avskalade det som ligger emellan

Att komma till tro. Inte sällan genom att först vara en sökare, livet måste vara något mer. Och så beröras mer och mer av Jesus och Jesu undervisning. Att erfara att något händer i mig. Ofta successivt. Och så att vilja vara nära detta budskap, detta flöde. Det är, som Jesus beskriver, som att finna en dyrbar pärla. Man släpper den ogärna. Man vill förvärva den. Äga den. Tron väcker liksom ett begär.

Skatten och pärlan är metaforer, en bild av något värdefullt. En liknande metafor skulle en diamant kunna vara. Tron som en diamant.  Det som är särskilt spännande med metaforen diamant är att när de olika prismorna slipats, då man har diamanten i sin hand, kanske gärna med någon form av förstorningsglas och en stark lampa, så framträder diamantens form och struktur så olika beroende på vinkel och vilken prisma som är i fokus.

Någon sa att sanningen är som en diamant; den är densamma men utifrån olika människor uppfattningar och perspektiv så har den så många olika vinklingar.  Och precis så är det med den kristna tron. Vänner i den ortodoxa kyrkan närmar sig det kristna från en vinkel, dvs. sitt sammanhang och en särskild förhistoria och vänner från pingstkyrkan, eller katolska kyrkan likaså. Vi i den protestantiska delen av kristenheten gör det utifrån vår särskilda förhistoria där reformatorn Martin Luther är av ytterst stor vikt.

På så vis kan man också likna kristenheten likt ett träd, ett träd med många grenar. Det nu diamanten och trädet som liknelser beträffar har gemensamt är att trädet utgör en helhet, diamanten likaså. En helhet där delarna utgör helheten. I nattvarden säger vi vid brödsbrytelsen: Så är vi fastän många en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd. I de olika kristna traditionerna betraktas dessa olikheter antingen som ett besvärande faktum eller som en tillgång. Vissa drömmer om en enad världsvid kyrka andra menar att den sanna kyrkan skär igenom alla samfunds- och konfessionsgränser och består av de som i ord och handling funnit trons pärla.

Den här splittringen tycks Jesus ha varit väl medveten om; att den synliga kyrkan skulle bestå såväl av dem som funnit pärlan som de som inte gjort det.  Vi kan kanske dra den slutsatsen inte minst ur följande ord ur hans bergspredikan:  På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ‘Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Och det är kanske inte för inte som Martin Luthers nära medarbetare Philipp Melanchthon skriver i Augsburgska bekännelsens apologi följande ord:  kyrkan i vidare bemärkelse omfattar både gudfruktiga och ogudaktiga, likaså, att de ogudaktiga blott till namnet, men ej i realiteten tillhöra kyrkan, men att de gudfruktiga göra det både till namnet och i verkligheten. Philipp Melanchthon skriver om ”det sanna gudsfolket, pånyttfött genom den helige Ande” och menar på att detta ”är något annat än blott iakttagandet av vissa gudstjänstbruk och ceremonier”.

Att hitta trons pärla. En skatt.                                                                                                                                                         I dagens evangelietext  gör upphittaren allt för att äga skatten och pärlan.  Och många som kommer till tro förklarar att något i djupet hänt med dem. Man vill inte vara utan det som sker. Tron är det värdefullaste som finns.

Jag träffade en gång en man på som arbetade på ett pappersbruk. Han berättade för mig att han nu hade varit fackligt aktiv i många år. Och varit en erkänt tuff förhandlare. Och så träffade han en tjej som trodde på Gud. Han tyckte det var konstigt och fel att tro på Gud men tjejen var ju söt och han var förälskad, så varför inte. Han började att följa med henne till kyrkan, ta del av hennes tro.  Så´hände det märkliga att han sakta sakta kom till en egen tro och det han nu upplevde, som en konsekvens av denna tro, var att han plötsligt fick ett stort motstånd att använda sig av de tjuvknep och taktiska grepp han använt som förhandlare. Han kunde inte längre inte småljuga, glida på sanningen, vara lika bufflig som förut. Det här gjorde den facklige mannen på bruket först till en sämre förhandlare men enligt honom själv till en betydligt rikare människa. Han var ju inte längre så arg, så missnöjd. Han var fylldes istället successivt med en tillit och glädje istället. Ett intresse för sin nästa han tidigare inte haft. Förut hade han mest tänkt på sin egen bekvämlighet. Så småningom, berättade mannen, så småningom lyckades han också hitta ett nytt sätt att vara fackligt aktiv och förhandlare på. Och det märkliga var, berättade mannen, att ärligheten som förhandlingsmetod nu var bra mycket bättre metod än oärligheten. De rena greppen bet bättre än de orena. ”Förr använde jag själv tjuvgrepp”, sa mannen, ”men nu när är jag ärlig – då blir jag ärligt bemött tillbaka”. Jag tycker det mannen berättade är så tankeväckande. Att tron kan stöpa om oss inifrån. Jag tänker samtidigt att allt det där vet vi ju, innerst inne. Och många upplever det säkert som en smula skrämmande. Kanske är det rent av så att insikten att en växande tro gör att jag får ett annat fokus i mitt liv gör att många skakar av sig trons kall?  För vi inser ju att relationen med det eviga gör något med mig.  Det kanske inte märks så mycket på ytan att jag svarat an på det som berör mig, kallar mig vid namn, men det tar sig uttryck i att jag nu har en längtan i mig jag inte kan bortse ifrån. En längtan som vill driva mig framåt mot sannare värden och ett sannare liv och som vill att jag lämnar sådant som inte längre är hållbart, ja sådant inte längre är centrum i mitt liv.                                                                                                                 Gud vill att vi möter världen vapenlösa, avskalade det som skymmer, skränar och håller ifrån.                                                                                                                                    Som ligger emellan.                                                                                                            Och då är det inte alltid så att vi finner att vårt yrke, våra relationer, våra liv är befriade från sådant som vi behöver ändra på, kanske lämna.  Och sådant här gör ont, ja det gör ofta ont då knoppar brista, men är ofta helt nödvändigt. Ibland måste man helt enkelt följa trons längtan, sin hjärtas röst för det är den som leder mig fram. Till det nya. Och då kan det bli som i dagens episteltext att man erfar att man måste lyda Gud mer än människor.  Och den här lydnaden är ur ett lutherskt perspektiv att söka leva i bön och gemenskap; ett liv där det märks, i praktiken, att man successivt funnit trons pärla. Och här har gudstjänstens gemenskap en befrämjande funktion, den är ämnad att ge denna tro, detta sökande kraft och styrka.                                                                                                          I en evangelisk luthersk kyrka, som vår, är vi alla jämställda, vi är alla kallade att leva i det allmänna prästadömet. Ingen människa står mellan mig och Gud. Det har Jesus sett till, han banade vägen. Vi är jämlikar.

Det finns nu människor som inte lever som de lär. Vi ser det inom näringslivet, politiken, fackföreningsrörelsen och dessvärre också i kyrkan.  Ibland blir kontrasterna mellan det man utger sig för att vara och det man än oerhört stora. Jag tänker på polischefen som samtidigt som han föreläste om att jämställdhet och att förebygga kvinnovåld genomförde grova övergrepp på unga kvinnor.  Och jag tänker på den pedofilskandal som skakar den katolska kyrkan där det inte bara är en utan flera präster och biskopar som skadat barn och ungdomar för resten av sina liv. Alltmedan man sagt rätt saker, gjort rätt saker och varit flitiga gudstjänstledare och satt de religiösa ceremonierna högt och sant.

Någon sa att det tillhör att bli vuxen att inse att människor ofta inte är vad de utger sig för att vara. Och det gäller förstås oss alla, vi har alla blottor och svagheter.                             Det som utmärker den som har funnit trons pärla är inte felfriheten i sig utan att man försöker stå för sina misstag och vill gottgöra och söka försoning.

Ord. Många är så duktiga på ord. Men ord kan vara som ormen Kaa i Djungelboken, de kan hypnotisera oss, glömma vårt uppsåt och kallelse och fördunkla vårt omdöme. Därför ska vi också syna våra egna och vår nästas handlingar. Och då kanske främst de handlingar som vi tror sker i det tysta, där ingen annan tycks se. Där finns ofta blottorna. Där finns ledtrådarna. Där finns sanningen om såväl mig själv, min nästa som vårt samhälle.  Det är inte för inte som Jesus säger i Johannes 8:32 att Sanningen ska göra oss fria.  Och det var just Jesus förmåga att vara sann som var så oerhört provocerade för prästerna och de skriftlärda på Jesus tid; de som ville bli respekterade och beundrade för sin person snarare än att tjäna och leva för medmänniskan .

Därför ville de tysta honom. Därför trodde de att de skulle kunna tysta honom genom det ultimata straffet; döden. Men Jesus log mot dem och sa, det hörde vi bland annat förra söndagen då fariséerna sa: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.”  Jesus svarade glatt: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Och detta rop vet vi nu stiger genom döden, genom lögnen och vill här och nu beröra var och en av oss.

Det tillhör att bli vuxen som människa; vuxen i själen, att våga se sprickor i människors fasader. Att inte blunda för dem. Ja jag är helt övertygad att det fanns människor i kapten Klännings närhet, ja han kallades ju så polischefen som förgrep sig på de unga kvinnorna, att här var det något som felade högst betänkligt. Men man valde att bortse från de inre signalerna. Inte ta dem på allvar. Samma med dem som på olika vis har funnits i närheten av de katolska präst- och biskopspedofilerna. Det måste ha funnits massor av människor genom åren, och nu pratar jag inte bara om de våldtagna barnen, utan andra, som husmödrar, städpersonal, föräldrar, vaktmästare som nu verkligen erfarit att här; här är det något som verkligen inte stämmer. Men man valde att kasta av sig den begynnande insikten. Kanske för att vi ofta förbländas av såväl polischefsuniformer som prästerliga skrudar?

Trons pärla innebär således också ett vuxenblivande. Att våga se verkligheten i vitögat och i praktiken verka för det goda hand i hand med vår mästare Jesus Kristus. Att välja den trons gemenskap som ger frukt.

På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ‘Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.

Tack Jesus att du kallar oss alla vid namn. Gör oss mottagliga och öppna. Gör oss villiga. Hjälp oss att se diskrepanserna i världen och ändå leva i din glädje. Vägled oss till den tro som bär och är en realitet inte bara för mig utan även för min nästa. Amen.

 

 

 

 

 

 

 

tacksamhet, fördragsamhet, glädje

Världen brinner. Inte överallt men på så många ställen. Men inte här. Vi har vår mat, vår fred, vårt vatten, vår vardag. För många människor skulle bara en bråkdel av det vi dagligen tar för givet vara rena himmelriket.

Tacksamhet blir i det perspektivet, för oss, en inre upplevelse som vi behöver påminna varandra att öppna upp oss för. För ibland tarvas mental träning för att erfara tacksamhet för just sådant vi annars tar för givet; tacksamheten för vardagens lugna lunk, för att allt löper på som det förväntas. Att vi är där vi är, nära varann, för varann. Inte på flykt. Inga kanoner i bakgrunden eller larm om farlig smitta eller svält.

