Det betyder något vad vi svarar…

Petrus såg ner i backen och sa tyst : ”Ja Herre, du vet att jag har dig kär.”

Frågan till Petrus, ställda av den uppståndne Jesus, har genom tiderna berört så många människor.  Det är ju så lätt att känna med Petrus. Han som förnekade Jesus tre gånger – då när det verkligen gällde – han får nu en fråga om sin kärlek, sin lojalitet, ställd tre gånger.  Och kanske tänker Petrus ”Varför ställer Jesus frågan, vill han förnedra mig, förringa mig, anklaga mig?” Samtidigt kan vi ana att det ansikte Petrus har framför sig, Jesu ansikte, inte på det minsta vis är förringande. Utan det ansiktet strålar av någonting annat. Ja vad är det Petrus ser?
Han ser, tänker jag mig, i Kristus ansikte en kärlek så mäktig att han saknar ord. Och det minsta Petrus ser är straff och fördömande.  Petrus ser nåd. Nåd, förlåtelse och tilltro.

Petrus lyfter nu sakta sitt huvud och svarar tyst:
”Ja Herre du vet att jag har dig kär”.

Är anledningen till att så många av oss berörs av den här bibeltexten; att det beror på någonting mer än vår identifikation med Petrus och den mättade stämning vid Tiberiassjö?  Ja kan det vara så att vi anar att samma fråga är ställd till var och en av oss.  Och att vi liksom Petrus är tilltalade med namn.  Och att frågan ställs till oss lågmält, i oss, om vi lyssnar inåt noga?  Och om det är så. Hur frestande är det då inte att skaka av sig den.  Ja skaka av oss den, låta bli att svara, skratta bort den, stressa bort den – på samma vis vi stressar ifrån andra frågor av betydelse i våra liv som:

Är jag nöjd med mitt liv,
Hur mår mitt äktenskap och andra viktiga nära relationer?
Når vi varann?
Hur mår mina barn?
Ja hur mår jag själv?
Lever jag ett äkta liv?
Skrattar jag ofta? (Och så vidare…)
Frågan finns nu här, dags som natt. Frågorna.
Till var och en av oss.  Och det är från samma ansikte, samma upplysta och intresserade och skimrande ansikte som söker oss här och nu som sökte Petrus vid Tiberiassjö.

Det är stort att vi vara efterfrågad.
Och det är stort att det betyder något vad vi svarar, för det gör det.
Ja det betyder något vad vi svarar.

Varför är Jesus så intresserad av oss människor här på denna Jord?  Varför detta uppdrag?   Ja det är ungefär som att fråga en mamma och pappa varför de är intresserade av sitt barn. Vi är ju skapade av Gud och Gud vill inget hellre än att det ska gå bra för oss. Tappar någon av oss färdriktningen och går in i det mörka och förnekande då gråter änglarna i himlen och då någon hittar ut och går in i ljuset igen, du jublar änglarna i himmelen, vi är älskade innan och utan, från början till slut i ett så måtto att vi inte kan begripa det. Och av den anledningen sände Gud sin älskade son till oss. Det är större än stort!

Att det hela är på riktigt!

De fyra evangelisterna beskriver alla händelsen vid graven men det finns en hel del skillnader i perspektiv dem emellan. Matteus är ensam om inslaget med jordbävningen och att Herrens ängel kom ned som en blixt och rullade undan stenen vid graven och sen satte sig på den.  Personligen föredrar jag de lite mer lågmälda och mystiska skildringarna i Markus, Lukas och inte minst i Johannesevangeliet. Där finns inga jordbävningar och blixtrar utan mer ett möte med något heligt; en annan dimension som vittnar om att Jesus faktiskt rest sig ur döden.

Hur det gick till i detalj vet vi ju inte men vi vet att kristenhetens grundbult är nu återuppståndelsen. Inte bara att ett par människor hör talas om det som skett eller möter den återuppståndne utan för att den återuppståndne i så många och i så skiftande miljöer möter så många att det inte råder något tvivel om Jesu Kristi realpresens – trots att det låg en fysisk död emellan det som varit och det som var nu.

Skildringarna av den återuppståndne Jesus är också mångbottnade, ibland äter han med dem ibland går han genom vägg och dörr, likt en ande. Han visar händerna och Tomas känner på hans sår; ”ja salig den Tomas som tror utan bevis”, men han går också bredvid dem och lägger ut texten och det dröjer lång tid innan de inser vem han är.  ”Petrus Petrus älskar du mig” frågar den återuppståndne Petrus vid Tiberiasjö – ”ja Herre du vet att jag har dig kär”.

Det lärjungarna nu är med om gör att de kommer gå ut och redovisa för vad som hänt och detta inte sällan med livet som insats. Världen ville inte veta av det goda budskapet, men människorna ville det. Och den helige ande vägleder den unga kyrkan.

