I ”ombryandet” av vår nästa.

Vi föds in i skapelsen med en förmåga till empati och därmed indirekt ett ansvar att bry oss om. I vår mänskliga bestämmelse ligger att vi kan bry oss om vår nästa och den skapelse vi nu är en del utav. Vad är alternativet?
Vilken värld och skapelse är annars alternativet?
Men Emil sa skolfröken då Emil plötsligt kysst henne på munnen, vad gör du?
Jag gjorde det av mitt hjärtas godhet svarade Emil.

Vi har alla denna hjärtats godhet i oss som en gåva. Detta har getts oss som den dyrbaraste skatt och den skatten kräver en särskild form av skötsel. Ju mer av hjärtats godhet vi ger bort desto mer växer den till, i oss. Nej hjärtats godhet är det ingen bra idé att tjuvhålla på. Tvärtom. Ju mer du ger ut – desto mer får du i retur. Och kanske är detta det centrala; vi ska vara utgivande som Jesus är utgivande, orädda som Jesus är orädd. Skäms vi för evangeliet, för Jesus, för vår kristna tro – eller vill vi, eftersträvar vi denna enkla frimodighet?

I veckan som gick röstade EU parlamentet i nästan enhälligt igenom en resolution där man fastslår att den systematiska förföljelse och mord IS genomför mot kristna faller under definitionen folkmord. Det var Lars Aduktusson som tog initiativet till resolutionen, han sitter på ett mandat av Kristdemokraterna i EU parlamentet. Och plötsligt kom frågan även i vårt land att bli mer legitim. Äntligen kunde vi även i vårt svenska medielandskap tydligare höra om det som sker såväl i folkmordets mellersta östern som att flera artiklar faktiskt nu benämner de trakasserier som finns, idag, på vårt egna lands asylboenden där kristna allt för ofta häcklas för sin tro. Vi måste orka ta in detta. Och agera. Och jag kommer att tänka på Niemöller strof där han beklagade sig över de intellektuellas svek på trettiotalet:              I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist; Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten; Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Ofta är det så att för att vi ska kunna tjäna vår nästa så behöver något i oss symboliskt dö. Och inte sällan är det vår egen självupptagenhet, att vi istället ska lyssna och se den vi möter i ögonen. Ja det är när vi öppnar oss för vår nästa och dennes behov som vi kan göra skillnad. I ”ombryandet” av vår nästa.

Göra rätt oavsett

Profeten Jona blir sänd av Gud för att hålla en straffpredikan i staden Nineve, en stad så stor att det tog tre dagar att gå igenom den till fots och vars invånare kommit på avvägar. Men Jona vill inte dit och han försöker fly med båt till staden Tarshish. Det blåser nu upp en väldig storm och Jona säger till besättningen att ”släng mig i havet då det är jag som är orsak till stormen, jag gör inte det Gud bett mig att göra”. På nutidssvenska skulle man kunna kalla denna begäran för ett försök till assisterat självmord. För Jona möter inte döden. Han möter en valfisk som slukar honom och sen spyr upp honom på land efter tre dygn i närheten av staden Nineve. Otroligt och fabelmässigt säger vi, men vad vet vi? Ett vet vi i vart fall och det är att Jona håller sin straffpredikan; högt proklamerar Jona i hela Nineve att om 40 dagar skulle Nineve gå under. Men vad händer? Jo hela stan tar Jona på orden, även kungen och man fastar och klär sig i säcktyg och ber om förlåtelse. Varpå undergången uteblir. Gud ändrar sitt beslut. Nu reagerar Jona lite märkligt. Han tycks tro att Gud redan från början hade tänkt att rädda Nineve; varför behövde han sändas på detta ”stolleprov”? Varför Jona nu varit så motvillig och så ogärna ville göra Guds uppdrag vet vi inte men kanske var det så att Jona vill leva ett helt vanligt liv i Tarshish alltmedan Gud ville bruka honom till detta andra. Jona är således besviken och trots Nineves uppenbara räddning så rusar Jona i vredesmod ut i i obygden, vred på Gud. Där blirdock olidligt varmt och Jona lider i hettan. Han är arg och svettig. Gud låter nu ett kurbitsträd komma upp, snabbt och enkelt och trädet ger Jona en omedelbar och välbehövlig skugga. På en dag stod det bara där. Jona blir glad. Sen låter Gud trädet vissna ned lika snabbt som det kom upp. Jona blir arg, vad nu? Varpå Gud svarar att se, du är engagerad i ett träd du inte haft någon egen förskyllan i att det kom upp och nu beklagar du högljutt att det är borta, vad tror du jag är för alla i stadens Nineve? Alla människor och djur jag där skapat. Skulle jag inte  bry mig väldigt?                                                                                                                       Vad visar den här berättelsen? Jo att Jona och vi andra är ”Guds händer i skapelsen” och att ibland blir vi kallade till situationer och uppdrag som vi helst skulle vilja slippa. Jona var en aktad profet, en hebré, ja man lyssnade på honom, han levde i nåd, i ett flöde, Gud öppnade osynliga dörrar, han var beskyddad och hyste förutsättningar för ett gott liv. Han var respekterad. Jona hade sannolikt egna långtgående planer på ett liv i Tarshish, kanske med en söt ung kvinna som väntade på honom där. Familj, enkelt liv, barn. Men Gud ville nu något annat. Gud ville att Jona skulle tjäna, vandra till den märkliga staden och predika omvändelse. Jona lyckades, staden blev räddad alltmedan Jona i sitt hjärta ville något annat. Nåd och tjänst. Ibland är det motigt att stå till tjänst men följden av att leva i Guds nåd, i Guds fridsflöde innebär att det kan komma ”inkallelseordrar” man helst skulle vilja riva itu. Det är lite som profetians gåva som det står om i Uppenbarelseboken, att den smakar som honung i munnen men bränner som eld i magen. Den frid Gud ger den troende är en frid som inte kan vara tyst inför orättvisan och lögnen. Friden blir lika snabbt dess motsats. Ångest, ångest inför det som är fel i skapelsen. Gud söker oss, dig och mig med våra händer och fötter, leenden och ”omtankeförmåga” för att stötta upp där det rister och faller ned, finnas där allt krackelerar och inget vill eller kan leva som det borde. Ty Gud är ett med sin skapelse, ett med dig och mig och likt kurbitsträdet kan ge svalka så kan vi med våra ord och handlingar lätta vår nästas bördor.