Tacksamhet och förnöjsamhet är två dygder som många av de vinstinriktade krafterna i västvärlden söker underminera. Detta då nu mycket konsumtion bygger på att vi är frustrerade och vill köpa en annan och bättre lösning. Varesig det är en resa, ett par nya boots, ett nytt kök eller ny bil. Dessa inköp ska så ske efter att vi intalats att det vi har eller är inte är tillräckligt bra. Samtidigt som det som vi har eller är, men dristats uppleva som inte tillräckligt bra, sannolikt vore rena himmelriket för så många människor på vår sargade Jord.

Vi skulle behöva problematisera det här, fundera på vad hetsen efter de ultimata livsbetingelserna riskerar att ha för konsekvenser för oss och vad ett hyllande av förnöjsamheten, glädjen i det lilla skulle ha för konsekvenser. Vilken vardag, vilket samhälle, vilka värderingar skulle detta ge om vi valde förnöjsamheten, tacksamheten? Och hur kan vi bättre uppmuntra varandra att hysa tacksamhet i det lilla, för varann, för vardagens lugna lunk? Sannolikt börjar det med en själv. Att jag själv måste vässa mitt tänkande. För vad följer ett tänkande, med en sund känsla för proportioner och perspektiv, jo ofta andra känslor än frustration och missnöjdhet. Tacksamhet och glädje rentav?  För så är det:  Tanken kommer först, sen känslan.

Sen är det förstås så att många gånger är man frustrerad och missnöjd över betingelser man ska försöka ändra, som är oschysta. Men det jag försöker sätta fingret på det är att det också är lätt att fastna i en känsla av missnöjdhet som det egentligen inte finns någon större anledning till. Missnöjdheten och frånvaron av tacksamhet och förnöjsamhet har mer kommit att bli en dålig vana som inte bara dränerar dig själv på glädje och spontanitet utan även påverkar din omgivning negativt.

Det är så vackert i Sverige just nu, löven är höstfärgade, vi har haft en så varm sommar och vacker höst. Snart fylls våra skogar här i norra Värmland av jägare från när och fjärran. Ofta har de där stunderna på älgpassen det med sig att man börjar fundera på livet. Och många jägare jag mött vittnar just om detta, glädjen att i det enkla mötas, språkas vid, koppla av. Kring elden och kaffet ute i Guds fria natur.  Den här tiden och inte minst den här söndagen, Tacksägelsedagen, innebär även av hävd att vi på våra breddgrader sänder en tacksamhetens bön till Gud vår skapare för allt gott och näringsrikt jorden gett oss under sådd, växt och nyligen skörd. Att förråden är fylld. I vardagens lugna lunk.

Den glädje och tacksamhet vi kan ta del i söndagens epistel- och evangelietext den kretsar kring Jesus. Glädjen i att komma till tro och gemenskap. Ta del av frukterna av Jesu tjänande, hans helande och undervisning.

De skriftlärda säger till Jesus att han ska tysta de som hyllar honom så högljutt. Jesus ler och säger att om de tystnar som kommer stenarna att ropa. Glädjen och tacksamheten går inte att stänga ute, stänga av. Kärleken flödar som ett källsprång med väldig kraft; allt det nya, allt det starka, det fria och underbara.

Jag har haft förmånen att sista året förrätta ovanligt många dop. Tillsammans står vi och ber Gud om beskydd och befrielse från det onda. Vi ber om välsignelse och närvaro. Ofta ser jag framför mig att när dessa böner; denna handling utförs att det kommer ett vitt sken, som ett osynligt moln, och omsluter hela situationen, barnet. Ty dopet är på allvar, bönen om befrielse, om närhet, om kärlekens beskydd är på riktigt. Bär genom tiden som en bro, beskyddad, bevakad, säker.

Vi behöver dessa broar i denna vår oroliga tid. Och de finns här runt om oss, överallt. Men de växer ofta mossa på dem, sly och grenar och vi pratar inte om dom, tar dom inte på allvar, vet ibland inte ens att de byggts, för oss, för våra namns skull. Och den glömskan är livsfarlig för när nu nedbrytningens vindar blåser i Världen så bär dessa broar över sådana tider, förbinder oss med det heliga, det ljus och det anrop och den hand som sträcktes mot oss, då vattnet utgöts över våra huvuden och de i vår närhet löd den befallning Jesus gav dem, gett oss: Gå ut och döp dem, i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.

De här broarna mellan oss och det heliga, dessa fredade bryggor av ljus är också transportsträckor för det Jesus benämnde som Hjälparen. Den del av Gud som verkar som en agent; en befriare, en låsöppnare.  Den del av Gud som aktivt vill få oss att se och känna och uppleva vårt barnaskap hos Gud. Ta emot den glädje och tacksamhet och inte minst empati och känsla för varandra som är en följd av en levande kristen tro. I förlängningen så leder detta till en större insikt om andras lidande och vårt gemensamma ansvar att lindra detta lidande. Frustrationen över att vi inte lever det ultimata livet, inte har det eller det eller det grannen har hindrar oss då inte längre utan tacksamheten och glädjen sitter nu istället på förarplatsen i våra liv. Nu kan inget hindra oss längre att se den tiggande romen i ögonen. Vi kan inte längre blunda för situationen på flyktingförläggningarna. Vi ser lidandet och utsattheten i ögonen, torftigheten och lidandet. Och ser så på vår tillvaro och våra medmänniskor som Jesus avsåg med att komma till oss som vår befriare. Jesus visade oss att det går inte att leva ett helt liv och blunda för nästan. Vill jag bli hel måste jag öppna mig för min nästas behov, även om min nästa psykologiskt tycks vara långt ifrån mig själv, kanske lever ett helt annat liv, beter sig märkligt, pratar ett annat språk.

Jesus gjorde ingen skillnad på nationalitet; friskt eller sjukt, fattig eller rik. Han fanns och finns för alla. Och är samma Jesus som nu manar oss att vandra i hans efterföljd och med öppna händer möta de bland oss som sargade kommit till vårt land från till exempel Eritrea, Irak och Syrien.

Därför måste vi landa i insikten om förpliktelsen; tacksamhetens förpliktelse och nu börja handla. Bron i oss är förbunden med Den helige ande. Och Den helige anden bultar på vår dörr och vill nu fylla våra lemmar, våra händer och fötter till bristningsgränsen av empati. Till handling och kärlek. Och söka ge oss ett sinne just präglat av tacksamhet, fördragsamhet och glädje.

Så Herre, lär oss att vara förnöjsamma. Öppna. Glada. Leva i Ditt namn. Trots allt som händer i Världen. Lär oss att vara undantagen som blir regel – motsatsen som blir exemplet – de plogbilar som öppnar upp landet och skogen där alla överväxta broar finns mellan Dig och oss. Amen

 

 

Löftena skola ej svika

När Jakob sover i öknen med en sten som huvudkudde möter han i drömmen Gud med sina änglar. Antagligen hade Jakob somnat orolig och sannolikt var han till en del fylld av ruelse, vad hade han gjort, roffat åt sig något som inte var hans och därtill ljugit för sin far.

Inget av detta hade inte hänt om det inte var för Rebecka, Jakobs mor.

Det var hon som uppmuntrade sin favoritson Jakob att han skulle få den magiska välsignelsen; ja uppdraget att leda folket istället för den som var utvald enligt regelverket; den äldste sonen Esau, Jakobs storebror. Han med sitt intresse och håg för jakt och natur och som med sina två hetitiska fruar Judit och Batsemat hade kommit att göra tillvaron så svår för såväl Rebecka som Isak. De var liksom satta på undantag. Det är inte alltid lätt med generationsboenden.

Därför bland annat satte nu Rebecka sitt hopp till Jakob. Han skulle lämna bygden och han skulle finna en kultiverad fru och han hade talangen och begåvningen att föra det andliga arvet vidare och bli en naturlig ledare. Det arv och uppdrag stamfadern Abraham fört vidare till sonen Isak och nu skulle vidare ytterligare en generation. Rebecka bryter in. Tänker självständigt. Banar väg. Bedrägligt beteende säger kanske någon då hon uppmuntrar sin son Jakob att utge sig för att vara Esau för den nu blinde och halvdöva fadern. Ja hon går så långt så att de slaktar två killingar och klär Jakobs armar och händer med skinnet. Detta då Esau var så luden. Och om Isak skulle vilja känna på honom, för att verkligen veta att det var han. Jakob säger till Rebecka – om far får veta detta drar jag förbannelse över mig istället för välsignelse. Rebecka muttrar att den förbannelsen får komma över mig min son.

Planen går i lås, Jakob får välsignelsen och Esau blir utan. Och Esau blir nu så förgrymmad att han vill döda sin bror. Därav Jakobs flykt och hans sömn i öknen.

Men så möter Jakob Guds röst i drömmen. Gud lovar nu Jakob att alltid stå honom bi.

Historien är märklig men det är som om det var förutbestämt att det var Jakob som skulle vara den som fick välsignelsen, uppdraget att leda det utvalda folkets öden vidare. Rebecka hade uppenbarligen handlat i enlighet med Guds vilja.

I drömmen lovar Gud att han ska se till att Jakob får en riklig avkomma, att landet ska bli hans. Detta är från 1 Mosebok kapitel 27.

I Uppenbarelseboken kapitel 12 berättas det om en kamp i himlen och hur den onde kastas ut ur himlen, då den onde gjort ett upprorsförsök. Ärkeängeln Mikael slänger ut upprorsmakaren ärkeängeln Lucifer och de han hade samlat under sig och de får sin tillfälliga hemvist på Jorden, där de nu avser att förföra och förvrida och villa bort. Under en begränsad tid. Fram till dess Jesus kommer åter och avslutar det ondas mandat.

Och i Johannesevangeliet kapitel 1 möter vi Natanael som lugnt sitter under ett fikonträd och filosoferar när Guds kallelse kommer till honom.

Filippos säger till Natanel: Vi har funnit honom som det står om i Mose lag och hos profeterna, det är Jesus, Josefs son från Nasaret. Natanael säger nu lite skeptiskt: Kan det komma något gott från Nasaret?

När Jesus får se Natanael komma säger han: Där är en sann israelit, en som är utan svek!  Natanael förstår att Jesus känner honom fast de inte har träffats förut. Han hade sett honom där under fikonträdet långt innan han kom. Natanael utbrister: Du är Guds son, du är Israels konung!

Detta är en av de starkaste bekännelser vi kan hitta i evangelierna.

Vi har en således en text ur gamla testamentet som handlar om ett löfte om beskydd, en episteltext som beskriver Jorden som en smältdegel för såväl gott som ont och en evangelietext där Natanael genast uppfattar vem Jesus är, trots hans inledande skepsis: Se Jesus är Guds son.

