och utblottelsen hittar vi i modet, i modet att vara oss själva mitt i livets vedermöda

Paulus beskriver i Romarbrevet en dualitet – en dubbelhet vi har som människor. Att inte alltid kunna leva som vi lär. Du öppnar den där godis- eller chipspåsen. Du ska bara ta något lite. Vips är allt slut. Eller för alkoholisten – ska bara smaka, bara lite – och vips är allt urdrucket. Eller vi vet vad vi borde säga i en viss situation, eller kanske snarare inte säga – men så kom orden ändå, de där onödiga som startade upp något vi innerst inne visste kunde bero. Paulus beskriver det hela som köttet kontra anden. Olika lagar – eller kall; bevekelsegrunder vilar i oss. Och så är det att vara människa. Vissa försöker att betvinga detta tillstånd genom olika former av inre tvång; tvånget att försaka sig, aldrig säga nej, alltid finnas till hands. Men allt riskerar bara att utmynna i dåligt humör och en offermentalitet. Incitamentet till det självuppoffrande kom utifrån, inte inifrån. Så hur mycket askes, celibat, tidegärdsböner eller pilgrimsvandringar vi nu än gör – det är hjärtats avgörelse som är knutpunkten i den process där köttet mister sin makt.

Den lilla indianflickan sa till sin pappa som också var indianhövding: ”Det är som om det bodde två vargar i mig, en är rovlysten och elak den andre lugn och snäll. Vilken kommer att vinna?” Pappan svarade: ”Den varg du matar”.

Men det är inte så lätt som att fromhet kommer av att söka vara from. Lika litet som att vara en god kristen kommer av att efterlikna den modell vi nu har av vad en god kristen utgör. Förr eller senare brister fasaden. Förr eller senare står vi där. Det intressanta är utblottelsen. Nakenheten.

Att jag med mina brister och fel ställer mig till förfogande för att jag inte kan något annat. Här står jag och kan inget annat. Att jag bejakar en hunger i mitt bröst, en vilja till Kristus. Finns inte den viljan måste man börja med att fundera på varför inte den viljan finns. Vad har jag i mig som lägger sig i vägen för en levande Kristusrelation? Ofta är det bilder av vad ”Kristus och Kristendom” är som lägger sig i vägen – aldrig Kristus själv – utan bilden vi har av honom, i oss. Han söker dig inte i din perfektion, i det nystädade, i det vackra och oklanderliga; han söker dig i utblottelsen. Vågar du leva i utblottelse. Vad är utblottelse för dig? Vad är nakenhet för dig? Vad är att leva vapenlös för dig?

Rustning, vi tänker inte ofta på vår rustning. Utstyrsel, vi reflekterar inte så ofta på den vi uppfattas som – egentligen. Däremot tar våra tankar om hur vi vill framstå utåt mycken energi. Här är värt att veta att våra tankar om andra är ofta en spegel av våra egentliga tankar om oss själva. ”Säg mig vem du umgås med och jag ska berätta vem du är”. Vi är som lackmuspapper. Vilken omgivning vill vi ska prägla oss? Vad vill vi ha för perspektiv på livet och vår nästa – gjorde vi det av godhet eller för att synas. Är glaset halvtomt eller halvfullt. Nyanser som är viktiga. Som sätter fingret på i vad mån godheten springer ur en inre källa som är i allra högsta grad beroende, ja flödar ur Gud, eller om godheten är en mask, en pose, ”ett något” vi vill framstå som men inte i längden mäktar att vara. ”Utanfin” kan även den vara som är ”innanful”.

Profeten Amos text är trött på tomma heliga ord. Han vill ha innerlighet och utblottelse. Och jag kommer att änka på min gamle liturgilärare på pastoralinstitutet i Uppsala, Karl- Gunnar Ellversson, en präst med stort intresse för gudstjänstens utformning. Han hade inte många år kvar att leva då han var min lärare, men det visste vi inte då. Han fick en skenande cancer några år efter min årskull. Saligt är hans minne. Jag älskade Karl-Gunnar för hans enkelhet och chosefrihet. Hans vänlighet. Öppenhet. Glädje. Karl-Gunnar hade, om jag nu förstått det hela rätt, en historia att vara såväl kvinnoprästmotståndare som en företrädare för de i kyrkan som fokuserar på gudstjänstens utformning. Men något hade hänt. Det fokus Karl-Gunnar hade låg nu på mer åt det milda och lågmälda, på anslaget, inte på det yttre. Och han var inte längre kvinnoprästmotståndare.  Han hade bytt ståndpunkt, ja ståndpunkter. Karl-Gunnar gick omkring i sina sandaler på institutet och sökte ett annat mildare uttryck. Jag frågade honom vid ett tillfälle om varför, varför han lämnat sin tidigare hållning. Och Karl-Gunnar svarade frankt: Därför att där jag tidigare var aktiv, där hos dem fanns sällan någon egentlig fromhet. Den kom inte inifrån. Det var ett utanverk.

Karl-Gunnar likt Amos. Trött på utanverket.

Utblottelsen. De utblottade känner igen varandra i den delade erfarenheten att ha stått längst ute på existensen och där kastat sig handlöst i Kristus famn. Där finns ingen garanti, bara modet att kasta sig handlöst ut i Kristus famn och då där; den sällsamma erfarenheten att bli bemött, benämn, tröstad och igenkänd. ”Du är min son min dotter, det är för dig jag gav mitt liv”.  Ja för oss han gav sitt liv. De som delar den här erfarenheten behöver i egentlig mening inte några yttre tecken. Inga ritualer eller insignier, inga gester eller liturgier eller för den delen inga inomkyrkliga gränssnitt: Trons erfarenhet sträcker sig från öster till väster och du vilar i den hand som bär dig från vaggan till graven.

Jesus berör ofta skillnaden mellan de som i ord säger sig vara i -anspråkstagna och de som verkligen är det. ”De första ska komma sist och de sista först”.

Det är nämligen hembesöket i det tysta som räknas, det är det där telefonsamtalet, den tysta förbönen, den vänliga tanken, att kvälja okvädningsordet och söka ett mer rättvist ja snällt omdöme, att säga ”ja ska försöka” istället för att ”nej det går inte” inför alla anspråk och böner som i förstone kändes övermäktiga men visade sig ändå vara genomförbara. Bara jag fick hämta andan en stund, ta nya tag. Gud sänder oss inte prövningar större än vi ska mäkta med, Gud sänder oss förslag på lösningar och hjälp och steg i rätt riktning. Han går inte stigen åt oss men visar en väg som går att gå. Eller som Daniel Defoe så envist hävdade, författaren till Robinson Cruse: ”Hjälp dig själv så hjälper dig Gud!”