Den andra vinklingen av dagens tema, Nåd och Tjänst, denna septuagesima-söndag i januari 2016 finner vi i Filipperbrevet. Paulus sitter fängslad i Rom och har fått en gåva från församlingen i Filippi. Han skriver nu ett tackbrev där han samtidigt tar tillfället i akt att uppmana församlingen i Filippi till ståndaktighet i de förföljelser som är för handen. Hur kan Paulus samtidigt som han är fängslad i bojor – för sin tjänst – författa brev på brev med sådan frimodighet? Därför att han uppenbarligen erfar en frid, ett hopp som skär rakt igenom allt. Nåd. Trons nådegåva. Alltmedan bojorna en följd av tjänsten.

Så till Jesus i Lukasevangeliet, stycket om den oduglige tjänaren och som utgör den tredje reliefen till dagens tema. Tjänaren förväntas att tjäna och göra det han får lön för utan att knota. Och till på köpet bli kallad oduglig. Och detta utan att bli kränkt, sucka och pusta, utan just göra det han får lön för.

Jag hörde igår en rekryteringskonsult på radion. Han varnade för att anställa människor som är beroende av sociala medier. Han menade att de kanske hellre uppdaterar sin facebook-profil än ta det där samtalet med kunden. Och jag pratade häromdagen med en chef på ett av vårt lands universitet och han gav mig olika interiörer om de friheter många universitetsanställda tar sig. Oviljan att inordna sig i ett system, oviljan att vara lyhörd och lojal med sin institution. Många sådana dygder som lojalitet, göra sin plikt, hålla sitt ord, uppvisa ett gott kamratskap, följa överenskomna regler ja det är dygder som vi i varje generation måste hålla sant och högt. Inte för att vi ska få bekräftat hur dugliga vi är, utan just för att vi gör rätt för själva sakens skull, för att vi nu är människor som vill handla så etiskt rätt och högtstående vi bara kan. Därför är det viktigt att lära sig att ge sig själv bekräftelse – och den förmågan bygger man upp i det lilla – ja genom att hålla ord, ta till vara på tillfällen att bry sig om, vara noga med överenskommelser, göra sin del. Lever man så då växer självförtroendet och självtilliten. Och som någon sa, det tar lång tid att dana en karaktär. Men gör du väl det jobbet så blir du i det närmaste okrossbar och förvärvar den sällsynta förmågan att kunna göra skillnad, bli ett redskap att räkna med, för Gud. Där Gud nu vill ha dig. Att bli en sådan, alltså att göra det man ska utan att förvänta sig tack eller strålkastare, det står tänker jag i bjärt kontrast till det uppkopplade samhällets ideal vi lever i idag. Den samtid då alla ska alla ska öppna sig i olika media och bekräftas på olika vis; få flest gillanden på den senaste uppdatering av Facebook, Instagram eller en omedelbar Snapchat-respons om så bara på en nyss utförd grimas.                                            Motsatsen till detta ytliga är en grundhållning att man gör det man ska, så bra man bara kan, även i det lilla. Och detta oavsett om någon ser eller hör. Och oavsett var man nu är i livet. Det kan vara så att ens roll är till ytan oansenlig och det kan vara en mer inflytelserik roll. Vi är ändå, i den stund vi står i nådens flöde, i Guds flöde, i Guds närhet alla tjänare där vi förväntas göra det vi ska, så gott och noga vi bara kan! Och ingen kan förväntas få bekräftelse och applåder hela tiden. Det mesta gör vi i tystnad, i skymundan och vi vet ofta inte vad våra handlingar, ord och gester bär med sig, sår för frö. Därför måste vi ha en linje; en etisk inre kompass och göra det rätta oavsett var vi befinner och oavsett om det uppmärksammas på något minsta vis eller inte alls. På så vis hänger nåd och tjänst ihop. Och ibland är det som för Jona, vi vill något annat, men tillvaron, ja omständigheter utanför vår kontroll tvingar fram ett liv i ett annat sammanhang – inte för vår skull utan för att Gud behöver oss, behöver våra händer i skapelsen, just där. Inte i Tarshish, i det enkla livet jag själv önskar utan mitt i Nineve som håller på att gå under; som Gud vill rädda.