Om vi så utgår från dessa tre texters nyckelord kan vi bildligt översätta dem till en medeltida stad som Visby med sin ringmur kring sig.

För så har Gud skapat oss människor, vi har ett inneboende skydd mot det onda och en naturlig fallenhet för det goda. Vi har vårt samvete och vår känsla för varann, vår genuina mänsklighet. Detta kallas ibland för den naturliga lagen. Om än avtrubbad och fördunklad som en konsekvens av det vi benämner syndafallet. Den här naturliga lagen, den här symboliska ringmuren kring oss kan bli såväl högre som bredare som starkare genom dopet. I dopet ber vi Kristus om beskydd och befrielse från ondskans makt. Och det beskyddet är viktigt för oss eftersom vi vet,  inte minst av historien, hur ofta en stad som Visby och andra liknande städer anfallits. Och vi kan läsa ur Uppenbarelseboken att ur ett andligt perspektiv är Jorden en smältdegel för ont och gott,  att här härjar även den onde på vår Jord. Och den onde är inte vem som helst. Det är en före detta ärkeängel med en tredjedel av alla änglar i uppror mot Gud. Ett kraftfullt rövargäng helt enkelt som gläds i skadeglädje över varje människa som tappar sin tro och sitt hopp och som en följd av detta hamnar fel, går vilse. Som gläds då vi gräver ner oss i tankar, beteenden och känslor som distanserar oss istället för att bygga gemenskap.

Vi behöver således vår ringmur och vi behöver stärka den genom Jesus eftersom ondskan är en realitet.

En framgångsrik strategi för det onda är att sprida uppfattningen att ondskan inte finns utan bara beror på utanförskap och andra yttre faktorer.  Ondskan som en psykologisk realitet. Inte som en andlig. Men fråga de ungdomar som börjat med narkotika om det är deras erfarenhet – nej för vad gör ofta narkotikan, den slår upp en öppning i vår själsliga ringmur och in rusar nedbrytarna in. De som förstör framtidshoppet, livet, lusten. Inte sällan vittnar de som fastnat i ett narkotikamissbruk hur de kan erfara och till och med se demoniska väsen och hur dessa njuter av att bryta ner en människa.

Äsch tänker vi, hjärnan är berusad men vi lever i en tillvaro som har en andlig dimension kring oss. Och de som har möjligheten att se in i andra sidan vet detta.

Anden i glaset är till exempel en på ytan oskyldig lek men som sannolikt samlar till sig osaliga andar som kanske inget hellre vill än att slå in tvivel och rädsla bland oskyldiga barn och ungdomar.

Vi måste ha respekt för den andra sidan. Inte vara så naiva. Vi ska som Paulus säger pröva andarna.

En bra regel för att få vara i fred för det osaliga är att leva ett sunt liv, vara rädd om sin kropp och sitt psyke – då når aldrig dessa osunda krafter oss.  Ringmuren skyddar gott. Ja det är faktiskt så att den onde behöver en invitation, en inbjudan för att skada oss. Det behövs att vi självmant öppnar ringmuren och det kan bara göras inifrån, av oss själva.

Därför måste vi leva ett liv i ljuset. Och ljuset är Kristus. Har jag mitt fokus på Jesus så har han alltid sitt fokus på mig. Det är och ger en trygghet och beskydd som övergår allt annat. Och det vet det onda, det gitter inte ens försöka. Det är chanslöst, har inte en susning.

Därför hatar den onde Jesus. Därför vill han att vi inte ska ta Jesus på allvar. Därför produceras det tjogvis med böcker och filmer och föredrag där man söker ta udden av Jesus. Göra honom till alltifrån en som aldrig existerat till en som var en vanlig profet. Och en vanlig profet kan man ju knappast åkalla, tillbe, vilja vara när.

Men den närvaro, det beskydd och den gemenskap Jesus kallar oss till skär genom rummet och tiden och slår undan ondskans kraft och suggestiva lockelser i en handklapp. I en blink. I en enkel liten gest. Och är det löftet vi har att förhålla oss till, leva i.

För till oss kom han. Jesus. Buren av eoner av tid och ur alltings ursprung och begynnelse. Och tar oss dit. Till alltings fortsättning. Om vi vill.  Och han finns bredvid oss även fast det börjar kosta på – inte så mycket här – än – att tillbe honom som på andra ställen på vår Jord. Jag tänker idag särskilt på de våra kristna vänner i Syrien och i Irak.

Det raseri den onde har, och som vi kunde utläsa i Uppenbarelseboken var så starkt då han visste att hans tid var utmätt, detta raseri når nu sin kulmen. Vi lever i en tid då ondskan till synes triumferar. Men detta är bara en illusion.

Snart kommer vi få leva hand i hand med Jesus Kristus och ondskans närvaro och makt kommer då att minimeras till ett intet. Vi kan svårligen föreställa oss detta men detta är ett löfte. Och i bönen, i lovsången, i gudstjänstgemenskapen, nattvarden kan detta löfte greppa oss som en realitet – in i denna svåra och fördunklade tid.

Därför måste vi som kristna leva som vi lär. Därför måste vi som kristna vara den öppna gemenskap där vi respekterar och vill ta tillvara varandras olikheter, ser dem som en resurs. Därför måste vi leva i den öppenhet och glädje detta löfte ger oss. Inte ängslas. Inte slå den rätta tolkningen i huvudet på varandra. Utan vara ödmjuka som vår Herre kallar oss att vara ödmjuka. Och lekfulla.

Ty vi är kallade till att leva som ett förebud om den befrielse som är på ingång. Som kommer breda ut sig. Trots den ondska som idag blåser upp sig, bullrar så högt, gör så mycket ont.

Margareta Melin skrev:

Mikael, stark och snäll!
Du kämpar med oss,
Vi kämpar med dig, Mikael.

Så Herre ge oss modet att åkalla dig, viljan att leva i ditt namn, bygga broar av hopp och kärlek, vara dina händer i skapelsen, vara levande förebud om ditt rike. 

Att våga lämna våra fasader

När Marta vänder sig till Jesus för att han ska förebrå Maria måste vi ha det i åtanke att syskonen Lasarus, Marta och Maria är nära vänner med Jesus. De umgås.  Och Jesus har bott i deras hus i Betania, strax utanför Jerusalem, många gånger.  De kom också att vara med om dramatiska händelser tillsammans, inte minst då Lasarus blev sjuk och dog och hade varit död i fyra dar innan Jesus möter systrarna och deras vänner, alla gråter och är förtvivlade. Det står nu skildrat i Johannesevangeliet att även Jesus föll i tårar. Och så ber han dem ta bort stenen från graven, folk skakar på huvudet. Jesus ropar: ”Lasaros kom ut!” Och Lasarus kommer ut ur graven, som var i en grotta. Tiden står nu fullständigt stilla. Vi har svårt at tro det men de som var där; för dem var det uppenbart vem Jesus är. Men detta var uppenbart för Marta redan då hon sprang för att hämta Jesus. Hon är förtvivlad, Lasarus är död. Jesus säger till henne; Jag är uppståndelsen och livet och Marta svarade Ja Herre, jag tror att du är Messias.

Det här är viktigt tänker jag. I den trosbekännelse Marta nu utropar öppnas indirekt himlens portar.  När vi ser Jesus för den han är och Marta är nu en av de första som faktiskt gör det; så rämnar tillvarons ramar – allt blir möjligt. Texten i Lukasevangeliet 10:38-42, där Marta ber Jesus tillrättavisa Maria;  är således ett brottstycke ur en situation där Jesus bygger kyrka, han är bland människor som på djupet betyder någonting för honom, bland nära vänner. Urkyrkan skapas på ett vis som är helt otidsenligt och Jesus ger kvinnor plats och utrymme på ett sätt som helt stred mot den gängse ordningen. När Marta så ber att Jesus ska tillrättavisa Maria och sättet Jesus nu responderar på denna vink så kan detta mycket väl ses i perspektivet att här råder en vänskaplig frankhet som bara kan äga rum bland vänner som känner och respekterar varandra. Jesus är en modern man, han visste att inget sköter sig själv, han är ingen drömmare – tvärtom – hur skulle han annars kunnat åstadkomma det han åstadkommer?  Han vet att det sammanhang han är mitt i är beroende av många praktiska göromål. Men just då kan vi anta så är de inbegripna i någonting så viktigt att det praktiska borde stå tillbaka en stund, i vart fall för Maria. Nu ska vi ha i åtanke att Marta visste före uppväckande av Lasarus att Jesus var Messias, kanske var det så att för Maria blev detta helt uppenbart först i den stund Lasarus återuppväcktes. Vi vet hur tagen Maria blev, hur hon införskaffar balsam och gråtande smörjer Jesus fötter. Jesus vet att Marta vet vem han är.  Kanske börjar Maria just i denna stund inse detta oerhörda: Att Jesus är Messias. En insikt som ju kommer till lärjungarna allt eftersom. Och när den drabbar dem – förändrar dem. Inifrån. Och samma förändring är vi inbjudna till då vi öppnar oss för det oerhörda att Gud stiger in i skapelsen i Jesus och det löfte Gud har med sig till oss – att aldrig aldrig överge oss, alltid alltid finnas vid vår sida –  den insikten förändrar oss i vårt innersta; när vi inser det som Marta och Maria och Petrus och Johannes och de före oss insett. Och vi kan nu likt Paulus i Filipperbrevet konstatera att bara har man sitt fokus på Jesus så erfar man en närhet och ett beskydd som är reellt; om man har fokus på det viktigaste. Relationen som bär. Jesus Kristus, då kan man härda ut det mesta.

Vissheten att vara buren.

Vilken trygghet detta ger.

Även när livet är svårt.

Paulus skrev till församlingen i Filippi från en tvåårig husarrest i Rom. Avskuren det mesta, för sin tros skull. Han skriver och tackar för gåvorna och hälsningen. I en tid så olik vår. Paulus är till exempel i mångt beroende av dagsljuset, inga bilar finns, Iphones eller för den delen Internet. Han lever i en tid där man skriver på läderhudar och pergament, sakta, ord för ord. Kanske beror den upplevelse av tidsbrist så många av oss idag upplever att vi befinner oss i en tid där vi har att hantera så mycket information, inte bara om allt i vår närhet utan från hela stora världen. Allt flödar mot oss. Genom radio, tidningar, teve, data. Ja det finns de som gjort beräkningar att vi idag bara på någon dag översköljs av mer information än en människa under Paulus tid gjorde under hela sitt liv. Men kanske har känslan av tidsbrist ytterligare en dimension, att våra ideal förändrats.  Vi matas i vår del av Världen av så många bilder av det perfekta hemmet, den perfekta kroppen, den perfekta karriären. Listan kan göras lång och lyckade exempel flödar i våra tidnings- och tevetablåer och genom reklamen. Ofta förstärkta av alla lyckade ögonblick vi delar med varann på sociala medier, som Facebook och Instagram. Allting kan ju bli så bra, så fint, så perfekt. Det finns en risk här att man springer ifrån sig själv, till en del. För lika mycket som vi matas med föreställningar om det perfekta livet – lika lite matas vi med uppmaningen att ta till vara det inre livet.  Att lyssna inåt. Nej det är snarare tvärtom. När det inre livet ger sig till känna i form av en trött och värkande kropp, ett sinne som får allt svårare att se livet ljust, då är ofta generallösningen olika former av medikamenter som dämpar dessa varningssignaler att livet går för fort. Och det blir nu lite som att tejpa över varningssignalerna på bilens instrumentbräda som tänts med svart eltejp istället än att boka tid på servicen och åtgärda problemen.

