Sep 14

Kanske finns svaret i allt vi gör måste utgå från diakonin; från tjänsten gentemot mot vår nästa

Det finns en berättelse om en man som råkar ut för en olycka, så allvarlig att han dör. I själva dödsögonblicket erfar mannen att han lämnar sin kropp och befinner sig plötsligt på en äng. Där står nu en gestalt och väntar på honom. Denne skyler sitt ansikte bak ett stycke tyg. De närmar sig nu varandra och mannen som just dött inser gradvis att han står mitt emot Gud. ”Vad ödsligt här är” uttrycker mannen, ”var är alla andra?” ”Det finns inga andra” svarar Gud. ”Det finns bara Du och jag”. Mannen småler nu lite generat och ska till att börja berätta för Gud om alla människor han träffat och känt och om sådana som redan dött och nu borde finnas där hos Gud.Men Gud vidhåller vid sitt utlåtande. Det finns bara en människa. ”Det är faktiskt bara vi två i hela universum”. Till sist inser mannen att…

Ja berättelsen har förstås funktionen att vara en ”igångsättare” till tanken att vi alla hör ihop.  Att mänskligheten nu är en.

En tanke som förstås är lätt när vi tänker på någon vi har mycket gemensamt med och kanske uppfattar som en själsfrände men en tanke som är så mycket svårare när det handlar om någon som står långt ifrån en själv, har åsikter och ett sätt jag retar mig på. Ännu mycket svårare blir det kanske om personen är uppväxt långt ifrån mig och är bärare av en annan kultur och religion, har en annan hudfärg.

Den stridbare befrielseteologen och biskopen i Sydamerika, Dom Hélder Câmara, som f.ö. skrev dikten:

   Herre förbarma dig och se med särskild ömhet
   till dessa personer som är så väldigt logiska,
   så väldigt praktiska, så väldigt realistiska
   att de blir irriterade över att man kan tro på en blå liten häst.

besökte en dag ett fängelse.

Det berättas att Dom Hélder Câmara nu ville hälsa på alla i fängelset. När det var gjort frågade han direktören om han fått träffa alla interner. Fängelsedirektören skruvade på sig och svarade att nja, det var en fånge han inte fått träffa, han biskopen. Då insisterade Dom Hélder Câmara at få träffa även denna intern, som bedömdes vara mycket farlig, dömd för flera mord.

Det sägs att Dom Hélder Câmara bad att få bli ensam med fången, hur han satte sig i fångens cell, hade sett fången rakt in i ögonen och sagt:

Det finns ingenting som Du har gjort som inte också jag hade kunnat ha gjort.

Vad menade Dom Hélder Câmara?

Jo att under vissa omständigheter så kan alla människor tappa fotfästet och göra handlingar man annars helt tar avstånd ifrån.

Krigets psykologi vittnar många om är just en sådan process som tar bort vår mänsklighet. I den processen där motparten utmålas som alltigenom ond och man slåss med livet som insats så kopplas reptilhjärnan in. Och man gör saker man annars inte allt skulle ha gjort. Det lär vara fler soldater i den amerikanska armen som efter hemkomsten från kriget i Irak som nu tagit sitt liv än de som gick bort under själva kriget i sig. Man kan ana att skillnaden mellan den man blev och gjorde till den man är och vill vara blev för stor. Liksom konstatera att det måste finnas en väldig brist på professionellt stöd för dessa soldater.

Jag har arbetat 15 år i psykiatrin. Jag är utbildad skötare och kom att arbeta på sådana avdelningar som ansågs tunga, där många av de patienter som fanns på dessa avdelningar ansågs farliga, dörrarna var låsta och hade pansarglas, det förekom tvångsåtgärder, patienter lades i sängbälte, de kunde bli tvångsmedicinerade. Inte sällan kom polisen in med människor direkt från gatan. Psykosavdelningen på Långbro sjukhus arbetade jag på, sen motsvarande avdelningar på St Görans sjukhus och Huddinge sjukhus. På Huddinge sjukhus kallades avdelningen för PIVA; Psykiatrisk intensivvård. Ett märkligt begrepp kan jag tycka. Men det begreppet används tydligen fortfarande, bland annat i Karlstad.

Såhär i efterhand kan jag se att dessa år varit oerhört lärorika. Inte minst vad gäller erfarenheten i att bemöta sin nästa med respekt. Det är nämligen som så att människor som gått sönder i själen är oerhört känsliga för äkta respektive spelad respekt. De kan ”scanna av” och hittar blixtsnabbt igenom den fasad som inte är ett med sitt ord. Om man i skötarrollen lär sig att bottna i respekt, att respekten nu inte är en påklistrad fasad utan en genuin hållning, då blev också jobbet så mycket enklare och roligare och inte minst tryggare. Det sistnämnda var för mig en stark motivationsfaktor att lära mig genuin respekt. Det uppstår nämligen aldrig hot och våld där det finns en genuin respekt.

Det kan tyckas självklart, visst bemöter man väl sin nästa med respekt. Det gör ju alla.

Men nja. Det är också lätt att gömma sig bakom en roll. Vi och dom. Friskt och sjukt. Normalt och galet. Att distansera sig från den ohyggliga smärta som är fallet, när själen lider. Kanske med hjälp av ett visst mått av ignorans och ironi, olika former, om än i det fördolda och lite sådär indirekt – av härskarbeteenden. Vi vet att detta inte är ovanligt. För vad slipper man tänka på då, konfronteras med? Jo man slipper tänka tanken att det kunde vara jag själv som var där, med en själ som just då gått sönder, är i behov av vård. Utsatt och liten, förvirrad och mycket osammanhängande.

Vi har alla så lätt att hålla ifrån oss de av oss som på olika vis lider och är i en beroendesituation och där vår medmänsklighet nu verkligen behövs. Och vi har så lätt att rationalisera ett sådant beteende. Försvara det. Men förr eller senare kommer sanningen ifatt oss, att vi är alla är beroende av varandra,  att vi hör ihop. Kanske har vi då blivit riktigt gamla och bortglömda och ensamma och helt avklädda allt sådant som hörde livet till, för att den insikten nu ska komma mot oss – likt en pansarvagn.

Eller kanske måste vi, likt berättelsen om mannen som förolyckades behöva stå ansikte mot ansikte med Gud på en ödslig äng för att inse att mänskligheten faktiskt är en.

Det åren i psykiatrin lärde mig är att hur förvirrad och osammanhängande än en människa är, hur irrationell och kanske till och med fientlig, så finns där alltid en Jagets ö som är närvarande och har överblick och koll på det som sker; om än inte kontroll.

Kunde man skapa kontakt med denna Jagets ö, detta själv, och det gick nästan alltid om man hade den avsikten; då gick det alltid att kommunicera genom alla dimmor, vanföreställningar och konstiga associationer. En hand möter en hand. Intentionen att mötas var starkare än kraften som höll oss isär.

Och såhär här i efterhand är jag så tacksam för alla dessa möten och allt vad de lärde mig om mänsklig värdighet och sannhet.

Att behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad.

 

Elisabeth Kübler Ross var en läkare som arbetade med palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede och hon var banbrytande i att sprida insikten att även döende patienter har rätt till en god vård och ett gott bemötande. Det perspektivet var inte så självklart för 20-30 år sen då hon var verksam, som det är idag. Och det var bland annat just Elisabeth Kübler Ross som bidrog till denna insikt. Elisabeth Kübler Ross var även engagerad i frågan om Aids, som då hon var aktiv det inte fanns några bromsmediciner mot.

Särskilt ömmade hon för de barn som fötts Hiv-smittade då modern varit HIV-smittad, barn som övergetts av sin mor. Ofta var detta barn till missbrukande föräldrar. Ingen vill nu adoptera dessa barn, dels hade de ju en sjukdom alla var livrädda för, dels skulle de ju snart dö i AIDS.

Men Elisabeth Kübler Ross lyckades vända på perspektivet och nu hitta adoptivföräldrar – hon fick människor att inse att ingen skulle kunna, som detta lilla värnlösa barn, få dem att växa så mycket i kärlek och empati som de som med sin tid, sin omsorg och sitt hjärta skulle ge dessa barn ett värdigt liv; även om detta liv inte blev längre än två – tre år och kantades av ständiga infektioner och en plågsam så plågsam död.

Att se sig i sin nästa – att möta blicken – inse att det kunde ha varit jag, att rollerna kunde ha varit ombytta. Där finns empatins källa.

Någon som levde i den andan det var Jesus. Den tidens mest utsatta och ensamma och sjuka umgicks han med, helade och undervisade. Där byggde han det som blev urkyrkans församling. Inte i templet, inte hos de lärda och förmögna utan hos och med de mest utsatta och ensamma.

Vad har vi att lära av det?

Vad ska vi dra för konsekvenser av det nu när vi som kyrka funderar på hur vi bäst använder våra resurser och vår tid? Kanske finns svaret i allt vi gör måste utgå från diakonin; från tjänsten gentemot mot vår nästa.

Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.

Och Jesus fortsatte:

Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.