Innebar och innebär

Jesus har i egenskap av Guds ansikte i Världen nycklarna till evigheten där dåtid och framtid och nu är ett. Och hans löfte att vara hos oss, nära oss, lyssna på våra böner, söka oss då vi har det svårt, lyfta våra bördor när vi inte mäktar mer, klappa våra kinder, torka våra tårar, svara på våra böner är på riktigt. Det är nu inte Jesus som svajar på målet, som är tveksam, som står där i vägskälen; i valet mellan det breda eller smala, det bekväma eller det självutgivande. Jesus har redan avgjort sig och ska vi ta Johannesevangelistens ord på allvar så är den avgörelsen lika gammal som vårt universum: I begynnelsen var ordet. Det är vi som nu ska avgöra oss, det är vi som i varje stund i våra liv har att välja på att hålla den utsträckta handen i handen eller titta bort. Ska jag ta en och annan genväg; ”kan själv”, ”vet men måste pröva”,  lockas bort?  Och lockas bort från fokus gör vi nu hela tiden.  – Ser vi vår nästa i ögonen? Lyssnar vi uppmärksamt på det som sägs oss? Sträcker vi ut en hjälpande hand? Bjuder jag på mig själv? Vill jag kärlek och uppoffring eller väljer jag att kalla min egen bekvämlighet för kärlek trots att jag innerst inne vet att jag kan så mycket mer, men att jag inte gitter , i vart fall inte just nu. ”Låt mig vara ifred och benämn inte min bekvämlighet vid dess rätta namn”. Varpå lögnen sveper sig runt mig som en dimma, tänker att jag har ju evigheten på mig, imorgon ska jag börja leva ett mer helt liv. Men vad vet vi om imorgon, det enda vi har är här och nu.                                                                                                                                                                                                                                              Många som drabbas av sjukdom och ett liv i närheten av avskedet döden blir  medvetandegjorda att livets mening är att leva enkelt, söka kärlek och respekt. Och jag tänker att skulle vi nu skala ner Jesu liv, lära och undervisning – ja då hamnar vi här. Och ska vi kunna leva så – i längden – mera närvarande; ja då behöver vi vara uppkopplade. Vi behöver bli påfyllda. Vi behöver bli berörda av det heliga, av ljuset, av det skimrande ljuset som omsluter allt och som vi lever i och som vi kallar för Gud, ja den helige ande och Jesus. Olika ansikten av ett och samma ljus och skaparkraft.  Och här någonstans sker någonting i oss. Precis som för Simon Petrus då han gång på gång inser vidden av Jesu undervisning och exempel: Förlåt mig för min blindhet och styvnackighet, jag vet, jag har inte varit så lyhörd och uppmärksam jag borde men här är jag och jag vill ha med Dig att göra, Herre. Jag vill!  Och här finns nu bekräftelsen och erbjudandet vidöppet för alla. Inte för att vi med gärningar gjort oss förtjänta av det utan för att Gud i sin nåd inget hellre vill än att omsluta Dig och mig.  Jesus Kristus är här och nu. Och han uppmanar oss att öppna dörrar. Även de som är tröga och sitter fast och som kanske döljer sådant som är svårt och mörkt. Hos oss och hos vår nästa. Att vi ska vara medlare, bärare av hopp och mening. Och samtidigt ha en medvetenhet och hysa ett motstånd om den som vill stänga dörrar. Ja vem vill få oss att tvivla på det större sammanhanget, vem vill få oss att komma på avvägar och bli som en tynande veke. Jo den destruktivitetens-  och kaosmakt som vill regera och sprida skräck och skrämma oss till underdånighet och rädsla.  Den kraften kan inte komma åt oss om vi låter ljuset finnas i våra liv, vara i våra liv. Och det är på riktigt. Ja sannerligen Jesus är här och nu !

När allting skakar

Vad är det som händer? De flesta tevekanaler, dagstidningar och kanaler i riksradion har hela hösten och förvintern haft situationen med alla asylsökande som ”förstasidesnyhet”.  Vad är det som händer? Och vad riskerar hända längre fram? Svaret är att vi inte riktigt vet, det här är en ny situation för oss och vi inser att stat, kommun och landsting”handlar efter läge”. Ett läge som är rörigt.
I en drömsituation hade man kunnat önska mer tid, mer resurser, mer strategiskt tänkande, mer samarbete i Europa och med de länder alla kommer ifrån.  Men situationen är nu inte sådan. Tvärtom, saker och ting pressar på med en oerhörd kraft. Och allt detta väcker upp många reaktioner. Många av oss blir rädda, tänker jag. Inte minst då terrordåd nu inträffat i Europa. Och debatten går hög här hemmavid i vad mån resurserna kommer att räcka.
Samtalen mellan de som är rädda och kanske skeptiska och de som mer eller mindre ser det som en självklarhet att sträcka ut både en och två hjälpande händer i den situation som är för handen hamnar lätt i låsningar. Den ena falangen är lätt att kalla främlingsfientlig, den andra naiv. Ett vet vi och det är att situationen är komplex och har så många bottnar. Det finns ju bland annat inte en kategori asylsökande, utan många. Och vi möter idag kulturella som trosmässiga mönster som är oss ovana.
Att nu lägga locket på och utmåla alla som vill problematisera den rådande situationen som främlingsfientliga är, som jag ser det, olyckligt. Det gör att oron riskerar jäsa i det tysta. Vi måste våga tro att vi som individer och samhälle är myndiga att möta det vi nu står inför. Att kunna prata om det. Och att även kunna prata om sådant som är problem, inte fungerar. Och inte minst våga värna de ideal, sådant vi tar som självklart hos oss, sedan länge.
Att generalisera något som är mångfacetterat går inte. Begrepp som ”invandrare”, ”kyrkan”, ”svensken”, ”skolan”, ”samhället”; ja för att nu ta några, de måste alltid brytas ned för att bli begripliga och igenkännbara. När det sen kommer till behov vi alla delar och kan identifiera oss med då kan vi inte gömma oss för varandra, då ser vi varandra.
Vi vet julens berättelse om skattskrivningen i Betlehem; att när Maria och Josef kommer dit så är där fullt, det finns inte plats på något av stadens härbärge. Och Maria som snart skulle föda. Jag som pappa kan så lätt identifiera mig med Josefs ångest alltmedan han allt mer desperat söker efter ett rum. Hur lättad blev han nu inte av att möta den där personen som hänvisade honom till stallet utanför stadsportarna. De kunde äntligen få vara i avskildhet och hans fru kunde få föda.
Den som hänvisade Josef och Maria till stallet kanske inte tänkte på hur viktigt denna gest var, just då? Men det den personen gjorde var att se till individen och dennes situation. Och här är vi lika alla. Vi vet alla hur det är att ha feber, vara hungriga, frysa, vara rädd.
Jesus försöker hela tiden inpränta vikten av ett empatiskt förhållningssätt. Han säger bland annat i en liknelse: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Någon frågade nu Jesus vad han menade och Jesus svarade att vad vi gör för någon av de utsatta vi möter i vår vardag, det gör vi parallellt för Gud. Det vill säga att alla handlingar i tysthet som har som syfte att minska lidandet och öka vår medkänsla med den som är utsatt – de sträcker sig rakt in i det heliga. Till den bestämmelse vi har som människor; att finnas till för varandra.
Hur uppnår vi en sådan anda gemensamt? För den är ju trots allt fullt möjlig – den ligger inom möjlighetens ram. Det vittnar ju inte minst hela vårt välfärdssamhälle om; själva idén om alla människors lika värde. Personligen tror jag att vi i en tid som denna behöver gå in och söka källan bakom dessa värderingar. Humanismen är som någon sa Kristendom utan Gud. När nu humanismens värderingar skakar därför att den tid och de utmaningar vi idag ställs inför tycks övermäktiga då återstår inget annat än att gå till källan bakom idén om allas lika värde. Och det är det flöde av kärlek och medmänsklighet som strömmar mot oss från Gud och som Jesus kom in i skapelsen för att förmedla på ett nytt och aldrig förr så tydligt vis.