Kanske är det så att vi tillsammans borde utbrista i en otillräcklighetens lov, en bristernas och alla ouppfyllda måls lov? Att våga lämna våra fasader. Bli mer öppna om hur livet är. Hur svårt allt ofta är att få gå ihop. Och våga finnas där. Tillsammans.

För vad är riskerar vi annars – i förhållande till varann och inte minst våra riktigt nära och viktiga relationer – att vi inte ser varandra: Din fru är ledsen men du märker det inte, din man antyder att han bär en gnagande oro men ni ger er inte tid att prata om den, ditt barn drar sig undan och du missar hennes ansatser att berätta något viktigt, du går ut i naturen men upptäcker i bästa fall först efter en lång tid hur vackert fåglarna sjunger, att nya blommor kommit upp – tankarna var ju någon annanstans, surrade och malde om hur allt borde vara.

Något som i regel får oss att stanna till och öppna upp oss för varandra är den oväntade krisen. När någon nära dör, när man drabbas av en allvarlig sjukdom, då ett allvarligt tillbud är på väg att hända på vägen, en älg rusade ut framför mig, men det gick att gira undan i sista stund. Varpå vi får kortare eller längre perioder av klarsyn, av andra livsproportioner än de vi hade nyss. Och vi översköljs nu av värden och prioriteringar vi borde göra, istället för att jaga fram. Samtidigt är det sannolikt livets mening att vi i mångt ska vara i farten. Ja kanske är det så enkelt som Sigmund Freud uttryckte det då han definierade psykisk hälsa – att psykisk hälsa äger den som förmår såväl älska som arbeta. Och detta livsperspektiv är en del i det judiskt- kristna tänkandet: Vi ska arbeta, tjäna vår nästa och vara en del i ett större sammanhang. Älska och arbeta.

Samtidigt går livsbalansen lätt överstyr. Ibland för att tillvaron faktiskt tvingar oss till det, sjukdom, funktionsnedsättningar, arbetslöshet, ålderdom. Vi har inget val. Ibland för att vi har satt för snäva mål. Vi kan helt enkelt inte alltid vara på topp. Livscyklerna är en del av livet. Tampas jag med svårigheter i ett område i mitt liv kan inte de andra områdena förbli opåverkade. Livet har i sig en naturlig en ebb och flod. En in- och utandning. Behovet att vara social och i farten bör uppvägas av det minst lika viktiga behovet att ibland slå ner på takten och ”bara va”.

Paulus skriver i Filipperbrevet kapitel fyra att han vant sig vid att leva på lite, vara nöjd med att ha sitt fokus på det viktigaste. Jesus. Att den relationen bär. I livets in och utandning, ebb och flod, överflöd eller fattigdom. Hur ska vi som samlas kring evangeliet och nattvarden föra dessa tröstens ord och trygga erfarenheter vidare ut i våra vardagssammanhang?  Hur ska vi översätta dem in i våra liv?  Ja kanske finns budskapet i Jesu ord i Betania; vi gör oss så mycket bekymmer och oroar oss för så mycket fast bara en sak behövs. Och det är insikten att Jesus är Messias, Guds son – för där – i den insikten inser vi att vi aldrig är ensamma, alltid burna, tillsammans i en trosgemenskap som har förutsättningar att stå emot alla former av svårigheter. Bara vi vågar vara öppna mot varandra, ta varningssignalerna på allvar, söka svar när frågor ställs, aldrig sopa väsentligheter under mattan utan ta tag i allt, även det obehagliga. Alltid med det för ögonen att vi söker skilja sak och person. För där, i sanningssökandet, finns välkomnandet av den helige ande Jesu sänt mot oss – och där kan förnyelse och det äkta slå rot. Det som bär. Det som fick Marta att utbrista till Jesus vem han var. För hon förstod av sättet hon påverkades att här var det ett möte med essensen bak det levande och älskande det handlade om – Gud. Och Gud vill ha med oss att göra.

Tack Herre att du kallar oss vid namn, även då vi inte alltid förstår att så är fallet. Tack för att du lotsar oss, sakta men säkert, in i det väsentliga, in mot hjärtpunkten i livet – in mot dig. Hjälp oss att vara ärliga, lämna gamla hållningar bakom oss och gå in den nya och fria gemenskap du kallar oss in i.

Kanske finns svaret i allt vi gör måste utgå från diakonin; från tjänsten gentemot mot vår nästa

Det finns en berättelse om en man som råkar ut för en olycka, så allvarlig att han dör. I själva dödsögonblicket erfar mannen att han lämnar sin kropp och befinner sig plötsligt på en äng. Där står nu en gestalt och väntar på honom. Denne skyler sitt ansikte bak ett stycke tyg. De närmar sig nu varandra och mannen som just dött inser gradvis att han står mitt emot Gud. ”Vad ödsligt här är” uttrycker mannen, ”var är alla andra?” ”Det finns inga andra” svarar Gud. ”Det finns bara Du och jag”. Mannen småler nu lite generat och ska till att börja berätta för Gud om alla människor han träffat och känt och om sådana som redan dött och nu borde finnas där hos Gud.Men Gud vidhåller vid sitt utlåtande. Det finns bara en människa. ”Det är faktiskt bara vi två i hela universum”. Till sist inser mannen att…

Ja berättelsen har förstås funktionen att vara en ”igångsättare” till tanken att vi alla hör ihop.  Att mänskligheten nu är en.

En tanke som förstås är lätt när vi tänker på någon vi har mycket gemensamt med och kanske uppfattar som en själsfrände men en tanke som är så mycket svårare när det handlar om någon som står långt ifrån en själv, har åsikter och ett sätt jag retar mig på. Ännu mycket svårare blir det kanske om personen är uppväxt långt ifrån mig och är bärare av en annan kultur och religion, har en annan hudfärg.

Den stridbare befrielseteologen och biskopen i Sydamerika, Dom Hélder Câmara, som f.ö. skrev dikten:

   Herre förbarma dig och se med särskild ömhet
   till dessa personer som är så väldigt logiska,
   så väldigt praktiska, så väldigt realistiska
   att de blir irriterade över att man kan tro på en blå liten häst.

besökte en dag ett fängelse.

Det berättas att Dom Hélder Câmara nu ville hälsa på alla i fängelset. När det var gjort frågade han direktören om han fått träffa alla interner. Fängelsedirektören skruvade på sig och svarade att nja, det var en fånge han inte fått träffa, han biskopen. Då insisterade Dom Hélder Câmara at få träffa även denna intern, som bedömdes vara mycket farlig, dömd för flera mord.

Det sägs att Dom Hélder Câmara bad att få bli ensam med fången, hur han satte sig i fångens cell, hade sett fången rakt in i ögonen och sagt:

Det finns ingenting som Du har gjort som inte också jag hade kunnat ha gjort.

Vad menade Dom Hélder Câmara?

Jo att under vissa omständigheter så kan alla människor tappa fotfästet och göra handlingar man annars helt tar avstånd ifrån.

Krigets psykologi vittnar många om är just en sådan process som tar bort vår mänsklighet. I den processen där motparten utmålas som alltigenom ond och man slåss med livet som insats så kopplas reptilhjärnan in. Och man gör saker man annars inte allt skulle ha gjort. Det lär vara fler soldater i den amerikanska armen som efter hemkomsten från kriget i Irak som nu tagit sitt liv än de som gick bort under själva kriget i sig. Man kan ana att skillnaden mellan den man blev och gjorde till den man är och vill vara blev för stor. Liksom konstatera att det måste finnas en väldig brist på professionellt stöd för dessa soldater.

Jag har arbetat 15 år i psykiatrin. Jag är utbildad skötare och kom att arbeta på sådana avdelningar som ansågs tunga, där många av de patienter som fanns på dessa avdelningar ansågs farliga, dörrarna var låsta och hade pansarglas, det förekom tvångsåtgärder, patienter lades i sängbälte, de kunde bli tvångsmedicinerade. Inte sällan kom polisen in med människor direkt från gatan. Psykosavdelningen på Långbro sjukhus arbetade jag på, sen motsvarande avdelningar på St Görans sjukhus och Huddinge sjukhus. På Huddinge sjukhus kallades avdelningen för PIVA; Psykiatrisk intensivvård. Ett märkligt begrepp kan jag tycka. Men det begreppet används tydligen fortfarande, bland annat i Karlstad.

Såhär i efterhand kan jag se att dessa år varit oerhört lärorika. Inte minst vad gäller erfarenheten i att bemöta sin nästa med respekt. Det är nämligen som så att människor som gått sönder i själen är oerhört känsliga för äkta respektive spelad respekt. De kan ”scanna av” och hittar blixtsnabbt igenom den fasad som inte är ett med sitt ord. Om man i skötarrollen lär sig att bottna i respekt, att respekten nu inte är en påklistrad fasad utan en genuin hållning, då blev också jobbet så mycket enklare och roligare och inte minst tryggare. Det sistnämnda var för mig en stark motivationsfaktor att lära mig genuin respekt. Det uppstår nämligen aldrig hot och våld där det finns en genuin respekt.

Det kan tyckas självklart, visst bemöter man väl sin nästa med respekt. Det gör ju alla.

Men nja. Det är också lätt att gömma sig bakom en roll. Vi och dom. Friskt och sjukt. Normalt och galet. Att distansera sig från den ohyggliga smärta som är fallet, när själen lider. Kanske med hjälp av ett visst mått av ignorans och ironi, olika former, om än i det fördolda och lite sådär indirekt – av härskarbeteenden. Vi vet att detta inte är ovanligt. För vad slipper man tänka på då, konfronteras med? Jo man slipper tänka tanken att det kunde vara jag själv som var där, med en själ som just då gått sönder, är i behov av vård. Utsatt och liten, förvirrad och mycket osammanhängande.

Vi har alla så lätt att hålla ifrån oss de av oss som på olika vis lider och är i en beroendesituation och där vår medmänsklighet nu verkligen behövs. Och vi har så lätt att rationalisera ett sådant beteende. Försvara det. Men förr eller senare kommer sanningen ifatt oss, att vi är alla är beroende av varandra,  att vi hör ihop. Kanske har vi då blivit riktigt gamla och bortglömda och ensamma och helt avklädda allt sådant som hörde livet till, för att den insikten nu ska komma mot oss – likt en pansarvagn.

Eller kanske måste vi, likt berättelsen om mannen som förolyckades behöva stå ansikte mot ansikte med Gud på en ödslig äng för att inse att mänskligheten faktiskt är en.