Det berättas ofta i evangelierna att Jesus drog sig tillbaka för att be och få vara ensam. Varför? Jo för att hämta kraft, kalibrera sig, be. Av detta kan vi förstå att det är tillåtet att säga nej, nej jag måste ta hand om mig själv, få vila. Men vilan och undanglidandet får inte bli en permanent hållning utan en temporär – för att kunna tjäna mer helhjärtat, ge och intressera sig. Och den ansatsen, att vilja ge, intressera sig, finnas för sin nästa den kommer inte; om den är varaktig och ett sannskyldigt vittnesmål om din karaktär, för att vi vill det, för att vi vill vara sådana, för att det passar vår utstyrsel utan som en reflex, en respons på eller i mötet med Kristus. Om du i utblottelsen möter Kristus transformeras ditt inre. Tyngdpunkten mellan det som Paulus kallade kött och ande förskjuts som ett resultat av den kärlek du mött. Och som en konsekvens av båda; mötet med Kristus och den inre resa du påbörjat vill du och kan inte annat än att tjäna.

Att låtsas tjäna utan denna inre omfördelning, utan att den glupske och sluge vargen förminskats till förmån för den blide är bara ett manér, ja en grimas och den kommer genomskådas. Du kan inte i längden älska på kommando, vara god på kommando förr eller senare riskerar du istället att bli en sannskyldigt suckande självuppoffrande martyr. En sån där energitjuv folk aktar sig för.

Därför ska vi först söka det äkta och det äkta hittar vi i Kristi utsträckta hand och Kristi utsträckta hand hittar vi i utblottelsen och utblottelsen hittar vi i modet, i modet att vara oss själva mitt i livets vedermöda och då allt blir övermäktigt att vi tordas falla i Jesu famn utan reservation eller återvändo.

 

Någon väntar på dig…

Förr eller senare skakar livet om oss. För vissa tycks det dröja för andra sker det mest hela tiden. Vi möter sorg och förluster, drömmar som inte slår in, separationer och uppbrott. Någon sa att en av de viktigaste lärdomarna man har som människa är att acceptera livets begränsningar. ”Gilla läget” som man säger i det militära. Och jag tänker då på sådant som att vi är, även om vi intalar oss det motsatta, oerhört sårbara som människor. En gråsten tål betydligt mer än en människokropp om man säger så. Här måste vi gilla läget. Och så detta med tidens utmätthet. Ett livsspann; livet varar inte i evighet. Det går fort. Inte minst blir man varse detta då generation avlöser generation och jag till sist står där som den sista generationen på den här sidan himmelrik. Snabbt likt en grisblink gick det därtill!

Många som ligger på sitt yttersta ångrar att de inte vågade leva ut sin dröm. Att jag blev kvar i livsomständigheter som jag innerst inne visste inte var optimala för mig. Trots livets begränsningar och svårigheter så kunde jag faktiskt ha byggt mig ett annat liv, ett annat yrke, odlat mer nära och kanske äkta relationer. Men något hindrade mig. Av någon anledning fann jag mig i livstesen att det var bättre med ett välkänt helvete än ett okänt paradis. Men vad händer då med mig? Ja risken är att mitt liv kommit att präglas av missunnsamhet. För är jag missunnsam mot mig själv, hur ska jag så kunna vara generös och supportande mot andra? Det går liksom inte. Därför är det inte bara jag själv som drabbas av min livsfeghet – även de kring mig drabbas indirekt. Särskilt de som står mig allra närmast.

Jesus uppmanar oss till mod, han säger att endast en sak kan göra oss fria. Sanningen. Och det är inte bara sanningen om andra utan förstås först och främst sanningen om mig själv. Hur lätt är det inte att se flisan i andras ögon men inte bjälken i det egna?

Det är här som livets omskakningar kan vara viktiga. När jag drabbas av förluster och svårigheter finns under ytan – och den ytan har inte sällan såväl ilskans som frustrationens kännemärke – sorgen. Sorgen är inget att förskräckas över. Den är som själens balsam som läker och helar och ger jordmån för nytt. När jag sörjer är jag mindre benägen att döma andra. I sorgen ser jag min likhet och utsatthet med min nästa. Därför är det så viktigt att vi vågar bana väg för sorgen, ge den rum och livsluft och inte stänger den ute med tjatter och smartphones, psykofarmaka och alkohol. Nej öva dig att gå vapenlös med sorgen i hand. Och eftersträva sanningen. Det kan vi göra, det orkar vi särskilt göra om vi parallellt tar in att Den som skapat oss människor har ett oerhört intresse av oss, vill oss oändligt väl och ser oss sådana vi innerst inne är långt innan vi ens erfarit en bråkdel av det Han redan vet. Om oss. Och ändå älskar han oss. Dig. Mig.

Mötet med denna storhet, denna helighet, denna vår Gud med Kristus som ansikte och Anden som ledsagare underlättas av sommar och ro. Bakom rastlösheten och vardagens plikter väntar någon på Dig. Skynda skynda och grip hans hand. Han känner dig ju utan och innan och vem vet vad för äventyr – inre som kanske yttre – som väntar just på dig?

Bygga från grunden

Profeten Jeremia pläderade för rättvisa och rättfärdighet och skrev: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta. Alla skulle nu inte leva så. Det vet vi  – men vi vet hur vi ska leva, vad som är rättfärdigt. Det har nu tydliggjorts – Jeremia påvisar ett ideal, en måttstock, en färdriktning.

Mänskligheten behöver de som går före, ja som levandegör ideal och vad som är möjligt på ett sådant vis att det egna exemplet lyser. ”Likt en stad på berget som lyser i natten och syns vida omkring” som Jesus förklarade för lärjungarna hur de som lever i sanning upplevs av andra. Själens ljus som skönjs i ögonen, saltet som inte mist sin sälta utan har kvar sin funktion av just salt.

Och människor som går före, levandegör ideal vet vi . Dels sådana i vår närhet som är goda och sanna förebilder dels sådana i offentligheten. Och vi vet också att för varje människa som lever rättfärdigt, ja är ett föredöme så finns det de som nu inte är några särskilt bra föredömen. Det är som en skala – normalvärdet, där finns sådana som du och jag i mitten och så de som utmärker sig. Åt båda hållen.

