Välja förhållningssätt

Ibland kommer jag på mig att längta tillbaka till min barndoms sjuttiotal. Då det fanns två kanaler på teven, tre på radion och Internet och mobiltelefoner fanns helt enkelt inte. För att inte tala om hur enkelt samhället var eller i vart fall tycktes vara. Allt var liksom överblickbart.Och när jag sen några år senare åkte ut och tågluffade och mötte andra ungdomar från andra länder, hur stolt var jag inte över vårt välfärdssystem, den svenska modellen. Ja, jag var stolt över vårt land. Idag har det runnit en hel del vatten under broarna och ljudet från Cool Candys ”Göta kanal” eller för den delen Stefan Rüdens ”Sofia dansar go-go” når oss inte längre lika lätt i samtidsbruset. På gott och ont. För i det lite mer enkla sjuttiotalet frodades det också en hel del fördomar och märkliga attityder. Vi hade stora mentalsjukhus och vårdhem. Det fanns en skam i att vara psykiskt sjuk eller ”utvecklingsstörd”. Inte sällan levde homosexuella på marginalen (fram till 1979 betraktades det som en psykisk störning att vara homosexuell). Som väl är har vi idag tagit flera steg framåt; mångfald är en självklarhet för de allra flesta av oss och vi eftersträvar på ett på ett naturligt vis att möta varandra i skenet av att vi är ”människor” bortom kategoriseringar, bra eller dålig, mörk eller vit, frisk eller sjuk (eller för att citera Paulus i Galatbrevet att här är inte slav eller fri, man eller kvinna alla är vi ett i Kristus Jesus). Jesus liknade sig vid en såningsman och det samhälle vi är en del av bärs i hög grad upp av det fundament av nåd och rättvisa Jesus ord och handling spred. I Jesus undervisning finns tanken om allas jämlikhet och således i förlängningen allas rätt till utbildning och vård på lika villkor, demokrati och självbestämmande. Vi som är en del av dagens samhälle har en tendens att fokusera på bristerna i välfärdsstrukturen och inte minst glömma av våra idéers hemvist men många som kommer till oss som asylsökande kommer inte sällan till tro, en kristen tro, just i mötet med de värden vårt samhälle valt att ha som ett fundament. Det finns, ser de, en skillnad, en väsensskillnad till många andra länder och kulturer som inte genomsyras av dessa ideal. Ibland glömmer vi att den mångfaldens respekt vi tar för givet i vårt sekulära Sverige inte vore möjlig utan just dessa rötter till Jesu ideal. Ett fundament vi ska vara stolta över och värna om; fundamentet bortom rätt eller fel, mörk eller vit, frisk eller sjuk. Nyansernas och nyfikenhetens fundament. Var finns kyrkan mitt i allt det där idag? Ja, lite som en utpost tänker jag mig. Vårt uppdrag är att i såväl enkla tider som i mer svårdefinierbara; som vilket ändå vår tid måste anses vara, påminna om att det finns en större kärlek än den vi som människor kan manifestera och att den kärleken vill ha med oss att göra. Kärleken som en gåva, som en nåd. Mitt i livet, i avskedet och i livets början, här och nu. Jesus visade genom sitt sätt att vara, i stort som smått, vem Gud är. Vår skapare blir tydlig i Jesu oändliga tålamod och tilltro på vår förmåga att till slut, trots allt, vilja välja kärlek. Vilja välja att bygga vårt hus på fast grund istället för på lös och instabil grund. Och jag tänker att det är nu viktigare än någonsin att lyssna inåt och finna det där ekot i hjärtat som vill ha kontakt med Guds öppna famn; kärleken som strömmar mot oss. I det flödet, när vi lever i det, blir samtalstonen en annan, förenklingarna går inte att upprätthålla lika lätt, sådana ord med vilka vi kategoriserar; skiljer och delar upp faller nu undan för ett mer nyanserat och helgjutet förhållningssätt där vi eftersträvar möten snarare än skiljemurar. För lika lite som vi kan vara solitärer som människor, i vart fall i längden, kan vi som mänsklighet vara en solitär i förhållande till vår Skapare. Det blir då lite som att betrakta himlen med en kikare vi vänt bak och fram, perspektiven blir så små att vi lätt tappar andan, livsandan. När vi istället är erbjudna frimodighet, glädje och upptäckarlusta, en vidd och i denna greppa Guds hand, kärlekshanden som vill leda oss fram. Så varmt välkommen till din kyrka i vårt pastorat; i någon av våra fyra församlingar att fira gudstjänst och ta del av denna vår gemensamma flertusenåriga tradition att i ord, sång, bön, nattvard gemensamt sträcka oss mot denna kärlekshand. Den håller, den bär, den är livsviktig, idag som igår.