Det åren i psykiatrin lärde mig är att hur förvirrad och osammanhängande än en människa är, hur irrationell och kanske till och med fientlig, så finns där alltid en Jagets ö som är närvarande och har överblick och koll på det som sker; om än inte kontroll.

Kunde man skapa kontakt med denna Jagets ö, detta själv, och det gick nästan alltid om man hade den avsikten; då gick det alltid att kommunicera genom alla dimmor, vanföreställningar och konstiga associationer. En hand möter en hand. Intentionen att mötas var starkare än kraften som höll oss isär.

Och såhär här i efterhand är jag så tacksam för alla dessa möten och allt vad de lärde mig om mänsklig värdighet och sannhet.

Att behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad.

 

Elisabeth Kübler Ross var en läkare som arbetade med palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede och hon var banbrytande i att sprida insikten att även döende patienter har rätt till en god vård och ett gott bemötande. Det perspektivet var inte så självklart för 20-30 år sen då hon var verksam, som det är idag. Och det var bland annat just Elisabeth Kübler Ross som bidrog till denna insikt. Elisabeth Kübler Ross var även engagerad i frågan om Aids, som då hon var aktiv det inte fanns några bromsmediciner mot.

Särskilt ömmade hon för de barn som fötts Hiv-smittade då modern varit HIV-smittad, barn som övergetts av sin mor. Ofta var detta barn till missbrukande föräldrar. Ingen vill nu adoptera dessa barn, dels hade de ju en sjukdom alla var livrädda för, dels skulle de ju snart dö i AIDS.

Men Elisabeth Kübler Ross lyckades vända på perspektivet och nu hitta adoptivföräldrar – hon fick människor att inse att ingen skulle kunna, som detta lilla värnlösa barn, få dem att växa så mycket i kärlek och empati som de som med sin tid, sin omsorg och sitt hjärta skulle ge dessa barn ett värdigt liv; även om detta liv inte blev längre än två – tre år och kantades av ständiga infektioner och en plågsam så plågsam död.

Att se sig i sin nästa – att möta blicken – inse att det kunde ha varit jag, att rollerna kunde ha varit ombytta. Där finns empatins källa.

Någon som levde i den andan det var Jesus. Den tidens mest utsatta och ensamma och sjuka umgicks han med, helade och undervisade. Där byggde han det som blev urkyrkans församling. Inte i templet, inte hos de lärda och förmögna utan hos och med de mest utsatta och ensamma.

Vad har vi att lära av det?

Vad ska vi dra för konsekvenser av det nu när vi som kyrka funderar på hur vi bäst använder våra resurser och vår tid? Kanske finns svaret i allt vi gör måste utgå från diakonin; från tjänsten gentemot mot vår nästa.

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.

Och Jesus fortsatte:

Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Amen

 

att möta sin nästa vapenlös, som en medspelare

De känslor som väcks då vi jämför oss med varandra är ofta svåra att hantera, för de flesta av oss. Vem av oss är myndigast, ger störst intryck? Dessutom är flera av de känslonyanser som nu kanske väckts till liv så svåra att erkänna att vi inte inte sällan stänger in dem i en vrå, låser dörren och slänger bort nyckeln. Då händer ofta det som ordspråket lyder att:
Du kan visserligen jaga bort djävulen ur din egen trädgård, men du kommer återfinna honom i din sons. Vissa saker i livet måste vi helt enkelt ta vid hornen. Vilket blir en omöjlighet om vi inte mäktar med att vidkännas att vi har något att ta vid hornen. Konsekvensen blir istället att vi söker genskjuta och sen riskerar stå där; påkomna i våra förtvivlade försök att dölja, ja dölja för oss själva och samtidigt inför vår omvärld det faktum att vi är….

Vad lär oss Jesus? Jo att vara kristen inte handlar om mänskliga mått på att vara lyckad; utan att för Gud är ofta den på ytan mest oansenlige och enkle och kanske tyste inte sällan den som i praktiken gör Guds vilja, är den där medspelaren att räkna med. Inte av yttre prål beror det hela på utan på sinnelaget, förmågan att möta sin nästa vapenlös, som en medspelare. Vad är det då främst för känsla vi måste lära oss att hantera för att ha en chans att uppnå detta sinnelag? Jo avundsjukan. Det är nu inte för inte som såväl nionde och tionde budet handlar om att vi inte ska vara styrda av avundsjuka och inte heller att Gregorius den store redan på 600 talet konstaterade att avundsjuka är en av de sju dödsynderna.

I vår tid, tror jag, åtminstone för oss i ett välfärdsland, så handlar inte avundsjukan lika mycket om det materiella som det personliga. Vi avundas nu egenskaper och förmågor. Den avunden är på många sätt svårare att hantera än den avundsjuka som fokuseras på en Ferrari eller en Bungalow. Att avundas en egenskap eller en förmåga utgör indirekt ett erkännande, för sig själv, att man i någon mån saknar det man nu avundas. Och då tangerar vi indirekt en sådan fråga som den egna självbilden. Har jag utrymme för, i den bild jag har av mig själv, att erkänna att på vissa områden är jag kanske inte så begåvad jag skulle önska. Trots att jag kanske rentav söker intala mig och indirekt andra att jag är mer eller mindre briljant?

”Jag har tummen mitt i handen” brukar en del karlar kosta på sig att skämtsamt säga om sig själva. Men inte sällan kan man kosta på sig ett sådant skämt då man vet att man har andra förmågor som kompenserar denna oförmåga. Det är inte lika självklart för en snickare att säga en sådan sak som för en akademiker. Den enes yrkesidentitet vilar på att vara praktiskt den andre har sin håg någon annanstans.

När vi sen närmar oss sådant som står den egna personen nära; som har betydelse för den egna självkänslan så är avund, att någon är betydligt bättre än jag själv ofta svår att hantera. Då väcks inte sällan konstiga reaktioner till liv i oss; jag vill förminska, tysta ner, titta bort, inte låtsas som om: Jantelagen kort sagt. Då slipper jag ju konfrontera mig med min egna brist.

Nu är vi inne på sådana själs-områden som lätt ställer till det hela för oss människor och där det är lätt, det förstår vi redan av Paulus brev till församlingen i Korinth och Jesu undervisning till lärjungarna, att här måste vi börja se på varandra som medspelare.

Lärjungarna kring Jesus hade börjat att undervisa, hela sjuka och predika.
Ingen kom i närheten av Jesus myndighet och kraft men sinsemellan, sinsemellan i lärjungaskaran kunde man ju i alla fall mäta sig, vem var nu mest övertygande och genuin? Han eller jag?
Vem av oss är störst?

Och Jesus förklarar nu tålmodigt att det handlar nu inte om det; det handlar om att vara genuin och vara den andres tjänare. Och då måste ni bli lika direkta och öppna och ärliga som det lilla barnet. Det där barnet som ännu inte har lärt sig att tjuvhålla, frysa ut, eller för den delen slugt linda in giftiga sarkasmer i sitt tal.

Hur ska jag då göra för att bli mer som det där barnet?
Ja hur ska jag närma mig den inre vissheten att duga?
Hur ska jag kunna lita på Jesu ord att jag är sedd och förlåten och älskad?
Hur ska det där glädjebudskapet kunna inbegripa mig mer, bli en del av mig mer, få mig att släppa på min gard mer; den där envisa känslan att jag aldrig gjort eller gör något tillräckligt bra.

Det enkla svaret är att det jobbet klarar vi inte på egen hand.
Här behöver vi bistånd av Den helige ande.
Här behöver vi hjälp av den själens alkemiker som förmår göra guld av sten.
Och den hjälpen är gratis.
Den sträcks mot oss av nåd, i nåd.
Inte med buller och bång utan i en stilla susning.

Det som behövs är att vi med ett öppet hjärta vill ha med Gud att göra, att vi sträcker vår mot hand mot Jesus hand, han som tålmodigt stått där hela tiden och kallar, var och en av oss vid namn.

Han som känner våra insidor.
Han som vet vad Du och jag kämpar med, vad Du har för utmaningar och svårigheter.
Och han kommer nu till oss, när vi ber honom om det, och han tar nu med sig Den helige ande som börjar hela och reparera, stuva om och märka nytt – i vår egen inre fatabur.

Vi måste inte prestera någonting för att få ta del av detta möte.
Vi måste inte vara duktiga på någonting för att ta del av denna nåd.
Guds kärlek är helt fri och den sträcks mot oss, som en skimrande möjlighet.
Av Honom som vet vad vi har att kämpa med, som inget hellre vill än att torka våra tårar och trösta oss och ge oss mod.
Här ges nu möjligheten att lämna de där rustningen vi alla har, all irrelevant avundsjuka – som är så mänsklig – men även den inre själsnöd som kan ta sig uttryck i sarkasmer eller hårda ord. Vi ges i mötet med Jesus möjligheten att bli uppriktiga, innerliga, vilka kärlek, vilja verka i kärlek. Vilja vara Guds förlängda arm och hand i skapelsen.

Att inbegripas i den andan är att vara en levande kristen församling.
Och det är vi kallade till. Här och nu.

Nils Frykman diktade:

Jag har i himlen en vän så god,
en vän så god,
Han har mig löst med sitt eget blod
från satan, synden och världen.
Han lyssnar alltid till hjärtats bön,
han har mig lovat en krona skön,
den jag skall bära som nådelön
när jag en gång slutat färden

Allt oss givet som ett lån

Vi har alla minnen av vår första skoltid. Jag växte upp i Vargön, en bruksort vid Vänerns sydspets. Maina hette fröken. Det är 1972 och varje morgon startade vi med en morgonbön, vi sjöng en psalm, Maina trampade på orgeln, vi hade ett ljus på varje bänk. Ingen kunde berätta om bibeln som Maina. Särskilt gamla testamentets mustiga berättelser.

Ofta ställde Maina retoriska frågor till oss barn. Ville få oss att tänka till.
Inte minst i frågan om materiellt kontra himmelskt. En dag frågade Maina oss följande: Låt oss säga att du får hur mycket pengar och guld som helst, men att det kostar dig livet. Vad väljer du nu – guldet eller livet?

Frågan tycktes ju enkel, vad skulle man med allt guld till om man fick plikta med sitt liv. Nå vad väljer ni frågade Maina strängt. Ni som väljer guldet, räck upp en hand. Och längst fram satt en flicka och viftade. Nu log Maina pillemariskt. Och alla vi andra förstod nog att flickan gjort ett omöjligt val. Hur skulle hon ha glädje av sitt guld om hon inte fick leva?

Temat nionde söndagen efter trefaldighet är förvaltarskap. Allt är oss givet som ett lån.

Vår unika situation i Världen, vi glömmer av den, tar det mesta för givet; vår frihet, vår i ett globalt perspektiv oändligt förmånsfulla upplägg vi har här i Sverige. Och haft nu en så lång tid. Ja vår uppfattning och erfarenhet av demokrati, om att respektera egendom, göra affärer på ett någorlunda rättvist och ärligt vis.

