När förstod han?

När under sin levnad förstod Jesus att detta låg i hans livsväg –
en grym och tidig död. Hur gammal var han? Anade han något när han lekte med sina bröder i apelsinlunden utanför Nasaret, när han satt på taket med Josef och lärde sig hantera hammare och spik?
Visste Maria något eller fick hon bara veta att hon skulle frambära en högst extraordinär son? Förstod Jesus månne i öknen att den yttersta konsekvensen av hans ”Nej!” till Satan var att han skulle tvingas ut på yttersta grenen; att valet, kärleksvalet, nästanvalet skulle föra honom ända dit. Visste han det? Och om han visste det kunde han veta det mer än en aning, att det kunde gå så?
När blev han klar över att detta var hans öde? Utan återvändo.

Eller Petrus som lämnade sin båt, sin firma, sin fru och barn för att följa Jeus, när förstod han att han inte skulle återvända till sitt gamla liv?
Att allt var förändrat från grunden och för alltid?

När Jesus som tolvåring undervisade de skriftlärda i templet och alla häpnade över hans visdom, fanns det någon som visste något då om det som väntade?
Symeon som skådade Herren – visste du Symeon vilket öde som väntade barnet eller var du som alla andra – förhoppningsfull och viss – det måtte
väl ändå alla förstå att denne är Messias?

Men inte.
Jesus hade begått en hädelse, en styggelse, en synd utan motstycke – döden måste han möta – att påstå att man var Guds son, hur vågade han?

I Getsemane undrar Jesus om det är möjligt att denne bägare kunde undslippas, ”men ske inte min vilja fader ske din… ¨
Och den sura bägaren innehöll judaskyssen och kallelsen till Sanhedrin och översteprästen Kaifas som efter en stund ska riva sina kläder – det yttersta viset att visa sitt missnöje.
Och fort skulle det gå för ty vad de väntat på denna stund – ja vissa av dem i alla fall – och som de var uppretade på denne upprorsmakare och äntligen skulle de få tyst på honom – denne uppstudsige obetydlige nasarè….

Jesus behöll sitt lugn. Han visste.
Men hur länge hade du vetat Jesus?
När förstod du att du skulle dö, offras som ett offerlamm för att genom detta åstadkomma en ny början för mänskligheten. För oss. Mig.

Vad tänkte du i dina tysta stunder som ledde fram till händelsen där vid Sanhedrin, det stora rådet som enhälligt nu vill se dig dö?

Vad valde du bort, försakade?

Hur förklarade du till exempel din livsväg för de kvinnor som kom i din väg och där säkert någon ville familj och barn?
Vad sa du till dina vänner, din familj?

Vi vet så litet vad som hände före vistelsen i öknen och vinundret men de åren, visste du då? Så många frågor, så få svar.

Till korset. Nyss en hjälte nu en förlorare.

Alla hånler utom Johannes, Jakob, Mariorna; Sebedeios mor, ja som det hela tecknas i dagens Matteusevangelium.

Altartavlan här i kyrkan har rövarna hängande jämte Jesus –
i Matteusevangeliet framgår det inte att en av dem ber om nåd.
Inte heller i Markusevangeliet men jämväl i Lukasevangeliet.
”Sannerligen redan idag ska du vara med mig i paradiset. ”

Men i Matteus finns inte ens denna ljusglimt utan…
Inget ljus, inget hopp,
bara smälek och ondska.
Hån.

Som du o Jesus kunnat välja bort.
Men inte gör.
För min skull.
För människans skull.

Men när jag kommer åter sa du – ”kommer då människosonen att finna någon tro?”

Och man kan ana att du visste svaret.
Och i västvärlden är tron på Dig i den här tiden idag inte särskilt stor.
Alla försök att underminera dig, baktala dig, smäda dig, skymfa dig har gett frukt. Människor tror inte så värst. Tar ofta avstånd. Är påfallande ointresserade.

Men allt detta visste du också Jesus.
Det är inte för inte du talar om den smala vägen.
Redan från början visste du att få skulle välja dig.

Och du sa:
Den som följer mig måste ta på sig mitt kors.

Är det det som skrämmer, korsets utsatthet, att inte längre vara en del av Världen, att istället urskiljas ur Världen?
Är det det som skrämmer Herre?

Men vad består urskillningen i? Vad består den smala vägen av?
Ja kanske handlar det om ett erkännande. Av min litenhet och av mitt beroende och av min vilja att leva nära dig. Och att så mycket i den mänskliga naturen spontant värjer sig.
Varför?
Varför är vi skapade så, med denna dubbelhet?
Med detta öppna val framför våra händer?

Jag vet inte men det jag vet är att du lovar att den som vill vara nära dig inte längre tillhör den här Världen. Du gör det så tydligt i ditt avskedstal.
Ni tillhör nu mig säger du. Och du säger att Gud givit oss Dig.

Allt detta är så svårt att förstå.
Omfatta med huvudet.
Men handlar i grund och botten om att säga ja.

I avskildhet frågade du lärjungarna något år tidigare, ”Vem säger folket att jag är? ” Och lärjungarna svarade än det ena och det andra. ”Och ni ” sa Jesus, ”vem säger ni att jag är”. Det blir tyst och efter en stund svarade Petrus. ”Messias. Du är Messias”. Varpå Jesus säger att detta har Gud uppenbarat för Dig Petrus. Denna insikt har du fått från Gud.

Och kanske är det så med hjärtats håg och öppenhet för Jesus att det är Gud som öppnar upp oss för den?

Om allt detta vet vi inte så mycket men det kan förklara varför en del av oss spontant vill vara i Jesu närhet medan andra lika spontant vill hålla sig långt bort, ja kanske rentav som nu här på Golgata sälla sig till de som hånar, de som retas, de som pekar finger och hånskrattar.

Var vill jag vara? Vid korsets fot jämte Maria och Johannes eller i den stora till synes trygga hopen, hånandes? Det är valet vi ställs inför varje dag och varje dag måste välja och det är summan av dessa dagliga val som avgör vilken väg vi valde.