befriade människorna, såg sig plötsligt i ett större sammanhang

Vi lever i en tid och land där nattens drömmar inte tillmäts särskilt stor betydelse. Inte heller själslig smärta tycks ha något särskilt att berätta. Vi benämner det depression och ångest som om dessa tillstånd vore fristående livet i övrigt. Som om vi ska fungera som maskiner och skaver det någonstans ska skavet bort. På samma sätt är det med våra kroppar, det saluförs smärtstillande som verkar snabbare och snabbare bara för att dämpa sådant som ibland är viktigt att vi tar in och tänker kring. Smärtan i nacken, ryggen, huvudet vill berätta något. Magontet likaså. Något skaver och behöver rättas till. Men parallellt med detta lever liksom en samhällsanda där vi inte längre ska hänsyn till själen. Själsdimensionen. Dem vi innerst inne är. Vår mänsklighet. Jag kommer att tänka på den där dagen för några år sen då jag kom till Hälsolänken för den årliga kontrollen vi deltidsbrandmän genomgår. Den här dagen var jag uppe i varv och naturligtvis var blodtrycket förhöjt. Jag fick ligga på en brits och varva ner. Och snart hamnade jag i ett djupt nästan meditativt tillstånd – ja jag har lätt för det – och när jag gör det får jag ofta bilder på den inre näthinnan. Den här gången fick jag en bild som inte bara var en bild utan en hel berättelse. Jag fick för min inre syn vårt gigantiska kosmos och erfor att ordningen i detta vårt kosmos är total. Jag såg så en planet i mitten av allt, mycket större än vår Jord och det var som allt kretsade kring denna; likt vår Jord kretsar kring solen. Här kretsade nu olika universum runt denna ”centralplanet”. Och allt var i total harmoni. Och så fick jag för min inre syn sen se just vårt universum och långt där ute i vintergatan vår kämpande Jord. Varpå jag nåddes av insikten att all den disharmoni som här råder, all maktkamp och alla orättvisor i ett större perspektiv är dramer som är övergående och kommer att landa i något gott. Allt kommer att lösa sig. Vi kommer lära oss, till slut, vi mänskligheten, vad som är viktigt, ja viktigast. Vi kommer att komma dit. I sinom tid.  Plötsligt kom sköterskan Ulrika tillbaka in i rummet på vars brits jag låg och tog återigen mitt blodtryck. Det var nu helt normalt. Bilderna jag fått för min inre syn hade gett mig ett lugn. Efter sedvanliga tester blev det grönt ljus att rökdyka detta år igen. Jesus sa vid ett tillfälle att ”Ni är härnedifrån, jag är ovanifrån; I ären av denna världen, jag är icke av denna världen”. Bibelns berättelser är många hur Jesus kunde betvinga våra naturlagar, så som vi nu känner dem, men det är inte det största, det största är att Jesus med sitt budskap befriade människorna. Man såg sig plötsligt i ett större sammanhang, ”jag” blev något mer än den roll livet tilldelat mig. Vi måste vara rädda om det perspektivet – öppna upp oss för de själsliga landskap av frihet och glädje Jesus visar oss på. Att livsglädjen finns i att bry sig om, värna varandra, önska varandra gott och tolka och eftersträva det goda. (”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”) För att vilja leva så underlättar det om vi tar vårt inre liv på allvar. Vi är något mer än symtomen på att något är fel. Smärtorna i själ och kropp har ett budskap som handlar om att vi ska ta oss själva och de sammanhang vi är en del av på större allvar. Livet är ingen generalrepetition, det är nu allt pågår och vad jag gör med min vardag har faktiskt den allra största betydelse inte bara för mig utan för i någon mån hela mänskligheten. Vi hör ihop och det är på oss det hänger och för det har Jesus gått före oss och visat oss på det väsentliga; vår potential i vår mänsklighet. Att vi kan höja oss över de sammanhang som begränsar oss.

Gud lät sig födas in i skapelsen, för att bli en av oss, för att ge oss de redskap vi behöver för att vi ska kunna inse och närma oss vår mänsklighet. De redskapen fungerar än idag.

 

 

 

 

Själens dunkla natt

Situationen med den besatte pojken och den hjälplöse fadern är väl känd och har filmats och tecknats ned och beskrivits av otaliga uttolkare. I filmen Jesus från Nasaret ställer sig Jesus framför pojken, tar upp ena handen och säger Satan, lämna honom. Det är så skickligt filmat, pojkens förvandling från galen och besatt till lugn och fri är så skickligt gestaltad och pojken gråter sen lättad ut i sin älskade pappas famn, äntligen är han sig själv igen. Pappan är så tacksam. Vad är det som händer – ja vi har många uttolkningar. Närmast till hands ligger förstås att pojken lider av epilepsi och då nu hans samtid tolkade sjukdomar som besatthet att Jesus helt enkelt använder sig av den förklaringsmodellen, hans samtids förklaringsmodell för att göra pojken frisk. Samtidigt – och det vore fegt att inte beröra det – så finns det de som hävdar av egen erfarenhet att påverkan av negativa andliga krafter kan vara en realitet. Paulus skriver i Efesirebrevet: Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna. Och jag minns en del patienter jag träffat under mina 15 år som mentalskötare i psykiatrin hur ett fåtal av dem, ja verkligen bara ett fåtal, men hur dessa som jag kan räkna på ena handens fem fingrar på ett trovärdigt vis kunde berätta hur de kunde erfara hur ett mörkt andeväsen uppmanande dem att skada andra och sig själva. Hallucinationer säger vi, imperativa rösthallucinationer men vad vet vi om verkligheten? Är alla drömmar bara en dröm, även de mest glasklara då vi möter den nära och kära som gått bort och där vi rentav kan ta på han eller henne, vi vaknar upp, trosvissa. Ja vad är verklighet, vet vi alltid det? Det vore så frestande att bara avfärda allt sådant här svårförklarat som inbillning – men vad vet vi??

Det vi vet i den situation Markusevangelisten tecknar är i vart fall pappans totala utblottelse och tro på Jesu förmåga, precis som den romerske officeren som ber om hjälp för sin tjänare eller för den delen kvinnan med blödningar hon plågats av i många år som i folkhopen tänker att bara jag får röra vid Jesu mantel blir jag frisk. Det är den sortens bön Jesus menar tänker jag – bönen då vi är längst ute på grenen och inte har någon annan att ty oss till än Jesus, än Gud. Och då är vår Herre där, starkare än någonsin. Tar oss i sin famn, befriar oss. Det finns många som har den erfarenheten, att vi inte är ensamma, Gud vakar över oss, finns med mig. Inte minst når den erfarenheten oss ofta då vi måste gå den väg vårt hjärta manar oss och vi går iväg i ensamhet, för så är det ofta, Gud kallar oss en och en.  Den smala stigen, inte den breda. Samtidigt får inte avsaknaden av upplevelser att vara vägledda av Gud ligga till grund för att tror att vi står utanför Guds löfte.

En mystiker som beskriver detta är Johannes av korset som skrev boken Själens dunkla natt. Denne Johannes levde på 1500 talet och han menade att som en del i den troendes erfarenhet ingår även att ha perioder av tvivel och mörker och i dessa stunder av tvivel så kan det således ingå perioder att inte kunna erfara Gud.

Det glada budskapet Jesus kommer med kan rentav upplevas irrelevant. Jag blir inte berörd. Uppgiften då menar Johannes av korset är är att våga lita på löftet, våga leva i tron trots mörkret, tvivlet, tystnaden. Här är pappan en så vacker symbol för detta, hans förtvivlade rop till Jesus. ”Jag tror, hjälp min otro”. Hur mycket hade han inte prövats, oroats, varit ute på den yttersta grenen, hans son var på väg att gå under. Bönen som vänder sig till Jesus bes i insikten om att utom honom finns inget som kan hjälpa oss.

Det är samma bön, som Petrus ber när vågorna höll på att sluka honom. Det är en bön som inte längre föreskriver Gud vad han ska göra, utan som kastar oss i hans famn, utan förbehåll och utan återvändo. Tron som den enda möjliga vägen fram.  Och många som har en tro lever inte alltid i en familj, i ett sammanhang där att tro är rumsrent. Jag får smyga iväg till en gudstjänst, till en bok, en andlig sång. Längtan som fyller mig med en sådan frid då jag möter Jesu ord fungerar tvärtemot för den jag lever med. Många vittnar här om en väldig ensamhet. Men även om insikten att skulle de vara tvungna att välja, den sociala tryggheten eller tron, så kan de inte leva utan tron. ”Jag tror, hjälp min otro” sa pappan och vi kan komma att säga detsamma då vi utmanas, då vi väljer Gud, ljuset, handen som vill leda oss. Det är när vi är vid den punkten, som demoner och avgrundsvågor och själva döden mister sin makt. Då kan han dra oss upp, rädda oss, ge oss livet åter, som fri gåva.

