Biskop Tuulikkis anteckningar

I april hade jag förmånen att vistas två veckor på Island. Den första veckan var jag med biskopskollegiet på retreat i Skalholt, med den isländske biskopen Karl Sigurbjörnsson som ledare och med tideböner på klingande isländska. Detta språk som jämfört med svenskan påminner mig om relationen mellan finskan och estniskan. Alla islänningar läser danska i skolan så kommunikationen kan vara lite svår men inte alls omöjlig. Många islänningar kan dessutom utmärkt svenska och många har nära relationer till vårt land. Både språket och det omgivande landskapet gjorde att de tysta dagarna fick en särskild innebörd.

Den andra veckan var jag tillsammans med Härnösands stifts kontraktsprostar för studiebesök hos den isländska kyrkan. Vi besökte stiftskansliet och gjorde flera församlingsbesök och vi träffade en professor på teologiska fakulteten som berättade om deras prästutbildning. Den lutherska kyrkan på Island har som en väl förankrad folkkyrka mycket att lära oss. Det som intresserade oss särskilt var hur församlingarna och kyrkan har lyckats bemästra den ekonomiska kris som följt efter bankkraschen. Vi lärde oss följande: Folket har tappat sin tro på politiker och myndigheter och statsapparat. Detta har också drabbat förtroendet för kyrkan som uppfattas som en del av de statliga myndigheterna. Församlingarna har fått göra drastiska nedskärningar och det har det i många fall drabbat barn- och ungdomsverksamheten. Även diakontjänsterna har blivit färre, trots att den kyrkliga diakonin verkar vara mycket effektiv med konkreta hjälpinsatser för de behövande. Prästerna är de som man sist gör sig av med. Frivilligheten uppmuntras, vilket inte är helt oproblematiskt eftersom lagar och bestämmelser gör att man även i kyrkans verksamhet kräver en viss professionalitet.

Utöver studiebesöken hann vi också med några obligatoriska turistbesök; bada i Blåa Lagunen i de varma källorna, se på geyshirer och historiskt berömda platser till och med blomsterodlingar i växthus som drevs med hjälp med de varma källorna. Under vistelsen på Island fick vi också vara med om en historisk händelse. Den isländska biskopslängden utgår från 1000-talet och nu valde man den första kvinnliga biskopen. Hon heter Agnes Sigurdadottir och kommer att vigas i början av sommaren. Nu fick vi möjlighet att möta henne.

Alla som var med mig på studieresan – åtta prostar, stiftsdirektorn och biskopsadjunkten – försäkrade vid hemfärden att man hade lärt sig mycket nyttigt med tanke på vår kyrkas framtid och alla kände sig inspirerade av det isländska kyrkolivet och inte minst av den stora och generösa gästfriheten som våra vänner i systerkyrkan visade oss.

 +Tuulikki

Här var det mellan ljuset
och mörkret en strid
Dock segrade ljuset
för evig tid
Nedstörtad är döden
och tron står opp
bland jordiska öden
med himmelskt hopp.
Ni sörjande kvinnor, vem söker ni här?
Den levande ej bland de döda är.
Uppstånden är Jesus. Halleluja!

Så diktade en av mina företrädare om påskens budskap för två hundra år sedan. Orden håller fortfarande.

En annan biskop i Härnösands stift grundade Vårsta, numera diakonistiftelse, då diakonissanstalt för bland annat utbildning av diakonissor. Ernst Lönegren var direktor för Vårsta samtidigt som han var stiftschef, till synes utan några större problem. Han måste ha haft betydligt färre mail att besvara än vad den nuvarande biskopen har … I år firar Vårsta 100-årsjubileum med en upptakt i slutet av april och ett större firande i samband med stiftets medarbetarmöte i september (läs mer om det på medarbetarmötets webbplats).