Och nu har tider kommit och tider gått och vi ska 2016 försöka att omfatta detta löfte, denna fest, detta jubelrop. Kristus är uppstånden – ja han är sannerligen uppstånden. Paulus utbrister trotsigt i första Korinthierbrevet: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? När jag förrättar begravningar väljer jag ofta just detta stycke ur första Korinthierbrevet. Paulus som själv mött den återuppstående och blivit kallad ut i apostlaskapet med en kraft och målmedvetenhet som få. Han visste, han var en budbärare av löftet och för honom var löftet en realitet.

En utopi säger många idag om löftet och många är de exempel där Jesu undervisning förfelats. Men otaliga är också de exempel där Jesu undervisning och liv – inklusive grundbulten om återuppståndelsen – legat och ligger som grund för sann altruism, sann gemenskap och glädje. Och många är de vittnesbörd från enskilda där livet varit en öken och så i bönen, de knäppta händerna kommer vissheten att Jesus som övervunnit döden, som i en andlig strid visat sig vara det ondas överman, en triumfernas mästare – som genom sin blotta existens fick mörkret att lämna dem han hjälpte – att det hela är på riktigt.

Tro är en gåva.
Den är inte självklar.
Har du den, var glad för den,
vill du ha den, be om den och du ska få den.

gör vårt yttersta för livet, det flämtande hjärtat, allt skirt och skört som vill finnas…

Galenskaparna och After Shave har genom åren satt upp den ena föreställningen efter den andra. De är folkkära och det är inte alls konstigt för hur duktiga är de inte?  För min del sticker föreställningen Stinsen brinner ut särskilt.  Inte minst filmatiseringen av Stinsen brinner, den riktigt spritter av liv och skaparkraft, ja det går liksom att ta på hur roligt de har tillsammans. Och har nu de som framställer ett stycke själva roligt; då får vi som tar del av det hela också roligt.  En replik ur Stinsen brinner kommer särskilt till mig och det är när Axels kollega Sören plötsligt inser det stinsen Axel vet om sedan en tid men gjort allt att förtränga – att tågstationen ska läggas ned, eller rentav redan är nedlagd. Sören utbrister: ”Är stationen nedlagd?” varpå Axel trotsigt svarar: ”Sören, låt nu hoppets låga brinna!”.

På samma sätt är det med Mikael Wiehes sång ”Flickan och kråkan”. Hur flickan springer mot de vuxna med den döende fågeln i famnen, i hoppet att fågeln ska kunna räddas. I Wiehes sång dör fågeln. I Stinsen brinner räddas stationen, om än i allra sista stund. (Ja tänk självaste SJ:s byrådirektör blev så imponerad av Axels engagemang att han lät landsortsstationen bli kvar.)

Att hoppas. Ibland mot allt sunt förnuft. Det är kyrkans uppdrag och att försöka leva i detta hopp och söka gestalta det i våra gudstjänster och andra möten. Och när verkligheten tränger sig på och vi kanske inte når ända fram, att vi ändå likt flickan i Wiehes sång gör vårt yttersta för livet, det flämtande hjärtat, allt skirt och skört som vill finnas…

Min pappas kusin Bosse har alltid stått mig nära. Vi sågs senast i somras då han ordnat en släktträff i Västergötland där han knöt an till vår anfader Johan ”Sôlltorparn”, dvs. min gammelfarfar, och dennes far Andreas. Båda var smeder. Och Johan var också traktens barnmorskas droskförare. Det blev många förlossningar på västgötaslätten där Johan fick hjälpa till. Han och barnmorskan blev allt vad tiden gick ett sammansvetsat team.

Bosse hade till sommarens släktträff byggt upp en liten smedja och mina barn fick tillfälle att pröva på smidandets ädla konst. Min yngste son Andreas smidde med benäget bistånd – envis som han är – en klädkrok. Ja det var en underbar dag. Solig och fin. Bosse tycker det är så roligt att jag med min familj bor här upp i Torsbytrakten. Han har goda minnen härifrån berättar han från tiden då han var försäljare och reste över hela Sverige. Bosse är nämligen av den uppfattningen att ingen annanstans i hela Sverige är man så öppen och pratglad som i Torsby.

Och jag tänker på Axels replik till Sören, ”Låt hoppets låga brinna” och detta Bosses vittnesbörd; på vår trakts anda av hopp och öppenhet. Detta är förstås något som är uppbyggt av många generationer före oss. Som burit nybyggarna från Finland som kom hit, burit Fryksdalingarna under de svåra åren på 1800 talet då så många emigrerade till Amerika, burit under den vånda och oro som var under beredskapsåren. Och så vidare fram till våra dagar. Och jag tänker att den här andan av hopp och öppenhet, den är nu ”något” vi har alla har ett ansvar att vårda och förvalta. Vi kan inte ta ”den” för självklar varken idag eller i framtiden.