Mycket handlar till slut om uthållighet, att våga hålla vid liv den där tron, det där hoppet….

Profeten Mika ger uttryck för ett hopp: Jag har fallit men reser mig igen,
jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.
Hoppet handlar om att det finns något större att vända sig till, ingen är ensam, vi är en del av något större och i apostlagärningarna får vi ta del av en urbild av gemenskap i den tidiga kristna kyrkan:  De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.

Samtidigt vet vi, inte minst genom just Paulus brev, att detta inte är den enda bilden av den tidiga kristna församlingens liv utan snart kom även där in prestige, kiv och träta. Men bilden av den ultimata och levande gemenskapen finns där för oss som en… ja lite som en sporre men även som en hägring. För på den här sidan evigheten har vi trots allt inget annat val än att stå ut med det ofullkomliga. I vissa ögonblick är allt helt och välfungerande men snart kommer det ofullkomliga in. Och kanske är detta den stora utmaningen, att värna det tillräckligt goda livet, tron och gemenskapen. För vad är annars risken – jo att vi aldrig blir nöjda, att vi alltid måste vända alla stenar och när det inte räcker bryta upp och ge oss iväg. Vi kan se det hos den som letat efter det perfekta förhållandet; rastlöst lämnar han eller hon älskande bakom sig som vägmärken på en otålig vandring eller den som kommer till ett nytt sammanhang, ett grannskap, kanske ett jobb, en förening, ett sammanhang och kavlar upp ärmarna och sprider löften och utfästelser kring sig men sen inte följer upp och fullföljer – det blev tråkigt, gick trögare än förväntat – och snart är man på jakt efter det grönare gräset på andra sidan kullen. Men gräset är detsamma, livet är inte menat att vara att vi liksom surfar på en räkmacka, inte ens den av oss som har den starkaste tro. Även Jesus tvivlade och var understundom trött. Mycket handlar till slut om uthållighet, att våga hålla vid liv den där tron, det där hoppet, det där som Mika sammanfattade med orden att Herren är mitt ljus. Med andra ord; vi är en del av något större, en del av något vidare, en del i Guds plan med oss – han som vill föra oss hem. Och här kommer såväl Symeon som Hanna in som en förebilder och sinnebilden av – ja just det – ett tålamod.  Och vi känner Symeon som gudfruktig, liksom Hanna, de levde ett liv som idag är ovanligt. Båda närde bilden av en konkret befrielse som väntar, ja Jerusalems konkreta befrielse från ockupation och förtryck och orättvisor. Och vem ska infria detta – jo Messias. Återigen en idealbild men det var den de hade och närde och när de sen ser Jesusbarnet ser de att här är nu Messias och båda drar slutsatsen att nu, nu kommer befrielsen – de erfar ett konkret hopp.  Och detta hopp kommer senare till uttryck  i Jesu åsneritt in i Jerusalem drygt trettio år senare: Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp.

Idag vet vi att Gud kom in sin skapelse på ett annat sätt än som en härförare. Han kom som utlovat men med ett annat svärd än det blanka stålets; han kom med sanningens och kärlekens svärd. Eller som Johannes vittnar: Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

I någon mån är kanske Symeons situation lättare än vår? På sätt och vis levde han i en enklare tid än vår. Han hade ett konkret hopp – väntade en konkret befrielse. Vilken befrielse väntar vi? Vilket är vårt hopp?  Och jag tänker på alla människor som i någon mån gett upp, inte vågar hoppas mer, där glädjen är långt borta och där själva motivationen till liv stöds upp av allehanda konstgjorda metoder.

Vi är alla i akut behov att ta del av vittnesbörd om Jesu konkreta närvaro och kraft. Vid alla dop förkunnas Jesu ord då han möter lärjungarna vid Galilei berg med orden: Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Detta ögonblick i världshistorien, just där och då; himmel och jord är ett. Kring den återuppståndne Jesus.  Den stora utmaningen ligger i tänker jag att sträva på, att göra det vi måste trots att tecknen uteblir. Symeon var mycket gammal då hans hopp gick i uppfyllelse och som han väntat, stödd på ett löfte. Idag har vi ett liknande löfte att förhålla oss till: Jesu återkomst. Vi har – liksom Symeon – ett löfte att förhålla oss till. Symeon visste att hans möte med Messias låg inom hans levnadstid – vad gäller Jesu återkomst finns inget sådant konkret löfte men däremot att det ska ske och därtill angivelser och tecken; ”jag kommer åter. Var beredda”.

Och för att skärpa våra sinnen: ”jag kommer som en tjuv om natten”. Och det är inte det som är det intressanta, inte när utan att – att detta ska ske. Precis som för Symeon.

Han visste att det skulle ske och han levde i den tilliten. I vår tid händer det att präster och teologer mer eller mindre tar avstånd från hela idén om Jesu återkomst. Den är nog snarare något som sker inom oss, säger man. Inget som ligger i en konkret framtid. Kanske ryggar man för återkomstens förspel, som är allt annat än glada eller enkla. Jag har personligen svårt att förstå hur man kan bortse från Jesu undervisning på den här punkten. Få företeelser är så beskrivna och förväntade som denna händelse i just Jesu egen undervisning. Och jag har ibland noterat att samma teologer som ifrågasätter Jesu återkomst har inte sällan svårt för Jesu gudomliga sida. Jesus har nu blivit en mer eller mindre blivit en radikal profet, men inte mer än det. I och med ett sådant ställningstagande har man – som jag ser det – missat något avgörande.  För som kristen måste jag förhålla mig till Jesu gudomlighet – liksom hans återkomst. Och våga leva i detta budskap – hur icke politiskt korrekt det nu än kanske är (?)  Och jag tänker att där, att försöka våga leva i löftet likt en Mika, en Symeon eller för den delen som den första församlingen Apostla-gärningarna skildrar, ja där finns dessa stunder av lycka och tillit som bär även då tron tycks svag och livet är fyllt av motsägelser. Här finns även en fråga till oss – hur stärker jag min tro och hur ska den bli mer relevant för andra? I Lukasevangeliet kapitel 18 säger Jesus: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”