Eller som Betty Ehrenborgs-Posses diktade så vackert:
Här en källa rinner:
säll den henne finner!
Hon är djup men klar,
gömd men uppenbar

Under ytan

Julevangeliet behöver levandegöras, påminnas och läras ut. Varje år i varje generation. Berättelsen, dramatiken och innebörden i det oerhörda måste lyftas fram: Att Gud kommer in i skapelsen på ett sätt som aldrig skett förut. Ordet som var i begynnelsen, som Johannes börjar sitt evangelium med, det får kropp och blir ett med oss. På samma villkor och samma förutsättningar där vi är. Och vi förstår i och med denna nedstigning och omständigheterna kring den mer om Guds väsen. Evangelisterna tecknar en oansenlig familj i en oansenlig del av Israel – men där det ansenliga finns i att våga leva ett sant och enkelt och bedjande liv. I det vardagliga, i de nära relationerna, i äktenskapet och arbetet och rytmen mellan dag och natt finns grogrunden för andlig och mänsklig växt. Maria blir kallad i sin enkelhet, Josef likaså. Och enkelhetens lovsång tar sig fler uttryck, inte minst det faktum att det är just herdarna som får besök av ängeln; kom och se, ett barn är oss fött i denna stund. I texten från Jesaja förstår vi att såväl vetskapen och längtan efter Guds inträdande i skapelsen funnit med i tankesfären en lång tid.

Det judiska folket, som lyckats hålla sig samman och intakta, trots otaliga försök att splittra och utarma detsamma – de har av skaparen fått ett uppdrag att föra fram ett budskap, en tanketråd, ett arv där Guds väsen förevisas och exemplifieras på ett så rikt och mångbottnat vis. För oss andra. Och man kan se att Gud så att säga växer med sin uppgift – i början i gamla testamentet är den Gudsbild vi möter snar till vrede, ganska lynnig och ivrig att få sin roll och status bekräftad. Alltifrån hur Adam och Eva måste lämna paradiset, den optimala omstarten i och med syndafallet till hur Abraham ska vara beredd att offra sin älskande son Isak för att visa Gud sin lojalitet. Men något händer allteftersom. Från att regera med makt och yttre kraft verkar Gud allt mer genom att belöna rätt beteende och mana till lyhördhet och sanning. Jesaja i dagens GT text är i den traditionen. Och han liksom många av de övriga profeterna får i sina munnar orden lagda att visa framåt mot händelsen med stort H. Det vi firar idag. Men sannolikt trodde många av de som tog del av dessa ord att den härskare som skulle komma var en med makt och härlighet. Men skapelsen är ju inte så beskaffad. Den kärlek och omtanke och Gudstillbedjan som piskas fram, vad är den värd? Vi måste alla kollektivt välja Gud, välja ljus, välja bort mörker, inte med mindre är projektet i hamn. Och Gud ger oss det ultimata verktyget för detta val i och med Jesus. I ord och i handling visar Gud att kärlek alltid räcker längre än hat. Att nåd går före rätt. Och trots försöken att omintetgöra, förtala, bespotta, ja döda så reser sig Jesus bokstavligen ur graven och dödens klor visar sig vara en chimär. Frukta inte jag är mitt ibland Er.

Vi glömmer ofta av detta. Att Gud är mitt ibland oss. Inte minst i orostider. Som nu. Vi glömmer lätt av att Gud kan närsomhelst avbryta och ställa allt till rätta – men görs detta nu idag så måste hela universum starta om; ja pjäsen tas om från början och varför ska vi det nu när vi som mänsklighet är så nära så nära att välja ljuset, välja kärleken, välja den här jorden, hand emot hand. Att Nåd före rätt.

Starka krafter vill få oss att darra, hata, besvärja och kräva ut. Men gång på gång segrar kärleken. Vi ser det inte tydligt men hatets tjänare har allt svårare att få oss att darra på manschetten. Den separatismens anda som tidigare varit så lätt att underblåsa är inte idag alls lika lätt att ges kraft. Det är som om vi lärt oss någonting kollektivt, vi människor. På samma sätt som man kan se i Israels historia i Gamla testamentet – hur allt går mot ett allt mänskligare förhållningssätt vilket sen utmynnar i Kristus. Jag kan ha fel men tänk om det stämmer detta jag söker ge ord – att vi som mänsklighet trots allt går mot det ljus, in i det ljus Kristus kommit till Världen för att plantera och som vi ser manifesterat i övertygelsen om alla människors lika värde, i en allt starkare ovilja att kategorisera och som manifesteras i vår fantastiska förmåga att inlemma och respektera de som är olika oavsett om det det är någon med funktionsnedsättningar, någon som super, någon från ett annat land.