Vi lever i en del av Världen där mycket av det vi tar för givet för andra är en avlägsen dröm.

Nu förflyttar vi oss 2700 år bakåt i tiden. Till staden Tekoa 9 km söder om Betlehem och där till en fikonträdslund. Där vandrar Amos, profeten i dagens gamla testamentet text, han är en vanlig bonde.

Amos är rättvisans profet, social och ekonomisk rättvisa och han går till doms över smarta affärsmännen som medvetet lurar de fattiga på deras säd, som manipulerar vågar och har blottställt människor i så hög grad att även de blivit en handelsvara, de nu säljs som slavar, för som det står, blott till priset av ett par skor.

Ropet efter rättvisa. Längtan efter det sunda förvaltarskapet. Att vi ska fördela det som finns mellan oss, som getts oss, rättvist – att allt är ju ett lån, en gåva från Gud. Att vi ska välja det perspektiv före det själviska.

Ja Livet före guldet – om vi spetsar till frågeställningen som Maina gjorde där i Vargöns brukssamhälle 1972. Och min stackars klasskamrat som viftandes valde guldet.

I dagens episteltext möter vi Paulus mot slutet av hans liv. Det är år 67 och Paulus författar sitt brev i en fängelsehåla. Paulus skriver till sin vän och förtrogne Timotheus i vetskap om att han, Paulus, snart ska dö. Paulus är år 67 övergiven av många. Och han är betydligt mer dämpad och tyngd än han är i många av sina tidigare brev. Förföljelserna är nu så påtagliga och just den stund Paulus skriver detta brev bedriver kejsar Nero de grymmaste förföljelser av de kristna. Bland annat berättas det att Nero befaller att de Kristna ska tillfångatas och bindas fast på pålar längs en allé till sitt residens, sen dränks de in dem med tjära och så när kvällen kommer tänder hans soldater på. De kristna blir nu brinnande facklor för festdeltagarna, som kommer till den sammankomst Nero kallat till.

Det är år 67 efter Kristus och Paulus som skriver i sin fångenskap vet om allt detta då han författar sitt brev till Timotheus.
Han manar sin vän att hålla huvudet kallt, att göra det som åligger honom i förkunnelsen. Att förvalta trons gåvor visligt.

Då Paulus skriver sitt brev så är alltså de grymma förföljelser som pågår, med alla de grymmaste övergrepp som Nero tar sig för, en välkänd vardag i urkyrkan.

Dessa förföljelser, med de grymmaste övergrepp, är idag 2014 åter en verklighet i mellersta Östern. De grymheter som Isis företar mot de kristna ligger i nivå med kejsar Neros härjningar. Vi besparas de detaljerna i vår traditionella media som Rapport och Aktuellt men Isis använder sig av den moderna tekniken och lägger kontinuerligt upp videoinspelningar på Internet av de grymmaste övergrepp och avrättningar. Det är det mest fruktansvärda jag sett någonsin. Och det är på samma nivå eller värre som Kejsar Nero. Och detta händer idag. Och berör så många kristna systrar och bröder; liksom bröder och systrar av andra trosinriktningar.

Vi är yrvakna som människor, som nation och som nationer över det som pågår och dessa de grymmaste grymheter sprider sig idag som en farsot och drar till sig människor från när och fjärran. Även från vårt eget land larmar Säpo.

Jag är personligen övertygad om att hade man förmånen att även kunna se in i den andliga dimensionen av vår verklighet så finns här, i det som sker, demoniska krafter och ondska.

Paulus kan år 67, då övergrepp och förföljelser är vardag och varit en vardag under överskådlig tid, se tillbaka på 30 år av idogt församlingsbyggande.
Hur människor kommit till tro och hur den kristna kyrkan växt dag för dag, trots alla – eller kanske rentav tack vare – alla inre motsättningar och tolkningsbryderier.

Paulus skriver att han kämpat den goda kampen och att han bevarat tron och han uppmanar nu Timotehus att hålla huvudet kallt och vara beredd att kämpa, göra vad som åligger en förkunnare.

Dessa ord riktas mot oss likväl.
Vi måste kämpa den goda kampen.

Igår höll vår statsminister, Fredrik Reinfeldt ett tal.
I detta tal uppmanande han oss svenskar till generositet och tålamod, att den flyktingsituation som idag är en påtaglig verklighet för alla i Sverige; att den kommer som allt ser ut att både bli långvarig som tillta. Och att den kommer ställa oss inför utmaningar.

Vi har i Torsby kommun nu snart fyra flyktingförläggningar; i Fensbol, Svenneby, Överbyn och Stöllet. Och från att 2013 ha varit den glesbygdskommun som tappat flest invånare i Värmland hade vi första halvåret 2014 plussiffror. Dessa kommer från alla flyktingar som kommit till oss.

För tjugo år sen tog vi också emot många flyktingar och då gavs kommunen ett samordningsansvar. Så är det inte nu. Idag köper Migrationsverket boendeplatser av privatpersoner och all annan service ska landsting, kommun; ja vi stå för.

Vi har därför en så viktig uppgift framför oss att få denna nya situation för oss att fungera. Och som kyrka ska vi förstås tillsammans med andra så kallade frivilligorganisationer vara en aktör i detta. Men även vi är yrvakna, har inte hunnit reagera riktigt än.

Vi har alla att förvalta Guds gåvor.
Vi äger inte i ett kristet perspektiv det Gud ger oss. Det är en gåva och Gud uppmanar oss till rättvisa och broders- och systerskap.
Att där finns livets källa. Inte i att tjuvhålla och hålla för sitt, kanske till och med samla på hög.

Och vi kan inte som Jesus säger i dagens text i Lukasevangeliet välja både mammon eller Gud, vi måste välja.

Så slutligen några ord om den ohederliga förvaltaren i Lukasevangeliet.

I de skuldsituationer som var för handen på Jesu tid lades ofta en kanske hundraprocentig ränta på den ursprungliga skulden. Men räntans del framgick inte i skuldbrevet. Detta eftersom att utkräva ränta på det sättet som den rike mannen gjorde nu inte var tillåtet enligt Lagen.

Så detta var nu något som gjordes i det fördolda och den ohederliga förvaltaren hade sannolikt haft att utföra detta smutsiga hantverk åt den rike mannen.
Och nu lagt undan en del till sig själv och blivit påkommen.

Det finns däremot inget i liknelsen som talar för att förvaltaren stoppar förtjänsten i egen ficka när han sen skriver ned skuldbrevens värde för låntagarna. Jesu poäng är inte heller det. Förvaltaren vill istället kunna lita på välgörenhet och vänskap när han snart kommer stå där utblottad utan arbete. Tjänst och gentjänst.

Så förvaltaren skriver ner skulderna rejält, ja det är sannerligen inga småsummor det handlar om. Men han ger igen på den rike mannen bekostnad. Den rike mannen kan ju inte komma åt honom då den höga ränta han skulle ta ut i grunden är olaglig.

Jesus lyfter nu fram den ohederliga förvaltarens uppfinningsrikedom, självständighet och mod. Utan att bryta mot lagen i formell mening åstadkommer han skuldlättnader för andra, som han i förlängningen kommer få ta del av i namn av dessa människor tacksamhet och glädje.

Vi är ofta i situationer där vi kan se mellan fingrarna, inte kräva ut allt, vara hyggliga mot varann. Jag vet en man som jobbade på en bilprovning, som då det var ett småfel, en lampa med dålig kontakt eller liknande tog sig tid att laga det trasiga istället för att kräva ombesiktning. Det tog inte många minuter att spruta lite M 56 på den oxiderade kontakten. Ingen krävde det av honom men handlingen spred ringar på vattnet, glädje, och kom i slutändan inte sällan bilprovaren till del i andra sammanhang. Gott bemöts oftast med gott. Tjänster och gentjänster.

Att tjäna både Gud och mammon är dock en omöjlighet eftersom dessa båda herrar utgår ifrån så olika lojaliteter. Mammon kan aldrig gå med på att din nästa sätts först, för mammon är det vinsten eller tillväxten som prisas. Egennyttan.

Jesus efterlyser en medvetenhet hos oss att saker ser annorlunda ut i Guds rike och att Gud ser till annat än denna världs måttstock och regelverk.

Guds rike handlar inte om prestation, trohet mot Gud visar sig i att vi ger till vår nästa utan förväntan på återgäldande.
Vi är inte förbjudna att använda denna världs system.
Vi kan med hjälp av pengar och kunnande överbrygga gemensamma gränsdragningar som de mellan rika och fattiga och i praktiken genomföra en omfördelningar av resurser.

Jesu huvudbudskap till oss känner vi genom Luther: Till Gud kommer vi av nåd, inget annat. Gud är kärlek och Gud förlåter oss.

Men det gör samtidigt skillnad hur vi beter oss mot våra medmänniskor. Nåden från Gud, när den slår rot i oss, vill, likt ett frö, växa och bli manifesterad och den manifestationen heter nästankärlek och omtanke och ett sunt förvaltarskap av det Gud gett och ger oss. Dessa kvaliteter av omsorg och omtanke kommer från Gud, är en effekt av att vi är mottagna och sedda och älskade.

Vi ger vidare Guds kärlek, och förväntas vara Guds händer i skapelsen. Detta är att vara en kristen. Och oavsett vem vi är eller vad vi gör så har vi alla möjlighet att nu göra skillnad. Ibland kanske bara genom ett genuint leende till någon av alla de flyktingar som sökt sin tillfälliga eller mer långvariga hemvist i Torsby och daglediga nu vandrar omkring.

lyhörd ditt hjärta, det du i kärlek vill

Den kristna gudsbilden är treenig; det är Gud, det är Kristus och det är Den helige ande. Gud är skaparen och skapelsen, Kristus är kärleken, och Anden den kraft som ger det hela liv. Ibland förenklar jag det hela i konfirmandsammanhang och säger att låt oss pröva om vi kan se treenigheten som en bil: Gud är bilen. Kristus är motorn och Den helige ande är bensinen. Förstås ett ofullkomligt och kanske taffligt försök att förklara något mycket komplext, men vi behöver ibland sådana förenklingar.

När Gud skapade den första människan så gjorde han honom med hjälp av jord och lera och blåste sen liv i honom med hjälp av sin ande. Detta är ytterligare en bild. Guds ande.

Kristus kallar anden i Johannesevangeliet för sanningens ande.
Kristus lovar lärjungarna att alltmedan han inte längre ska finnas synlig hos dem så ska han sända dem denna sanningens ande, eller hjälparen som Jesus också säger.
Det här är ju ett påstående som är värt att undersöka närmare.

Jesus som levde för 2000 år sen säger innan han försvinner att han kommer sända människan en kraft, en sannings ande, ja någonting Jesus kallar för hjälparen.