Och är nu inte nyckelord rimligen bön? Det är ju det språk som skär genom vår tid, ja genom varje tid, varje tvivel och varje intellektuell invändning, som en varm kniv genom smör – bön. I bönen är vi tillsammans vid den nyss återuppståndne Jesu fötter där på Galilei berg och kan erfara löftets konkreta kraft då Jesus säger åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Ja det är i bönen Herren uppenbarade sig för Symeon, i bönen sångerna kommer för sådana som Lina Sandell Berg med sin Tryggare kan ingen vara och det är i bönen vi alla kan erfara att Jesus menar allvar när han lovade att vara oss nära. Här och nu. Vi kan i bönen – i hjärtat förstå – Jesu löfte att han är i Fadern och vi i honom och han i oss.  Och det är, tror jag, just i bönen vi blir stärkta så att vi inte somnar på våra poster, inte göra slut på oljan i våra lampor, inser att vi måste stötta varandra att just vaken och bedjen, vara alerta, ty som en tjuv om natten kommer han åter och då ska vi stå där – och välkomna honom precis som Symeon inte slappnade av innan han fick ta i Messias med sina egna händer, han blivit lovad.

Vi är lovade samma sak – detta möte – i rummet.
Vi måste våga leva i den tron.
Även om vi inte vet exakt när det kommer ske – men det kommer ske – den dag han kommer åter – men den här gången inte i mänsklig gestalt utan som han sagt; som en blixt från öster till väster ingen kommer att kunna ifrågasätta. Gode Gud – hjälp oss igenom våra tvivel, förnya vår tillit och vår blick för din son vår frälsare Jesus Kristus.

 

Adventstankar

Men folket vet inte – de hoppas och höjer upp, idealiserar Men Jesus vet att han kommer bli mördad – efter en godtycklig rättegång – ensammast i Världen. Om några dagar. Och han rider in på en åsna, på en ung åsnehingst. Inte bara för att det var förutsagt av Sakarja utan för att det som var förutsagt av Sakarja är förutsagt för att det har en mening i detta nu för här kommer han, värnlös, vapenlös  och vill bara en enda sak – att visa på kärlekens möjlighet, bråddjup och himmelshöjd. Alltmedan folket jublar och höjer honom till skyarna. Prisar och idealiserar. Bara för att. Ja bara för att när han verkar svag om några dagar vända honom ryggen, vända hyllandet till ett nedlåtande.

En stund på Jorden. Ty vi känner igen mönstret inte sant. Den nye statsministern hinner knappt installeras innan missnöjdhetens projektioner som igår riktades mot föregångaren nu riktas mot den nyvalde. Vi har så lätt för detta. Sätta upp på piedestal för att sedan avfärda. Varför vill vi ha dessa upphöjda människor att se upp till? Varför har vi så svårt att inse att vi alla, trots allt, bara är människor.

Här är Jesus så speciell, för han gör någonting nytt i mänsklighetens, ja i hela kosmos historia. Genom offret på Golgata och genom mörkret kommer ljuset, i återuppståndelsen varpå vår Jord blir en väsensskild plats att vara på jämfört med innan.

Jesus för in en ljuset kraft, en nådens och kärlekens kraft ingen kan förklara men ändå erfara.  Erfara som en längtan, en möjlighet, ett hopp och även som en barriäröppnare.

Här står han och kan inget annat. Vår vän Jesus, naken, öppen, längtande. Vad innebär det för oss? Kan vi bara gå förbi denna man, denna händelse? Hur påverkar det oss här och nu?

Det grundläggande

Vad gör det med oss då de vi sätter vår tillit till på olika vis inte håller måttet? Listan kan göras lång. Och ska vara lång, för vi har rätt att förvänta oss såväl verkstad som ansvarstagande av de som formellt har makten – makten som getts av folket. Förvaltas makten väl? Ja ibland, och många kanske de flesta har nu den avsikten, viljan, men annat kommer lätt i vägen. Makt korrumperar, dövar.

Om nu den som vi förväntar oss ska förvalta ett ansvar inte klarar av det, då förväntar vi oss någon form av rättelse, ursäkt och handlingsplan. Men om en sådan aldrig kommer, misstagen sopas under mattan och de som påtalar bristen på resultat avfärdas – vad händer då med rätten? Vad händer då med folket, som gett makten till de som kallar sig våra välgörare?  Jesus säger i Lukasevangeliet: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare.”

Dubbel bokföring. Att inte leva som man lär. Och vi kan känna av det i maggropen när något inte är heligt och sant, men många som lever med dubbel bokföring är skickliga domptörer – äsch jag inbillade mig nog bara tänker vi. Men maggropskänslan är ofta något viktigt på spåret. Men lyssnar vi på den?

Jag lever i en trakt, ett område som har sådana resurser och möjligheter. Norra Värmland. Vi som bor här vet det. Men vi vet också att stora delar av befolkningen i vårt land är beredda att ge och betala hur mycket som helst för att söka sitt liv och sina bopålar långt härifrån, i städerna. Och vi kan höra tissel tassel att det nu inte är lika häftigt att bo och verka här som i en större stad. Och med tissel tassel kommer ibland självbilden att det nog inte är lika fint att bo och verka i glesbygden. De som dikterar verkligheten – kungarna och de som uppträder som folkets välgörare men inte är det – ja de tycks, om inte annat värderingsmässigt, fokusera på städerna

Och vad gör det med oss då, en sådan upplevelse? Ja det är som sagt lätt att uppfyllas av tvivel. Och så ännu mindre lyssna på den egna intuitionen. Personligen tycker jag att vi lever i en tid då det är en brist på goda ledare. Oaktat om vi nu bor i städer eller på landsbygden. Och är det nu så, så kanske Jesu råd är ännu viktigare för vad är det han säger, jo han säger liksom att: Gå tillbaka till det grundläggande, det elementära. Det igenkännbara.

Ett uttryck är att då taket läcker ruttnar golvet. Och det må vara hänt att sköter sig inte kungarna, de som kallar sig välgörare, så sprider detta lätt en brist på moral, en uppgivenhet. Det är här Jesu ledarskap kommer in i en tid, som liksom vår, hade inslag av av omoral och uppgivenhet. Ett perspektiv som har ett annat fokus än Världens. Detta är att leva rätt i det lilla, trots ett läckande tak, trots ett bristande ledarskap på många nivåer i ett samhälle, med andra ord: Tillbaka till det grundläggande, till den nivå där vi pratar och kan nå varandra. Så oavsett vad samtiden tycks anse om landsbygden så vet vi skogens och viddernas värde och här vill vi bo. Och oavsett trender och vad som är modernt, här vill vi verka. Och oavsett vad som sägs, tycks och målas upp – vi vet att de värden som kommer ur det lilla, att se varann, att intressera sig för varann är de värden som håller, i längden.

