Ju äldre man blir, desto fortare går tiden. En hel månad har vi redan avverkat av detta nya år 2012. En händelserik månad som började med att domkapitlet fick njuta gästfrihet i vårt vänstift Lappo i Finland där vi var på studieresa, och som slutade med värmländsk gästfrihet på biskopsgården i Karlstad. Där gick biskopsmötet igenom det nya handboksförslaget och förberedde ett nytt biskopsbrev, ”Kyrkliga handlingar i ett mångkulturellt samhälle”, bland mängder av andra ärenden. Däremellan har vi fått två nya duktiga präster till vårt stift. Det var den första prästvigningen i den nyrenoverade domkyrkan.

 Jag har också haft anledning att minnas en annan högtid i en annan domkyrka, tio år har gått sedan den. Uppsala domkyrka var fullsatt, högkoret var översållad av vita nejlikor och där låg en svart kista prydd med samma blommor. En ung studenttjej hade en gång tittat på TV med sina vänner, det var en film som innehöll en begravning, och spontant sagt: Till min begravning kommer väl ingen. Jo, vi kommer, sade vännerna. Och vännerna kom. Det kunde varken hon eller vännerna ana att antalet vänner var så stort att inte ens Nordens största katedral räckte till. Hundratals människor fick stanna utanför och de som stannade hemma vid TV:n sörjde med vännerna de också och de var vänner de också. Nu låg den unga studenttjejen under blommorna i kistan, skjuten med två skott. Det var fadern som hållit i vapnet men det var släkten, kulturen och kravet på hedern som var mördarna.

Vad minns man bäst från en sådan högtid? Det var det ihållande regnet som blandades med våra tårar när vi långsamt vandrade till kyrkogården för begravning. Det var två grupper av kvinnor som satt mitt emot varandra i högkoret, och jag minns dem tydligt. På södra sidan satt de med hatt, representanter för det officiella Sverige, kronprinsessan, hovdamerna, landshövdingen, Mona Sahlin från regeringen. De satt stilla, tittade ner och torkade sina tårar försiktigt. På norra sidan satt vi nysvenskar, de som inte hade lärt sig seder och bruk i detta land eller som inte ville lära sig det, de som var svartklädda i hucklen, de som skrek ut sin sorg och vrede högt, högt. Skriken blandades med musiken i valven. Mellan dem stod Fadime Sahindals kista, och det kändes som att det var inte en klyfta utan ett klassgap mellan dessa kvinnor.

Det allra starkaste minnet som jag har från avskedshögtiden i Uppsala domkyrka är de sex unga kvinnor som bar kistan från kyrkan och, sedan på kyrkogården, sänkte den ner i graven. I Sverige har seden att släkt och vänner bär kistan nästan fallit i glömska. Tyvärr, säger vi präster, som anser att kistbärandet är en viktig del av sorgearbetet. Numera anlitas oftast professionella bärare, som bär, stiligt, säkert och mot betalning. Även på de platser där seden att de anhöriga bär kistan finns kvar, är det ytterst sällan kvinnor som bär. Enligt planerna skulle även Fadime Sahindals kista bäras av män, av hennes manliga kusiner. Så blev det inte. Männen fick gå och kvinnorna tog över redan på morgonen när kistan bars in i kyrkan. Hur skall ni orka, tvivlade även jag, men fick ett svar som en präst knappast kan argumentera emot: ”Gud ger oss kraft.” Och Gud gav kraft och kvinnorna bar sin mördade syster och visade ett exempel för oss alla mer eller mindre feministisk sinnade, vad kvinnor verkligen kan. Och att kvinnornas styrka är stor. De kistbärande kvinnorna har outplånligt etsat sig fast i mitt minne.

I samband med tioårsdagen av den här händelsen har många i Sverige blickat bakåt och ställt sig frågan: Har det blivit bättre nu? Jag tror att det har det. Förslagen om förbud mot tvångsäktenskap och barnäktenskap kommer att förverkligas. Medvetandet när det gäller hedersrelaterade brott har vuxit i hela samhället. Det har blivit bättre. MEN det har inte blivit bra. Svenska kyrkan har med framgång drivit frågor som förbättrat svensk flyktingpolitik, det kan vi vara stolta över. Men det finns ett liv även efter uppehållstillståndet. Minoriteternas språkliga rättigheter fungerar dåligt i praktiken och är ett hinder för integration. Den svenska folkkyrkan skall tjäna ett folk som rymmer en rik etnisk mångfald. Våra kyrkor ska vara rum där människor med olika språklig och kulturell bakgrund känner delaktighet. Vi som vill ha ett öppnare och generösare Sverige skall inte uppträda så blåögt som hittills. Det finns negativa saker med invandringen, seder och människosyn som kränker, traditioner som vi inte vill skall fortplantas till kommande generationer. Jag tänker på kvinnlig omskärelse, kvinnosyn och hederskultur för att nämna några exempel. Mycket återstår att göra. Det kanske är dags att äntligen börja älska sin nästa på riktigt.
+Tuulikki