Amen

 

Aug 25

att möta sin nästa vapenlös, som en medspelare

De känslor som väcks då vi jämför oss med varandra är ofta svåra att hantera, för de flesta av oss. Vem av oss är myndigast, ger störst intryck? Dessutom är flera av de känslonyanser som nu kanske väckts till liv så svåra att erkänna att vi inte inte sällan stänger in dem i en vrå, låser dörren och slänger bort nyckeln. Då händer ofta det som ordspråket lyder att:
Du kan visserligen jaga bort djävulen ur din egen trädgård, men du kommer återfinna honom i din sons. Vissa saker i livet måste vi helt enkelt ta vid hornen. Vilket blir en omöjlighet om vi inte mäktar med att vidkännas att vi har något att ta vid hornen. Konsekvensen blir istället att vi söker genskjuta och sen riskerar stå där; påkomna i våra förtvivlade försök att dölja, ja dölja för oss själva och samtidigt inför vår omvärld det faktum att vi är….

Vad lär oss Jesus? Jo att vara kristen inte handlar om mänskliga mått på att vara lyckad; utan att för Gud är ofta den på ytan mest oansenlige och enkle och kanske tyste inte sällan den som i praktiken gör Guds vilja, är den där medspelaren att räkna med. Inte av yttre prål beror det hela på utan på sinnelaget, förmågan att möta sin nästa vapenlös, som en medspelare. Vad är det då främst för känsla vi måste lära oss att hantera för att ha en chans att uppnå detta sinnelag? Jo avundsjukan. Det är nu inte för inte som såväl nionde och tionde budet handlar om att vi inte ska vara styrda av avundsjuka och inte heller att Gregorius den store redan på 600 talet konstaterade att avundsjuka är en av de sju dödsynderna.

I vår tid, tror jag, åtminstone för oss i ett välfärdsland, så handlar inte avundsjukan lika mycket om det materiella som det personliga. Vi avundas nu egenskaper och förmågor. Den avunden är på många sätt svårare att hantera än den avundsjuka som fokuseras på en Ferrari eller en Bungalow. Att avundas en egenskap eller en förmåga utgör indirekt ett erkännande, för sig själv, att man i någon mån saknar det man nu avundas. Och då tangerar vi indirekt en sådan fråga som den egna självbilden. Har jag utrymme för, i den bild jag har av mig själv, att erkänna att på vissa områden är jag kanske inte så begåvad jag skulle önska. Trots att jag kanske rentav söker intala mig och indirekt andra att jag är mer eller mindre briljant?

”Jag har tummen mitt i handen” brukar en del karlar kosta på sig att skämtsamt säga om sig själva. Men inte sällan kan man kosta på sig ett sådant skämt då man vet att man har andra förmågor som kompenserar denna oförmåga. Det är inte lika självklart för en snickare att säga en sådan sak som för en akademiker. Den enes yrkesidentitet vilar på att vara praktiskt den andre har sin håg någon annanstans.

När vi sen närmar oss sådant som står den egna personen nära; som har betydelse för den egna självkänslan så är avund, att någon är betydligt bättre än jag själv ofta svår att hantera. Då väcks inte sällan konstiga reaktioner till liv i oss; jag vill förminska, tysta ner, titta bort, inte låtsas som om: Jantelagen kort sagt. Då slipper jag ju konfrontera mig med min egna brist.

Nu är vi inne på sådana själs-områden som lätt ställer till det hela för oss människor och där det är lätt, det förstår vi redan av Paulus brev till församlingen i Korinth och Jesu undervisning till lärjungarna, att här måste vi börja se på varandra som medspelare.

Lärjungarna kring Jesus hade börjat att undervisa, hela sjuka och predika.
Ingen kom i närheten av Jesus myndighet och kraft men sinsemellan, sinsemellan i lärjungaskaran kunde man ju i alla fall mäta sig, vem var nu mest övertygande och genuin? Han eller jag?
Vem av oss är störst?

Och Jesus förklarar nu tålmodigt att det handlar nu inte om det; det handlar om att vara genuin och vara den andres tjänare. Och då måste ni bli lika direkta och öppna och ärliga som det lilla barnet. Det där barnet som ännu inte har lärt sig att tjuvhålla, frysa ut, eller för den delen slugt linda in giftiga sarkasmer i sitt tal.

Hur ska jag då göra för att bli mer som det där barnet?
Ja hur ska jag närma mig den inre vissheten att duga?
Hur ska jag kunna lita på Jesu ord att jag är sedd och förlåten och älskad?
Hur ska det där glädjebudskapet kunna inbegripa mig mer, bli en del av mig mer, få mig att släppa på min gard mer; den där envisa känslan att jag aldrig gjort eller gör något tillräckligt bra.

Det enkla svaret är att det jobbet klarar vi inte på egen hand.
Här behöver vi bistånd av Den helige ande.
Här behöver vi hjälp av den själens alkemiker som förmår göra guld av sten.
Och den hjälpen är gratis.
Den sträcks mot oss av nåd, i nåd.
Inte med buller och bång utan i en stilla susning.

Det som behövs är att vi med ett öppet hjärta vill ha med Gud att göra, att vi sträcker vår mot hand mot Jesus hand, han som tålmodigt stått där hela tiden och kallar, var och en av oss vid namn.

Han som känner våra insidor.
Han som vet vad Du och jag kämpar med, vad Du har för utmaningar och svårigheter.
Och han kommer nu till oss, när vi ber honom om det, och han tar nu med sig Den helige ande som börjar hela och reparera, stuva om och märka nytt – i vår egen inre fatabur.

Vi måste inte prestera någonting för att få ta del av detta möte.
Vi måste inte vara duktiga på någonting för att ta del av denna nåd.
Guds kärlek är helt fri och den sträcks mot oss, som en skimrande möjlighet.
Av Honom som vet vad vi har att kämpa med, som inget hellre vill än att torka våra tårar och trösta oss och ge oss mod.
Här ges nu möjligheten att lämna de där rustningen vi alla har, all irrelevant avundsjuka – som är så mänsklig – men även den inre själsnöd som kan ta sig uttryck i sarkasmer eller hårda ord. Vi ges i mötet med Jesus möjligheten att bli uppriktiga, innerliga, vilka kärlek, vilja verka i kärlek. Vilja vara Guds förlängda arm och hand i skapelsen.

Att inbegripas i den andan är att vara en levande kristen församling.
Och det är vi kallade till. Här och nu.

Nils Frykman diktade:

Jag har i himlen en vän så god,
en vän så god,
Han har mig löst med sitt eget blod
från satan, synden och världen.
Han lyssnar alltid till hjärtats bön,
han har mig lovat en krona skön,
den jag skall bära som nådelön
när jag en gång slutat färden

Aug 17

Allt oss givet som ett lån

Vi har alla minnen av vår första skoltid. Jag växte upp i Vargön, en bruksort vid Vänerns sydspets. Maina hette fröken. Det är 1972 och varje morgon startade vi med en morgonbön, vi sjöng en psalm, Maina trampade på orgeln, vi hade ett ljus på varje bänk. Ingen kunde berätta om bibeln som Maina. Särskilt gamla testamentets mustiga berättelser.

Ofta ställde Maina retoriska frågor till oss barn. Ville få oss att tänka till.
Inte minst i frågan om materiellt kontra himmelskt. En dag frågade Maina oss följande: Låt oss säga att du får hur mycket pengar och guld som helst, men att det kostar dig livet. Vad väljer du nu – guldet eller livet?

Frågan tycktes ju enkel, vad skulle man med allt guld till om man fick plikta med sitt liv. Nå vad väljer ni frågade Maina strängt. Ni som väljer guldet, räck upp en hand. Och längst fram satt en flicka och viftade. Nu log Maina pillemariskt. Och alla vi andra förstod nog att flickan gjort ett omöjligt val. Hur skulle hon ha glädje av sitt guld om hon inte fick leva?

Temat nionde söndagen efter trefaldighet är förvaltarskap. Allt är oss givet som ett lån.

Vår unika situation i Världen, vi glömmer av den, tar det mesta för givet; vår frihet, vår i ett globalt perspektiv oändligt förmånsfulla upplägg vi har här i Sverige. Och haft nu en så lång tid. Ja vår uppfattning och erfarenhet av demokrati, om att respektera egendom, göra affärer på ett någorlunda rättvist och ärligt vis.

Vi lever i en del av Världen där mycket av det vi tar för givet för andra är en avlägsen dröm.

Nu förflyttar vi oss 2700 år bakåt i tiden. Till staden Tekoa 9 km söder om Betlehem och där till en fikonträdslund. Där vandrar Amos, profeten i dagens gamla testamentet text, han är en vanlig bonde.

Amos är rättvisans profet, social och ekonomisk rättvisa och han går till doms över smarta affärsmännen som medvetet lurar de fattiga på deras säd, som manipulerar vågar och har blottställt människor i så hög grad att även de blivit en handelsvara, de nu säljs som slavar, för som det står, blott till priset av ett par skor.

Ropet efter rättvisa. Längtan efter det sunda förvaltarskapet. Att vi ska fördela det som finns mellan oss, som getts oss, rättvist – att allt är ju ett lån, en gåva från Gud. Att vi ska välja det perspektiv före det själviska.

Ja Livet före guldet – om vi spetsar till frågeställningen som Maina gjorde där i Vargöns brukssamhälle 1972. Och min stackars klasskamrat som viftandes valde guldet.