Går vi bara tillbaka 30, 40, 50 ja 60 år… hur mycket mer hårdhet fanns det inte då, fördömanden och brist på försonlighet? Nej det är något som händer under ytan. Bortom vapenskramlet och det militärindustriella komplexets otörstliga blodtörst. Och det är det ljus Kristus kom in med och som välvts in i lagar och välfärdsmodeller och som saka men säkert bygger denna värdebas som vi nu ska värna och vara så rädda om – tillsammans – värdet att vi är varandras bröder och systrar. Detta är något vi ska vara stolta över. Att vi bryr oss om varandra!

Åh Herre ge oss frimodighet att vila i din kärlek, låt oss inse att du har allt i din hand, att allt är i sin ordning trots det vi ser och hör så finns det en övergripande ordning i Ditt kosmos och den ordningen har segrat för länge länge sedan. Boken är skriven och den slutar bra. Amen.

Hoppet är en antidot till rädslan

När min äldsta dotter som idag snart är 26 år gammal bara var 6 år gammal så skulle hon lära sig att flyga mellan Torsby och Stockholm. Jag hade flugit med henne några gånger och nu skulle hon åka till mig själv. Jag var så nervös, hon var i Torsby och jag i Stockholm och de pratade på radions nyheter om häftiga oväder över Svealand. Hur skulle det gå. Planet skulle lyfta om någon timma. Jag ringde till slut upp flygplatsen i Torsby och fick prata med självaste piloten. Han lugnade mig och berättade att om det kom ett åskväder i vägen så skulle de flyga över det – det var lugnt. Piloten hade koll. Jag var rädd. Och visste inte att piloten kunde flyga över ovädret. Gud har koll. Vi är rädda. Och vi har svårt att ta in att Gud har en plan, en väg förbi mörkret. Den vägen heter Jesus. Jesus Kristus. Och det underverk som kom att ske i inkarnationen, livet, döden och uppståndelsen. Vi kan inte ta in storheten i det som skett men händelsen innebär att Boken är skriven och slutet är gott. Gud har en plan. Det finns en vändning – en fortsättning – ännu en ankomst i eller bortom vår tid, en vändning. Detta hopp har vi nu att försöka leva i; ha för ögonen. Hoppet är en antidot till rädslan, hoppet får våra axlar att sjunka ner, vi vågar se vår nästa i ögonen, vi vill ta reda på sammanhangen och söka värdiga vägar framåt. Jesus visar vägen i sitt liv. Herremännen försöker sätta honom på plats. Sprida sin lagiskhet och han överlistar dem med ett leende, var fredliga som duvor men listiga som ormar. Att vända andra kinden till genererade den som slog, likaså att gå den extra milen – Jesus lär oss med sin undervisning ; ja en slags själens aikido. Aikido bygger på jujutsuns principer och tanken är att aldrig konfrontera energi. Man strävar efter att aldrig möta kraft med kraft, utan att lägga sin kraft till den andres och därigenom reda upp situationen. Det var så Jesus tog andan ur fariséerna som ville sätta honom på prov; nå ska vi stena kvinnan, ska vi betala kejsaren skatt eller inte? Det svart vita, polemiska, fyrkantiga bemöter Jesus på ett nytt vis och det lagiska ger vika. Gå säger han till kvinnan, gå och synda inte mer, inte heller jag dömer dig. Och som alltid i mötet med den enkla människan kan vi konstatera att Nåd går före rätt. Men hur var det i mötet med förövarna, de med de vassa armbågarna, de som tog för sig – går nåd där alltid före rätt? Där är bibeln inte lika entydig. Det är problematiskt att inta en fariseisk hållning gentemot sin nästa, för vad säger Jesus, jo ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet.” Och så rider han då in i Jerusalem och man lägger palmblad framför honom och höjer honom till skyarna; nu kommer vändningen, nu kommer räddningen, nu ska allt ske. Vi har sett det förut, hur man projicerar allt sitt hopp på en människa eller situation och sen när sammanhanget inte höll hur idealiseringens elfenbenstorn så förbyts till förakt och hårda ord. Vi sitter och kurar och ber att de ansvariga ska bestämma; sen när väl besluten fattas fördömer vi såväl besluten som ledarna, nja det var inte så vi menade, kanske… I Jesu fall vet vi att det ska inte gå lång tid mellan intåget i Jerusalem till den ultimata förnedringen på korset. Och Jesus ser dig och mig i ögonen såväl där på vägen där dammet yr och alla ropar så glatt och hoppet stiger som ett rus som där, då ingen vill vara i närheten, då allt tystnar, på Golgata. Men Gud har koll. Vi har svårt att ta in det men Gud har en plan, en väg förbi mörkret. Tre dagar senare är allt förbytt och vad det undret innebar kan ingen människa förstå men från den stunden är boken skriven, och den slutar bra. Piloten flyger så att säga över det mörka. Det är i det hoppet, det löftet vi nu har att leva. Det är i det löftet, vi har att andas och vara till. Det är i den väntan vi har att leva. Det är i denna ankomst vi har att finnas till – med olja till våra lyktor och löftet att vara medbjudna. Uppdraget här och nu? Att stå emot förenklingarna, att stå emot det svart vita, att sovra och söka sanningen, att inte nöja oss med allt som sägs utan gå till botten med utsagorna och överallt, alltid söka sanningen – inget annat ska göra oss fria. Sanningen som Jesus förkroppsligade, och som med ett leende, ett själens jujutsu förevisade oss är en möjlig livshållning. Och i den hör inte förenklingarna hemma, inte heller de vassa armbågarna – att manifestera Himmelriket på Jorden är någonting helt annat och det kommer inifrån, i en hållning som kommer av Gud. Och de som har den hållningen vet vi vilka de är för de lever som de lär. Och de som inte har den de vet vi också vilka de är – de är vår tids skriftlärda och fariséer – de lever då sannerligen inte som de lär.