Det går förmodligen inte att mäta vilken betydelse Vårsta har haft för de nordliga stiften när det gäller diakonins utveckling. Även om utbildningen numera bara är cirka 20 procent av Vårstas verksamhet, är den dock en stor del av diakonigårdens ”själ”. Det är mycket tragiskt att denna period med all sannolikhet snart är över. I synnerhet som utbildningen fått goda vitsord av både lärare och studenter. Denna förändring hänger ihop med en föreslagen stor utbildningsreform som innebär att kyrkan själv tar hand om den pastorala utbildningen med ett nytt utbildningsinstitut i Uppsala och Lund. Jag har själv varit delaktig i det enhälliga beslutet som fattats av nämnden för utbildning, forskning och kultur. Om beslutet hade blivit ett annat; att kyrkan skulle anlita en utomstående högskola eller universitet för den pastorala utbildningen, hade det knappast blivit Vårsta eller Mittuniversitet som fått uppdraget då heller. Det viktiga är, som jag ser det, att man i framtiden kan ha ett gemensamt slutår eller halvår för alla präster, diakoner, pedagoger och musiker. Det är hög tid att de olika yrkesgrupperna får en gemensam grund att stå på. Och särskilt viktigt är det att prästernas utbildning kommer att innehålla en del med diakoni. Bedrövligt är dock att Vårsta redan under övergångstiden förlorar sin halvfartsutbildning, som har bedrivits med stor framgång, och som nu hamnar i Ersta/Stora Sköndal. Flera av diakonkandidaterna i vårt stift hade räknat med att kunna genomföra den på hemmaplan.

Under de snart tre år som jag har bott i Norrland, har jag med häpnat kunnat se hur lågprioriterad geografiskt halva Sverige är av statsmakten. Det är mycket man tvingas lägga ner och många arbetstillfällen flyttas till södra Sverige. Vi har en splitter ny järnväg, som invigdes av kungen för över ett år sedan, men fortfarande går det inga tåg. Även om den svenska staten har glömt Norrland, har jag hunnit fundera över om vår kyrka behöver följa samma väg. Vad betyder ”bland jordiska öden med himmelskt hopp” i dag i den norrländska verkligheten?
+ Tuulikki

Strålande sol från en klarblå himmel. Massor av vit snö vid vägrenar och på hustak, hus som ser ut som små bakelser. På besök i Jämtland under förra veckan, för visitation i Föllingebygdens församling, var de vyer jag mötte bättre än i någon turistbroschyr.  

Ordet glesbygd förknippas ofta med långa resor, undermålig infrastruktur, begränsad närservice och ett vikande befolkningsunderlag. Många barn och ungdomar på glesbygden tvingas åka skolskjuts långa avstånd, och i övrigt är befolkningen till stor del beroende av bil för att ta sig till och från aktiviteter, arbete och social service. Men i Föllingebygden fick jag också uppleva en annan innebörd av ordet.

Jag såg och förstod, att man Föllingebygdens församling ibland vill ersätta ordet glesbygd med ordet trivselbygd. Här vill man på alla sätt arbeta för att det positiva som finns i dessa bygder skall bevaras och stärkas: Närhet till människorna, omsorg om varandra, respekt för förfäders- och mödrars arv och en gemensam strävan till att utveckla en levande bygd med levande församlingar.

Vi gjorde besök på skolan och på två olika företag, som trots byråkrati och bistert företagsklimat tappert utvecklar sig själva och hela bygden, och jag upplevde att kyrkan är en naturlig del av samhället och att den ses som en naturlig kontakt som är värdefull att bevara och förbättra.

Vid skolbesöket var det varken min mitra eller kräkla som förvånade eleverna, utan det enkla faktum att jag aldrig hade åkt snöskoter! Det som jag inte heller hade gjort förr, var att provsmaka en del av ostsortimentet hos Skärvångens bymejeri. Det blev en angenäm upplevelse att minnas länge.

V i i Svenska kyrkan och i synnerhet i dess trängselområden har mycket att lära oss av glesbygdens kyrka. I framtiden kommer hela kyrkans resurser att minska och då behöver vi arbeta på ett sätt  liknande det man gör i våra glesbygdsförsamlingar redan i dag. Det är egentligen märkligt att de av våra karriärsugna präster söder om Gävle som verkligen vill skapa framtidens kyrka, inte gärna arbetar några år i Jämtland eller Härjedalen. Där skulle de kunna inhämta kunskap om kyrkostrategier för framtiden och teologi som stiger ur verkligheten.