Men hur vårdar vi vår öppenhet? Hur underhåller vi Axels trotsiga hopp? Ett perspektiv är nu oerhört viktigt och det är att odla medspelarperspektivet.  Ja vi har varje dag valet att välja värdigheten; perspektivet att vi alla är medmänniskor och medspelare (inte motspelare). Med medspelarperspektivet för ögonen ser vi på varandra med nyanser – söker skilja sak och person.

Jesus uppmanade sin samtid till det perspektivet i sin undervisning hela tiden och i en liknelse han brukar säger han ”att det är lättare att se grandet i sin nästas ögon men inte bjälken sitt eget”.  Eller då han säger till den uppretade folkhopen som vill stena den otrogna kvinnan, ”att den som är utan synd kan kasta första stenen”. Alla lommar nu därifrån. Ingen är ju sådär perfekt trots allt, vi har alla våra fel och brister och ja vi är nog ändå…  medspelare. I gudstjänsten och i våra bibelstudier – för att nu ta några exempel från Din kyrkas liv – försöker vi närma oss detta perspektiv och så långt det går söka göra det verkligt tillsammans.. Ja vi söker ta in och levandehålla denna undervisning Jesus gett oss. Idag kanske viktigare än någonsin. Medspelarperspektivet! Välkommen!

 

 

av Jordens alla miljarder människor finns det alltid människor som är beredda och villiga och vill (!) älska just dig – och du dem

När man blir lite äldre så händer någonting med en som människa, på gott och ont. Men det som är på gott det är att sådant som i ungdomsåren kan uppfattas som nästan oöverstigligt och svårt bara några år senare går att såväl se som känna på ett annorlunda vis.  Delvis hänger det ihop med att hjärnan utvecklas och man mer och mer börjar att inse att livet har sina upp och nedgångar och det går att ta sig igenom en nedgång.  Att arbeta sig igenom en känsla av depression och ångest och komma över på andra sidan innebär alltid att jag som människa har vuxit. För det finns alltid en annan sida, det finns alltid en väg genom krisen. Från mörker till ljus. Det är bara det att när det är som mörkast har vi svårt att ta in det i oss. Det kan vara lätt att få ett tunnelseende, inte förmå sig att ta in den glädje som ligger lite längre fram i livet.

Ibland behöver vi vara ett ställföreträdande hopp för varandra, påminna varandra om att bakom mörkret, det svarta, finns en fortsättning, en ljusning.  När man är ung så kretsar så mycket kring de i samma ålder. Uttalade ord och kanske ord på sociala medier kan riva tag och få en ur balans. Retningen, trackningen gräver ur och gör ont.  Men även här finns en ände och det är att det som pågår i grundskolan pågår ofta inte därefter, trackningarna, det elaka förutsätter på något vis att man just delar samma ålder och skolmiljö. Sen längre fram så skrivs ofta rollerna om.

HC Andersens saga om Den fula ankungen handlar kanske om just detta. Hur ankan som inte är som de andra fryses ut, till och med av ankmamman och så av en slump får ankungen se på en svan och en till. Sakta inser att hon.. att hon är ju också är en svan och med ens blev hennes  tillhörighet självklar och given. Så känns det ofta när man går från sammanhang som är brustna till sammanhang som kommer att betyda något, äntligen blir jag sedd, äntligen kan jag koppla av, äntligen kan jag le och känna mig älskad, här vill jag vara.

Ibland måste man kämpa för att uppnå de sammanhangen, de är inte alltid självklara men det går  – av Jordens alla miljarder människor finns det alltid människor som är beredda och villiga och vill älska just dig – och du dem.

även om resan understundom sker i knagglig och i bitvis svår terräng

Vid korsfästelsen finns de allra trognaste nära. Johannes och Maria, Jesu mor, är ett par av dem. I övrigt har hånet och hatet gjort sitt. Men bara för stunden, bara det mörka dygn som varit. Vi läste nyss att då Jesu dog på korset, att förhänget i templet brast i två delar. Andra evangelister vittnar om en solförmörkelse som varade i tre timmar. Soldaterna sa: ”Den mannen måste ha varit Guds son”. Påsken är tidig i år. Långfredagen sammanfaller i år att i almanackan vara Maria bebådelsedag och med den traditionen att äta våfflor. Vårfrudagen blev i folkmun våffeldagen och en ny tradition blev född. Anande Maria redan då Gabriel uppenbarade sig för henne vid bebådelsen denna stund? Denna bottenlösa sorg att ens barn kommer att dö, före mig? Och inte vilken död som helst utan en förnedringens, hatets och våndornas våndans död. I Johannesevangeliet tecknas scenen där Jesus ger Johannes och Maria ett särskilt uppdrag; att vara som en mor och en son för varandra. Johannes var kanske den lärjunge som stod Jesu närmast – och bandet mellan Maria och Jesus är extraordinärt och har dimensioner som är svåra att såväl överblicka som förstå.