I dagens episteltext möter vi Paulus mot slutet av hans liv. Det är år 67 och Paulus författar sitt brev i en fängelsehåla. Paulus skriver till sin vän och förtrogne Timotheus i vetskap om att han, Paulus, snart ska dö. Paulus är år 67 övergiven av många. Och han är betydligt mer dämpad och tyngd än han är i många av sina tidigare brev. Förföljelserna är nu så påtagliga och just den stund Paulus skriver detta brev bedriver kejsar Nero de grymmaste förföljelser av de kristna. Bland annat berättas det att Nero befaller att de Kristna ska tillfångatas och bindas fast på pålar längs en allé till sitt residens, sen dränks de in dem med tjära och så när kvällen kommer tänder hans soldater på. De kristna blir nu brinnande facklor för festdeltagarna, som kommer till den sammankomst Nero kallat till.

Det är år 67 efter Kristus och Paulus som skriver i sin fångenskap vet om allt detta då han författar sitt brev till Timotheus.
Han manar sin vän att hålla huvudet kallt, att göra det som åligger honom i förkunnelsen. Att förvalta trons gåvor visligt.

Då Paulus skriver sitt brev så är alltså de grymma förföljelser som pågår, med alla de grymmaste övergrepp som Nero tar sig för, en välkänd vardag i urkyrkan.

Dessa förföljelser, med de grymmaste övergrepp, är idag 2014 åter en verklighet i mellersta Östern. De grymheter som Isis företar mot de kristna ligger i nivå med kejsar Neros härjningar. Vi besparas de detaljerna i vår traditionella media som Rapport och Aktuellt men Isis använder sig av den moderna tekniken och lägger kontinuerligt upp videoinspelningar på Internet av de grymmaste övergrepp och avrättningar. Det är det mest fruktansvärda jag sett någonsin. Och det är på samma nivå eller värre som Kejsar Nero. Och detta händer idag. Och berör så många kristna systrar och bröder; liksom bröder och systrar av andra trosinriktningar.

Vi är yrvakna som människor, som nation och som nationer över det som pågår och dessa de grymmaste grymheter sprider sig idag som en farsot och drar till sig människor från när och fjärran. Även från vårt eget land larmar Säpo.

Jag är personligen övertygad om att hade man förmånen att även kunna se in i den andliga dimensionen av vår verklighet så finns här, i det som sker, demoniska krafter och ondska.

Paulus kan år 67, då övergrepp och förföljelser är vardag och varit en vardag under överskådlig tid, se tillbaka på 30 år av idogt församlingsbyggande.
Hur människor kommit till tro och hur den kristna kyrkan växt dag för dag, trots alla – eller kanske rentav tack vare – alla inre motsättningar och tolkningsbryderier.

Paulus skriver att han kämpat den goda kampen och att han bevarat tron och han uppmanar nu Timotehus att hålla huvudet kallt och vara beredd att kämpa, göra vad som åligger en förkunnare.

Dessa ord riktas mot oss likväl.
Vi måste kämpa den goda kampen.

Igår höll vår statsminister, Fredrik Reinfeldt ett tal.
I detta tal uppmanande han oss svenskar till generositet och tålamod, att den flyktingsituation som idag är en påtaglig verklighet för alla i Sverige; att den kommer som allt ser ut att både bli långvarig som tillta. Och att den kommer ställa oss inför utmaningar.

Vi har i Torsby kommun nu snart fyra flyktingförläggningar; i Fensbol, Svenneby, Överbyn och Stöllet. Och från att 2013 ha varit den glesbygdskommun som tappat flest invånare i Värmland hade vi första halvåret 2014 plussiffror. Dessa kommer från alla flyktingar som kommit till oss.

För tjugo år sen tog vi också emot många flyktingar och då gavs kommunen ett samordningsansvar. Så är det inte nu. Idag köper Migrationsverket boendeplatser av privatpersoner och all annan service ska landsting, kommun; ja vi stå för.

Vi har därför en så viktig uppgift framför oss att få denna nya situation för oss att fungera. Och som kyrka ska vi förstås tillsammans med andra så kallade frivilligorganisationer vara en aktör i detta. Men även vi är yrvakna, har inte hunnit reagera riktigt än.

Vi har alla att förvalta Guds gåvor.
Vi äger inte i ett kristet perspektiv det Gud ger oss. Det är en gåva och Gud uppmanar oss till rättvisa och broders- och systerskap.
Att där finns livets källa. Inte i att tjuvhålla och hålla för sitt, kanske till och med samla på hög.

Och vi kan inte som Jesus säger i dagens text i Lukasevangeliet välja både mammon eller Gud, vi måste välja.

Så slutligen några ord om den ohederliga förvaltaren i Lukasevangeliet.

I de skuldsituationer som var för handen på Jesu tid lades ofta en kanske hundraprocentig ränta på den ursprungliga skulden. Men räntans del framgick inte i skuldbrevet. Detta eftersom att utkräva ränta på det sättet som den rike mannen gjorde nu inte var tillåtet enligt Lagen.

Så detta var nu något som gjordes i det fördolda och den ohederliga förvaltaren hade sannolikt haft att utföra detta smutsiga hantverk åt den rike mannen.
Och nu lagt undan en del till sig själv och blivit påkommen.

Det finns däremot inget i liknelsen som talar för att förvaltaren stoppar förtjänsten i egen ficka när han sen skriver ned skuldbrevens värde för låntagarna. Jesu poäng är inte heller det. Förvaltaren vill istället kunna lita på välgörenhet och vänskap när han snart kommer stå där utblottad utan arbete. Tjänst och gentjänst.

Så förvaltaren skriver ner skulderna rejält, ja det är sannerligen inga småsummor det handlar om. Men han ger igen på den rike mannen bekostnad. Den rike mannen kan ju inte komma åt honom då den höga ränta han skulle ta ut i grunden är olaglig.

Jesus lyfter nu fram den ohederliga förvaltarens uppfinningsrikedom, självständighet och mod. Utan att bryta mot lagen i formell mening åstadkommer han skuldlättnader för andra, som han i förlängningen kommer få ta del av i namn av dessa människor tacksamhet och glädje.

Vi är ofta i situationer där vi kan se mellan fingrarna, inte kräva ut allt, vara hyggliga mot varann. Jag vet en man som jobbade på en bilprovning, som då det var ett småfel, en lampa med dålig kontakt eller liknande tog sig tid att laga det trasiga istället för att kräva ombesiktning. Det tog inte många minuter att spruta lite M 56 på den oxiderade kontakten. Ingen krävde det av honom men handlingen spred ringar på vattnet, glädje, och kom i slutändan inte sällan bilprovaren till del i andra sammanhang. Gott bemöts oftast med gott. Tjänster och gentjänster.

Att tjäna både Gud och mammon är dock en omöjlighet eftersom dessa båda herrar utgår ifrån så olika lojaliteter. Mammon kan aldrig gå med på att din nästa sätts först, för mammon är det vinsten eller tillväxten som prisas. Egennyttan.

Jesus efterlyser en medvetenhet hos oss att saker ser annorlunda ut i Guds rike och att Gud ser till annat än denna världs måttstock och regelverk.

Guds rike handlar inte om prestation, trohet mot Gud visar sig i att vi ger till vår nästa utan förväntan på återgäldande.
Vi är inte förbjudna att använda denna världs system.
Vi kan med hjälp av pengar och kunnande överbrygga gemensamma gränsdragningar som de mellan rika och fattiga och i praktiken genomföra en omfördelningar av resurser.

Jesu huvudbudskap till oss känner vi genom Luther: Till Gud kommer vi av nåd, inget annat. Gud är kärlek och Gud förlåter oss.

Men det gör samtidigt skillnad hur vi beter oss mot våra medmänniskor. Nåden från Gud, när den slår rot i oss, vill, likt ett frö, växa och bli manifesterad och den manifestationen heter nästankärlek och omtanke och ett sunt förvaltarskap av det Gud gett och ger oss. Dessa kvaliteter av omsorg och omtanke kommer från Gud, är en effekt av att vi är mottagna och sedda och älskade.

Vi ger vidare Guds kärlek, och förväntas vara Guds händer i skapelsen. Detta är att vara en kristen. Och oavsett vem vi är eller vad vi gör så har vi alla möjlighet att nu göra skillnad. Ibland kanske bara genom ett genuint leende till någon av alla de flyktingar som sökt sin tillfälliga eller mer långvariga hemvist i Torsby och daglediga nu vandrar omkring.

Jun 6

lyhörd ditt hjärta, det du i kärlek vill

Den kristna gudsbilden är treenig; det är Gud, det är Kristus och det är Den helige ande. Gud är skaparen och skapelsen, Kristus är kärleken, och Anden den kraft som ger det hela liv. Ibland förenklar jag det hela i konfirmandsammanhang och säger att låt oss pröva om vi kan se treenigheten som en bil: Gud är bilen. Kristus är motorn och Den helige ande är bensinen. Förstås ett ofullkomligt och kanske taffligt försök att förklara något mycket komplext, men vi behöver ibland sådana förenklingar.