+Tuulikki

 Ju äldre man blir, desto fortare går tiden. En hel månad har vi redan avverkat av detta nya år 2012. En händelserik månad som började med att domkapitlet fick njuta gästfrihet i vårt vänstift Lappo i Finland där vi var på studieresa, och som slutade med värmländsk gästfrihet på biskopsgården i Karlstad. Där gick biskopsmötet igenom det nya handboksförslaget och förberedde ett nytt biskopsbrev, ”Kyrkliga handlingar i ett mångkulturellt samhälle”, bland mängder av andra ärenden. Däremellan har vi fått två nya duktiga präster till vårt stift. Det var den första prästvigningen i den nyrenoverade domkyrkan.

 Jag har också haft anledning att minnas en annan högtid i en annan domkyrka, tio år har gått sedan den. Uppsala domkyrka var fullsatt, högkoret var översållad av vita nejlikor och där låg en svart kista prydd med samma blommor. En ung studenttjej hade en gång tittat på TV med sina vänner, det var en film som innehöll en begravning, och spontant sagt: Till min begravning kommer väl ingen. Jo, vi kommer, sade vännerna. Och vännerna kom. Det kunde varken hon eller vännerna ana att antalet vänner var så stort att inte ens Nordens största katedral räckte till. Hundratals människor fick stanna utanför och de som stannade hemma vid TV:n sörjde med vännerna de också och de var vänner de också. Nu låg den unga studenttjejen under blommorna i kistan, skjuten med två skott. Det var fadern som hållit i vapnet men det var släkten, kulturen och kravet på hedern som var mördarna.

Vad minns man bäst från en sådan högtid? Det var det ihållande regnet som blandades med våra tårar när vi långsamt vandrade till kyrkogården för begravning. Det var två grupper av kvinnor som satt mitt emot varandra i högkoret, och jag minns dem tydligt. På södra sidan satt de med hatt, representanter för det officiella Sverige, kronprinsessan, hovdamerna, landshövdingen, Mona Sahlin från regeringen. De satt stilla, tittade ner och torkade sina tårar försiktigt. På norra sidan satt vi nysvenskar, de som inte hade lärt sig seder och bruk i detta land eller som inte ville lära sig det, de som var svartklädda i hucklen, de som skrek ut sin sorg och vrede högt, högt. Skriken blandades med musiken i valven. Mellan dem stod Fadime Sahindals kista, och det kändes som att det var inte en klyfta utan ett klassgap mellan dessa kvinnor.

Det allra starkaste minnet som jag har från avskedshögtiden i Uppsala domkyrka är de sex unga kvinnor som bar kistan från kyrkan och, sedan på kyrkogården, sänkte den ner i graven. I Sverige har seden att släkt och vänner bär kistan nästan fallit i glömska. Tyvärr, säger vi präster, som anser att kistbärandet är en viktig del av sorgearbetet. Numera anlitas oftast professionella bärare, som bär, stiligt, säkert och mot betalning. Även på de platser där seden att de anhöriga bär kistan finns kvar, är det ytterst sällan kvinnor som bär. Enligt planerna skulle även Fadime Sahindals kista bäras av män, av hennes manliga kusiner. Så blev det inte. Männen fick gå och kvinnorna tog över redan på morgonen när kistan bars in i kyrkan. Hur skall ni orka, tvivlade även jag, men fick ett svar som en präst knappast kan argumentera emot: ”Gud ger oss kraft.” Och Gud gav kraft och kvinnorna bar sin mördade syster och visade ett exempel för oss alla mer eller mindre feministisk sinnade, vad kvinnor verkligen kan. Och att kvinnornas styrka är stor. De kistbärande kvinnorna har outplånligt etsat sig fast i mitt minne.

I samband med tioårsdagen av den här händelsen har många i Sverige blickat bakåt och ställt sig frågan: Har det blivit bättre nu? Jag tror att det har det. Förslagen om förbud mot tvångsäktenskap och barnäktenskap kommer att förverkligas. Medvetandet när det gäller hedersrelaterade brott har vuxit i hela samhället. Det har blivit bättre. MEN det har inte blivit bra. Svenska kyrkan har med framgång drivit frågor som förbättrat svensk flyktingpolitik, det kan vi vara stolta över. Men det finns ett liv även efter uppehållstillståndet. Minoriteternas språkliga rättigheter fungerar dåligt i praktiken och är ett hinder för integration. Den svenska folkkyrkan skall tjäna ett folk som rymmer en rik etnisk mångfald. Våra kyrkor ska vara rum där människor med olika språklig och kulturell bakgrund känner delaktighet. Vi som vill ha ett öppnare och generösare Sverige skall inte uppträda så blåögt som hittills. Det finns negativa saker med invandringen, seder och människosyn som kränker, traditioner som vi inte vill skall fortplantas till kommande generationer. Jag tänker på kvinnlig omskärelse, kvinnosyn och hederskultur för att nämna några exempel. Mycket återstår att göra. Det kanske är dags att äntligen börja älska sin nästa på riktigt.
+Tuulikki