En annan bild vi får ta del av är Jesus på korset och de två rövarna jämte honom. Vi läser idag ur Matteusevangeliet att den ene rövaren hånar Jesus.  I Matteus- evangeliet saknas passagen ur Lukasevangeliet; att den andre rövaren nu tillrättavisar rövaren som hånar Jesus och sen ber Jesus om nåd, varpå Jesus ser på rövaren som ber om räddning och säger att redan idag ska du vara med mig i Paradiset.

Det viktiga är steget, ansatsen, viljan att sälla sig till Guds rike – då träder vi in. Och vi blir lika de som varit där lång tid. Det att det aldrig är för sent att be om nåd. Det är inte Gud som har svårt att förlåta, det är människan som har svårt att be om förlåtelse – eller snarare att landa i insikten att jag behöver Gud. Med allt vad det innebär av att ödmjuka sig inför Gud och inse sin egen begränsning; inte bara gentemot Gud utan i skapelsen. Att vila i villfarelsen om min egen förträfflighet, som ofta utgör ett skydd mot en svag och bräcklig självkänsla, är en hållning som inte i längden går att kombinera med en levande tro.

Petrus skriver någonting mycket viktigt i dagens episteltext: att Jesus i och med sin död steg ned och predikade för fängslade andar, i deras fängelse. Att det i mellanrummet mellan det sista andetaget på korset och återuppståndelsen utspelar sig någonting som är av betydelse. Ljuset träder in i ett område som varit mörkt. Ljuset träder in och befriar i ett område som varit fängslat. Ljuset träder in och tar över den reella makten i ett område som varit utelämnat åt världens furste. Ljuset visar sig övervinna mörkret. Jesus är Herre.

Alltsedan det här ögonblicket är nu satans strategi att relativisera, förminska och söka bortse från Jesus. Det vill säga klassiska härskarbeteendemanér. Vi kan konstatera att strategin varit framgångsrik. Så många vet inte om kraften i namnet Jesus, så många vill förminska det under som sker denna påsk, så många vill ta udden av det faktum att Gud en gång för alla visar vem som har den reella makten. Men att nu är det upp till oss. Hela vårt universum är uppbyggt på principen om den fria viljan. Gud kan inte tvinga någon att välja honom; då går hela tanken med skapelsen fel. Men han kan påvisa och visa och det är inte för inte Jesus några dagar senare, då han uppstått i samma Matteusevangelium utbrister: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Det fanns ingen i den stunden som tvivlar på dessa ord – de är en realitet!

I vår tid relativiseras orden och det finns även ett mummel som man kan ana snart ökar i styrka där orden i dopbefallningen skulle kunna anses vara exkluderande.                        Men det går inte att relativisera Jesus. Jesus är den han är. Däremot kan vi tuta i oss själva det ena och det andra, men det är en helt annan sak, och det hör den här Jordens förutsättningar till. Inte för inte har vi nu budet att vaka och be, att pröva, att vara listiga som ormar och fredliga som duvor. Därför är det så viktigt att vi går in i texterna, allt ligger ju öppet för oss, Jesu liv och gärning och kärleksgåva.

Den tid då samhället inkluderade långfredagen som en dag till just reflektion och stillhet är borta. Men kyrkans uppdrag är och kommer alltid vara detsamma, att föra fram budskapet att vid denna stund, vid detta drama, vid detta ögonblick på Jorden där Jesus ger upp andan och träder in i den andliga dimensionen med Ljuset för att sedan återuppstå – ja efter det är ingenting sig likt och hela vårt kosmos har en ny och underbar destination, även om resan understundom sker i knagglig och i bitvis svår terräng.

 

Denna trons längtan…

Ett nytt bud ger jag er, säger Jesus till lärjungarna i sitt avskedstal: Ni ska älska varandra. Lättare sagt än gjort helt uppenbart när vi ser ut över mänskligheten framtill nu men samtidigt ett bud som om vi lyckades följa det skulle vända upp och ned på det mesta. Varför är det så svårt att välja kärleken? Kanske för att vi människor är både och. Vi är kluvna och Martin Luther, vår sanne reformator, skriver just att människan samtidigt är rättfärdig och syndare – simul justus et peccator.

En av fastetidens episteltexter är hämtad från Efesierbrevet där Paulus skriver om ondskans andekrafter i himlarymderna. Paulus uppmanar oss att bjuda på motstånd; att klä på oss sanningen som ett bälte, rättfärdigheten som ett pansar och villigt bära ut budskapet om fred. Han påminner oss om att det finns en dragkamp mellan det goda och det onda. Att det onda vill förringa det sanna, förringa ett sant liv, villigheten till fred.

I boken Hitler a Study in Tyranny skriver Alan Bullock, ”I Hitlers ögon var kristendomen en religion för slavar: han föraktade speciellt dess etik. Dess undervisning var ett uppror mot naturens lag om selektion genom kamp och den bäst anpassades överlevnad.”  Hitlers sekreterare, Traudl Junge, skriver i sin självbiografi I Hitlers tjänst : ”Hans religion var naturlagarna. Dem kunde han bättre underordna sin våldsdogm än den kristna läran om kärleken till nästan och fienden.”