Dopfunderingar

Hesekiel; ja den Gudsröst Hesekiel ger utryck för: den ömsom bannar, ömsom lockar. Och genom Hesekiel finns löftet att Gud ska se om sitt folk, tvätta det rent som en förälder tvättar rent det lilla spädbarnet. En äkta och innerlig omsorg. Vattnet som renar. Upprättar. Tvättar bort synden. Så hoppas vi fram drygt 500 år och hamnar vid floden Jordans stränder och vem står där om inte Johannes döparen, även han profet. Johannes förvaltar den tanke Gud aktualiserat och symboliserat genom Hesekiel: Att vattnet, dopvattnet, utgör en skiljelinje mellan då och nu. Mellan synden och syndfriheten. Mellan det som varit och de som ska komma. Omvänd dig ropar Johannes vid floden Jordan, ångra dig och omvänd dig. Dopet som ett omvändelsedop. När så Jesus kommer till Johannes för att bli döpt säger Johannes spontant att här kommer en som är starkare än jag, jag döper er med vatten men han ska döpa er med helig ande och eld. Utan Guds handlande genom patriarkerna, Moses, domarna, kungarna och profeterna så skulle inte folket vallfärdat till Johannes. Gud handlar genom människor, olika för olika tider, men ett är detsamma; israeliterna vet att det finns en Gud och det finns en sanning. Så kommer Jesus. Och Jesus spränger förbundsfolkets gränser. Allt det Gud manifesterat genom det judiska folket sprids nu ut till alla folk. Ända till oss i Norden, i Kina och de på Nya Guinea, Australien och Sibirien. Guds omsorg och närhet, välsignelsen, löftet om närhet och upprättelse går ut som en stormvind och i de områden, hos de folk, i de regioner där budskapet är nytt skakas människor om och det blir en väldig glädje och kraft. Den kristna kyrkan konstitueras och med den de sakrament Jesus instiftat; dopet och nattvarden. Och budskapet till oss är att alla ska inbjudas, ja erbjudas att bli lärjungar. ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” säger Jesus till lärjungarna. Kraften i urkyrkan, kraften i det kristna; kraften i detta nya som vi idag kan se i tankestrukturen kring vårt välfärdssamhälle tanken  att vi alla är lika mycket värda, är en fortsättning på det Johannes säger inför Jesus: Här kommer du och du döper med helig ande och eld. För utan den helige ande, utan den kraft och övertygelse som budskapet når oss i våra hjärtan hade vi möjligen stått där med stocken i våra händer vid ättestupan och puttat de obrukbara utför bergets rand?

Nu har vi äldreboenden och sjukhus istället. Allas rätt till lika vård. Älska din nästa som dig själv.

Gud handlade genom sitt egendomsfolk, beredde väg för Jesus som på basis av det som varit handlade in i framtiden och blev en angelägenhet för hela världen. I det perspektivet har dopet denna dubbla betydelse; dels som en slags vattendelare mellan då och nu och det är ju inte konstigt med den historia själva dop-ceremonin kom till: Vi tvättas av Gud likt en förälder tvättar ett spädbarn. Men dopet har lika mycket denna framåtskridande kraft och rörelse vi kan se i Jesu ord om anden och elden och hur han i diskussionen med den välmenande men ganska så trångsynte Nikodemus så tålmodigt försöker förklara att det evangelium Jesus hade i uppdrag att ge mänskligheten var så omdanande att det blev, för den som tar emot det, som att födas på nytt. I vår kristna kyrka, inte minst i den tradition som vi står i, så har betydelse av dopet som en vattendelare mellan synd och omvändelse kommit att stå i fokus, det kan vi bland annat tacka kyrkofadern Augustinus för, han som så som ivrigt förde in begreppet arvsynd där dopet är en förutsättning för att klippa bandet med arvsynden. Idag vet vi att betona så många fler bottnar, betydelser och dimensioner av dopet; att dopet lika mycket är ett uttryck för den omsorg och kärlek Gud lagt ned i sin skapelse. Dopet blir på så vis en fortsättning på den röda tråd som skapade av patriarkerna, Moses, domarna, kungarna och profeterna vilken leder till Johannes och sen Jesus och Jesus uppdrag att erbjuda hela Världen Guds nåd, kärlek och omsorg. Jesus som kommer till oss och vill ha med oss att göra och som vet våra namn, mitt och ditt och som både vill såväl tvätta oss som upprätta oss. Väcka efterföljelse till liv. Hur förhåller jag mig då till detta rop som enträget ropar mitt, ditt, ja allas våra namn? Vad gör vi med den viskning som följer oss varje sekund. För i varje sekund, varje minut, varje timma ställs vi inför oräkneliga val och antingen väljer vi att i de här situationerna lyssna på den där rösten som söker oss eller så skakar vi av oss den. Den kan ju vara obehaglig. Vill få oss att pröva en annan hållning, ett annat sätt att betrakta och vara än jag brukat.  Vi måste komma ihåg att Jesus vill göra oss myndiga. Den heliga anden vill göra oss myndiga. Kyrkan blir då ett uttryck för en genuin vilja att sammanstråla, be och lovsjunga; för att vi gemensamt ska våga ge uttryck för vår tro i det stora som i det lilla. Där vi är satta i livet att vårda och värna de värden Gud gett oss i uppdrag att vårda. Respekten för var och en. Kärleken till varann och skapelsen. Att vi inte stillatigande gå med på förtryck och elakheter. Att försöka vara garanter för det Gud vill ska finnas i skapelsen; genom sin son och de som vill tillhöra honom.