Jesus gav oss denna vägledning. Det är inte status, flärd eller yttre bemärkelser vi behöver utan att vi söker leva som vi lär, vara den andres tjänare, överträffa varandra i kärlek.

och utblottelsen hittar vi i modet, i modet att vara oss själva mitt i livets vedermöda

Paulus beskriver i Romarbrevet en dualitet – en dubbelhet vi har som människor. Att inte alltid kunna leva som vi lär. Du öppnar den där godis- eller chipspåsen. Du ska bara ta något lite. Vips är allt slut. Eller för alkoholisten – ska bara smaka, bara lite – och vips är allt urdrucket. Eller vi vet vad vi borde säga i en viss situation, eller kanske snarare inte säga – men så kom orden ändå, de där onödiga som startade upp något vi innerst inne visste kunde bero. Paulus beskriver det hela som köttet kontra anden. Olika lagar – eller kall; bevekelsegrunder vilar i oss. Och så är det att vara människa. Vissa försöker att betvinga detta tillstånd genom olika former av inre tvång; tvånget att försaka sig, aldrig säga nej, alltid finnas till hands. Men allt riskerar bara att utmynna i dåligt humör och en offermentalitet. Incitamentet till det självuppoffrande kom utifrån, inte inifrån. Så hur mycket askes, celibat, tidegärdsböner eller pilgrimsvandringar vi nu än gör – det är hjärtats avgörelse som är knutpunkten i den process där köttet mister sin makt.

Den lilla indianflickan sa till sin pappa som också var indianhövding: ”Det är som om det bodde två vargar i mig, en är rovlysten och elak den andre lugn och snäll. Vilken kommer att vinna?” Pappan svarade: ”Den varg du matar”.

Men det är inte så lätt som att fromhet kommer av att söka vara from. Lika litet som att vara en god kristen kommer av att efterlikna den modell vi nu har av vad en god kristen utgör. Förr eller senare brister fasaden. Förr eller senare står vi där. Det intressanta är utblottelsen. Nakenheten.

Att jag med mina brister och fel ställer mig till förfogande för att jag inte kan något annat. Här står jag och kan inget annat. Att jag bejakar en hunger i mitt bröst, en vilja till Kristus. Finns inte den viljan måste man börja med att fundera på varför inte den viljan finns. Vad har jag i mig som lägger sig i vägen för en levande Kristusrelation? Ofta är det bilder av vad ”Kristus och Kristendom” är som lägger sig i vägen – aldrig Kristus själv – utan bilden vi har av honom, i oss. Han söker dig inte i din perfektion, i det nystädade, i det vackra och oklanderliga; han söker dig i utblottelsen. Vågar du leva i utblottelse. Vad är utblottelse för dig? Vad är nakenhet för dig? Vad är att leva vapenlös för dig?

Rustning, vi tänker inte ofta på vår rustning. Utstyrsel, vi reflekterar inte så ofta på den vi uppfattas som – egentligen. Däremot tar våra tankar om hur vi vill framstå utåt mycken energi. Här är värt att veta att våra tankar om andra är ofta en spegel av våra egentliga tankar om oss själva. ”Säg mig vem du umgås med och jag ska berätta vem du är”. Vi är som lackmuspapper. Vilken omgivning vill vi ska prägla oss? Vad vill vi ha för perspektiv på livet och vår nästa – gjorde vi det av godhet eller för att synas. Är glaset halvtomt eller halvfullt. Nyanser som är viktiga. Som sätter fingret på i vad mån godheten springer ur en inre källa som är i allra högsta grad beroende, ja flödar ur Gud, eller om godheten är en mask, en pose, ”ett något” vi vill framstå som men inte i längden mäktar att vara. ”Utanfin” kan även den vara som är ”innanful”.

Profeten Amos text är trött på tomma heliga ord. Han vill ha innerlighet och utblottelse. Och jag kommer att änka på min gamle liturgilärare på pastoralinstitutet i Uppsala, Karl- Gunnar Ellversson, en präst med stort intresse för gudstjänstens utformning. Han hade inte många år kvar att leva då han var min lärare, men det visste vi inte då. Han fick en skenande cancer några år efter min årskull. Saligt är hans minne. Jag älskade Karl-Gunnar för hans enkelhet och chosefrihet. Hans vänlighet. Öppenhet. Glädje. Karl-Gunnar hade, om jag nu förstått det hela rätt, en historia att vara såväl kvinnoprästmotståndare som en företrädare för de i kyrkan som fokuserar på gudstjänstens utformning. Men något hade hänt. Det fokus Karl-Gunnar hade låg nu på mer åt det milda och lågmälda, på anslaget, inte på det yttre. Och han var inte längre kvinnoprästmotståndare.  Han hade bytt ståndpunkt, ja ståndpunkter. Karl-Gunnar gick omkring i sina sandaler på institutet och sökte ett annat mildare uttryck. Jag frågade honom vid ett tillfälle om varför, varför han lämnat sin tidigare hållning. Och Karl-Gunnar svarade frankt: Därför att där jag tidigare var aktiv, där hos dem fanns sällan någon egentlig fromhet. Den kom inte inifrån. Det var ett utanverk.

Karl-Gunnar likt Amos. Trött på utanverket.

Utblottelsen. De utblottade känner igen varandra i den delade erfarenheten att ha stått längst ute på existensen och där kastat sig handlöst i Kristus famn. Där finns ingen garanti, bara modet att kasta sig handlöst ut i Kristus famn och då där; den sällsamma erfarenheten att bli bemött, benämn, tröstad och igenkänd. ”Du är min son min dotter, det är för dig jag gav mitt liv”.  Ja för oss han gav sitt liv. De som delar den här erfarenheten behöver i egentlig mening inte några yttre tecken. Inga ritualer eller insignier, inga gester eller liturgier eller för den delen inga inomkyrkliga gränssnitt: Trons erfarenhet sträcker sig från öster till väster och du vilar i den hand som bär dig från vaggan till graven.

Jesus berör ofta skillnaden mellan de som i ord säger sig vara i -anspråkstagna och de som verkligen är det. ”De första ska komma sist och de sista först”.