 Julen står för dörren. Skrivbordet är städat. En del av pappershögarna har hamnat i strimlaren, en del till återvinningen och en del skall arkiveras, vilket innebär att det nu står en papperstrave på sekreterarens nystädade bord.

 Julklapparna är klara. Den bästa julklappen är förstås Svenska kyrkans matkasse. Det bästa julkortet kom från biskopskandidaten i Kuopio med en betraktelse där jag kunde läsa följande: ”Kände du ett styng i samvetet, när posten kommer med en julhälsning från någon som du inte har skickat något julkort till? Du funderar febrilt: Ska jag hinna fortfarande, när det bara är några dagar kvar till julen? Känn ingen skuld i onödan, gläd dig över gåvan som du fått! Tro frimodigt, att sändaren tänkt på dig i vänskap, när han/hon skrev ditt namn och din adress och undertecknade julhälsningen”. Vilket befriande budskap för en sådan som jag, som får många julkort. Känn inte du heller någon skuld, känn bara glädje!

 Årets sista offentliga framträdande var för en vecka sedan. Vi var över hundra frysande människor på Stora torget i Sundsvall som i snöslask och regn deltog i några barn och ungdomars manifestation för två flyktingfamiljer, vars barn varit deras skolkamrater sedan flera år tillbaka. Den ena familjen var redan utvisad, den andra är på väg att bli. Jag är full av beundran för de ungas kampglöd och engagemang för sina kamrater.

Själv kunde jag i mitt tal påminna om den kommande julen, att festen inte handlar om att hylla en gammal gubbe klädd i rött utan ett litet barn, ett barn som inte fick plats inne i härberget. Gud valde att bli ett litet värnlöst barn. Det var ingen tillfällighet. Det var ett medvetet ställningstagande. För barn är det viktigaste vi har. Barn är både framtiden och nuet. Ett samhälle som skadar sina barn skadar allra mest sig själv. När barn far illa hos oss är det ett allvarligt tecken på att något är mycket fel och behöver rättas till. Det finns ett ord, som sällan hörs i dagens debatt och vars betydelse har fördunklats, ett ord som jag ville lyfta fram i mitt tal på torget. Det ordet heter barmhärtighet. Barmhärtighet betyder både hjärta och barm; medkänsla och en öppen famn. Det behövs mer barmhärtighet i dagens Sverige, mer barmhärtighet i politiken när lagar stiftas.

 Därför riktar jag samma uppmaning till dig, som läser den här bloggen, som jag gjorde på torget i Sundsvall: Låt denna jul bli en barmhärtighetens jul! Kräv du som jag, och så många andra, en flyktingpolitik som inte innebär att barn far illa!

 Mina övriga tankar kring julens budskap kan läsas i mitt julbrev till församlingarna, som finns publicerats på Härnösands stifts hemsida. Fridfull jul!

 +Tuulikki

”Med hög ålder följer vishet, långt liv skänker insikt” står det i Jobs bok (12:12).

Man kan bygga upp sitt självförtroende med många kloka ord om åldrandet från Gamla Testamentet. Klokhet, frid, välgång och förstånd förknippas med stigande ålder. Det finns bara två problem; att åldrarna det handlar om är långt över hundra år och att det samhälle vi lever i nu för länge sedan lämnat den gammaltestamentliga värdeskalan bakom sig. I ett utseendefixerat samhälle som vårt, med inbyggd rädsla för döden, är åldrandet fult; rynkor, gråa hår, Alzheimer, ångest.