När Johannes döparens pappa Sakarias förstod att han blivit bönhörd, att han till slut skulle få ett barn och äntligen slippa leva med skammen; för så var det på den tiden, den som inte fick barn hade gjort något fel – då prisade han Gud. Och han fick ett tilltal att sonen hade ett profetiskt uppdrag. Ett sätt att nu för Sakarias markera att hans son inte skulle leva det liv man kunde förvänta sig var att ge honom namnet Johannes – som på hebreiska betyder Gud har sig förbarmat. Annars var ju kutymen att man ärvde sin fars namn.  Johannes växer upp och blir sinnebilden, ja urtypen före en profet vid denna tid. Människor vallfärdade och bland dem kommer så småningom Jesus; Johannes tremänning. Bådas öde är beseglade och förutsagda. ”Här kommer han som döper med eld” säger Johannes.

Har Gud slutat att sända oss profeter? Inte – men alla lever kanske inte vid en flodstrand och döper människor. Men människor med profetiska uppdrag finns det många av. Det som skiljer vår tid mot tiden för Johannes är att vi vallfärdar inte längre till våra profeter. De ifrågasätts snarare och många efterlyser lite mindre radikalitet, lite mer politisk korrekthet.

Jeremias råd om rättfärdighet och mod förväxlas ibland till att den som idag varnar och förmanar anses vara lite för mycket. Ja vi har i dagens läge en situation där en hel samtid liksom bestämt sig för att vi hör inte, ser inte, säger ingenting. Vi vill kanske helt enkelt inte ta till oss de dagsaktuella profetiorna? Och så här i midsommartid, då skapelsen står i full blomning på våra breddgrader, hur katastrofal är inte denna förnekelse inte minst vad gäller betingelserna för vårt liv på planeten Jorden?  Forskarna uppfyller sitt profetiska uppdrag, de för i bevis och påvisar hur haven mår, atmosfären, sjöarna, djuren, mänskorna och de visar på vad som behöver göras. Men lyssnar vi? Ja nog lyssnar vi men handlar vi? Ja nog handlar vi men tillräckligt? Inte enligt forskarna. Och vad betyder Jeremias ord för oss idag, då så många är på flykt: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta. Som nation och som EU betalar vi miljarder till Turkiet för att de ska hålla sina gränser stängda. Stoppa flödet av människor på flykt in i Europa. Men vill vi veta hur det går till i detalj?  Hur de vi betalar med våra skattekronor sköter sitt uppdrag? Efterföljer de Jeremias ord: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta? Och om vi anar att så inte är fallet – det kom ju bland annat rapporter om att gränsvakter kallblodigt skjutit ned flera barn förra söndagen – går vi till botten med det? Ja redan i april stod det i Expressen om 16 migranter varav tre barn som skjutits ihjäl. Och i veckan framkom att åtta syriska flyktingar skjutits ihjäl av turkiska gränsvakter. Fyra ska ha varit barn. Jeremias ord: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta är mer aktuella än någonsin. Detta dödande sker nu inte hos oss men vi betalar, med våra skattepengar, för att turkiska gränsvakter ska hålla gränsen stängd och uppenbarligen är det uppdraget så svårt att sådant här kan förekomma. Är det något vi ska tolerera? Men var hörs alla protester? Eller är det mest: ”Ser inte. Hör inte. Säger ingenting.” Varför reagerar vi inte mer? För inte var det väl såhär beslutet om en mer begränsad invandring i praktiken skulle gå till? Genom att mörda de familjer som flyr för sina liv?

Och jag tänker på den oro som finns i dagens finansiella situation. Många befarar att imorgon måndagen den 27/6 2016 går proppen ur fullständigt på världens börs- och valutamarknader. Detta som en följd av att Storbritannien nu ska lämna EU, det så kallade ”Brexit”. Men Brexit är i såfall den utlösande faktorn, inte orsaken till turbulensen. Orsaken går djupare och frågan är om den alls uppkommit om vi följt de råd Moses en gång i tiden gav Farao – att i goda tider sparar man i ladorna för att kunna nyttja detta det sparade i sämre tider? Men den som förespråkat denna form av ekonomisk hushållning har nu snarare ansetts tråkig och vara något av en livsförnekare; man måste våga chansa lite också. Låna. Leva på kredit. Men bakom det resonemanget finns en förnekelse av de begränsningar som finns i skapelsen. En förnekelse som är livsfarlig. Att leva gränslös är att leva i en lögn. Och förr eller senare kommer sanningen ikapp. Är vi där nu imorgon eller får vi vänta ytterligare en tid innan bubblan brister?

Att leva sitt liv där Gud spelar roll är att ta in Guds undervisning om rätt och rättfärdighet, klokskap och måttfullhet – till sig. Vi har uppgiften att bygga ett hus från grunden, på en klippa. ”De står emot svåra tider” menar Jesus; ” husen som byggs på klippor, stock för stock, tålmodigt”. Och förstås är detta en sinnebild för hur vi ska dana vår karaktär; inget som blir till i brådrasket men en god karaktär är möjlig om vi i det lilla är trovärdiga och sanna – inte bara då spotlightljuset är på. Det är kanske snarare så att det allra mest intressanta är hur vi är och lever våra liv då vi tror att ingen ser vad vi gör eller är?

Johannes ger oss sinnebilden av mod. Och kanske hamnar vi i en tid och en situation där måttfullheten, det diplomatiska, det långsiktiga relationsbyggandet kan få stå tillbaka för uppenbara sanningar. Som måste uttalas. Då ska vi veta att det är så det kan vara att vara människa. Någon måste vara visselblåsare, någon måste vara den som sätter ned foten i en pågående orättvisa. Ytterligare en dimension, sannolikt den viktigaste är vi vågar leva i tro; i bön – och att öppet uppmana varandra att leva så. Gud är här, lyssnande, redo och öppen. Men vi? Detta handlar till syvende och sist om vikten att våga sträcka ut en hand i det okända och våga tro på att jag blir mottagen trots att allt jag gjort och gör som inte är bra. Ångra er predikade Johannes, vänd om. Och vad svarar Gud som finns vid vår sida då? Det vet vi genom Jesus – domen är inte det centrala – ”inte heller jag dömer dig” utan att vi slutar att göra orätt, ändrar oss. Tar ut ny kurs. Det valet är nu vars och ens.