Skärtorsdagstankar

Det är den sista kvällen tillsammans. Jesus vet att han ska möta döden, lärjungarna vet inte det. Och vad är det då Jesus gör där bland lärjungarna, denna sista måltid de har tillsammans. Jo han faller på knä och tvättar vars och ens fötter. Det var på den tiden ett slavgöra, här gör mästaren ett slavgöra, vad nu? Petrus rycker undan fötterna men Jesus rättar honom; Petrus, om jag inte får tvätta dina fötter har du ingen gemenskap med mig. Vi kan översätta denna utsaga till vår kyrka idag; om vi inte tjänar vår nästa, i ord och handling visar att vi är solidariska med den utsatte, den som är i nöd – och i nöd kan man var på så många olika sätt – så har vi som kyrka ingen gemenskap med honom som instiftat densamma. Och kyrkan det är vi. Kyrkan här och nu. Det är till oss appellen om att bry sig om varann riktar sig. Och budet är att entydigt; vi ska försöka se på varandra – oss själva och vår nästa – så naket och ärligt vi kan. Och vi ska söka leva i sanning. Jesus säger i sitt avskedstal till lärjungarna att en sak säger jag till er; Ni ska älska varandra och om nu världen hatar er så ha det i åtanke att hon har hatat mig före er. Varför säger Jesus såhär? Jo därför att tro föder en äkta omsorg och denna omsorg den genererar en glädje och en kraft. Och det finns människor som känner sig hotade av den glädjen, den kraften och på olika sätt försöker att förringa dessa trons gåvor. De människorna var talrika på Jesu tid, och de är det även idag. Intet nytt under solen. Och vi vet att denna torsdag i påskveckan är avundsjukan och rädslan och prestigen i full färd med att lägga sista handen på den plan som ett par timmar senare utsätter Jesus för den grymmaste tortyr. Varför, ja delvis därför att glädjen i tron, omsorgen, ja att se varann som jämlikar blev så plågsam för de som ville ha regler och skillnader. Men nej. Det finns ingen skillnad på folk och folk säger Jesus, ni är alla ett i mig och jag är ett i er men för att det ska kunna vara så, fortvara att vara så måste ni vara beredda att tvätta varandras fötter; dvs. tjäna varandra.  Ett säger jag eder, Ni ska älska varandra och om nu världen hatar er så ha det i åtanke att hon har hatat mig före er.

Tro med hjärtat

Stefanos. Varför valde man honom som en ledare och talesperson i urkyrkan? Var det för hans skrudar? Var det för att han talade så retoriskt och välavvägt? Var det för hans sirlighet och elegans? Nej man valde honom för att han var full av tro och helig ande.         Vi vet alla vad detta innebär – egentligen. Vi känner igen det ödmjuka, det sant troende i oss och i andra. Lika mycket som de troende i Jerusalem i kristenhetens begynnelse kände igen det i Stefanos. Och de sant troende är desamma oavsett i vilken kristen kyrka vi är verksamma. Och om vi nu är lutheraner, pingstvänner, katoliker, baptister, metodister, anglikaner, ortodoxa så finns där denna spänning mellan de som på olika vis tror med munnen och inte med hjärtat och de som även tror med hjärtat. I en luthersk kyrka är detta inte konstigt – detta är något vi har att leva med – denna spänning är en del av livet. Men i en luthersk kyrka har vi också någonting unikt – det är detta att ingen står mellan dig och Gud. Vi är alla präster i det allmänna prästadömet. I den lutherska kyrkan är vi alla myndiga att själva avgöra och lyssna in och i bön gå framåt i tro. Inte så att kyrkan är överflödig utan den är ett stöd, en levande organism bestående av de troende i förening med Kristus. Men frälsningen – gudsrelationen – möjligheten att själv veta och förstå är vars och ens i förhållande till bibeln, bön, och ett regelbundet andakts- och gudstjänstliv. Det här ställer krav på oss att även våga att urskilja och lyssna på vår känsla i maggropen och söka uppnå de sammanhang, möten, samtal, handlingar, relationer i och utanför vår kyrka som precis som Stefanos präglas av en levande tro och helig ande. Hur yttrar sig detta – ja vi vet det eller hur – i en äkta och levande kristen gemenskap känner man sig aldrig undervärdig, man får aldrig känslan av att inte duga, vara fel, skamsen, rädd att inte tillhöra – utan man erfar en inkluderande värme där jag vet med mig att jag är välkommen; välkommen som den jag är och där jag aldrig ska behöva vänta mig en dolk i ryggen eller något sarkastiskt om mig som person. I en levande kristen församling söker man därtill bygga broar mellan olika ståndpunkter; respekterar varandras ståndpunkter och aktar sig noga för att så split. Man eftersträvar en anda att skilja sak och person – och hyser en naturlig respekt för att i sak kan man komma till olika slutsatser men ändå vara fyllda av levande tro och den helige ande.

att våga hoppas, att våga tro på en förändring

Jag tänker på att våga hoppas. Att våga tror på en genuin förändring. Det ligger i människans natur. Ofta sitter det långt in, men när glädjen och uppsluppenheten bryter igenom så går den inte att ta miste på. Förväntansglädjen. Och vi har nu några sådana tillfällen i vår närtid. Som när muren faller den 9 november 1989 i Berlin och Öst och Väst förenades, eller apartheidregimens; rasåtskillnadspolitikens fall i Sydafrika. Och många som minns berättar också om en märklig känsla av hopp och framtidstro; att något nytt och enastående var på gång att hända åren innan John F Kennedy mördades 1963. Det hade varit ett märkligt hopp som spreds berättar de som var med, en uppsluppenhet och en ny sorts glädje. Men så kom skotten i Dallas och några år senare sköts frihetskämpen Martin Luther king ihjäl – och Vietnamnkriget det bara fortskred och fortskred.