Därför är det så fantastiskt när någon vågar frimodigt fira sitt åldrande. Prosten och kyrkoherden i Ådals-Lidens församling har fyllt 60 år och dessutom troget tjänstgjort i 30 år i samma församling. I söndags fick jag vara med om att fira jubileumsmässa i en fullsatt kyrka och efteråt njuta av en välsmakande buffé i prästgården.

Finns det något mera allmängiltigt än att fylla år? Det gör vi alla varje år. Knappast finns det heller något som mer förenar oss alla än att vi – även de som är unga – blir äldre varje dag, året om. Födelsedagsfirande är den mest prestationslösa av alla de fester vi kan tänka oss att fira. Vi har inte medverkat på något sätt till vår egen födelse. Vi föds av Guds nåd och barmhärtighet. Vi har var och en vårt unika värde och olika fantastiska gåvor. De återkommande födelsedagarna ger oss möjlighet att blicka bakåt; det här har jag hunnit med, och framåt; det här skall jag göra om Gud vill och jag får leva. Det viktiga är att inte slösa bort vårt värdefulla liv.

Knappt en vecka innan firandet i Ådals-Liden hade jag själv också jubilerat, den 23 oktober hade jag varit präst i Svenska kyrkan under 40 år. Jag deltog i högmässan i Lunds domkyrka, min prästvigningskyrka och gjorde ett besök på Gamla kyrkogården i Lund med min prästvigningsassistent. Innan hade jag ätit lunch med några vänner. Jag har starka minnen från min egen vigning. Jag tror att jag är den enda prästen av kvinnligt kön som har blivit ”särvigd”. Det var lördagskväll, helgsmålstid. I de stora korstolarna satt bland andra en busslast finnar från gummifabrikens Trelleborg. Jag själv stod vitklädd vid altaret, läste trosbekännelsen på ett språk som inte var mitt och svarade jakande på frågor vars innebörd jag fortfarande kan fundera över.  

När jag några dagar efter mitt jubileum för första gången skulle uppträda i kyrkomötets talarstol i Uppsala, hade jag fortfarande dessa funderingar i färskt minne. Dessutom har jag under de åren jag själv haft förmånen att viga präster och diakoner ofta blivit imponerad med vilken allvar och seriositet kandidaterna ger sina livslånga löften.

Debatten i kyrkomötet handlade om hur kyrkan ska ställa sig till de präster som har valt bort möjligheten att leda vigselgudstjänster. Egentligen handlar frågan om huruvida man äger sitt ämbete själv eller inte, och om man kan svika sina löften utan någon påföljd. Jag tror inte att Guds rikes sak någonsin främjas genom slapphet och mesighet och medhårsstrykande snällhet. Jag skulle vilja att de präster som lämnat tillbaka sin vigselrätt till Kammarkollegiet tvingades tillbaka till det som de alltid har gjort, nämligen att hålla vigselgudstjänster för helt vanliga heterosexuella par. Det är ingen maktdemonstration från min sida. Men jag menar att vi inte får svika alla dem som faktiskt tar sina prästlöften på fullt allvar. Efter en lång debatt blev också beslutet i den riktningen som jag och flertalet önskade.

Väl hemma väntade en ny trappa i biskopsgårdens trädgård. Den gamla trappan hade mer eller mindre rasat ihop. Dessutom visade det sig att den var felbyggt på sanden och utan några grundarbeten alls. Nu står den nya trappan stadigt för kommande generationer och hälsar Örnsköldsviks kontrakt välkommen att i dag i biskopsgården dryfta våra gemensamma frågor i dialog med stiftsstyrelsen.
+ Tuullikki

Presesinstallation i Nidarosdomen. Foto: Gunnar Leland Pryzt

När man mår som bäst efter att ha haft en lång och vilsam semester – både styrke- och löptränat, hållit någorlunda sin vikt, klippt håret och målat naglarna – då kommer de som en tjuv om natten och kastar en på sängbotten i det mörka hotellrummet. Jag vet inte deras namn men de är många och de är starka; basilisker eller virus. Kroppen gör allt för att bekämpa dem. Temperaturen blir hög, man svettas och hostar och snörvlar och det värker och till sist, som det hände för mig; tappar man rösten.