Tänk om det stämmer, tänk om det är rätt…
Att runt om oss finns nu en kraft, ett fluidum av energi som inget hellre vill än att vägleda, beskydda och hjälpa oss.
Att bara jag knäpper händerna och säger ja Gud, ja jag vill bli vägledd och beskyddad så finns den här kraften som en osynlig skyddande änglamur runt om oss…

Att säga ja till Guds beskydd kan vi människor göra på så många vis.
Läpparnas bekännelse är nog här tämligen ointressant utan hur vi lever våra liv.
Jesus säger som bekant: ”Inte alla som säger Herre, Herre kommer att komma in i himmelriket utan de som gör min faders vilja”.

Vad innebär det att göra Guds vilja? Jo det innebär att leva sitt liv med den gyllene regeln som högsta norm; ”allt vad jag vill att andra ska göra för mig ska jag göra för dem”. Här finns själva nyckeln till empati och kärlek. Att sätta sig in i sin nästas ställe. Och att försöka undvika att döma.

Det är så lite vi människor vet om varann, bara ett grand och att döma sin nästa är oklokt.
Jesus säger såsom du dömer andra skall du själv bli dömd; såsom du förlåter din nästa blir du själv förlåten.

Att göra sin Faders vilja? Ja det är att försöka följa tio guds bud, den gyllene regeln – dvs. älska din nästa som dig själv – och det dubbla kärleksbudet som utöver påbudet om att älska sin nästa som sig själv också säger att vi ska älska Gud av hela vårt hjärta, hela vår själv och hela vårt förstånd.

Enkelt – i teorin – men desto svårare i praktiken.

Älska sin nästa som sig själv förutsätter ju i någon mån att man först älskar sig själv. Men att älska sig själv, är det så enkelt?
Nej det är nog dessvärre inte det.
De flesta av oss har massa invändningar mot oss själva. Det kan vara kroppen, begåvningen, karaktären, rädslan att säga ifrån; vi jamsar med, eller så är man för envis och snarstucken, har för dåligt… ja allt vad det nu kan vara.
Att älska sig själv är något man i regel får arbeta på.

Har man vuxit upp i ett hem med föräldrar som signalerat att man dugt bra har man det lite lättare men inte ens då är det lätt.
Vi hittar så ofta fel på oss själva – och därigenom på vår nästa. Gyllene regeln har således en dyster psykologisk parallell; finn fel på din nästa såsom du finner fel på dig själv.
Och lätt att klanka är det.
Gnälla.
Och pusta och stånka och ohoj vad trist det blir.

Att göra faderns vilja, som Jesus säger, handlar inte om hur väl vi lyckas älska vår nästa utan att vi försöker och verkligen vill älska.
Eller som diktaren Rydeberg skrev; Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas, det är en skörd som undan honom bärgats ty den hör evighetens rike till.

I dagens episteltext gör anden en häftig entre, eldslågor och tungotal. Och den traditionen har man tagit fasta på i delar av kristenheten, inte minst inom den s.k. karismatiska kristenheten.
Men anden är verksam på många vis – om du är lyhörd ditt hjärta, det du i kärlek vill, så finns den helige anden nära dig varje gång du tänker och handlar i enlighet med Faderns vilja. Guds vilja. Ibland kan vi känna den helige anden rent fysiskt som en liten rysning längs ryggraden. Inte en sån där rysning då man blir rädd och nackhåren rör sig utan en sån där liten rysning som de äldre förr sa att nu – nu gick en ängel förbi dig. Ha det i åtanke nästa gång det sker; för just då har du kanske tänkt en tanke som var viktig för dig och som för dig närmare Gud. Den helige anden är verksam.

Den helige anden ger också den som vill verka i det goda kraft att göra det. Inte så mycket kanske kraft att göra omöjliga ting utan skänker snarare den enskilda människan ett sinnelag som sprider hopp och glädje. Och med hopp och glädje, ja då är det mesta möjligt. Du tar upp telefonen och ringer försäkringskassan. Har du en förförståelse att tjänstemannen som snart ska svara bara kommer att krångla och vara besvärlig; ja då blir det oftast så. Har du en förförståelse att du kommer att bli hjälpt då blir det oftast så. Vår tanke, vår inställning till livet styr hur våra liv gestaltar sig. Den helige anden hjälper oss att förvänta oss gott; hjälper oss att tänka att nu ska vi bli hjälpta och vid de tillfällena så inte skett så får vi hjälp att inse att den här trista erfarenheten inte ska få prägla min verklighet, min kommande förförståelse.

Den helige anden skyr bitterhet, sarkasmer och elakhet. Men älskar humor, glada tillrop och handfast hjälp. Med en sådan del-definition av den heliga anden så kan man konstatera, tycker jag, att det finns tämligen mycket av den helige ande i Fryksdalen för mycket här präglas just av denna anda. Men tänker då någon, är Fryksdalen en så särskilt kyrksam bygd? Men vem har sagt att kyrksamheten i första hand utmärker Den helige andes närvaro? Den helige ande finns ju hos var och en av oss som vill och försöker att älska. Som försöker vara ett stöd för våra nästor. Som försöker ha fördragsamhet med alla brister och fel, som ändå kämpar på och vill älska såväl vår nästa som oss själva. Och som gör detta i Guds och Jesu namn.

Ulf Lundell skrev en gång en dikt; han skrev Gud jag ber inte, hela mitt liv är en bön. Och så är det. En människas liv kan vara en bön. Att vinnlägga sig om att ha en mjuk hand på den kind där tårar rinner, att trots att möjligheten fanns till motsatsen göra en ärlig affär, att vinnlägga sig om att inte vara sniken utan generös, att hålla band på sin tunga så att åtminstone det skvaller som är känsligt inte sprids vidare. Och så vidare.

Vad kan kyrkan bistå med i den här kampen, den här vardagskampen?
Ja egentligen väldigt mycket.
Kyrkan kan erbjuda sång och psalm, bön och stillhet; att vi tillsammans fokuserar på och ber till Den som skapat denna vår förmåga till kärlek dvs. Gud.
Att be till skaparen, liera sig med det heliga innebär att jag som människa ges ett starkare värn mot det i skapelsen som vill bryta ned.
Det som vill skada.
För dessvärre finns det sådant här också.
Här på vår Jord.
Och det är så lätt att gå vilse.

Att be tillsammans; att även kanske samtala tillsammans om tro, utröna, söka… innebär att jag stärker det egna huset.
Jag säkrar grunden, det egna jagets grund, det som annars kan börja vackla. Bygg ditt hus på en klippa sa Jesus, då står det emot regn och storm och kyla.

Ja kyrkan har Jesus uppdrag att förvalta ordet dvs. den kristna läran och förvalta sakramenten. Dop och nattvard.
Och till prästen har getts ett särskilt uppdrag – förkunna evangelium: Att trots att du har felat, trots att du brustit, trots att ingenting gick som du ville och du står där och känner dig värdelös och andra kanske tycker detsamma få höra att Skaparen är intresserad av dig, vill ha med dig att göra och är beredd att dra ett sträck över det som gått fel.
Att finnas med i den processen som en samtalspartner – ibland under absolut tystnadsplikt – och där ha uppdraget att just förmedla denna totala förlåtelse är ett specialuppdrag som prästen har.
Och den dörren står alltid öppen.
Dag som natt.

Nattvarden är en gåva till oss människor och den hjälper oss att stärka banden till Den heliga anden, Kristus och Gud.
Din egna unika roll och plats inför och med Gud.
För det är på oss det hänger.
Att vi vågar tro och ha våra hjärtan öppna.
Inte med mindre än så kommer det gå.
Det är på oss det hänger, att våra hjärtan föredrar och strävar efter sanningen, öppnar upp för den Gud och nåd som genomsyrar hela skapelsen; ja inte med mindre än så kommer det gå.
Och att vi är beredda att söka förlåtelse såväl inför Gud som inför våra medmänniskor.

du är kallad vid namn och Han känner dig utan och innan

Dagens evangelietext är hämtad från Jesu sista timmar med lärjungarna.
Den sista måltiden. Judas har just lämnat dem, ”Gå och gör det du måste göra”.

Det Jesus sen undervisar om – att Gud ska bli förhärligad i honom – är ett sätt att söka förklara vad som väntar.
Att genom dramat på Golgata ska något nytt manifesteras. I det offer, den utblottelse som ligger framför Jesus finns parallellt segern redan förhärligad. Inte ens döden är en kraft att räkna med. Kärleken bryter igenom allt.

Och med denna kraft manifesterad, blottlagd, påvisad i det lilla som i det stora finns detta nya bud – till oss – att vi ska älska varandra.

Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra.

Jesus vet att vi har svårt med kärleken.
Även för de som verkligen vill följa i hans fotspår.
Han har ju följt dispyterna i lärjungaskaran som då och då blossade upp vem av dem som var störst, vem som stod Jesus närmast, vem som hade mest kraft av dem och vem som gjorde den mest rätta tolkningen av Jesu undervisning.

Inte så mycket med ord som i handling responderade Jesus på lärjungarnas trätor. I den evangelietext vi idag har tagit del av har Jesus bara stunden innan Judas lämnat dem nu tvättat lärjungarnas fötter. En efter en och jag ser framför mig under tystnad. Och vi vet att det var en symbolmättad handling, att tvätta någons fötter innan man skulle äta – det var slavgöra. Inget för en mästare.

Och vi kan kanske höra hur Jesu i Matteus kap 20 tidigare förklarat:
”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. ”

Gud förhärligas i Jesus.
Och vi är påbjudna att försöka efterlikna denna kärlek, denna i Världens ögon upp och nedvända måttstock – att den som söker vara den främste ska vara den andres tjänare.

Det är ju bara det att vi är människor.
Och att vara människa är att parallellt hysa dessa kärlekens möjligheter som vi parallellt hyser sådant som avund, svartsjuka, falsk prestige, girighet och annat vi kanske gör allt vi kan för att bortförklara och tona ner.

Menar Jesus alltså att vi ska söka slå knut på oss själva och älska varandra på ren skär vilja och ambition.
Ja det går ett tag.
Men inte i längden.
Leendet tenderar att fastna i mungipan. Godheten räcker inte hela vägen ut. Hur mycket vi än anstränger oss.
Men det är nu inte heller Den väg till livet Jesus undervisar om.

Utan vägen till livet går genom att vi vågar lita på att Gud älskar oss, dig och mig, och det så innerligt och så intensivt att han sände oss sin älskade son och genom det lidande – och den lidandes transformation som skedde i korsdöden och återuppståndelsen – en gång för alltid gjort att mörkret inte längre är ett mörker som med nödvändighet måste styra över oss.

Vi är befriade.
Vi är befullmäktigade.
Vi är älskade.
Vi är välkomnade, ja vi är efterlängtade, och älskade.
Långt långt mer än vi någonsin kan förstå.
Långt långt starkare än någon av oss kan inse.
Och detta kärlekens ljus riktas mot oss, dag som natt. Följer oss som en vakande kärleksfull förälder som går bredvid barnet som just håller på att lära sig gå.