Påskens drama, kristenhetens största helg, inkluderar så många scener i berättelsen och inte minst blottlägger den kampen mellan ont och gott. Ja varje påsk hoppas jag på ett märkligt vis att det jag vet ska ske ändå inte ska ske; ja jag hoppas att de ska hejda sig, att de ska inse sitt misstag, att de ska låta Jesus komma till tals – på ett rättvist sätt. Men Jesus döms som bekant i lönndom, hyllningarna vänds till svek, det oerhörda som varit landar i platt fall. Ingen minns på långfredagen orden i Jesu avskedstal kvällen innan; löftet att Han aldrig skulle överge oss utan vara den tillflykt av nåd för alla som vill förbli i honom. Idag vet vi att det löftet är en realitet. Och det ger miljoner människor kurage att välja kärleken. En sådan människa är syster Hatune i den syrisk- ortodoxa kyrkan. Hatune är född i Turabdeen i Turkiet och bestämde sig redan som sexåring för att bli nunna. Hon bedriver en omfattande hjälpverksamhet genom ”Hatune foundation”[i] och hennes senaste hjälpprojekt handlar om att stödja kristna flyktingar i krigets Syrien. Hon säger i en intervju i tidningen Bohuslänningen (20131023): ”Alla medborgare i Syrien lider av inbördeskriget, men de kristna drabbas särskilt hårt eftersom de också förföljs av fanatiska grupper. De kristna flyktingarna behöver hjälp med allt från att få ett pass och mat för dagen till att kunna fly undan förföljelsen.” På senare tid har Hatune foundation också fritagit hundratals flickor som tagits som sexslavar av IS.

Först efter påskdagen blir löftet en realitet. Det blir uppenbart för många att Jesus övervunnit döden. Först för kvinnorna vid graven och sen för allt fler. Det är nu inte för inte Paulus skriver att:  …vi predikar en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap. ( 1 Korinthierbrevet 1:23)

Platon, den grekiske filosofen, tecknade en liknelse att människan liksom sitter i en grotta och stirrar in i en grottvägg med grottöppningen bakom ryggen. Att vi tolkar och förstår världen allt utifrån skuggorna som rör sig på grottväggen. På samma sätt kan det uppfattas att gå från en ateistisk världsuppfattning till en levande tro. Ja många vittnar om att en levande kristen tro är som att se och vara i världen men nu i ett helt annat ljus. Ett hoppets, försoningens och kärlekens ljus. Livet blir inte enklare, kanske tvärtom, men det får strimmor av hopp och mening; en inre frid som inte fanns där förr. En tillit och ett mod. Man vill nu leva i detta fria och vara där; tillsammans och i Jesus. Detta mod och denna inre kompass skyr förstås tyranner som pesten.  I Hitlers Tyskland fängslades 6000 tyska präster i den så kallade evangeliska bekännelsekyrkan. Mångdubbelt fler lekmän fängslades. Många avrättades. Deras officiella brott var ”landsförräderi”. Kristendomen, i den form som bekännelsekyrkan tolkade den och där man vägrade att vara medlöpare i Hitlers ideologi, hamnade på kollisionskurs med nazismens totalitära ideologi. En av de mest kända av dessa präster, Dietrich Bonhoffer, hängdes på order av Hitler bara några dagar innan Hitler begick självmord i sin bunker. Hitler ville inte att Bonhoffer skulle få vara med om Nazitysklands fall.

Att ha en levande kristen tro. Ja så många vill förringa eller komplicera denna möjlighet, denna inre vilja, denna trons längtan. Eller undanhålla den. Eller hota med dödsstraff om vi närmar oss den, fråga bara syster Hatune. Men vi har nu alla den här möjligheten att bildligt ta vår Jesus i hans utsträckta händer och möta de där ögonen som ser på oss med sådan mildhet och omfattas av löftet att de vindar av ondska som viner över vår Jord är inte är för evigt, utan bara för en kort tid, en kort tid innan Du är åter Herre, som Du lovat oss.

 

[i] Vill du veta mer om syster Hatunes verksamhet, se http://se.hatunefoundation.com/svenska/

Ett sällsynt mod

Första advent, samma scen men en annan tonvikt, valör än palmsöndagens. Då mer av avkomst och folkets jubel.  På palmsöndagen vet vi vad som väntar. Lila och blått, fasta. Smärta.

Paulus skriver om att Jesus kommer till människan för att manifestera en Gudsnärvaro som omsluter det Gudsfrånvarande, att Jesus med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Genom detta offer, genom att rida mot det som väntar med klara ögon.

Folkets jubel, det vet vi från betoningen i 1 advent har inga gränser men idag är vi mer fokuserade på den vecka av lidande men även underverk vår kyrka har att gestalta och påminna sig om, i Stilla veckan. I klostervärlden är detta en vecka för djup meditation och medlidande – det finns till och med de som gått in så djupt i bön att de fått sår på kroppen utan någon förklaring. Sår där Jesus hade sår, vid korsfästelsen. Stigmata. Det är omtvistat men 100 tals fall finns beskrivna genom åren i främst den katolska kyrkan.