När Gud skapade den första människan så gjorde han honom med hjälp av jord och lera och blåste sen liv i honom med hjälp av sin ande. Detta är ytterligare en bild. Guds ande.

Kristus kallar anden i Johannesevangeliet för sanningens ande.
Kristus lovar lärjungarna att alltmedan han inte längre ska finnas synlig hos dem så ska han sända dem denna sanningens ande, eller hjälparen som Jesus också säger.
Det här är ju ett påstående som är värt att undersöka närmare.

Jesus som levde för 2000 år sen säger innan han försvinner att han kommer sända människan en kraft, en sannings ande, ja någonting Jesus kallar för hjälparen.

Tänk om det stämmer, tänk om det är rätt…
Att runt om oss finns nu en kraft, ett fluidum av energi som inget hellre vill än att vägleda, beskydda och hjälpa oss.
Att bara jag knäpper händerna och säger ja Gud, ja jag vill bli vägledd och beskyddad så finns den här kraften som en osynlig skyddande änglamur runt om oss…

Att säga ja till Guds beskydd kan vi människor göra på så många vis.
Läpparnas bekännelse är nog här tämligen ointressant utan hur vi lever våra liv.
Jesus säger som bekant: ”Inte alla som säger Herre, Herre kommer att komma in i himmelriket utan de som gör min faders vilja”.

Vad innebär det att göra Guds vilja? Jo det innebär att leva sitt liv med den gyllene regeln som högsta norm; ”allt vad jag vill att andra ska göra för mig ska jag göra för dem”. Här finns själva nyckeln till empati och kärlek. Att sätta sig in i sin nästas ställe. Och att försöka undvika att döma.

Det är så lite vi människor vet om varann, bara ett grand och att döma sin nästa är oklokt.
Jesus säger såsom du dömer andra skall du själv bli dömd; såsom du förlåter din nästa blir du själv förlåten.

Att göra sin Faders vilja? Ja det är att försöka följa tio guds bud, den gyllene regeln – dvs. älska din nästa som dig själv – och det dubbla kärleksbudet som utöver påbudet om att älska sin nästa som sig själv också säger att vi ska älska Gud av hela vårt hjärta, hela vår själv och hela vårt förstånd.

Enkelt – i teorin – men desto svårare i praktiken.

Älska sin nästa som sig själv förutsätter ju i någon mån att man först älskar sig själv. Men att älska sig själv, är det så enkelt?
Nej det är nog dessvärre inte det.
De flesta av oss har massa invändningar mot oss själva. Det kan vara kroppen, begåvningen, karaktären, rädslan att säga ifrån; vi jamsar med, eller så är man för envis och snarstucken, har för dåligt… ja allt vad det nu kan vara.
Att älska sig själv är något man i regel får arbeta på.

Har man vuxit upp i ett hem med föräldrar som signalerat att man dugt bra har man det lite lättare men inte ens då är det lätt.
Vi hittar så ofta fel på oss själva – och därigenom på vår nästa. Gyllene regeln har således en dyster psykologisk parallell; finn fel på din nästa såsom du finner fel på dig själv.
Och lätt att klanka är det.
Gnälla.
Och pusta och stånka och ohoj vad trist det blir.

Att göra faderns vilja, som Jesus säger, handlar inte om hur väl vi lyckas älska vår nästa utan att vi försöker och verkligen vill älska.
Eller som diktaren Rydeberg skrev; Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill, vad skönt du drömt kan ej av tiden härjas, det är en skörd som undan honom bärgats ty den hör evighetens rike till.

I dagens episteltext gör anden en häftig entre, eldslågor och tungotal. Och den traditionen har man tagit fasta på i delar av kristenheten, inte minst inom den s.k. karismatiska kristenheten.
Men anden är verksam på många vis – om du är lyhörd ditt hjärta, det du i kärlek vill, så finns den helige anden nära dig varje gång du tänker och handlar i enlighet med Faderns vilja. Guds vilja. Ibland kan vi känna den helige anden rent fysiskt som en liten rysning längs ryggraden. Inte en sån där rysning då man blir rädd och nackhåren rör sig utan en sån där liten rysning som de äldre förr sa att nu – nu gick en ängel förbi dig. Ha det i åtanke nästa gång det sker; för just då har du kanske tänkt en tanke som var viktig för dig och som för dig närmare Gud. Den helige anden är verksam.

Den helige anden ger också den som vill verka i det goda kraft att göra det. Inte så mycket kanske kraft att göra omöjliga ting utan skänker snarare den enskilda människan ett sinnelag som sprider hopp och glädje. Och med hopp och glädje, ja då är det mesta möjligt. Du tar upp telefonen och ringer försäkringskassan. Har du en förförståelse att tjänstemannen som snart ska svara bara kommer att krångla och vara besvärlig; ja då blir det oftast så. Har du en förförståelse att du kommer att bli hjälpt då blir det oftast så. Vår tanke, vår inställning till livet styr hur våra liv gestaltar sig. Den helige anden hjälper oss att förvänta oss gott; hjälper oss att tänka att nu ska vi bli hjälpta och vid de tillfällena så inte skett så får vi hjälp att inse att den här trista erfarenheten inte ska få prägla min verklighet, min kommande förförståelse.

Den helige anden skyr bitterhet, sarkasmer och elakhet. Men älskar humor, glada tillrop och handfast hjälp. Med en sådan del-definition av den heliga anden så kan man konstatera, tycker jag, att det finns tämligen mycket av den helige ande i Fryksdalen för mycket här präglas just av denna anda. Men tänker då någon, är Fryksdalen en så särskilt kyrksam bygd? Men vem har sagt att kyrksamheten i första hand utmärker Den helige andes närvaro? Den helige ande finns ju hos var och en av oss som vill och försöker att älska. Som försöker vara ett stöd för våra nästor. Som försöker ha fördragsamhet med alla brister och fel, som ändå kämpar på och vill älska såväl vår nästa som oss själva. Och som gör detta i Guds och Jesu namn.

Ulf Lundell skrev en gång en dikt; han skrev Gud jag ber inte, hela mitt liv är en bön. Och så är det. En människas liv kan vara en bön. Att vinnlägga sig om att ha en mjuk hand på den kind där tårar rinner, att trots att möjligheten fanns till motsatsen göra en ärlig affär, att vinnlägga sig om att inte vara sniken utan generös, att hålla band på sin tunga så att åtminstone det skvaller som är känsligt inte sprids vidare. Och så vidare.

Vad kan kyrkan bistå med i den här kampen, den här vardagskampen?
Ja egentligen väldigt mycket.
Kyrkan kan erbjuda sång och psalm, bön och stillhet; att vi tillsammans fokuserar på och ber till Den som skapat denna vår förmåga till kärlek dvs. Gud.
Att be till skaparen, liera sig med det heliga innebär att jag som människa ges ett starkare värn mot det i skapelsen som vill bryta ned.
Det som vill skada.
För dessvärre finns det sådant här också.
Här på vår Jord.
Och det är så lätt att gå vilse.

Att be tillsammans; att även kanske samtala tillsammans om tro, utröna, söka… innebär att jag stärker det egna huset.
Jag säkrar grunden, det egna jagets grund, det som annars kan börja vackla. Bygg ditt hus på en klippa sa Jesus, då står det emot regn och storm och kyla.

Ja kyrkan har Jesus uppdrag att förvalta ordet dvs. den kristna läran och förvalta sakramenten. Dop och nattvard.
Och till prästen har getts ett särskilt uppdrag – förkunna evangelium: Att trots att du har felat, trots att du brustit, trots att ingenting gick som du ville och du står där och känner dig värdelös och andra kanske tycker detsamma få höra att Skaparen är intresserad av dig, vill ha med dig att göra och är beredd att dra ett sträck över det som gått fel.
Att finnas med i den processen som en samtalspartner – ibland under absolut tystnadsplikt – och där ha uppdraget att just förmedla denna totala förlåtelse är ett specialuppdrag som prästen har.
Och den dörren står alltid öppen.
Dag som natt.

Nattvarden är en gåva till oss människor och den hjälper oss att stärka banden till Den heliga anden, Kristus och Gud.
Din egna unika roll och plats inför och med Gud.
För det är på oss det hänger.
Att vi vågar tro och ha våra hjärtan öppna.
Inte med mindre än så kommer det gå.
Det är på oss det hänger, att våra hjärtan föredrar och strävar efter sanningen, öppnar upp för den Gud och nåd som genomsyrar hela skapelsen; ja inte med mindre än så kommer det gå.
Och att vi är beredda att söka förlåtelse såväl inför Gud som inför våra medmänniskor.

Maj 18

du är kallad vid namn och Han känner dig utan och innan

Dagens evangelietext är hämtad från Jesu sista timmar med lärjungarna.
Den sista måltiden. Judas har just lämnat dem, ”Gå och gör det du måste göra”.

Det Jesus sen undervisar om – att Gud ska bli förhärligad i honom – är ett sätt att söka förklara vad som väntar.
Att genom dramat på Golgata ska något nytt manifesteras. I det offer, den utblottelse som ligger framför Jesus finns parallellt segern redan förhärligad. Inte ens döden är en kraft att räkna med. Kärleken bryter igenom allt.