 

 

 

 

 

 

 

Medmänniskoskapet

Skuld. Du eller jag är skyldig. Brist. Du eller jag uppvisar en brist. Anklagan. Du eller jag blir anklagad eller är anklagare; åklagaren. Det bristfälliga kontra det perfekta. Eller snarare det mänskliga kontra illusionen om det perfekta. Vi möter det i den politiska debatten – ”De har fel vi har rätt.. ”  Och vi möter det i kyrkan – ”Se där finns det äkta, det sanna i motsats till här i den egna traditionen. Men se där, där i Rom. Eller på det där pilgrimscentret. Eller där i just den ortodoxa traditionen, eller i den och den frikyrkan, i just den där väckelsen i Afrika eller Nepal, där…där är allt rätt”. Och vi kan också möta det i grupprocesser; ”Bara Kalle försvinner så blir allt bra…” Eller i det egna livet; ”Bara jag får den där befordringen, får den där resan till Mauritius, får löneförhöjning med stort L, vinner på lotto, får en större eller för den delen mindre näsa, ja då är allt perfekt…”. Men livet blir aldrig perfekt. Inte i kyrkan, inte i politiken, inte i det egna livet. De gruppgemenskaper vi nu är en del av  har, kommer att ha och ska ha – enligt de förutsättningarna som råder här på Jorden – sina uppenbara brister. Det fulländande finner vi på andra sidan porten till evigheten. Inte på den här sidan.  Men vi förförs gång på gång att tro att vi kan åstadkomma detta himmelrike här och nu. Vi finner det i den nationalsocialistiska tanken, i den socialistiska, i den kommunistiska, i den fascistiska, i den liberala i den kapitalistiska. Och oavsett falang finns däri människor och förespråkare som är övertygade om att det perfekta systemet faktiskt finns här på riktigt. Bara vi upphör med det nuvarande, bara vi ändrar allt. Men med historiens facit i hand; det är en illusionen att ”Bara alla gör si eller så ja så vore allt löst, klart och bra”. På den här sidan himmelriket får vi stå ut med brister och begränsningar. Punkt.

På Jesus tid var budet att bara man följde lagen så skulle allt bli bra. Och lagen tog föga hänsyn till hur det var att vara människa. Tillsammans utdömde man straffet och i just den stunden straffet ljöd: då man exempelvis stenade kvinnas som varit otrogen ja då kanske det infann sig en märklig form av ”befrielse”. Skulden var någon annans. Men hur länge varade den lättnaden?  Och hur var det nu Jesus sa…: ”Alla som griper till svärd kommer förgås av svärd!”

I vårt Svea rike har vi hårda och märkliga ord i den offentliga debatten, inte minst på sociala medier. Åsiktskorridoren tycks bli snävare för varje dag. Att tänka två eller tre parallella tankar går oftast inte. Och vi anklagar varandra för att vara intoleranta och fördomsfulla. Och vi anklagar varandra för att brista i insikt och att vara kärlekslösa. Men frågan är om inte de som far ut med den här formen av anklagelser är stöpta i samma självrättfärdighet som folkhopen som ville stena kvinnan. Och där Jesus som bekant replikerade att den som är utan skuld kan ju nu kasta första stenen. Det finns en suggestiv kraft i att generalisera, i att måla tillvaron i svart- vita nyanser; men vad händer ? Jo vi tappar människan, det individuella, det unika. Jesus visar oss gång på gång att detta är inte bästa vägen att gå. Han visar att bästa vägen att gå är att först känna igen bristen hos sig själv  – och att lever vi nu hand i hand med den, med bristen i vårt egna medvetande – då kan vi rimligen inte urskillningslöst ha åsikter, självrättfärdiga åsikter om vår nästas handel och vandel där vi sätter oss på piedestal när vi i själva verket kanske sitter i ett glashus.

Det berättas om Dom Hélder Câmara, då han var biskop i Rio de Janerio, att han besökte ett fängelse och då han besökt alla fångar frågat fängelsedirektören om han nu fått träffa alla. ”Ja alla utom en” löd svaret. Och denne ende bedömdes vara farlig, ja en notorisk mördare. Dom Hélder Câmara insisterade på att få träffa även denne fängelsekund och det sägs att han inför mannen, för det var en man, presenterade sig med orden att: ”Det du gjort skulle också jag kunnat ha gjort”. För så är det. Givet vissa omständigheter, en annan förhistoria, en annan konstitution i det egna psyket så hade vi alla kunnat vara där. Du, jag och Dom Hélder Câmara. Men det är så lätt att distansera sig, att döma. Därmed inte sagt att man inte ska döma handlingen; men människan, nej den domen ska vi överlåta åt Gud. Och Gud avskyr som vi vet synden men är – och vet vi också – snar att förlåta syndaren. Vi ska vara tacksamma för det. Vi har alla glädje av en skapare och Gud och en kristendom så bär fram detta nådens budskap.  Det är unikt. Det är vår religion. Det är en essens, en grund, en anda vi alla har att leva i och tacksamt söka sprida. Det är vårt evangelium!

Att leva i tacksamhet är dock inte alltid lätt. Vi uppmuntras rentav i just vår tid att istället vara otacksamma. Vi ska liksom vara frustrerade konsumenter ivriga till att konsumera nytt. Dygden förnöjsamhet förefaller idag 2016 ha ett lågt värde. Ibland tänker jag att vi måste hjälpa varandra att leva i tacksamhet; tacksamhet inför Gud och de rika gåvor som ges i vårt land med vår frihet och vår natur och vår materiella rikedom.  Att leva i medvetande om gåvorna som ges oss ger en grund för en genuin glädje – och gemenskap. Detta i motsats till att vi ska fokusera på att ”bara om vi fick det och det ja då skulle allt bli perfekt; bara det och det sker, ja då skulle allt bli bra”.