Det är nämligen hembesöket i det tysta som räknas, det är det där telefonsamtalet, den tysta förbönen, den vänliga tanken, att kvälja okvädningsordet och söka ett mer rättvist ja snällt omdöme, att säga ”ja ska försöka” istället för att ”nej det går inte” inför alla anspråk och böner som i förstone kändes övermäktiga men visade sig ändå vara genomförbara. Bara jag fick hämta andan en stund, ta nya tag. Gud sänder oss inte prövningar större än vi ska mäkta med, Gud sänder oss förslag på lösningar och hjälp och steg i rätt riktning. Han går inte stigen åt oss men visar en väg som går att gå. Eller som Daniel Defoe så envist hävdade, författaren till Robinson Cruse: ”Hjälp dig själv så hjälper dig Gud!”

Det berättas ofta i evangelierna att Jesus drog sig tillbaka för att be och få vara ensam. Varför? Jo för att hämta kraft, kalibrera sig, be. Av detta kan vi förstå att det är tillåtet att säga nej, nej jag måste ta hand om mig själv, få vila. Men vilan och undanglidandet får inte bli en permanent hållning utan en temporär – för att kunna tjäna mer helhjärtat, ge och intressera sig. Och den ansatsen, att vilja ge, intressera sig, finnas för sin nästa den kommer inte; om den är varaktig och ett sannskyldigt vittnesmål om din karaktär, för att vi vill det, för att vi vill vara sådana, för att det passar vår utstyrsel utan som en reflex, en respons på eller i mötet med Kristus. Om du i utblottelsen möter Kristus transformeras ditt inre. Tyngdpunkten mellan det som Paulus kallade kött och ande förskjuts som ett resultat av den kärlek du mött. Och som en konsekvens av båda; mötet med Kristus och den inre resa du påbörjat vill du och kan inte annat än att tjäna.

Att låtsas tjäna utan denna inre omfördelning, utan att den glupske och sluge vargen förminskats till förmån för den blide är bara ett manér, ja en grimas och den kommer genomskådas. Du kan inte i längden älska på kommando, vara god på kommando förr eller senare riskerar du istället att bli en sannskyldigt suckande självuppoffrande martyr. En sån där energitjuv folk aktar sig för.

Därför ska vi först söka det äkta och det äkta hittar vi i Kristi utsträckta hand och Kristi utsträckta hand hittar vi i utblottelsen och utblottelsen hittar vi i modet, i modet att vara oss själva mitt i livets vedermöda och då allt blir övermäktigt att vi tordas falla i Jesu famn utan reservation eller återvändo.

 

Någon väntar på dig…

Förr eller senare skakar livet om oss. För vissa tycks det dröja för andra sker det mest hela tiden. Vi möter sorg och förluster, drömmar som inte slår in, separationer och uppbrott. Någon sa att en av de viktigaste lärdomarna man har som människa är att acceptera livets begränsningar. ”Gilla läget” som man säger i det militära. Och jag tänker då på sådant som att vi är, även om vi intalar oss det motsatta, oerhört sårbara som människor. En gråsten tål betydligt mer än en människokropp om man säger så. Här måste vi gilla läget. Och så detta med tidens utmätthet. Ett livsspann; livet varar inte i evighet. Det går fort. Inte minst blir man varse detta då generation avlöser generation och jag till sist står där som den sista generationen på den här sidan himmelrik. Snabbt likt en grisblink gick det därtill!

Många som ligger på sitt yttersta ångrar att de inte vågade leva ut sin dröm. Att jag blev kvar i livsomständigheter som jag innerst inne visste inte var optimala för mig. Trots livets begränsningar och svårigheter så kunde jag faktiskt ha byggt mig ett annat liv, ett annat yrke, odlat mer nära och kanske äkta relationer. Men något hindrade mig. Av någon anledning fann jag mig i livstesen att det var bättre med ett välkänt helvete än ett okänt paradis. Men vad händer då med mig? Ja risken är att mitt liv kommit att präglas av missunnsamhet. För är jag missunnsam mot mig själv, hur ska jag så kunna vara generös och supportande mot andra? Det går liksom inte. Därför är det inte bara jag själv som drabbas av min livsfeghet – även de kring mig drabbas indirekt. Särskilt de som står mig allra närmast.

Jesus uppmanar oss till mod, han säger att endast en sak kan göra oss fria. Sanningen. Och det är inte bara sanningen om andra utan förstås först och främst sanningen om mig själv. Hur lätt är det inte att se flisan i andras ögon men inte bjälken i det egna?

Det är här som livets omskakningar kan vara viktiga. När jag drabbas av förluster och svårigheter finns under ytan – och den ytan har inte sällan såväl ilskans som frustrationens kännemärke – sorgen. Sorgen är inget att förskräckas över. Den är som själens balsam som läker och helar och ger jordmån för nytt. När jag sörjer är jag mindre benägen att döma andra. I sorgen ser jag min likhet och utsatthet med min nästa. Därför är det så viktigt att vi vågar bana väg för sorgen, ge den rum och livsluft och inte stänger den ute med tjatter och smartphones, psykofarmaka och alkohol. Nej öva dig att gå vapenlös med sorgen i hand. Och eftersträva sanningen. Det kan vi göra, det orkar vi särskilt göra om vi parallellt tar in att Den som skapat oss människor har ett oerhört intresse av oss, vill oss oändligt väl och ser oss sådana vi innerst inne är långt innan vi ens erfarit en bråkdel av det Han redan vet. Om oss. Och ändå älskar han oss. Dig. Mig.

Mötet med denna storhet, denna helighet, denna vår Gud med Kristus som ansikte och Anden som ledsagare underlättas av sommar och ro. Bakom rastlösheten och vardagens plikter väntar någon på Dig. Skynda skynda och grip hans hand. Han känner dig ju utan och innan och vem vet vad för äventyr – inre som kanske yttre – som väntar just på dig?

Bygga från grunden

Profeten Jeremia pläderade för rättvisa och rättfärdighet och skrev: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta. Alla skulle nu inte leva så. Det vet vi  – men vi vet hur vi ska leva, vad som är rättfärdigt. Det har nu tydliggjorts – Jeremia påvisar ett ideal, en måttstock, en färdriktning.

Mänskligheten behöver de som går före, ja som levandegör ideal och vad som är möjligt på ett sådant vis att det egna exemplet lyser. ”Likt en stad på berget som lyser i natten och syns vida omkring” som Jesus förklarade för lärjungarna hur de som lever i sanning upplevs av andra. Själens ljus som skönjs i ögonen, saltet som inte mist sin sälta utan har kvar sin funktion av just salt.

Och människor som går före, levandegör ideal vet vi . Dels sådana i vår närhet som är goda och sanna förebilder dels sådana i offentligheten. Och vi vet också att för varje människa som lever rättfärdigt, ja är ett föredöme så finns det de som nu inte är några särskilt bra föredömen. Det är som en skala – normalvärdet, där finns sådana som du och jag i mitten och så de som utmärker sig. Åt båda hållen.