Och med denna kraft manifesterad, blottlagd, påvisad i det lilla som i det stora finns detta nya bud – till oss – att vi ska älska varandra.

Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra.

Jesus vet att vi har svårt med kärleken.
Även för de som verkligen vill följa i hans fotspår.
Han har ju följt dispyterna i lärjungaskaran som då och då blossade upp vem av dem som var störst, vem som stod Jesus närmast, vem som hade mest kraft av dem och vem som gjorde den mest rätta tolkningen av Jesu undervisning.

Inte så mycket med ord som i handling responderade Jesus på lärjungarnas trätor. I den evangelietext vi idag har tagit del av har Jesus bara stunden innan Judas lämnat dem nu tvättat lärjungarnas fötter. En efter en och jag ser framför mig under tystnad. Och vi vet att det var en symbolmättad handling, att tvätta någons fötter innan man skulle äta – det var slavgöra. Inget för en mästare.

Och vi kan kanske höra hur Jesu i Matteus kap 20 tidigare förklarat:
”Ni vet att folkens ledare uppträder som herrar över sina folk och att deras stormän använder sin makt över dem. Men så skall det inte vara bland er. Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. ”

Gud förhärligas i Jesus.
Och vi är påbjudna att försöka efterlikna denna kärlek, denna i Världens ögon upp och nedvända måttstock – att den som söker vara den främste ska vara den andres tjänare.

Det är ju bara det att vi är människor.
Och att vara människa är att parallellt hysa dessa kärlekens möjligheter som vi parallellt hyser sådant som avund, svartsjuka, falsk prestige, girighet och annat vi kanske gör allt vi kan för att bortförklara och tona ner.

Menar Jesus alltså att vi ska söka slå knut på oss själva och älska varandra på ren skär vilja och ambition.
Ja det går ett tag.
Men inte i längden.
Leendet tenderar att fastna i mungipan. Godheten räcker inte hela vägen ut. Hur mycket vi än anstränger oss.
Men det är nu inte heller Den väg till livet Jesus undervisar om.

Utan vägen till livet går genom att vi vågar lita på att Gud älskar oss, dig och mig, och det så innerligt och så intensivt att han sände oss sin älskade son och genom det lidande – och den lidandes transformation som skedde i korsdöden och återuppståndelsen – en gång för alltid gjort att mörkret inte längre är ett mörker som med nödvändighet måste styra över oss.

Vi är befriade.
Vi är befullmäktigade.
Vi är älskade.
Vi är välkomnade, ja vi är efterlängtade, och älskade.
Långt långt mer än vi någonsin kan förstå.
Långt långt starkare än någon av oss kan inse.
Och detta kärlekens ljus riktas mot oss, dag som natt. Följer oss som en vakande kärleksfull förälder som går bredvid barnet som just håller på att lära sig gå.

Och den här kärleken, Guds kärlek, den har kraften att transformera oss.
Bryta ner de barriärer vi har
i oss
och
mellan oss.

Det är i detta löfte vi ska se Jesu nya bud, att vi ska älska varandra.

Och jag tänker att vi som kyrka förstås har ett kolossalt ansvar att förvalta och söka förkroppsliga detta bud.
I våra gudstjänster, vår diakoni, undervisning och mission.

Humanismen är i mångt Kristendom utan Gud.
Människosynen och gyllene regeln och budet om nästankärleken finns där.
Men det kommer nu an på oss människor. Att vi på egen hand ska betvinga allt det i oss – och mellan oss – som kommer i vägen för kärleken.

När Jesus säger till lärjungarna att han i lidandet kommer att förhärligas – för att Gud förhärligas genom honom – visar Jesus på kraften i överlåtelsen, till Gud.

Att våga kasta sig handlöst i Jesu famn och tro att man blir mottagen. Älskad. Sedd. Respekterad. Tröstad. Vägledd.

Denna tillit kommer inte av sig själv utan är en produkt av Den helige ande.

Martin Luther i skriver såhär om den tredje artikeln i den apostoliska trosbekännelsen:
”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.”

Andens verk är att göra oss medvetna om den kärlek som vi befinner oss i – i Jesus – och som vi nyss sjöng om i psalm 207 ”En liten stund med Jesus och bördan lyftes av och faller från min skuldra i Kristi öppna grav”.

Och det är inte för inte som Jesus lite längre fram i Johannesevangeliet
i 16 kap 13 versen förklarade att Den helige ande skulle förhärliga Jesus.
” Ty av mig skall han ta emot det han låter er veta”.

När Paulus så söker förklara den helige andens egenskaper – och vad den kan göra med oss – den transformering som räcks mot oss då Jesu förhärligas – beskriver han i Galaterbrevet att den helige andens frukter är –
i oss och mellan oss –
kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning.

Och detta kommer nu successivt av sig själv.
Inte genom yttre ansträngning och blind disciplin utan genom att våga lita på att vi är burna.

Det är med vetskap om detta Jesus ger oss detta nya bud – att vi skall älska varandra.

Och det är med den heliga andens reella verkningar i urkyrkan Paulus skriver i dagens episteltext: Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni också gör.

Tillbaka till situationen för dagens evangelietext; den stora salen, Judas har just gått, snart ska Jesus och lärjungarna gå till Getsemane.

Varför är läget så spänt när Jesus ger lärjungarna detta nya bud.
Varför ska han snart utlämnas och mördas.
Vad har han gjort som är så farligt?
Jo han har utmanat det religiösa etablissemanget i Jerusalem.
Inte så mycket genom vad han undervisat om i sak – här var ju Jesus i mycket som vilken klok rabbin som helst – som hur han undervisat.
Att han vänt sig till kvinnorna och inkluderat dem i lärjungaskaran.
Att han rört vid och umgåtts med de spetälska.
Att han suttit vid syndares bord, botat den romerske officerens tjänare, påvisat i sin liknelse att den föraktade och förminskade samariern faktiskt var den som i handling varit mest kärleksfull – som i handling älskade.

Jesus hade sålunda haft den – för vissa – dåliga smaken att likt HC Andersen i sagan om den nakne kejsaren – påvisa att de flesta fariséer inte levde som de lärde. Det fanns en diskrepans mellan ord och handling.

Och fariséerna som var vana vid att få folkets beundran och respekt riskerade nu att framstå – i skenet av Jesu undervisning – som skenheliga och ihåliga och inte bara det utan i behov av andras underdånighet och beundran. De var provocerade och hotade och kosta vad det kosta ville att nu få Jesus ur vägen.

Men de inser inte att den kärlek de söker tysta – för att själva slippa stå med skammen att inte leva som man lär – inte kan tystas. Den kommer finnas kvar in i ropet på korset ”Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör” och komma åter i uppståndelsen så starkt och tydlig som aldrig förr.
”Om ni söker tysta mig kommer stenarna att ropa”. Och den kärleken den följer oss, vägleder oss och söker de bland oss som är villiga att leva efter detta nya bud – att vi ska älska varandra. Ända in här – i vår tid.

Och även än idag uppfattar många Gud likt en molnstod och eldpelare för de som söker och vill. Det vittnar tusen och åter tusen om – dagligen om över hela Världen – även om detta nu inte är en förstasidensnyhet på någon tidning i vårt land – där förringandet av den kristna tron står högt på dagordningen.
Och vi kan höra Jesu ord ”Mitt rike är inte av denna världen!”

Vad är nu kyrkans roll i vägen till livet.
Ja vi ska gång på gång – i varje generation och så tydligt och kompetent vi kan – göra detta underbara budskap känt. Vi ska predika evangelium och i handling förkroppsliga budskapet och vi ska förvalta de sakrament – dopet och nattvarden – Jesus gett oss som en hjälp och ett stöd i denna trons process, i vägen till Livet.

Vägen till Gud är här och nu.
Himmelriket är – lär Jesus – en parallell dimension.
Här och nu och bortom det vi kallar döden, samtidigt.

Himmelriket är således en dimension som förmår gripa in var stund som vi låter kärleken från Jesus transformera vår prestige till nyfikenhet, vår rädsla till öppenhet liksom när vår tendens att fördöma andra och idealisera oss själva får vika undan till förmån för äkta nyfikenhet och omsorg.

Och allt detta möjliggör Jesus genom den helige ande – om vi öppnar oss för honom.

Och handen på hjärtat – vi vet ju, innerst inne – när detta tillstånd är mer eller mindre närvarande i våra liv och relationer, inte sant? Det känns i hela kroppen.
Är inte bara ord utan erfars i oss.
Johannesevangelisten skriver i inledningen av sitt evangelium att Ordet, som fanns från begynnelsen, blev människa – Jesus Kristus. I kyrkan möter vi detta ord bland annat i förkunnelsen, bönen, sakramenten. Vi ska snart fira nattvard.

I nattvarden kommer Ordet oss till mötes på ett annat plan än förkunnelsen. Och i nattvarden finns även en dimension av gemenskapshandling.

Jag tänker att för många här idag så kanske det var väldigt länge sen du mottog nattvarden. Kom ihåg att Ordet längtar efter just Dig – vill ha med dig att göra hur mycket ofärdigt och kanske knepigt som där än kan ha funnits eller finns – du kallad, vid namn och Han känner Dig utan och innan.

