte Gud bara för det utkorade folket. Det är viktigt för Salomo att Gud är gränsöverskridande och handlar över de mänskliga gränserna. Ur Romarbrevet läste vi en av reformationens grundtexter om evangeliet. Kärnan i den är att den förnyade gudsrelationen är en gåva som ges så att tron blir till liv och delat liv med andra.

Hur Jesus skapar tro och hur denna tro visar sig fick vi ta del av genom berättelsen ur Matteusevangeliet om mötet mellan Jesus och den romerske officeren. Det är ett gränsöverskridande möte och visar oss att tron kan finnas där vi minst anar det. Det stämmer till eftertanke.

Den romerske officeren var van att ta emot befallningar och ge order hit och dit. Det brukade bli som han ville. Det mesta gick att ordna. Han kunde klara sig själv. Men inte nu längre. Han hade nog prövat alla andra möjligheter. Han var utsatt i sin nöd och går över en mänsklig gräns när han söker upp Jesus med sina behov. Berättelserna om människors möte med Jesus tycks ofta ha som bakgrund att de inte längre klarar av livet på egen hand. De behöver mer än vad en människa förmår klara av själv. Behoven är för stora. Det är fascinerande med Jesus som Guds son att han delar våra liv och därmed visar att han har behov av det som är nödvändigt för en människa. Samtidigt uppenbarar han en gudomlig verklighet som är större och ger mer.

Nåden och nöden är förutsättningarna för att Jesus ska rädda och befria oss. Vi bär alla på en längtan tillbaka till Gud som livets källa och ett sökande efter livets mening. Det gäller att vi bejakar vår längtan och våra behov. Vi söker i många sammanhang. Det gäller att hitta rätt, som officeren gjorde. Då möter Jesus vår längtan.

Vi behöver mer av förtröstan till Gud och tillit. I kyrkan bör vår utgångspunkt vara att Gud handlar med oss. Det gudomliga Ordet finns mitt ibland oss. Kristus lever och är närvarande också hos oss idag som han lovat. Han kommer till oss som det gudomliga Ordet och ger sig själv åt oss i den heliga måltiden. För dig utgiven, för dig utgjutet får vi som ett personligt tilltal. Jesus just för dig och mig.

Vi är kallade att vara Kristusvittnen, att berätta om nåden som vi lever av och den tro som vi fått ta emot som en gåva. Mer än någonsin tidigare är det avgörande att många berättar om sina möten med levande Gud och hur livet får en ny gestalt. Vi ska inte skämmas för evangeliet sägs i Romarbrevstexten. Det är en Guds kraft som räddar alla som tror.

Den kristna tron ska delas med medmänniskan över alla mänskliga indelningar och gränser. Det visar mötet mellan Jesus och den romerske officeren. Låt oss därför göra som officeren och söka upp Jesus i bön: Säg bara ett ord! Kom också till mig och alla andra som längtar efter att bli hela människor. Amen. Det är livsviktig bön.

 

Taggar: , , , , , ,

« Äldre inlägg