Jag träffade en student i Universitetsbacken i Uppsala under kyrkomötesveckan och jag ursäktade mig: Jag har tappat rösten. Han svarade: Du behöver väl ingen röst, biskoparna har ingen rösträtt i Kyrkomötet! Allt detta hände efter inledningsgudstjänsten, som Härnösands stift hade ansvar för. Den blev mycket lyckat med samiska inslag. Jag har vandrat tusentals gånger längs domkyrkans mittgång men aldrig i takt med renskällor och jojk. Det var på tiden. Dessutom hade högaltaret blivit ombyggt enligt de önskemål som både ärkebiskopen och jag själv hade. Det tog bara elva år! Min predikan finns på hemsidan: ”Predikan vid kyrkomötets öppningsgudstjänst”

I Kyrkomötet kan man sitta tyst. I synnerhet när utredningen om tystnadsplikten var den viktigaste frågan som behandlades i det utskott där jag deltog. Det är svårare att vara tyst när man ska till Trondheim och vara representant för Svenska kyrkan. Jag deltog vid ”insettelsegudstjenesten” för Helga Haugland Byfuglien, norska kyrkans första ledande biskop sedan reformationen (hon är ”preses i bispemötet”, kan jämföras med vår ärkebiskop).

Det blev två intensiva dagar i Trondheim med norsk gästfrihet och fint program. Vid middagen på lördag kväll höll man tal och lämnade gåvor till biskop Helga. Hur talar man när man inte har någon röst? Det blev en ekumenisk innovation. Jag viskade mitt tal i örat på en engelsk domprost från Norwich, som sedan med hög röst förmedlade det som jag hade viskat. Uttalet blev betydligt elegantare än om jag hade haft rösten kvar. Söndagens gudstjänst i Nidarosdomen var en magnifik tillställning med storslagen musik, väl repeterad liturgi och en innerlig predikan. Gudstjänsten direktsändes i norsk TV och Kongen var på plats. Jag skulle ha ansvarat för den gammaltestamentliga läsningen men fick en vikarie, ärkebiskopen i Åbo, som läste texten på finska. Dessutom blev han professionellt sminkad. Jag har alltid misstänkt att det är alla finska mäns hemliga dröm.

 Norska kyrkan har ofta varit en förebild för oss andra. Inte minst när det gäller kvinnofrågor. De firar visserligen först i år 50-årsjubileet för vigningen av kvinnliga präster. Men de hade en kvinnlig biskop före oss och nu har de fått en kvinnlig ärkebiskop (som visserligen inte kallas så).

Om rösten har kommit tillbaka på söndag så ska jag till Örnsköldsviks kyrka för att leda mottagningsgudstjänsten för deras nya kyrkoherde Marie Edström. Jag träffade henne med frun och barnet i vagnen i somras på ett vernissage och jag tror att vi alla ser fram emot söndagen.

På tisdagen skall jag till Kiruna, till en samling där jag har chans att lära mig mer om samiskt kyrkoliv och kultur. Svenska kyrkans teologiska kommitté och Samiska Rådet har anordnat en konferens ”ságastallamat” om samerna och Svenska kyrkan.
+ Tuulikki

Nu ska jag berätta något roligt. Mitt herdabrev har blivit nominerat till Svenska Designpriset! Det är en professionell jury som bedömt skriften och nominerat den som ett av 14 bidrag i kategorin Information Print. Nu får folket vara med och bestämma genom omröstning på webben.
Formgivaren Susanne Ekelund som gjort mitt herdabrev är fantastiskt duktig. För mig var det väldigt roligt att få jobba så nära henne som jag gjorde när mitt herdabrev bildsattes och formgavs. Jag måste erkänna att jag själv också känner mig stolt över resultatet.
Omröstningen pågår just nu på den här webbsidan: http://www.designpriset.se/rostning.php
Går det hela vägen blir det prisutdelning på Moderna Museet i slutet av september.
+ Tuulikki

Oskars vann. Kallax, som jag gillade, var tvåa och Mannerströms var en besvikelse. De andra var det inte mycket med heller. De färdigt filerade var alla för salta. Det handlar om årets surströmming och omdömena är Tidningen Ångermanlands smakpanels, samlade dagen före premiären. Jag som är ganska grön på området hade fått äran att sitta och smaka med de ärrade erfarna finsmakarna. Nu har jag lärt mig att rensa också. Även tillbehören smakade förträffligt. Jag, nybliven norrlänning, har resonerat som så att man får ta seden dit man kommer. Nu har jag tagit surströmmingen i min öppna famn/mun, svalt och haft sura uppstötningar hela eftermiddagen. Det känns varmt när dioxinet sväller i kroppen.