Den vecka som kommer betonar identifikationen; att gå in i texterna. Ja bit för bit närma sig det som väntar, upptakten, dramat vid Golgata för att sen, om en vecka samlas för att tillsammans utbrista ”Ja han är sannerligen uppstånden”. Var och en av oss har olika bilder och hållpunkter i det som väntar. Jag kan inte låta bli att uppehålla mig vid Jesus på åsneryggen, hans ögon, detta att han vet vad som väntar. Och att han kunde avvika. Närsomhelst. Men rider mot sitt öde, mötet med sveket,  sveket som är nödvändigt för att gå in i det mörker som ska vändas i ljus. I sina böner måste detta ha manifesterats så tydligt; ”denna bägare” ja han ber nu att den ska tas ifrån honom ”men ske nu icke din vilja Herre utan din”. I Getsemane. Innan dess templet och tempelrensningen, alla under i och kring templet av helande, undervisningen som är skoningslös mot fariséernas hyckleri – allt detta som utmynnar i dödsdomen, i drevet, i slutsatsen att en måste dö istället för att riskera hela det judiska folkets död. För så tänkte de ju, att de måste blidka romarna, att Jesus skulle ses som en upprorsmakare.

Det mod Jesus visar på är sällsynt, många skulle säga dumdristigt. De flesta av oss viker undan, söker kompromissa, håller tand för tunga, vill tålmodigt vänta in. Det är kanske rätt väg för de flesta av oss. Samtidigt, var har jag min gräns för mig själv och mitt liv, vad kan jag acceptera och vad kan jag inte acceptera? Vi har alla den här stunden på Jorden, den varar inte för alltid. Vad vill jag göra med den, vad bör jag göra med den och vad måste jag göra med den. Ibland måste vi faktiskt våga möta det mörka för att i nederlaget kravla oss upp, likt en fågel Fenix och bygga nytt. En del avsked, uppbrott, skifte av väg och sammanhang är av en inre nödvändighet – gör vi dem inte går vi sönder, inifrån, sakta men säkert. Att våga. Och inte sällan är vi ganska ensamma i sådana stunder, familjen, vännerna, maken eller makan kanske säger att nej, gå inte på den där vägen. De vet att den leder till en förändring, en förändring ingen av dem eftersöker utom den som tar initiativet. Den som måste, den vars längtan leder dig framåt, kanske mot studier och andra nya sammanhang.

Många tycker att det är bättre att dväljas i ett välkänt helvete än i ett okänt paradis. Men vårt inre, våra drömmar, vår plan med våra liv – vad vill ”det”? Ibland måste vi kanske likt Jesus rida rakt in mot det som blir ensamhet och uppbrott, bara för att möta det nya, gå in i det nya?

 

 

 

 

bara vi ångrar oss, bara vi ber om förlåtelse och vill leva ett rätt och rättfärdigt liv…

Det finns inget stöd i bibeln för de traditioner inom som framhåller att Maria är ”evig jungfru”, ”Guds moder full av nåd och evigt syndfri”. Och det var ju detta som vår reformator Martin Luther tog fasta på;  att tron skulle tolkas och förstås utifrån bibeln – sola scriptura – dvs. skriften allena.
Samtidigt är ju vår lutherska, protestantiska kyrka en del i den världsvida kyrkan.  Sitter vi inne med hela sanningen?  Kanske – kanske inte. Personligen är jag en stolt och glad lutheran men låt oss glänta lite på dörren till den katolska kyrkan och dess Mariauppenbarelser. De startade i Europa redan 1830 och då i Frankrike vid tre tillfällen, sen Irland 1879 därefter kanske den allra mest kända i den lilla byn Fatima i Portugal 1917, sen i Belgien 1932 och 1933. Samtliga dessa Mariauppenbarelser har godkänts som autentiska i den katolska kyrkan. Gemensamt är att Maria i dessa uppenbarelser kallar de troende till omvändelse och botgöring. Orterna där Maria uppenbarats har blivit centra för katolsk fromhet. Lourdes i Frankrike besöks varje år av 5,5 miljoner katolska pilgrimer, nästan lika många vallfärdar till Fatima i Portugal och för den delen till Guadalupe i Mexiko där Maria sägs ha visat sig redan 1531. Den växande Mariadyrkan har lett till fler påstående om uppenbarelser – som de sex lantbrukarbarnen i Bosnien Hercegovina som under en period på 1980 talet sa sig se och höra Maria varje dag, ja hitintills har mer än över 10 miljoner personer vallfärdat till denna plats.  Uppenbarelserna i byn Fatima är särskilt intressanta: barnen Lucia, Francisco och Jacinta vallar fåren i betesmarkerna omkring Fatima i Portugal och så möter de en ängel som säger sig vara Maria, som talar till dem och de får ta emot en rad med budskap.
Ska man som god lutheran avfärda allt detta? Nja, det vore nog förmätet men det Lucia, Francisco och Jacinta var med om det ingår inte i vår kyrkas tradition. Vi saknar så att säga erfarenheten, verktygen att gå in i detta mystiska. På gott och ont. Det goda är att det är lättare att behålla fokus på det väsentliga; Jesus Kristus, nackdelen kan vara att vi skulle kunna missa nyanser och troserfarenheter som vore även oss berikande i vår del av den världsvida kyrkan.
Lucia, Francisco och Jacinta fick tre uppenbarelser, tre hemligheter. Två av dem är officiella och har tolkats mycket i ljuset av vad som hänt i Europa sedan 1917.
Den tredje är inte officiell men i en intervju med Påve Johannes Paulus II så har Johannes Paulus den II antytt att den handlar om en stor katastrof med enorma översvämningar som kommer att inträffa.
Låt oss be och hoppas att det inte stämmer.
En röd tråd i alla Mariauppenbarelser är emellertid att bara vi ångrar oss, bara vi ber om förlåtelse och vill leva ett rätt och rättfärdigt liv då skonas vi – bara vi lyssnar på varningarna. Detta val ges oss människor.
Med facit i hand, uppenbarelserna i Fatima gavs 1917, hur mycket har vi lyssnat? Hur mycket har vi korrigerat oss?
Varpå frågan väcks – varför har vi så svårt att fokusera – eller snarare byta fokus – varför sågar vi av den gren vi som mänskligheten sitter på?