När Johannes döparens pappa Sakarias förstod att han blivit bönhörd, att han till slut skulle få ett barn och äntligen slippa leva med skammen; för så var det på den tiden, den som inte fick barn hade gjort något fel – då prisade han Gud. Och han fick ett tilltal att sonen hade ett profetiskt uppdrag. Ett sätt att nu för Sakarias markera att hans son inte skulle leva det liv man kunde förvänta sig var att ge honom namnet Johannes – som på hebreiska betyder Gud har sig förbarmat. Annars var ju kutymen att man ärvde sin fars namn.  Johannes växer upp och blir sinnebilden, ja urtypen före en profet vid denna tid. Människor vallfärdade och bland dem kommer så småningom Jesus; Johannes tremänning. Bådas öde är beseglade och förutsagda. ”Här kommer han som döper med eld” säger Johannes.

Har Gud slutat att sända oss profeter? Inte – men alla lever kanske inte vid en flodstrand och döper människor. Men människor med profetiska uppdrag finns det många av. Det som skiljer vår tid mot tiden för Johannes är att vi vallfärdar inte längre till våra profeter. De ifrågasätts snarare och många efterlyser lite mindre radikalitet, lite mer politisk korrekthet.

Jeremias råd om rättfärdighet och mod förväxlas ibland till att den som idag varnar och förmanar anses vara lite för mycket. Ja vi har i dagens läge en situation där en hel samtid liksom bestämt sig för att vi hör inte, ser inte, säger ingenting. Vi vill kanske helt enkelt inte ta till oss de dagsaktuella profetiorna? Och så här i midsommartid, då skapelsen står i full blomning på våra breddgrader, hur katastrofal är inte denna förnekelse inte minst vad gäller betingelserna för vårt liv på planeten Jorden?  Forskarna uppfyller sitt profetiska uppdrag, de för i bevis och påvisar hur haven mår, atmosfären, sjöarna, djuren, mänskorna och de visar på vad som behöver göras. Men lyssnar vi? Ja nog lyssnar vi men handlar vi? Ja nog handlar vi men tillräckligt? Inte enligt forskarna. Och vad betyder Jeremias ord för oss idag, då så många är på flykt: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta. Som nation och som EU betalar vi miljarder till Turkiet för att de ska hålla sina gränser stängda. Stoppa flödet av människor på flykt in i Europa. Men vill vi veta hur det går till i detalj?  Hur de vi betalar med våra skattekronor sköter sitt uppdrag? Efterföljer de Jeremias ord: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta? Och om vi anar att så inte är fallet – det kom ju bland annat rapporter om att gränsvakter kallblodigt skjutit ned flera barn förra söndagen – går vi till botten med det? Ja redan i april stod det i Expressen om 16 migranter varav tre barn som skjutits ihjäl. Och i veckan framkom att åtta syriska flyktingar skjutits ihjäl av turkiska gränsvakter. Fyra ska ha varit barn. Jeremias ord: Kränk inte invandraren, bruka inte våld mot dem, låt inget oskyldigt blod flyta är mer aktuella än någonsin. Detta dödande sker nu inte hos oss men vi betalar, med våra skattepengar, för att turkiska gränsvakter ska hålla gränsen stängd och uppenbarligen är det uppdraget så svårt att sådant här kan förekomma. Är det något vi ska tolerera? Men var hörs alla protester? Eller är det mest: ”Ser inte. Hör inte. Säger ingenting.” Varför reagerar vi inte mer? För inte var det väl såhär beslutet om en mer begränsad invandring i praktiken skulle gå till? Genom att mörda de familjer som flyr för sina liv?

Och jag tänker på den oro som finns i dagens finansiella situation. Många befarar att imorgon måndagen den 27/6 2016 går proppen ur fullständigt på världens börs- och valutamarknader. Detta som en följd av att Storbritannien nu ska lämna EU, det så kallade ”Brexit”. Men Brexit är i såfall den utlösande faktorn, inte orsaken till turbulensen. Orsaken går djupare och frågan är om den alls uppkommit om vi följt de råd Moses en gång i tiden gav Farao – att i goda tider sparar man i ladorna för att kunna nyttja detta det sparade i sämre tider? Men den som förespråkat denna form av ekonomisk hushållning har nu snarare ansetts tråkig och vara något av en livsförnekare; man måste våga chansa lite också. Låna. Leva på kredit. Men bakom det resonemanget finns en förnekelse av de begränsningar som finns i skapelsen. En förnekelse som är livsfarlig. Att leva gränslös är att leva i en lögn. Och förr eller senare kommer sanningen ikapp. Är vi där nu imorgon eller får vi vänta ytterligare en tid innan bubblan brister?

Att leva sitt liv där Gud spelar roll är att ta in Guds undervisning om rätt och rättfärdighet, klokskap och måttfullhet – till sig. Vi har uppgiften att bygga ett hus från grunden, på en klippa. ”De står emot svåra tider” menar Jesus; ” husen som byggs på klippor, stock för stock, tålmodigt”. Och förstås är detta en sinnebild för hur vi ska dana vår karaktär; inget som blir till i brådrasket men en god karaktär är möjlig om vi i det lilla är trovärdiga och sanna – inte bara då spotlightljuset är på. Det är kanske snarare så att det allra mest intressanta är hur vi är och lever våra liv då vi tror att ingen ser vad vi gör eller är?

Johannes ger oss sinnebilden av mod. Och kanske hamnar vi i en tid och en situation där måttfullheten, det diplomatiska, det långsiktiga relationsbyggandet kan få stå tillbaka för uppenbara sanningar. Som måste uttalas. Då ska vi veta att det är så det kan vara att vara människa. Någon måste vara visselblåsare, någon måste vara den som sätter ned foten i en pågående orättvisa. Ytterligare en dimension, sannolikt den viktigaste är vi vågar leva i tro; i bön – och att öppet uppmana varandra att leva så. Gud är här, lyssnande, redo och öppen. Men vi? Detta handlar till syvende och sist om vikten att våga sträcka ut en hand i det okända och våga tro på att jag blir mottagen trots att allt jag gjort och gör som inte är bra. Ångra er predikade Johannes, vänd om. Och vad svarar Gud som finns vid vår sida då? Det vet vi genom Jesus – domen är inte det centrala – ”inte heller jag dömer dig” utan att vi slutar att göra orätt, ändrar oss. Tar ut ny kurs. Det valet är nu vars och ens.