Men ingenting kommer någonsin på denna sidan himmelriket bli fullständigt bra. Vi kommer alltid att få leva med tillkortakommanden och livs-begränsningar. Det är nu en del av livet; och som kristen i allra högsta grad en del av tillvaron på denna sidan himmelrik. Därför har vi denna utmaning att se på oss själva och vår nästa som medspelare. Och tålmodigt och förtröstansfullt bygga och verka där vi är, tillsammans. Istället för att sura och se på vår nästa som vår motspelare och hela tiden längta bort till den där illusionära perfektionism som nu inte finns. För innerst inne vet vi att mitt i alla falanger i det kristna, bland alla länder och ideologier, grupper av människor så har har vi att leva och hantera denna brist. Det finns inget idealtillstånd någonstans annat än korta stunder då och då. Och det enda sätt som fungerar i längden är att söka leva i det nu, i det medmännisko-skap Jesus visade oss på.

Jesu unika ledarskap

Vi samlas i en gudstjänsttradition som är världsvid.  Varje söndag, över hela välden, samlas miljoner människor. I kyrkor på landet, i kyrkor i städer, i kyrkor i rika länder och i kyrkor i fattiga länder, i länder som är i fred och i länder som är i krig. Och vi har detta gemensamt att vi samlas kring glädjebudskapet; budskapet om hopp och om fred – budskapet att vi inte är övergivna utan sedda, bekräftade, älskade och aldrig aldrig ensamma. Hur ensamt än livet kan kännas, utsatt och svårt. Som vid sjukdomen, som vid den långdragna dödskampen, som vid utmaningar där tålamod och vänskap eller släktskap ställs på sin spets. Vi är burna. Vi är sedda. Vi är älskade. Vi är Guds barn och Jesus Kristus finns vid vår sida vad som än händer och oavsett när vad som helst händer är vi i Guds händer. Tid och rum är ett. Dåtid och nutid och framtid är ett. Allt ryms i ett nu, mellan A och O – i händerna på Gud. Allt detta anade lärjungarna i mötet med Jesus; och det är därför de är beredda att släppa det de har i händerna för att följa honom.

I evangelierna skildras detta som om detta skedde ögonblickligen. Även kring en näringsidkare och familjefar som Simon Petrus lämnas stora tomrum i tecknandet av den här processen i evangelierna. Dessa tomrum har fyllts i av författare och filmare och jag kommer särskilt att tänka på en dialog mellan Matteus och Petrus i filmen Jesus från Nasaret, en dialog då de följt Jesus något år och där Petrus inför Matteus föranstaltar att snart, snart skulle han kunna komma att återvända till sin familj. Matteus svarade att ”sluta ljug för dig själv Simon Petrus, du vet lika väl som jag att du aldrig kommer att återvända till din familj”. Underförstått, ingenting skulle aldrig bli sig likt igen. Och Matteus fick som bekant rätt. Det lärjungaskap de gick in i bar inte tillfällighetens prägel utan kom att omforma dem fullständigt, ja omformatera dem för att använda sig av en dataterm – och för att fortsätta liknelsen med datorvärlden: Öppna upp för ett helt nytt system.

”Älskar du mig” frågar den återuppståndne Jesus Petrus vid Tiberiasjö. ”Ja Herre du vet att jag har dig kär” är svaret. Tre gånger samma fråga och samma svar och vid sista svaret kommer förutsägelsen att Petrus skulle lida martyrdöden. Nej han blev inte fiskare mer och inte familjefar. Han blev den apostel som fick i uppdrag att bli grundbult i den gemenskap vi finns i idag. Och idag är kallelsen att gå ut i och vara ett reellt ansikte för Gud, leva i kallelsen minst lika stor som då. Men hur förvaltar vi detta kall? Hur landar det i oss? Varpå det denna söndag den 5/6 2016 –  med den här veckans reportage i P1 och i Aftonbladet där medarbetare i vår Svenska kyrka blivit påkomna att inte leva som de lär, frågan infunnit sig: Var finns kallet här? Någon sa att det börjar med en nål och slutar med en silverskål. Fartblindhet och makt som korrumperar. Vi har sett det förut. Svenska kyrkan ska förstås ha ett normsystem som är strängare än samhällets i övrigt vad gäller efterlevnaden av etik. Och det är riktigt att ha sådana förväntningar. Annars vore vi ju inte en kyrka, Kristi kropp.

Tillbaka till situationen efter Jesus dop, och där vi är i texten denna andra söndag efter trefaldighet;  att Jesus trummar ihop sin skara med lärjungar.  Vilket oerhört sammansatt och sinsemellan olikt lärjungaskara han skapar. Thomas som kallades tvillingen. Vad gör han, jo ifrågasätter och tvivlar och har så svårt att tro. Simon Petrus som brusar upp, tycks eldfängd och vara en sann ledare men kanske en smula självsvåldig. Och så Jesu älskade lärjunge Johannes, så lågmäld, lojal, trogen, meditativ. Och Matteus, han som var utstött och ratad och mot folkets vilja drev in pengar till romarna. Andra nämns; Andreas, Jakob, Filippos, Bartolomaios, ytterligare en Simon och ytterligare en Jakob och  två Judas; Judas Taddeus eller ibland Judas Jakobs son och så Judas Iskariot. Och vi vet att det utöver dessa var väldigt många fler som fanns i närheten kring Jesus, kvinnor inte minst. Och att det fanns en dynamik och rörelse i och kring denna grupp som var något helt nytt för oss på Jorden. Vad är det Jesus visar oss i sitt sätt att utöva ledarskap?  Jo att mångfald berikar. Att det går att i en och samma grupp ha den som tvivlar som den som är eldfängd som den som lugn som den som är en smula raljant som den som… ja listan kan göras lång. Och kvinnor och män har samma värde, arbetare som de mer bildade. Slavar som herremän

Ofta söker vi människor den gemensamma nämnaren och förskjuter de som sticker ut. Tryggheten finns i att tycka likadant, klä sig likadant, vara likadana och i denna strävan efter likhet finns en frestelse och det är att börja ena sig om vad som inte är möjligt att tolerera och vi tisslar och tasslar och visst, så kan man få en gemenskap men sjuder den av liv? Utvecklas den? Finns där en dynamik? Nej inte – snart kommer tristessen och skapar nedåtgående spiraler med ytterligare frestelser att lugnet, friden och glädjen bara kommer om vi beskär utrymmet ytterligare i vår perfekta gemenskap . Hur många kristna församlingar har inte drabbats av den syrebristen genom åren, hur många arbetslag och andra grupperingar?