I svensk psalm 481 finns en strof:  skriftens dolda mening, dunkla löften, brister nu som knopparna om våren, med en doft från paradisets lunder, Du vare lovad Jesus Kristus.
I vår lutherska tradition är oftast fokus på Maria bebådelsedag just Marias personlighet; hennes mod att lyssna på ängeln Gabriel, hennes beredvillighet att ta emot budskapet och uppdraget med ett öppet hjärta; att modet närma sig det öde som gavs henne. Att våga leva i det, helhjärtat. Med all den glädje och förväntan, men även bottenlösa förtvivlan där vid korsets fot, ensam med Johannes.
Att våga leva det liv vi är kallade till – och ut i.
Så många av oss går kvar i cirklar vi har en inre kallelse att bryta.
Ledan, tristessen äter upp oss inifrån men argumenten för att inte våga gå ut i det okända är så många och ofta så starka att ingenting sker.  Många som kommer till tro, som börjar inse behovet av en relation med det heliga; de hejdar sig ibland instinktivt vid insikten att något riskerar att förändras som kan bli såväl smärtsamt som svårt. Relationerna till de jag har omkring mig, bilden av dem och bilden av mig kommer sannolikt att förändras.
Och  i de flesta kyrkor kommer människor som går dit liksom på av nåder, som delar en vardag med en livskamrat och närstående som ifrågasätter behovet att vara i gudstjänsten – ”vad ska det nytta till att springa i kyrkan”?
Jesus pratar i sitt avskedstal i Johannesevangeliet om de som Gud gett honom, att de, att vi, nu inte längre tillhör världen utan tillhör honom, att han är beredd att ge sitt liv för oss, sin hjord. ”Omvänd dig eller dö” är en uppmaning som jihadister i Afrika och Mellanöstern riktar till de som är av en för dem uppfattad felaktig tro – det kan vara kristna men även muslimer som inte valt just de tolkningar som IS gjort.
Och mot oss strömmar vittnesbörden hur de flesta kristna säger att ”nej, jag vill inte, jag kan inte, jag klarar inte av att frånsäga mig min tro – Jesus är en del av mig. Vem vore jag utan honom?”
Vad är det i mötet med Jesus som gör detta med oss? Som bygger denna relation. Som gör att mina andetag är förbundna med hans, mina händer med hans, mina längtan med hans – men även min smärta, min gråt och min frustration över bristen på kärlek och sanna sammanhang?
Vi kan förstås inte sätta fingret på det – men allt det här det är på riktigt.
Olika mycket för oss och olika mycket i olika tider men detta är den möjlighet som lagts i våra händer, våra bröst och det är den riktning som vi kallas ut i. Medmännisko-skapet.
Och detta det möter oss i sången, i musiken, i nattvarden, i ordet – i den kyrka som byggts och verkar i Jesu namn – och förstås i släktskap och vänskap med andra kristna kyrkor och deras olika tolkningar och val av tonvikt. Inklusive katolska kyrkans Mariafromhet.
Och oavsett perspektiv och kyrkotillhörighet men för att allt detta skulle bli ett faktum så behövdes nu Maria – som idag i texten är villig att vandra den väg Gud stakat ut; att vara Jesu goda moder. Tack Herre att Maria gjort detta och tack för att vi får ta del vi får ta del av detta oändliga mysterium. Amen

”Skäms ni för mig?”