 

 

 

 

 

 

 

Medmänniskoskapet

Skuld. Du eller jag är skyldig. Brist. Du eller jag uppvisar en brist. Anklagan. Du eller jag blir anklagad eller är anklagare; åklagaren. Det bristfälliga kontra det perfekta. Eller snarare det mänskliga kontra illusionen om det perfekta. Vi möter det i den politiska debatten – ”De har fel vi har rätt.. ”  Och vi möter det i kyrkan – ”Se där finns det äkta, det sanna i motsats till här i den egna traditionen. Men se där, där i Rom. Eller på det där pilgrimscentret. Eller där i just den ortodoxa traditionen, eller i den och den frikyrkan, i just den där väckelsen i Afrika eller Nepal, där…där är allt rätt”. Och vi kan också möta det i grupprocesser; ”Bara Kalle försvinner så blir allt bra…” Eller i det egna livet; ”Bara jag får den där befordringen, får den där resan till Mauritius, får löneförhöjning med stort L, vinner på lotto, får en större eller för den delen mindre näsa, ja då är allt perfekt…”. Men livet blir aldrig perfekt. Inte i kyrkan, inte i politiken, inte i det egna livet. De gruppgemenskaper vi nu är en del av  har, kommer att ha och ska ha – enligt de förutsättningarna som råder här på Jorden – sina uppenbara brister. Det fulländande finner vi på andra sidan porten till evigheten. Inte på den här sidan.  Men vi förförs gång på gång att tro att vi kan åstadkomma detta himmelrike här och nu. Vi finner det i den nationalsocialistiska tanken, i den socialistiska, i den kommunistiska, i den fascistiska, i den liberala i den kapitalistiska. Och oavsett falang finns däri människor och förespråkare som är övertygade om att det perfekta systemet faktiskt finns här på riktigt. Bara vi upphör med det nuvarande, bara vi ändrar allt. Men med historiens facit i hand; det är en illusionen att ”Bara alla gör si eller så ja så vore allt löst, klart och bra”. På den här sidan himmelriket får vi stå ut med brister och begränsningar. Punkt.

På Jesus tid var budet att bara man följde lagen så skulle allt bli bra. Och lagen tog föga hänsyn till hur det var att vara människa. Tillsammans utdömde man straffet och i just den stunden straffet ljöd: då man exempelvis stenade kvinnas som varit otrogen ja då kanske det infann sig en märklig form av ”befrielse”. Skulden var någon annans. Men hur länge varade den lättnaden?  Och hur var det nu Jesus sa…: ”Alla som griper till svärd kommer förgås av svärd!”

I vårt Svea rike har vi hårda och märkliga ord i den offentliga debatten, inte minst på sociala medier. Åsiktskorridoren tycks bli snävare för varje dag. Att tänka två eller tre parallella tankar går oftast inte. Och vi anklagar varandra för att vara intoleranta och fördomsfulla. Och vi anklagar varandra för att brista i insikt och att vara kärlekslösa. Men frågan är om inte de som far ut med den här formen av anklagelser är stöpta i samma självrättfärdighet som folkhopen som ville stena kvinnan. Och där Jesus som bekant replikerade att den som är utan skuld kan ju nu kasta första stenen. Det finns en suggestiv kraft i att generalisera, i att måla tillvaron i svart- vita nyanser; men vad händer ? Jo vi tappar människan, det individuella, det unika. Jesus visar oss gång på gång att detta är inte bästa vägen att gå. Han visar att bästa vägen att gå är att först känna igen bristen hos sig själv  – och att lever vi nu hand i hand med den, med bristen i vårt egna medvetande – då kan vi rimligen inte urskillningslöst ha åsikter, självrättfärdiga åsikter om vår nästas handel och vandel där vi sätter oss på piedestal när vi i själva verket kanske sitter i ett glashus.

Det berättas om Dom Hélder Câmara, då han var biskop i Rio de Janerio, att han besökte ett fängelse och då han besökt alla fångar frågat fängelsedirektören om han nu fått träffa alla. ”Ja alla utom en” löd svaret. Och denne ende bedömdes vara farlig, ja en notorisk mördare. Dom Hélder Câmara insisterade på att få träffa även denne fängelsekund och det sägs att han inför mannen, för det var en man, presenterade sig med orden att: ”Det du gjort skulle också jag kunnat ha gjort”. För så är det. Givet vissa omständigheter, en annan förhistoria, en annan konstitution i det egna psyket så hade vi alla kunnat vara där. Du, jag och Dom Hélder Câmara. Men det är så lätt att distansera sig, att döma. Därmed inte sagt att man inte ska döma handlingen; men människan, nej den domen ska vi överlåta åt Gud. Och Gud avskyr som vi vet synden men är – och vet vi också – snar att förlåta syndaren. Vi ska vara tacksamma för det. Vi har alla glädje av en skapare och Gud och en kristendom så bär fram detta nådens budskap.  Det är unikt. Det är vår religion. Det är en essens, en grund, en anda vi alla har att leva i och tacksamt söka sprida. Det är vårt evangelium!

Att leva i tacksamhet är dock inte alltid lätt. Vi uppmuntras rentav i just vår tid att istället vara otacksamma. Vi ska liksom vara frustrerade konsumenter ivriga till att konsumera nytt. Dygden förnöjsamhet förefaller idag 2016 ha ett lågt värde. Ibland tänker jag att vi måste hjälpa varandra att leva i tacksamhet; tacksamhet inför Gud och de rika gåvor som ges i vårt land med vår frihet och vår natur och vår materiella rikedom.  Att leva i medvetande om gåvorna som ges oss ger en grund för en genuin glädje – och gemenskap. Detta i motsats till att vi ska fokusera på att ”bara om vi fick det och det ja då skulle allt bli perfekt; bara det och det sker, ja då skulle allt bli bra”.

Men ingenting kommer någonsin på denna sidan himmelriket bli fullständigt bra. Vi kommer alltid att få leva med tillkortakommanden och livs-begränsningar. Det är nu en del av livet; och som kristen i allra högsta grad en del av tillvaron på denna sidan himmelrik. Därför har vi denna utmaning att se på oss själva och vår nästa som medspelare. Och tålmodigt och förtröstansfullt bygga och verka där vi är, tillsammans. Istället för att sura och se på vår nästa som vår motspelare och hela tiden längta bort till den där illusionära perfektionism som nu inte finns. För innerst inne vet vi att mitt i alla falanger i det kristna, bland alla länder och ideologier, grupper av människor så har har vi att leva och hantera denna brist. Det finns inget idealtillstånd någonstans annat än korta stunder då och då. Och det enda sätt som fungerar i längden är att söka leva i det nu, i det medmännisko-skap Jesus visade oss på.