Låt oss be:
Gud, Låt din helige ande vara verksam bland oss – och i oss. Och låt Din kärlek för sanning, ödmjukhet och ett levande broders- och systerskap vara vägledande för oss. I allt. I Jesu namn.

Amen

(Installationspredikan till Kyrkoherde Fryksände pastorat hållen den 11:e maj 2014 dvs 4:e i påsktiden)

Maj 18

Korum (på engelska), till minne av de omkomna vid flygplansolyckan 10/5 1945 vid sjön Röjden. Korumet hölls den 10/5 2014.

There were many heros on both sides of the Norwegian-Swedish border during the second World War.
Men such as John Mulholland, James McAra Davidsson, John Pearl and Duncan Anthony Connolly, people who were prepared to sacrifice their lives.
Today, as we mark the sacrifice made by Mulholland, Davidsson, Pearl and Connolly we should remember this sacrifice was so that we could live in a democracy with extensive civil rights.
It is particularly meaningful for me as a vicar to preside over this memorial service, because my paternal Grandfather, Gustav, served just a few hundred metres from here, as a reserve soldier with hundreds of young men enlisted from all over Sweden. Prepared to defend the same values as Mulholland, Davidsson, Pearl and Connolly. All no doubt in the belief that they would soon again return home to their wives, children and parents, to familiar streets and to be surrounded by familiar sounds.
But that was not to be the fate of your relatives and friends. They never made it home.
In my work as a vicar I hear stories of bravery and courage on both sides of the border. Of people who risked their lives to organise the movement of refugees. Of members of the resistance who set ambushes for the occupying forces.
Standing here today we may think that everyone would have taken a stand against the occupying forces. But during the Second World War and the occupation of Norway this was not a certainty. To oppose the enemy meant risking one’s life. But one had to take a conscious stand.
Many military analysts believe that had it not been for the Norwegian Resistance Movement and their three attacks which prevented the Germans obtaining heavy water, and thereby the nuclear bomb, the war would have ended very differently.
All these men and women who risked their own lives, have secured for us democracy and freedom, and among them Mulholland, Davidsson, Pearl and Connolly paid the highest price.
And so it can happen, as it did here at Lake Röjden, the life that was planned is shattered, but life must go on, leaving someone without a husband or a father. A child who loses a father bears that scar throughout their life. Even subsequent generations, several of whom are here today, experience the loss of an important person. You may never have met the man in question, but there is still a feeling of loss, a void that can never be filled.
And this void has a price. And the price is called loss. And loss brings with it a challenge – because I believe that in your life story there is an opportunity to be a father figure – whether biologically or symbolically among your fellow human beings.
My Grandfather Gustav also died as a result of the war. He developed pneumonia just a few hundred metres from here in the winter of 1944. In spite of all efforts he died of complications associated with the sickness.
The future, like it was for your relations and friends, took a completely different turn.
The loss of a father affects many families deeply. And I know from my father’s experience how lonely it is to grow up without a father. How abandoned one feels, how different and vulnerable.
I believe that the best and most worthwhile thing that someone who has experienced this loss can do, is to ensure that this feeling of loss and vulnerability is not transmitted to subsequent generations, or transferred into other aspects of our lives.
If we can´t transform the loss and the pain into kindness and compassion, than it has been in vain.
Jesus teaches us to do unto others as you would have others do unto you.
This begs the question ”how do I want to be treated”?
Of course I want to be seen as the person I really am. I want to be respected and taken seriously. We live in a time when the need for courage and integrity is tremendous. Young people particularly need adult role models who take life and its challenges seriously.
The forests of Värmland are a source of inspiration for both courage and leadership, which every adult generation should pass on to the next generation.
Whatever the outcome, we, like those who have gone before us, must be prepared to stand up for the ideals of freedom, participation and democracy.
It is not without reason that the Christian church, throughout the centuries, has been attacked by world leaders who want to create dictatorships.
Jesus adheres to and inspires a way of life that no dictator could ever overpower, a freedom of spirit and soul. And a promise of closeness and guidance whatever lies in store for us. Whenever we experience difficulties Jesus our Lord is always there, close to each and every one of us, taking our hand and leading us forward to the kingdom of love, caring and closeness.
This was captured by David in psalm 23 when he wrote :
The LORD is my shepherd; I shall not want.
He maketh me to lie down in green pastures:
he leadeth me beside the still waters.
He restoreth my soul:
he leadeth me in the paths of righteousness for his name’s sake.
Yea, though I walk through the valley of the shadow of death,
I will fear no evil: for thou art with me;
thy rod and thy staff they comfort me.

Speech held by Vicar Johan Bonander at the memorial service at the lake Röjden, 10th May 2014.

Maj 18

Att släppa på garden…

Det var inte jag det var Eva som ville” svarade Adam Gud då Adam blev påkommen med att ha ätit av den förbjudna frukten i paradiset.

Och på den vägen är det. Vi har lätt att skylla ifrån oss. Detta drag hänger intimt samman med att vara människa, att hålla upp en fasad, att reagera på instinkt.

Allt detta sker nästan automatiskt; vi känner av vad som är passande och vad som inte är det. Och vi är livrädda att hamna utanför grupp-gemenskapen.
En hel del sociala experiment har genomförts genom åren på olika universitet för att studera hur långt vi är beredda att gå för att behålla vår plats i den gemenskap vi för tillfället är en del av. Svaret är oftast hur långt som helst. Inte för alla men för en överväldigande majoritet är hotet att hamna utanför den sociala gemenskapen ett tillräckligt stort hot för i princip nästan vilka eftergifter som helst.

Men nu är vi tack och lov inte bara instinkter vi människor utan jämte instinkten finns något mer i oss, något som utmärker att vi är just människor; det vi benämner själ och ande, vårt inre liv.
Paulus använder sig i Galaterbrevet av dikotomin Kött och Ande. Och vi människor är både ock. Är vi trygga och utvilade, mätta och belåtna så är det mindre reptilhjärna och mindre instinkter än när rädslan tar tag i oss och vi känner oss hotade- Då kan vi lätt svartmåla andra och göra uttalanden och handlingar vi annars lätt hade kunnat låta bli.

När är vi då mindre instinkts-styrda och mer själsstyrda, mer fullödiga vi människor? Ja ofta när vi är trygga, då släpper vi på garden.

I alla viktiga relationer finns ett inslag av att man är i någon form av beroendeställning; jag kan bli så sårad av dig och du av mig och ska vi behålla allt det fina vi är i varandras ögon måste vi behandla varandra med respekt. När den så brister så måste vi så snabbt som möjligt få fatt på den igen, respekten, och reparera. Förlåta. Söka förstå. Görs inte detta har vi problem. Att förtiga, titta bort, sura undergräver våra möjligheter att berika varandra. Ger instinkterna näring. Inte själen eller anden. Gör att avståndet växer, såren inte läks.
Vill vi verkligen det??

Aposteln Paulus arbetade och undervisade i spänningsfältet instinkt – tilltro och han använder sig som sagt av begreppen Kött och Ande.

Han skriver: De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen.

Vi människor lever sammanfattningsvis i ett spänningsfält. Vi har lätt att bli styrda av instinkt, av rädsla, av grupptryck. Jesus ger oss redskap till något annat, något mer – det Paulus benämner ande.

Jesu avskedstal i Johannesevangeliet är enligt många bedömare ett av de allra mest laddade passagerna som finns i bibeln, kanske det mest laddade vad gäller Jesu undervisning och utgörs av de avslutande kapitlen i Johannesevangeliet. Jesus undervisar i salen där de just ätit, där han just instiftat nattvarden. Och nedtecknaren, Johannes, Sebedaios son, sitter jämte Jesus.

På sin ålders höst återger Johannes vad som sades och en röd tråd är att det finns inte någon annan väg till frihet än genom sanning, sanningen ska göra oss fria.
Jesus oss ett även ett bud; ett nytt bud ger jag till er säger Jesus – att ni ska älska varandra.

Att älska varandra och att söka sanningen hänger intimt ihop. Och kärleken och sanningen leder ofta till insikter och kunskap som i förstone är obehagliga. Det är så vetekornets lag fungerar, genom död till liv. För hur ska vi kunna bli mindre instinks-yllda, mindre styrda av det Paulus kallar för köttet om vi inte först blir medvetna om dessa våra bak- och skuggsidor?

Vi kan stötta varandra i denna sanningens process. Söka föregå med gott exempel, i handling visa att jag söker sanningen, inte lögnen. Vidare kan vi hjälpa varandra att ha fördragsamhet med våra skuggsidor så länge vi nu söker erkänna dem, göra någonting åt dem, vill bli mer hela, ärliga, måttfulla eller vad vi nu jobbar med som människa.

Ingen är perfekt och Gud begär inte det av oss men han önskar sanningslidelse mer än falsk prestige, en vilja att växa och gå vidare mer än en tjusig yttre fasad. En fasad som så ofta kan dölja och förtiga skuggsidor man borde jobba med, göra något med. Om inte annat vet de som finns nära dig att så är fallet. Hur tjusig ditt yttre än kan te sig.

Alla relationer tarvar respekt.
Alla våra nära relationer inte minst och även här har man sig själv att utgå ifrån; att söka föregå med gott exempel.
Att våga vara vapenlös, att våga vara naken, att våga släppa på garden och se varandra in i ögonen och liksom säga; ”här är jag och jag står för det , mitt i min sårbarhet och min ömtålighet”.