En annan period i vår närtid då många erfor hopp var under reformen Glasnost  under mitten av åttiotalet. Glasnost betyder öppenhet och reformen genomfördes av dåvarande Sovjetunionens sista statschef Michaels Gorbatjov. Yttrandefrihet och öppenhet var ledord och landet öppnades. Det kalla kriget föreföll vara slut. USA och Ryssland pratade äntligen med varann igen. Och alla dessa maktdemonstrationer, parader och den fruktan som låg latent för ett kärnvapenkrig var till ända. Jag själv minns hur jag som 17 åring, då jag nyss flyttat till Stockholm från Västergötland för att börja jobba i vården, nu åren före Glasnost, ja den 24 oktober 1982 tillsammans med 30 000 personer befinner mig i en stor fredsdemonstration där vi tar varandra i händerna och bygger ”en bro för fred” mellan USA:s och Sovjetunionens Sverige-ambassadörer, på respektive ambassad. Alltmedan vi sjöng: I natt jag drömde, något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut. Den amerikanska fredssång som Ed McCurdy skrev 1950 och som Cornelis Vreeswijk översatt. Och vi kände ett litet spirande hopp. Hade det inte börjat mjukna något? Sen när glasnost var ett faktum tre år senare, ja det hade det. Äntligen.

Ännu mer i vår närtid är den rörelse i Mellanöstern som benämnde den arabiska våren. Äntligen skulle kvinnors rättigheter stärkas, demokrati och öppenhet bli ett faktum men det skulle nu inte dröja längre innan den frigörelsen blev förbytt till något helt annat. Tyvärr.

De som varit med om de epokerna av hopp och framtidstro kan kanske ana lite av den glädje människorna känner längs Jesu väg då han rider in i Jerusalem.

Nu skulle det äntligen bli en förändring, och som man hoppats. Som man längtat. Och hur lång tid hade inte orättvisorna rått – denna höst utan sol och värme. Som man längtat. På så vis påminner den tiden lite om vår tid i världen just nu. Ett Europa där många länder kämpar med en långvarig ekonomisk kris, en stor och envis arbetsslöhet som gripit sig fast och bland annat tar sig uttryck i tiggare längs våra gator och de stora flyktingströmmarna från krigen i Mellanöstern och Afrika som aldrig ja tycks ta slut.  För att nu bara nämna något.

På många vis lever vi idag i en värld där positiva löften och nyheter har svårt att slå rot, få vingar. Istället fylls vi genom våra medier ofta av bekymmer, nyheter om kris.  Och det som kanske påverkar dagens unga allra mest är nyheten om Jorden som en skadad och sargad planet. Tiden är utmätt. Förändringen går för långsamt. Vad ska ske?

Varpå många förstås blir modfällda och har svårt att våga tro på en reell förändring.  Och vad gör vi då – jo vi intar kollektivt en hållning där vi mer eller mindre garderar oss, sveper in och skyddar vår längtan i en mantel av oberörbarhet. Alltmedan teverutorna levererar det ena gapflabbprogrammet efter det andra.

Det är bara det att oberörbarheten är egentligen inte något som är ett genuint mänskligt tillstånd, lika lite som att den brist på engagemang och medkänsla som oberörbarheten riskerar att föra med sig vore det.  Och jag tänker att vi alla längtar efter att få hoppas igen.

Ja vi längtar efter att få tro igen. Och vi längtar efter att få erfara den där mentala förändringen i vårt samhälle som likt ett sommarhögtryck väller in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen erfar vi framtidstro, igen. Tillsammans. Vi tror på en reell förändring, på rättvisa och medmänsklighet. Och precis så var det för människorna som välkomnade Jesus då han rider in i Jerusalem på en åsna. Tilltron till förändring hade varit så låg, förtrycket från romarna var en så tung realitet, rang- och hackordningen i det judiska samhället likaså. Och så kommer Jesus med sin kraft och sin myndighet och visar på ett alternativ. Och han gör det så kraftfullt och i de utsattas, de fattigas och sjukas närhet och ryktet om befrielsen, om nåd sprider sig som när högsommarvärme kommer in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen ska allt vända. Det här hoppet, den här glädjen den säger någonting om hur det är att vara människa. Vi har något ilagt i oss. Vi har en bild av en annan möjlig värld, mer rättvis och sann än den vi oftast ser kring oss.

Var kommer den bilden ifrån, det hoppet, den glädjen? Vad är det en återspegling av? Vem har lagt det i oss? Kan det vara vår skapare? Han som sänt alla profeter – däribland Sakarja – att komma med löftes- och förmaningsord för att till sist sända sin son, den som är en del av honom själv, nu till oss med samma löfte om befrielse och nåd: Kom alla ni som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ni skall bli mättade.  Och det Jesus gör där på åsnan då han ser på oss från åsneryggen – i ögonhöjd där vi alla – mänskligheten – det är att Jesus visar oss Guds väsen.

Att nåd går före rätt. Att sträcker vi ut handen, om än så lite, så greppas handen tillbaka och vi får erfara att nej jag är inte ensam, jag är sedd, älskad och buren och så har det varit och så ska det vara även framgent. Och i den erfarenheten kan ett detta hopp gro.   Hoppet om en rättvisa, en kursändring där sanningen och kärleken ska få bli det som förenar oss – som gör att vi vågar släppa den där oberörbarhetens mantel så att den falnar ner på backen och vi får stå där igen, glada och vapenlösa och med ett minimum av prestige och baktanke.
Ty den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där. Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den? Trots att det på många vis är mörkt och kallt. Vågar vi vänta på ljuset som har lovat att komma till oss? För så är det – advent är väntans tid som siar om Julefrid.  Bulta säger Jesus, bulta på dörren och den ska öppnas, sök och du ska finna, sanningen, det är sanningen som gör dig fri – inte oberörbarhet. Våga sök mig. Jag finns här för dig. Alltid.

Gode Gud hjälp oss att ha ett öppet hjärta, i det stora som i det lilla. Gör oss mottagliga för din nåd, gör oss modiga att bida, att vänta in din ankomst. Amen