Och den här kärleken, Guds kärlek, den har kraften att transformera oss.
Bryta ner de barriärer vi har
i oss
och
mellan oss.

Det är i detta löfte vi ska se Jesu nya bud, att vi ska älska varandra.

Och jag tänker att vi som kyrka förstås har ett kolossalt ansvar att förvalta och söka förkroppsliga detta bud.
I våra gudstjänster, vår diakoni, undervisning och mission.

Humanismen är i mångt Kristendom utan Gud.
Människosynen och gyllene regeln och budet om nästankärleken finns där.
Men det kommer nu an på oss människor. Att vi på egen hand ska betvinga allt det i oss – och mellan oss – som kommer i vägen för kärleken.

När Jesus säger till lärjungarna att han i lidandet kommer att förhärligas – för att Gud förhärligas genom honom – visar Jesus på kraften i överlåtelsen, till Gud.

Att våga kasta sig handlöst i Jesu famn och tro att man blir mottagen. Älskad. Sedd. Respekterad. Tröstad. Vägledd.

Denna tillit kommer inte av sig själv utan är en produkt av Den helige ande.

Martin Luther i skriver såhär om den tredje artikeln i den apostoliska trosbekännelsen:
”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.”

Andens verk är att göra oss medvetna om den kärlek som vi befinner oss i – i Jesus – och som vi nyss sjöng om i psalm 207 ”En liten stund med Jesus och bördan lyftes av och faller från min skuldra i Kristi öppna grav”.

Och det är inte för inte som Jesus lite längre fram i Johannesevangeliet
i 16 kap 13 versen förklarade att Den helige ande skulle förhärliga Jesus.
” Ty av mig skall han ta emot det han låter er veta”.

När Paulus så söker förklara den helige andens egenskaper – och vad den kan göra med oss – den transformering som räcks mot oss då Jesu förhärligas – beskriver han i Galaterbrevet att den helige andens frukter är –
i oss och mellan oss –
kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Och detta kommer nu successivt av sig själv.
Inte genom yttre ansträngning och blind disciplin utan genom att våga lita på att vi är burna.

Det är med vetskap om detta Jesus ger oss detta nya bud – att vi skall älska varandra.

Och det är med den heliga andens reella verkningar i urkyrkan Paulus skriver i dagens episteltext: Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni också gör.

Tillbaka till situationen för dagens evangelietext; den stora salen, Judas har just gått, snart ska Jesus och lärjungarna gå till Getsemane.

Varför är läget så spänt när Jesus ger lärjungarna detta nya bud.
Varför ska han snart utlämnas och mördas.
Vad har han gjort som är så farligt?
Jo han har utmanat det religiösa etablissemanget i Jerusalem.
Inte så mycket genom vad han undervisat om i sak – här var ju Jesus i mycket som vilken klok rabbin som helst – som hur han undervisat.
Att han vänt sig till kvinnorna och inkluderat dem i lärjungaskaran.
Att han rört vid och umgåtts med de spetälska.
Att han suttit vid syndares bord, botat den romerske officerens tjänare, påvisat i sin liknelse att den föraktade och förminskade samariern faktiskt var den som i handling varit mest kärleksfull – som i handling älskade.

Jesus hade sålunda haft den – för vissa – dåliga smaken att likt HC Andersen i sagan om den nakne kejsaren – påvisa att de flesta fariséer inte levde som de lärde. Det fanns en diskrepans mellan ord och handling.

Och fariséerna som var vana vid att få folkets beundran och respekt riskerade nu att framstå – i skenet av Jesu undervisning – som skenheliga och ihåliga och inte bara det utan i behov av andras underdånighet och beundran. De var provocerade och hotade och kosta vad det kosta ville att nu få Jesus ur vägen.

Men de inser inte att den kärlek de söker tysta – för att själva slippa stå med skammen att inte leva som man lär – inte kan tystas. Den kommer finnas kvar in i ropet på korset ”Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör” och komma åter i uppståndelsen så starkt och tydlig som aldrig förr.
”Om ni söker tysta mig kommer stenarna att ropa”. Och den kärleken den följer oss, vägleder oss och söker de bland oss som är villiga att leva efter detta nya bud – att vi ska älska varandra. Ända in här – i vår tid.

Och även än idag uppfattar många Gud likt en molnstod och eldpelare för de som söker och vill. Det vittnar tusen och åter tusen om – dagligen om över hela Världen – även om detta nu inte är en förstasidensnyhet på någon tidning i vårt land – där förringandet av den kristna tron står högt på dagordningen.
Och vi kan höra Jesu ord ”Mitt rike är inte av denna världen!”

Vad är nu kyrkans roll i vägen till livet.
Ja vi ska gång på gång – i varje generation och så tydligt och kompetent vi kan – göra detta underbara budskap känt. Vi ska predika evangelium och i handling förkroppsliga budskapet och vi ska förvalta de sakrament – dopet och nattvarden – Jesus gett oss som en hjälp och ett stöd i denna trons process, i vägen till Livet.

Vägen till Gud är här och nu.
Himmelriket är – lär Jesus – en parallell dimension.
Här och nu och bortom det vi kallar döden, samtidigt.

Himmelriket är således en dimension som förmår gripa in var stund som vi låter kärleken från Jesus transformera vår prestige till nyfikenhet, vår rädsla till öppenhet liksom när vår tendens att fördöma andra och idealisera oss själva får vika undan till förmån för äkta nyfikenhet och omsorg.

Och allt detta möjliggör Jesus genom den helige ande – om vi öppnar oss för honom.

Och handen på hjärtat – vi vet ju, innerst inne – när detta tillstånd är mer eller mindre närvarande i våra liv och relationer, inte sant? Det känns i hela kroppen.
Är inte bara ord utan erfars i oss.
Johannesevangelisten skriver i inledningen av sitt evangelium att Ordet, som fanns från begynnelsen, blev människa – Jesus Kristus. I kyrkan möter vi detta ord bland annat i förkunnelsen, bönen, sakramenten. Vi ska snart fira nattvard.

I nattvarden kommer Ordet oss till mötes på ett annat plan än förkunnelsen. Och i nattvarden finns även en dimension av gemenskapshandling.

Jag tänker att för många här idag så kanske det var väldigt länge sen du mottog nattvarden. Kom ihåg att Ordet längtar efter just Dig – vill ha med dig att göra hur mycket ofärdigt och kanske knepigt som där än kan ha funnits eller finns – du kallad, vid namn och Han känner Dig utan och innan.

Låt oss be:
Gud, Låt din helige ande vara verksam bland oss – och i oss. Och låt Din kärlek för sanning, ödmjukhet och ett levande broders- och systerskap vara vägledande för oss. I allt. I Jesu namn.

Amen

(Installationspredikan till Kyrkoherde Fryksände pastorat hållen den 11:e maj 2014 dvs 4:e i påsktiden)

Korum (på engelska), till minne av de omkomna vid flygplansolyckan 10/5 1945 vid sjön Röjden. Korumet hölls den 10/5 2014.

There were many heros on both sides of the Norwegian-Swedish border during the second World War.
Men such as John Mulholland, James McAra Davidsson, John Pearl and Duncan Anthony Connolly, people who were prepared to sacrifice their lives.
Today, as we mark the sacrifice made by Mulholland, Davidsson, Pearl and Connolly we should remember this sacrifice was so that we could live in a democracy with extensive civil rights.
It is particularly meaningful for me as a vicar to preside over this memorial service, because my paternal Grandfather, Gustav, served just a few hundred metres from here, as a reserve soldier with hundreds of young men enlisted from all over Sweden. Prepared to defend the same values as Mulholland, Davidsson, Pearl and Connolly. All no doubt in the belief that they would soon again return home to their wives, children and parents, to familiar streets and to be surrounded by familiar sounds.
But that was not to be the fate of your relatives and friends. They never made it home.
In my work as a vicar I hear stories of bravery and courage on both sides of the border. Of people who risked their lives to organise the movement of refugees. Of members of the resistance who set ambushes for the occupying forces.
Standing here today we may think that everyone would have taken a stand against the occupying forces. But during the Second World War and the occupation of Norway this was not a certainty. To oppose the enemy meant risking one’s life. But one had to take a conscious stand.
Many military analysts believe that had it not been for the Norwegian Resistance Movement and their three attacks which prevented the Germans obtaining heavy water, and thereby the nuclear bomb, the war would have ended very differently.
All these men and women who risked their own lives, have secured for us democracy and freedom, and among them Mulholland, Davidsson, Pearl and Connolly paid the highest price.
And so it can happen, as it did here at Lake Röjden, the life that was planned is shattered, but life must go on, leaving someone without a husband or a father. A child who loses a father bears that scar throughout their life. Even subsequent generations, several of whom are here today, experience the loss of an important person. You may never have met the man in question, but there is still a feeling of loss, a void that can never be filled.
And this void has a price. And the price is called loss. And loss brings with it a challenge – because I believe that in your life story there is an opportunity to be a father figure – whether biologically or symbolically among your fellow human beings.
My Grandfather Gustav also died as a result of the war. He developed pneumonia just a few hundred metres from here in the winter of 1944. In spite of all efforts he died of complications associated with the sickness.
The future, like it was for your relations and friends, took a completely different turn.
The loss of a father affects many families deeply. And I know from my father’s experience how lonely it is to grow up without a father. How abandoned one feels, how different and vulnerable.
I believe that the best and most worthwhile thing that someone who has experienced this loss can do, is to ensure that this feeling of loss and vulnerability is not transmitted to subsequent generations, or transferred into other aspects of our lives.
If we can´t transform the loss and the pain into kindness and compassion, than it has been in vain.
Jesus teaches us to do unto others as you would have others do unto you.
This begs the question ”how do I want to be treated”?
Of course I want to be seen as the person I really am. I want to be respected and taken seriously. We live in a time when the need for courage and integrity is tremendous. Young people particularly need adult role models who take life and its challenges seriously.
The forests of Värmland are a source of inspiration for both courage and leadership, which every adult generation should pass on to the next generation.
Whatever the outcome, we, like those who have gone before us, must be prepared to stand up for the ideals of freedom, participation and democracy.
It is not without reason that the Christian church, throughout the centuries, has been attacked by world leaders who want to create dictatorships.
Jesus adheres to and inspires a way of life that no dictator could ever overpower, a freedom of spirit and soul. And a promise of closeness and guidance whatever lies in store for us. Whenever we experience difficulties Jesus our Lord is always there, close to each and every one of us, taking our hand and leading us forward to the kingdom of love, caring and closeness.
This was captured by David in psalm 23 when he wrote :
The LORD is my shepherd; I shall not want.
He maketh me to lie down in green pastures:
he leadeth me beside the still waters.
He restoreth my soul:
he leadeth me in the paths of righteousness for his name’s sake.
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death,
I will fear no evil: for thou art with me;
thy rod and thy staff they comfort me.

Speech held by Vicar Johan Bonander at the memorial service at the lake Röjden, 10th May 2014.