Det är bland annat det Jesus pratar och undervisar om: Att äkta styrka kommer aldrig om man ljuger för sig själv och andra. Äkthet handlar om att våga vara här och nu och den jag är inför dig, mig och hela världen.

Men hur ska man klara det om man trasslat in sig i lögner och attityder och positioner och år efter år liksom stått där med alla poser och instinkter och falsk prestige och gestikulerat och låtit?

Ja det blir till att påbörja ett återtåg, ett själens och andens återtagande av individen, på bekostnad av just instinkten och den falska prestigen. Här är vi inte ensamma. Profeten Jesaja lovar oss att Gud finns hos den modlöse och försagde, ger den försagda mod, de modlösa kraft. Att Gud inte ständigt ska hålla räfst för då skulle ju själva livsanden förgås.

Nu är frågan – om vi vill bli mer sanna, välja att vara vår inre kärna mer sann – kommer alla andra att applådera det vägvalet? Kommer de av mina bröder och systrar som också är mer eller mindre fast i falsk prestige med ens haka på?

Nja…. det är inte säkert. Kanske till och med en smula osannolikt.

Vi vet ordspråket att
Säg mig vilka dina vänner är och jag ska säga vem du är.

Våra liv är ofta en spegel av hur vi förhåller oss till viktiga värden; vi omger oss gärna med människor och annat som på olika vis bekräftar oss just där vi är.

Och börjar vi att göra en förändring så opponerar sig inte bara något i oss utan som ett eko kommer det en massa åsikter och tyckande utifrån, från just de där människorna som fungerar som en spegel av oss själva – och vice versa.

Ändrar du på dig ändras spegelbilden. Det här är tydligt när det t.ex. finns olika former av dåliga vanor inblandade;
Det kloka valet vännen nyss gjorde väckte upp ett stråk av dåligt samvete, kan hon så borde jag ju också kunna men jag vill inte, i alla fall inte just nu och vips ligger tråkningen nära, äh skärp dig klart du ska ta och unna dig lite.

Ännu tydligare kan detta beteende, dessa motkrafter bli om det handlar om t.ex. ett alkoholmissbruk, ja det kan de flesta nyktra alkoholister vittna om.

Vi människor kan med andra ord ha så lätt hålla tillbaka varandra. Inte ska väl du som…..

Många har i dagens Sverige svårt att öppet erkänna att de har en tro eller en längtan efter en tro. Det är ett för många ett ämne som är tabubelagt.

Mycket mer tabubelagt än frågan vad man röstar på, hur mycket pengar man har på banken eller inte har på banken eller vad för sjukdomar och åkommor man dras med, märkligt men så är det.
Och det är nog ganska nytt och tidstypiskt. I vart fall; börjar nu kanske den som gjort sig känd för att i trosfrågor ha varit okänslig och stursk byta stil och prata om vikten av att tro, hysa en längtan efter andliga värden ja då kan vi nog räkna med att en och annan skrockar att ”hö hö har du gått och blivit religiös” och med ens så var det kanske som så att man kände sig en smula utanför?

Hm kanske bäst att passa sig?
Tron kan nog få vänta. Man vet vad man har men inte vad man får.
Bättre ett välkänt helvete än ett okänt paradis.

Jesus vet om allt detta.
Det är därför som han i avskedstalet ber om beskydd för lärjungarna och alla andra som kommit och ska komma till tro – för oss här – och han ber:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.

I avskedstalet lovar Jesus oss någonting oerhört viktigt; att hjälparen ska komma. Hjälparen och den helige ande är samma sak.

Och hjälparen är vårt stöd i vår strävan efter ett liv baserat mindre på instinkter, rädslor, tyckande och instinktiva rop och skrik – och mot en tillvaro där själen, anden är med mer och mer.

Det erbjudande Jesus lämnar i avskedstalet handlar om att finnas med oss i vår strävan – i vår kamp mellan kött och ande, oärligt och ärligt, falskt och sant och Jesu erbjudandet är utan motstycke. För vi är alla lovade att i den stund vi ber till Gud i Jesu namn så blir vi bönhörda. Punkt. Jesus lovar oss att i skarven mellan det som är sant och falskt, mellan mod och modlöshet, mellan oräddhet och rädsla finnas där som en osynlig men högst påtaglig vän.

Och det här är stort. Det är det största som finns. Och han finns här för alla av oss som vill ta hans tjänster i anspråk.

Men pass på. Ingen av oss har evigheten på oss. Imorgon kan det vara för sent. Skjut inte det hela framför dig.
Knäpp regelbundet händerna och be exempelvis Fader vår och vederfars så löftet att för den som bultar på dörren så öppnas dörren.
För så är det. Vill du, är du räddad, bryr du dig inte är det risk att du går vilse. I längden.

Det finns olika sätt att ta Jesus i handen, enklast är förstås att be: Här är jag Gud och jag vill ha med dig att göra. Hjälp mig.

I nattvarden finns samma löfte om närhet. Samma kväll Jesus höll sitt avskedstal så instiftade Jesus nattvardens sakrament. Ordet kommer oss till mötes genom brödet och vinet och i Jesu försäkran om att där två eller fler samlas i mitt namn är jag mitt ibland er.

Det är stort. Och just du är inbjuden. Glöm inte det. Och han känner dig, bättre än någon annan.

Apr 25

Våren är här!

Våren är här! Tiden mellan Påsk och Pingst kretsar i kyrkoåret kring det oerhörda att Jesus visar sig för lärjungarna, undervisar och lovar att Den helige anden, Hjälparen, ska komma.
Lärjungarna har svårt att förstå vad han menar, men varje gång han visar sig blir de sådär lugna igen. Trygga. De vet att han inte hittar på. För trots att det han påstått och påstår verkat helt orimligt med världens ögon mätt har han haft rätt hela tiden.

De har lämnat allt för att finnas i närheten av Jesus och hans undervisning. Inte för att de ville det utan för att de inte kunde något göra annat. De var kallade. Ett kall som genom tiderna skulle komma att nå miljarder människor. Människor över hela världen som knäpper sina händer och ber Fader vår, samlas i Guds namn, vill vara i närheten av Jesu undervisning och måltid.

Johannes använder sig av begreppet Ordet för att söka beskriva den kraft som fick lärjungarna att lämna allt, för min skull och för din. Det är svårt att sätta fingret på vad detta Ord är för någonting som förmår oss att förändras, vilja något annat, kanske mer än det omvärlden förväntar sig. Kaos kräver ingenting, ordning desto mer. På samma sätt är det med elakheter och förtal. Hur mycket lättare är det inte för sådant att husera än istället ren omsorg, förtröstan och kärlek?

Sett ur det perspektivet är det ett Gudsbevis i sig att det finns så mycket kärlek i världen, trots allt. Under pingsten inträffar något oerhört för lärjungarna. Ingen hade kunnat förutspå den kraft de nu rustas med, för att gå ut att möta världen. Men det är samma kraft som får Jesus på korset att se på oss med medlidande och välja oss, välja mänskligheten, välja att vilja ha med oss att göra.

Trots vår totala ovarsamhet om den kärlek som sträcktes mot oss då och gör det än idag. Om vi förmådde att möta den blick som i den stunden riktas mot oss, se in i den och erfara den kärlek och omsorg vi befinner oss i, skulle vi inte klara av att uttala de där hårda orden. Då skulle vi falla i varandras armar och trots alla olikheter och ”uppfattningar” inse att vi är en mänsklighet, beroende av varandra. Att olikheten är en rikedom. Gud vill ha det så. Det är inte för inte han låtit bli att skapa en enda snöflinga exakt som någon annan.

Mångfald är rikedom. Nyfikenhet är en dygd. Världen ryms aldrig i svart-vita kategorier. Hur enkelt det än är för en själv att fördöma andra så undergräver själva fördömandet grundvalen för den möjlighet vi har, här och nu, ja alltid, att ta varandra i händerna, se varandra i ögonen och bejaka varandra som de Guds avbilder vi är. En enda mänsklighet.

(Publicerad i nr 1:2014 av Siriklockan)

Apr 21

och där vi trevande kan söka varandras händer och nakna ansikte

Fyllda av sorg kommer de till graven, hur hade allt som varit så stort och enastående kunnat förminskas och hånas på det vis som skett? Varför hade inte fler, som visste vem han var, stått upp för honom?

Vad för fruktan gjorde att alla, nästan, tystnat?
-Maktens retorik, det var världens makt som satt ner foten. Som vanligt inte det minsta intresserad av sanningen eller det rätta. Utan det handlade om en markering, att genomföra ett beslut, att han, profeten, skulle elimineras. ”Slutdiskuterat!”

Och som inför många avrättningar, vi ser det inte minst i dagens mediavärld då någon offentlig person hamnat i trubbel och förs fram mot den offentliga stupstocken och först skändas för att sedan symboliskt avrättas, så var även denna gång sanningen, nyanserna, ja själva viljan att förstå borta. Utan det var som brukligt förenklingar som gällde; denna tröttsamma svart vita retorik…

Samma retorik då man söker starta ett krig, ta ett landområde, trycka ner ett folk.
Det första offer, sa någon, då ett krig startas, det är Sanningen.
Istället härskar nu lögn, hörsägen, glåpord och inte minst de rykten som främjar de egna intressena.