Men hur gör Jesus, jo han understöder och uppmuntrar olikheten, det spretiga och uppmuntrar lärjungarna att vara just så de är – ofta med glimten i ögat – han ser oss ju med en helt annan blick, Gud faders blick – och Gud har ju nu skapat oss alla med de här olika sätten och förutsättningarna – inte för att vi ska bli likformiga utan för att vi ska bli och utvecklas tillsammans med de olikheter vi har. Det är som en symfoniorkester, vad vore den utan fagotten, oboen, valthornet, klarinetten, flöjten, basfiolen, altfiolen, fiolen, cellon, pukorna, trumpeten, trombonen – jo fattigare. Så att gå in i Guds kall är att inse och uppskatta att Gud kallar oss just sådana vi är. Inte för att vi ska bli annorlunda på så vis att vi gör om oss för att passa in. Utan den förädling, den omformatering en tro innebär den tar sig alltid, den utgår alltid från dem vi är. Därför är det så viktigt att vara trogen sitt ursprung, sin person, sin grundkaraktär och utgå från den. Allt annat går emot vår natur, Guds bestämmelse över oss.

Det betyder något vad vi svarar…

Petrus såg ner i backen och sa tyst : ”Ja Herre, du vet att jag har dig kär.”

Frågan till Petrus, ställda av den uppståndne Jesus, har genom tiderna berört så många människor.  Det är ju så lätt att känna med Petrus. Han som förnekade Jesus tre gånger – då när det verkligen gällde – han får nu en fråga om sin kärlek, sin lojalitet, ställd tre gånger.  Och kanske tänker Petrus ”Varför ställer Jesus frågan, vill han förnedra mig, förringa mig, anklaga mig?” Samtidigt kan vi ana att det ansikte Petrus har framför sig, Jesu ansikte, inte på det minsta vis är förringande. Utan det ansiktet strålar av någonting annat. Ja vad är det Petrus ser?
Han ser, tänker jag mig, i Kristus ansikte en kärlek så mäktig att han saknar ord. Och det minsta Petrus ser är straff och fördömande.  Petrus ser nåd. Nåd, förlåtelse och tilltro.

Petrus lyfter nu sakta sitt huvud och svarar tyst:
”Ja Herre du vet att jag har dig kär”.

Är anledningen till att så många av oss berörs av den här bibeltexten; att det beror på någonting mer än vår identifikation med Petrus och den mättade stämning vid Tiberiassjö?  Ja kan det vara så att vi anar att samma fråga är ställd till var och en av oss.  Och att vi liksom Petrus är tilltalade med namn.  Och att frågan ställs till oss lågmält, i oss, om vi lyssnar inåt noga?  Och om det är så. Hur frestande är det då inte att skaka av sig den.  Ja skaka av oss den, låta bli att svara, skratta bort den, stressa bort den – på samma vis vi stressar ifrån andra frågor av betydelse i våra liv som:

Är jag nöjd med mitt liv,
Hur mår mitt äktenskap och andra viktiga nära relationer?
Når vi varann?
Hur mår mina barn?
Ja hur mår jag själv?
Lever jag ett äkta liv?
Skrattar jag ofta? (Och så vidare…)
Frågan finns nu här, dags som natt. Frågorna.
Till var och en av oss.  Och det är från samma ansikte, samma upplysta och intresserade och skimrande ansikte som söker oss här och nu som sökte Petrus vid Tiberiassjö.

Det är stort att vi vara efterfrågad.
Och det är stort att det betyder något vad vi svarar, för det gör det.
Ja det betyder något vad vi svarar.

Varför är Jesus så intresserad av oss människor här på denna Jord?  Varför detta uppdrag?   Ja det är ungefär som att fråga en mamma och pappa varför de är intresserade av sitt barn. Vi är ju skapade av Gud och Gud vill inget hellre än att det ska gå bra för oss. Tappar någon av oss färdriktningen och går in i det mörka och förnekande då gråter änglarna i himlen och då någon hittar ut och går in i ljuset igen, du jublar änglarna i himmelen, vi är älskade innan och utan, från början till slut i ett så måtto att vi inte kan begripa det. Och av den anledningen sände Gud sin älskade son till oss. Det är större än stort!

Att det hela är på riktigt!

De fyra evangelisterna beskriver alla händelsen vid graven men det finns en hel del skillnader i perspektiv dem emellan. Matteus är ensam om inslaget med jordbävningen och att Herrens ängel kom ned som en blixt och rullade undan stenen vid graven och sen satte sig på den.  Personligen föredrar jag de lite mer lågmälda och mystiska skildringarna i Markus, Lukas och inte minst i Johannesevangeliet. Där finns inga jordbävningar och blixtrar utan mer ett möte med något heligt; en annan dimension som vittnar om att Jesus faktiskt rest sig ur döden.

Hur det gick till i detalj vet vi ju inte men vi vet att kristenhetens grundbult är nu återuppståndelsen. Inte bara att ett par människor hör talas om det som skett eller möter den återuppståndne utan för att den återuppståndne i så många och i så skiftande miljöer möter så många att det inte råder något tvivel om Jesu Kristi realpresens – trots att det låg en fysisk död emellan det som varit och det som var nu.

Skildringarna av den återuppståndne Jesus är också mångbottnade, ibland äter han med dem ibland går han genom vägg och dörr, likt en ande. Han visar händerna och Tomas känner på hans sår; ”ja salig den Tomas som tror utan bevis”, men han går också bredvid dem och lägger ut texten och det dröjer lång tid innan de inser vem han är.  ”Petrus Petrus älskar du mig” frågar den återuppståndne Petrus vid Tiberiasjö – ”ja Herre du vet att jag har dig kär”.

Det lärjungarna nu är med om gör att de kommer gå ut och redovisa för vad som hänt och detta inte sällan med livet som insats. Världen ville inte veta av det goda budskapet, men människorna ville det. Och den helige ande vägleder den unga kyrkan.

Och nu har tider kommit och tider gått och vi ska 2016 försöka att omfatta detta löfte, denna fest, detta jubelrop. Kristus är uppstånden – ja han är sannerligen uppstånden. Paulus utbrister trotsigt i första Korinthierbrevet: Döden är uppslukad och segern är vunnen. Död, var är din seger? Död, var är din udd? När jag förrättar begravningar väljer jag ofta just detta stycke ur första Korinthierbrevet. Paulus som själv mött den återuppstående och blivit kallad ut i apostlaskapet med en kraft och målmedvetenhet som få. Han visste, han var en budbärare av löftet och för honom var löftet en realitet.