I söndags började höstterminen för min del med en friluftsgudstjänst på Janne Vängmantorpet. Solen sken och Brunne spelmän spelade av hjärtans lust. Det finns knappast ett bättre sätt att inleda hösten. Semestern har varit vilsam och uppiggande.

Ett av mina semesternöjen var att besöka musikfestivalen Urkult i Näsåker. Den handlade inte bara musik utan om mycket annat. Jag lyssnade på poeten Bob Hansson i en stor biograf där han presenterade sin bok ”Vips så blev det liv”. I samband med bokförsäljningen skojade han om bokens pris och sa att priset var 200 kronor för de rika och 150 för fattiga. Han ställde frågan: Finns det några rika här? Helt reflexmässigt räckte jag förstås upp handen … men jag var den enda i den stora salen som gjorde det. Författaren noterade det också: Bara EN som är rik här!? Senare mötte jag på byvägen folk som sa: ”Hej, visst var det du som var den enda som var rik!” Sanningen är att min rikedom är betydligt överdriven, jag trodde att alla skulle räcka upp handen. Jag vill påstå att vi alla i Sverige, minst 99 procent av oss i alla fall, är rika.

Globalt tillhör vi den rika delen av världen. Det är inte så fruktansvärt långt till trakter där det bara finns sand, torkade träd, kadaver, hopplöshet och döende barn. Torkan har kopplat ett fast grepp om Afrikas horn och den ger inte efter. Alla vi som är rika kan hjälpa torkans offer genom Svenska kyrkans internationella arbete. Det är enkelt att göra via Svenska kyrkans hemsida eller genom att beställa en gåvoblankett via den här länken.

Det som imponerade på mig under festivalen i Näsåker var kyrkans aktiva deltagande; andakter, mässor och konserter i kyrkan. Det gällde att vara tidigt ute om man inte ville hamna i kön utanför, vilket jag råkade ut för. Tidigare har jag imponerats över kyrkans deltagande på Pride i Stockholm. Nu fick jag uppleva en liknande närvaro i mitt eget stift.

Jag ska få en biskopsadjunkt. Det är kyrkoherden i Borgsjö-Haverö församlingar, Mia Ödmark, som flyttar sina bopålar till Härnösand. Det känns verkligen roligt att få samarbeta med henne! Och nyheterna tar inte slut här. Rolf Lundholm har tillverkat en ny resestav av 200-årig ångermanländsk furu. Konstnären Randi Marainen skall smycka den med samisk silverslöjd. De många kyrkoherdemottagningarna under den kommande terminen har minst två saker att se fram emot: den nya staven och den nya adjunkten.

+Tuulikki

Mitt i semestertider och när sommaren har varit som vackrast, har vi alla skakats i grunden av illdådet i nabolandet Norge. Jag har skickat mina kondoleanser till biskop Tor Singsaas i vårt grannstift, Nidaros bispedömme,  och talat om att vi ber för honom och alla dem som nu har det tunga uppdraget att trösta och övertyga människor om att det ändå är godheten som är starkare än ondskan.

Jag vet att sorgen i Norge tas upp i många gudstjänster nu på söndag; i förbönen, i möjligheten att tända ljus och i samtal om detta obegripligt svåra som har hänt. Men – efter morgondagen – låt oss fortsätta att be och låt oss inte glömma de många norska turister som semestrar i vår bygd och som kanske behöver tröst och samtal.

Låt oss be i Jesu namn:
Barmhärtighetens och nådens Gud, låt inte rädslan segra när vi har frågor som inte finner svar.
Kärlekens och fridens Gud, låt inte hat och ångest vinna utan visa oss vägen ur nöden.
Kraftens och omsorgens Gud, ta i din famn de döda, alla de som på olika sätt drabbats och alla de som arbetar för att lindra och hela.
Gud, ge din välsignelse över arbetet för ett rättvist och generöst samhälle, öppet för alla. Amen.

 +Tuulikki