För Jesus Kristus är frivilligheten, den enskildes val en nödvändighet. Kommer vi väl trevande, eller för den delen resoluta, så är välkomnandet så handfast att det går att ta på det. Där finns nu en ömsesidighet, ett gensvar och en relation. Mellan oss och Jesus Kristus. Ja han kallar oss vid namn och vill ha oss nära, beskydda dig, vägleda. Det som benämns livets bröd; det som mättar och ger våra liv mål och mening sträcks mot oss, som en gåva. En gåva till oss arma människor som så lätt ser varandra som motspelare, misstänkliggör, kategoriserar, ogärna skiljer sak och person, närs av att förstora det felaktiga och förminska det rätta. En gåva från Den som så genuint gläder sig, ja gläder sig, för var och en av oss som vill ha med honom att göra, vandra i hans fotspår. Leva i honom. Men något i tiden gör att vi brister i självförtroende i tron. I vårt eget gensvar. ”Skäms ni för mig?” Är det som han frågar oss. Och fortsätter: ”Varför firar ni så många gudstjänster där jag knappt nämns, där mina löften tonas ned, där det jag gjorde relativiseras och där ni inte längre pratar om det jag undervisade er om så mycket – att jag kommer åter som en blixt från öster till väster? ”                                                         Petrus förnekade Jesus då han blir hotad.                                                                             Vi lever i en tid då en äkta tro på Jesus ofta förringas. I vart fall hos oss i Sverige.             Många tycks därför vara beredda att leva i denna vår samtid och omvärld genom att villigt kasta ut barnet med badvattnet, inte benämna och hålla för sant och heligt det särskilda ”bröd” vi fått att förvalta utan söka efter ett annat, mindre anspråksfullt och nedtonat bröd. Det är inte för inte Lukas 18:8 kommer för mig: ”Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden?”

väljer vi se på vår nästa som medspelare

Hinnan mellan död och liv är flytande, då, nu och framtid – ja evighetens mångdimensionella nu kontra Jordens linjära föreställningsvärld och nu. Och här står vi människor i brännpunkten mellan och mitt i de olika paradigmerna. Vem vi definierar oss som, vart vi är på väg och var vi kommer ifrån beror i mycket på hur vi tolkar dessa olika möjligheter. Om vi till äventyrs skulle nöja oss med skolböckerna, TV:s Aktuellt och Rapport, då riskerar tillvaron bli liten som fyrkantig som syrefattig. Medan öppnar vi på fönstret in mot evigheten och de dimensioner vår Herre vill att vi ska drista oss in i, svinga oss in i – ja sannerligen säger Jesus vore er tro stor som ett senapskorn skulle ni säga till berget där borta att kasta sig i havet och det skulle kasta sig i havet - ja då har vi gett oss ut i det okända där endast sanningen och ingenting annat än sanningen kan göra oss fria.  Elia visar oss på vikten att följa vår inre övertygelse, den Gudsröst som bitvis går emot allt och som kan föra oss ut i situationer och möten och livshändelser som jag kanske inte önskat eller hoppats. Men att oavsett var vi hamnar våga följa denna inre röst; detta Guds  tilltal som kommer inte alltid med bravur, pompa och ståt utan som för Elia, i en stilla susning. Man känner dess helighet.                                                                                     Inte sällan ställs vi i situationer som tycks oss övermäktiga. Ett av de bärande elementen i att tro är att vi då – i prövningen – ofta får erfara en närvaro av Gud och att vi då erfar att Gud söker att vägleda och skydda oss. Hoppet som en motkraft mot hopplösheten. Galenskaparna och After Shavee är så folkära och det är inte konstigt för hur duktiga är de inte? För min del sticker föreställningen Stinsen brinner ut särskilt. Inte minst filmatiseringen av Stinsen brinner, ja den spritter av liv och en obändig skaparkraft, det går liksom att ta på hur roligt de har. Och har nu de som framställer ett stycke själva roligt ja då får vi som tar del av det i regel det också roligt. En replik ur Stinsen brinner är när Axels kollega Sören plötsligt inser det stinsen Axel vet om sedan en tid men gjort allt att förtränga – att tågstationen ska läggas ned, eller rentav redan är nedlagd. Sören utbrister: ”Är stationen nedlagd?” medans Axel trotsigt svarar: ”Sören, låt hoppets låga brinna!”. Ibland tänker jag att det är just detta som är vår utmaning i den tid vi lever i nu – att låta hoppets låga brinna. Vårdar vi; låter vi med Axels trotsiga hoppets låga brinna? Vi är alla Guds avbild och bär således enorma möjligheter i oss – vi ska inte förminska dem. Vi kan välja värdigheten. Och väljer vi värdigheten, väljer vi hoppet, väljer vi öppenheten väljer vi att att se på vår nästa som medspelare och inte som motspelare. Det är stort och bär in i framtiden.