En utopi säger många idag om löftet och många är de exempel där Jesu undervisning förfelats. Men otaliga är också de exempel där Jesu undervisning och liv – inklusive grundbulten om återuppståndelsen – legat och ligger som grund för sann altruism, sann gemenskap och glädje. Och många är de vittnesbörd från enskilda där livet varit en öken och så i bönen, de knäppta händerna kommer vissheten att Jesus som övervunnit döden, som i en andlig strid visat sig vara det ondas överman, en triumfernas mästare – som genom sin blotta existens fick mörkret att lämna dem han hjälpte – att det hela är på riktigt.

Tro är en gåva.
Den är inte självklar.
Har du den, var glad för den,
vill du ha den, be om den och du ska få den.

gör vårt yttersta för livet, det flämtande hjärtat, allt skirt och skört som vill finnas…

Galenskaparna och After Shave har genom åren satt upp den ena föreställningen efter den andra. De är folkkära och det är inte alls konstigt för hur duktiga är de inte?  För min del sticker föreställningen Stinsen brinner ut särskilt.  Inte minst filmatiseringen av Stinsen brinner, den riktigt spritter av liv och skaparkraft, ja det går liksom att ta på hur roligt de har tillsammans. Och har nu de som framställer ett stycke själva roligt; då får vi som tar del av det hela också roligt.  En replik ur Stinsen brinner kommer särskilt till mig och det är när Axels kollega Sören plötsligt inser det stinsen Axel vet om sedan en tid men gjort allt att förtränga – att tågstationen ska läggas ned, eller rentav redan är nedlagd. Sören utbrister: ”Är stationen nedlagd?” varpå Axel trotsigt svarar: ”Sören, låt nu hoppets låga brinna!”.

På samma sätt är det med Mikael Wiehes sång ”Flickan och kråkan”. Hur flickan springer mot de vuxna med den döende fågeln i famnen, i hoppet att fågeln ska kunna räddas. I Wiehes sång dör fågeln. I Stinsen brinner räddas stationen, om än i allra sista stund. (Ja tänk självaste SJ:s byrådirektör blev så imponerad av Axels engagemang att han lät landsortsstationen bli kvar.)

Att hoppas. Ibland mot allt sunt förnuft. Det är kyrkans uppdrag och att försöka leva i detta hopp och söka gestalta det i våra gudstjänster och andra möten. Och när verkligheten tränger sig på och vi kanske inte når ända fram, att vi ändå likt flickan i Wiehes sång gör vårt yttersta för livet, det flämtande hjärtat, allt skirt och skört som vill finnas…

Min pappas kusin Bosse har alltid stått mig nära. Vi sågs senast i somras då han ordnat en släktträff i Västergötland där han knöt an till vår anfader Johan ”Sôlltorparn”, dvs. min gammelfarfar, och dennes far Andreas. Båda var smeder. Och Johan var också traktens barnmorskas droskförare. Det blev många förlossningar på västgötaslätten där Johan fick hjälpa till. Han och barnmorskan blev allt vad tiden gick ett sammansvetsat team.

Bosse hade till sommarens släktträff byggt upp en liten smedja och mina barn fick tillfälle att pröva på smidandets ädla konst. Min yngste son Andreas smidde med benäget bistånd – envis som han är – en klädkrok. Ja det var en underbar dag. Solig och fin. Bosse tycker det är så roligt att jag med min familj bor här upp i Torsbytrakten. Han har goda minnen härifrån berättar han från tiden då han var försäljare och reste över hela Sverige. Bosse är nämligen av den uppfattningen att ingen annanstans i hela Sverige är man så öppen och pratglad som i Torsby.

Och jag tänker på Axels replik till Sören, ”Låt hoppets låga brinna” och detta Bosses vittnesbörd; på vår trakts anda av hopp och öppenhet. Detta är förstås något som är uppbyggt av många generationer före oss. Som burit nybyggarna från Finland som kom hit, burit Fryksdalingarna under de svåra åren på 1800 talet då så många emigrerade till Amerika, burit under den vånda och oro som var under beredskapsåren. Och så vidare fram till våra dagar. Och jag tänker att den här andan av hopp och öppenhet, den är nu ”något” vi har alla har ett ansvar att vårda och förvalta. Vi kan inte ta ”den” för självklar varken idag eller i framtiden.

Men hur vårdar vi vår öppenhet? Hur underhåller vi Axels trotsiga hopp? Ett perspektiv är nu oerhört viktigt och det är att odla medspelarperspektivet.  Ja vi har varje dag valet att välja värdigheten; perspektivet att vi alla är medmänniskor och medspelare (inte motspelare). Med medspelarperspektivet för ögonen ser vi på varandra med nyanser – söker skilja sak och person.

Jesus uppmanade sin samtid till det perspektivet i sin undervisning hela tiden och i en liknelse han brukar säger han ”att det är lättare att se grandet i sin nästas ögon men inte bjälken sitt eget”.  Eller då han säger till den uppretade folkhopen som vill stena den otrogna kvinnan, ”att den som är utan synd kan kasta första stenen”. Alla lommar nu därifrån. Ingen är ju sådär perfekt trots allt, vi har alla våra fel och brister och ja vi är nog ändå…  medspelare. I gudstjänsten och i våra bibelstudier – för att nu ta några exempel från Din kyrkas liv – försöker vi närma oss detta perspektiv och så långt det går söka göra det verkligt tillsammans.. Ja vi söker ta in och levandehålla denna undervisning Jesus gett oss. Idag kanske viktigare än någonsin. Medspelarperspektivet! Välkommen!

 

 

av Jordens alla miljarder människor finns det alltid människor som är beredda och villiga och vill (!) älska just dig – och du dem

När man blir lite äldre så händer någonting med en som människa, på gott och ont. Men det som är på gott det är att sådant som i ungdomsåren kan uppfattas som nästan oöverstigligt och svårt bara några år senare går att såväl se som känna på ett annorlunda vis.  Delvis hänger det ihop med att hjärnan utvecklas och man mer och mer börjar att inse att livet har sina upp och nedgångar och det går att ta sig igenom en nedgång.  Att arbeta sig igenom en känsla av depression och ångest och komma över på andra sidan innebär alltid att jag som människa har vuxit. För det finns alltid en annan sida, det finns alltid en väg genom krisen. Från mörker till ljus. Det är bara det att när det är som mörkast har vi svårt att ta in det i oss. Det kan vara lätt att få ett tunnelseende, inte förmå sig att ta in den glädje som ligger lite längre fram i livet.