Så hade det nu varit kring Jesus då han dömdes till döden.
Och som vanligt hade flera kommit att tvivla.
Även bland dem som blivit hjälpa, kanske helade.
Var han en lurendrejare trots allt den där Jesus. Eller?

Det är denna påskdagsmorgon för knappt 2000 år sen en kall morgon i Israel, kylan har liksom bitit sig fast, solen dröjer och tiden går sakta men i templet hos maktens män hade det rått en konsensus att det som de nu gjort hade de varit tvungna till, ja nödda och tvungna.
De hade ”tröstat” varandra med en nick och ett litet leende.
Ja herrarna i templet hade inte kommit fram till något annat beslut. Inför varandra hade de citerat Tredje Mosebok kapitel 24 vers 16, där det står:
”Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela menigheten skall stena honom.”

Det blev dock romarnas sätt att avrätta som kom att gälla, medelst korsfästelse, då nu romarna var de enda som kunde fatta beslut om avrättning.

Vi kan denna påskdagsmorgon se framför oss en rubrik på en fladdrande löpsedel: Brottet var blasfemi – Han sa sig vara judarnas konung, Guds son – därför skulle han dö.

Men det har gått ett par dagar nu, sen döden på korset.
Och ja det är en kall morgon, alla sover.
Solen börjar så gå upp och de två kvinnorna sveper kläderna nära kroppen och går stigen uppför berget mot graven, målmedvetna under tystnad. De båda Mariorna och Johanna.

Och de är nu blott några få minuter från den upptäckt som ska vända det mest nattsvarta till det mest glada och lyckliga.

Tanken kommer snart att göra en kullerbytta då de ska inse det oerhörda som hänt.

Även lärjungarna kommer repa mod och börja förbereda sig för den helige ande för att sen i pingsten gå ut i hela världen fyllda av trossvisshet.

Men det är en process.
Kvinnornas glädje möts först av ifrågasättanden och fördömande av lärjungarna.

Han behövde visa sig för dem först, innan de kunde tro.
Och Tomas var tvungen att känna på spikhålen i Mästarens händer för att till sist böja sitt huvud i ömsom glädje ömsom tårfylld förvirring:

Öppna ditt hjärta och ta emot den nåd och den kärlek som sträcks mot dig. Vi är ett alla. Vi hör ihop. Lägg undan skillnaderna se likheterna, se händerna som sträcks mot dig ända från skapelsen epicentrum, från Gud, ja du är kallad, du är en del i allt detta – våga tro det.

Även vi är i denna tid likt Tomas.
Vi hör talas om någon. Kanske får höra det direkt av någon.
Att denne nu haft den djupaste Gudsupplevelsen.
Och vi kanske ler och tänker att ja ja nu överdriver han nog en smula ändå, trots allt.
Tills vi själva vidrörs där i hjärtat av Guds helige ande och i en bråkdels sekund inser storheten i att få vara till och vara älskad av Gud. Och vi kanske nu dristar oss att förväntansfull berätta för en vän om insikten, upplevelsen. Risken är nu stor att även vi får höra att: ”Ja ja nu överdriver du nog.”

För vi lever i en tid då den skeptiska hållningen gjorts nästan till en religion.
Samtidigt som vi, mänskligheten, fortfarande bara anar vad 80 % av vår egen hjärna har för funktion och potential och samtidigt som vi är i en situation då vi inser att vår egna galax, där Jorden är en liten planet i utkanten av Vintergatan, är en galax bland oräkneliga andra galaxer – ja nästan likt ett sandkorn bland andra på en strand.

Men vi ska ändå nynna denna tvärsäkerhetens melodi.
Raka i rygg och nacke, politiskt korrekta: ”Full fart framåt!”

Trots att hela mänskligheten är likt ett expresståg på väg in i det där berget där, just här borta, allt närmre.

Det enda som kan göra att någon – och ”någon” är i det här fallet ”vi” – men bara när tillräckligt många av oss delar samma tanke och övertygelse: Det enda som kan göra att någon drar i nödbromsen och vi undviker berget där just bak kröken, är som jag ser det, att vi tar denna vår förundran för det oändliga men samtidigt så välordnade – nämligen Gud – på allvar. Öppnar oss för den ödmjukhet och glädje som följer att inse att här är vi en del – Du och jag – en del i Gud som Gud räknar med, vill ha med att göra och det så mycket att han till slut sände oss sin egen son – mannen från Nazareth. Jesus Kristus.
Han som valde att stanna hos oss.
Han hade kunnat välja ett annat öde, ingen tvingade honom in i Jerusalem, till det händelseförlopp han klarsynt gick in i men han gör det för vår skull.
För att vi ska kunna förundras.
För att vi skulle få möjlighet att tvätta av oss vårt hämmande bagage och gå in i framtiden, vapenlösa. Fria. I dopet renade – öppnade i den heliga anden – den kraft som upprättar och som åter upprättar och där vi trevande kan söka varandras händer och nakna ansikte.

Apr 18

söka vår identitet i de Jesu medlidsamma ögon som riktas mot oss

Jesus på korset och de två rövarna jämte honom. Den ene rövaren hånar Jesus och den andre ber Jesus om nåd.

Jesus ser på rövaren som ber om räddning och han säger att redan idag ska du vara med mig i Himmelriket.

Om vi stannar till i denna händelse för en liten stund – vad visar Jesus, jo att det aldrig är för sent att be om frälsning, om nåd.

Liknelsen om arbetarna i vingården som Jesus berättar om i Matteus kapitel 20 har samma budskap. Även den som arbetat bara en knapp timme fick samma lön som de som arbetat en hel dag. Det viktiga är steget, ansatsen, viljan att sälla sig till Guds rike – då träder vi in. Och vi blir lika de som varit där lång tid.

Detta perspektiv är vikigt att föra med sig. Det är också en signal att vi bör akta oss för inbördes hierarkier i kyrkan, det är inte för inte Jesus avslutar liknelsen om vingårdsarbetaren med orden: ”Då skall de sista bli först och första bli sist”.

Med öppna ögon går Jesus mot döden. Och behåller sin kärlek och sin empati och sin närhet hela vägen.

Han sviker oss inte in i döden och i döden så kommer han att betvinga ett mörker så att vi – mänskligheten – nu och för alltid har denna möjlighet, att likt rövaren säga ”Gud rädda mig” och med ens kommer det ljusa – ”skimret” – Guds beskyddande hand. ”Ja jag beskyddar dig.”

Vad är det som hindrar så många av oss att komma vår frälsare till mötes?
Varför hånas och skändas han fortfarande, Jesus, på så många sätt?

Om detta kan vi fundera och svaren är många men hotfullt är tydligen erbjudandet han kommer med. Erbjudandet han står fast vid. Med öppna händer. Varesig han hyllas som en konung eller skändas som en tjuv och mördare.

Vad sänder detta beteende – detta val av mänskligt beteende – för signal till oss som vill gå i Jesus fotspår. Och vad har vi att lära av fot-tvagningen under skärtorsdagen? Vad vill Jesus lära oss? Jo att vi är varandras jämlikar. Vi är varandras bröder och systrar. Oavsett hälsostatus, ålder, ekonomi, hudfärg, ras och andra tillhörigheter så är vi en enda mänsklighet, skapade till Guds avbild. Och i den hållningen ska vi leva – i den öppenheten – nyfikenheten och glädjen.

Det som sker är planlagt och profeterat.
I läsningen av Jesaja kap. 53 kan vi se att denna väg framåt – kärlekens väg – är planerad sen begynnelsen.

Och i vårt korta perspektiv här på Jorden, mänsklighetens – vars och ens sekundperspektiv – så kan vi förstås ifrågasätta Guds plan men allt ska sluta med det onda motas bort och det goda lyfts upp, blir den livsprincip som genomsyrar allt. Vi måste söka att ha detta för ögonen, leva efter och i det löftet. Hur mörkt det än är runt oss.

Här är Jesus vår förebild och vårt exempel, mitt i ondskans öga, i den totala utsattheten, den djupaste förnedringen tar han symboliskt sin arm om den rövare som ångrar sig, som vill veta av Gud och säger att Du, du är räddad, redan idag ska vi vara i Himmelriket.

Himmelriket som är både bortom och här och nu.

Dimensionen som genomsyrar kosmos och ska omsluta hela Jorden – den dag Gud bestämt.

Då Ordet kommer åter – som en blixt från öster till väster och hela skapelsen böjer sina huvuden.

Allt det här vet Jesus.
Liksom att det skeende som äger rum på långfredagen är en del i denna återställelse – mörkret övervinns en gång för alla – alla som anropar ljuset blir räddade av ljuset, mörkret har ingen makt, är en chimär, en skugga, en illusion.

Därför är påskens budskap att vi ska skaka av oss mörkrets illusioner och söka vår identitet i de Jesu medlidsamma ögon som riktas mot oss – och söker upprätta oss, vara oss när. Överallt, alltid.

I såväl ljusa som mörka dagar.