Ibland behöver vi vara ett ställföreträdande hopp för varandra, påminna varandra om att bakom mörkret, det svarta, finns en fortsättning, en ljusning.  När man är ung så kretsar så mycket kring de i samma ålder. Uttalade ord och kanske ord på sociala medier kan riva tag och få en ur balans. Retningen, trackningen gräver ur och gör ont.  Men även här finns en ände och det är att det som pågår i grundskolan pågår ofta inte därefter, trackningarna, det elaka förutsätter på något vis att man just delar samma ålder och skolmiljö. Sen längre fram så skrivs ofta rollerna om.

HC Andersens saga om Den fula ankungen handlar kanske om just detta. Hur ankan som inte är som de andra fryses ut, till och med av ankmamman och så av en slump får ankungen se på en svan och en till. Sakta inser att hon.. att hon är ju också är en svan och med ens blev hennes  tillhörighet självklar och given. Så känns det ofta när man går från sammanhang som är brustna till sammanhang som kommer att betyda något, äntligen blir jag sedd, äntligen kan jag koppla av, äntligen kan jag le och känna mig älskad, här vill jag vara.

Ibland måste man kämpa för att uppnå de sammanhangen, de är inte alltid självklara men det går  – av Jordens alla miljarder människor finns det alltid människor som är beredda och villiga och vill älska just dig – och du dem.

även om resan understundom sker i knagglig och i bitvis svår terräng

Vid korsfästelsen finns de allra trognaste nära. Johannes och Maria, Jesu mor, är ett par av dem. I övrigt har hånet och hatet gjort sitt. Men bara för stunden, bara det mörka dygn som varit. Vi läste nyss att då Jesu dog på korset, att förhänget i templet brast i två delar. Andra evangelister vittnar om en solförmörkelse som varade i tre timmar. Soldaterna sa: ”Den mannen måste ha varit Guds son”. Påsken är tidig i år. Långfredagen sammanfaller i år att i almanackan vara Maria bebådelsedag och med den traditionen att äta våfflor. Vårfrudagen blev i folkmun våffeldagen och en ny tradition blev född. Anande Maria redan då Gabriel uppenbarade sig för henne vid bebådelsen denna stund? Denna bottenlösa sorg att ens barn kommer att dö, före mig? Och inte vilken död som helst utan en förnedringens, hatets och våndornas våndans död. I Johannesevangeliet tecknas scenen där Jesus ger Johannes och Maria ett särskilt uppdrag; att vara som en mor och en son för varandra. Johannes var kanske den lärjunge som stod Jesu närmast – och bandet mellan Maria och Jesus är extraordinärt och har dimensioner som är svåra att såväl överblicka som förstå.

En annan bild vi får ta del av är Jesus på korset och de två rövarna jämte honom. Vi läser idag ur Matteusevangeliet att den ene rövaren hånar Jesus.  I Matteus- evangeliet saknas passagen ur Lukasevangeliet; att den andre rövaren nu tillrättavisar rövaren som hånar Jesus och sen ber Jesus om nåd, varpå Jesus ser på rövaren som ber om räddning och säger att redan idag ska du vara med mig i Paradiset.

Det viktiga är steget, ansatsen, viljan att sälla sig till Guds rike – då träder vi in. Och vi blir lika de som varit där lång tid. Det att det aldrig är för sent att be om nåd. Det är inte Gud som har svårt att förlåta, det är människan som har svårt att be om förlåtelse – eller snarare att landa i insikten att jag behöver Gud. Med allt vad det innebär av att ödmjuka sig inför Gud och inse sin egen begränsning; inte bara gentemot Gud utan i skapelsen. Att vila i villfarelsen om min egen förträfflighet, som ofta utgör ett skydd mot en svag och bräcklig självkänsla, är en hållning som inte i längden går att kombinera med en levande tro.

Petrus skriver någonting mycket viktigt i dagens episteltext: att Jesus i och med sin död steg ned och predikade för fängslade andar, i deras fängelse. Att det i mellanrummet mellan det sista andetaget på korset och återuppståndelsen utspelar sig någonting som är av betydelse. Ljuset träder in i ett område som varit mörkt. Ljuset träder in och befriar i ett område som varit fängslat. Ljuset träder in och tar över den reella makten i ett område som varit utelämnat åt världens furste. Ljuset visar sig övervinna mörkret. Jesus är Herre.

Alltsedan det här ögonblicket är nu satans strategi att relativisera, förminska och söka bortse från Jesus. Det vill säga klassiska härskarbeteendemanér. Vi kan konstatera att strategin varit framgångsrik. Så många vet inte om kraften i namnet Jesus, så många vill förminska det under som sker denna påsk, så många vill ta udden av det faktum att Gud en gång för alla visar vem som har den reella makten. Men att nu är det upp till oss. Hela vårt universum är uppbyggt på principen om den fria viljan. Gud kan inte tvinga någon att välja honom; då går hela tanken med skapelsen fel. Men han kan påvisa och visa och det är inte för inte Jesus några dagar senare, då han uppstått i samma Matteusevangelium utbrister: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Det fanns ingen i den stunden som tvivlar på dessa ord – de är en realitet!

I vår tid relativiseras orden och det finns även ett mummel som man kan ana snart ökar i styrka där orden i dopbefallningen skulle kunna anses vara exkluderande.                        Men det går inte att relativisera Jesus. Jesus är den han är. Däremot kan vi tuta i oss själva det ena och det andra, men det är en helt annan sak, och det hör den här Jordens förutsättningar till. Inte för inte har vi nu budet att vaka och be, att pröva, att vara listiga som ormar och fredliga som duvor. Därför är det så viktigt att vi går in i texterna, allt ligger ju öppet för oss, Jesu liv och gärning och kärleksgåva.

Den tid då samhället inkluderade långfredagen som en dag till just reflektion och stillhet är borta. Men kyrkans uppdrag är och kommer alltid vara detsamma, att föra fram budskapet att vid denna stund, vid detta drama, vid detta ögonblick på Jorden där Jesus ger upp andan och träder in i den andliga dimensionen med Ljuset för att sedan återuppstå – ja efter det är ingenting sig likt och hela vårt kosmos har en ny och underbar destination, även om resan understundom sker i knagglig och i bitvis svår terräng.