Varpå jag stannade och gick ut på Högfeldts brygga…


Det är försommar och lagom till pingsten kom så värmen med besked.
Allt exploderar.
Och igår kom knotten.
De är giftiga såhär i början av säsongen.
Jag har ett svullet bett på var underarm och det är svårt att låta bli att klia.

Maj är en hektisk månad, så mycket som ska hinnas med. Jag har fem barn och det äldsta studerar i Stockholm men de övriga, som är mellan 5-13 år, de spelar alla fotboll.
Vissa helger är det match på tre ställen samtidigt; Vitsand, Östmark, Munkfors.
Och nästa helg är det Boregalan och kyrkans barnkör har läger och allt annat som finns och ska hinnas med.

Det gäller att förstå att det är ett privilegium att få finnas med i det här flödet.
Många som har den här perioden bakom sig, barnen är stora och allt har lugnat ned sig brukar säga att tänk, det var ju det som var livet när det var som bäst.
Och så är det förstås.
Men ibland får det gå på volley.
Och än sen?

Det är så intressant att bo i glesbygd.
Människor här – ja på allvar – är så oerhört mycket mer driftiga än i en storstad.
I lilla Östmark, ja hur många föreningar finns det inte och hur mycket får inte folk ur sina händer? Ja det är imponerande! Och ändå bor vi blott 1000 själar här.

När vi bodde i Bagarmossen, en söderförort i Stockholm, så bodde där 11 300 invånare. Det är nästan lika många som i hela Torsby kommun. Och inte lyckades vi med ens en bråkdel av vad vi på glesbygden nu ror i land, ja ofta som i ett nafs.
Ta bara en sådan sak som midsommarfirande.
Det var sällan vi fick ihop något sådant i Bagarmossen medan det i Torsby kommun säkert finns – samtidigt – kanske ett 15 tal midsommarfiranden med musiker, dans och folkdansdräkter dit allmänheten är välkommen.
Hur kommer det här sig, vad är förklaringen?

Ja personkännedomen är förstås en komponent – att folk som bor i glesbygden har sina rötter här och kan blicka bakåt och ut översläkt och vänner – i generationer.
Men det är inte hela förklaringen. Det måste finns något mer, något annat tänker jag. Något som handlar om kynne och insida. Låt oss grunna lite på det.
För jag tror faktiskt att det också kan ha något att göra med Gud…

Jag kom med min familj till Östmark för sex år sen. De senaste gångerna vi varit i Bagarmossen och Stockholm och hälsat på, som i april nu i år, så slog det mig att nästan överallt sitter och går människor stirrandes in i sin s.k. smart phone. Och den stora flugan är för tillfället Wordfeud; ett slags alfapet för moderna mobiltelefoner. Och är det inte Wordfreud så är det Facebok eller webben i största allmänhet som folk går och stirrar in i. Och inte för att tunnelbanan och bussarna var så värst fantastiska sociala arenor förr men nu är de galet asociala.

Och så är det faktiskt inte här i Östmark. Här vinkar vi och pratar med varann och går på Memphis café och tar en glass och står och hänger vid Åsbyvallen för att inte tala om vår vackra spånkyrka från 1765 som…

Som jag minns det fanns det en fotbollsklubb i Bagarmossen.
Hur många finns det i Torsby kommun?
Och det fanns en kyrka, Bagarmossens kyrka. Och det på 11 300 boende som finns i Bagarmossen. Hur många kyrkor har vi inte i Torsby kommun, ja räknar vi med alla missionshus så är vi nog uppe i ett trettiotal. Och hur många jaktlag och snöskoterföreningar och fri-idrottsföreningar och skid- och skidskytteföreningar, motorföreningar med mera – ja listan blir enorm.

Det är så lätt att bortse från den här rikedomen och stirra sig blind på allt som inte fungerar. Att fokusera på allt som borde bli bättre. Det är i och för sig bra men samtidigt måste vi komma ihåg att vi är ett strävsamt och glatt folk här uppe i nordliga Värmland – som dessutom får ut väldigt mycket av varje skattekrona – och vi måste unna oss att ge oss rättvisa. Ibland måste man faktiskt få sträcka på sig. Och det ska vi – tycker jag! För vi lyckas få väldigt mycket ur våra händer. Och det är bra gjort!
Även om här inte är ett Shangri-La men hallå, var är det det?
Var? Ingenstans!

Det är tacksamt att vara präst i dessa trakter. Varför? Jo här finns ofta en öppenhet för det andliga som inte är självklar överallt. Ja det kanske man inte tänker på men det är min erfarenhet att en majoritet av befolkningen i norra Värmland har en slags tro, en tro på något större, något mer. Även om nu denna tro ofta är vag i konturerna och ibland kanske saknar den längtan som gör att tron blir livsviktig (ja det är så mycket annat som drar). Men det är i alla fall en situation att utgå ifrån. Att jobba på. Ett arbetsfält för en präst gott som något.

Tänk dig nu att som präst istället tjänstgöra bland människor som är fängslade av sina rationella huvuden. Och som därtill är sinnligen begravda i sina smartphones. Det är nog inte alltid så kul. 1 +1 blir nu alltid 2 och där finns inget kanske, nej inte alls; ingen glipa i väven.

Ibland tänker jag att den öppenhet för något större som människor hyser här uppe i norra Värmland intimt hänger samman med naturen. Att här är så vackert.

Härom morgonen då jag var på väg till Torsby var jag bara tvungen att stanna bilen. Jag hade inte tid men jag måste. Så jag parkerade nedanför Högfeldts och gick ner på deras brygga och där låg så Kläggen spegelblank och över sjön kom en flock tranor flygande. En sådan vy; detta ljus och dofter – ja sådant gör förstås något med oss människor. Griper tag, liksom helar en och är naturligtvis något helt livsnödvändigt.
Som det är långt ifrån alla förunnat att få uppleva…

Vi måste ha det i åtanke när den urbaniserande storfinansen mumlar att det vore bäst om alla bodde i kuber i städer och ägnade hela sin tid åt att konsumera. Att det är det här som är livet och att vi ska vara stolta som bor här och att vi måste värna det vi har gemensamt; i det stora som i det lilla. Och det värnandet gör vi på olika vis. Ett är att vara solidarisk med de strukturer och institutioner vi har gemensamt. Ja vi har ett gemensamt intresse att värna och behålla dem. Vår kommun, vårt landsting, vår kyrka.

Varpå jag som företrädare för den sistnämnda vill hälsa dig varmt välkommen till Din kyrka i sommar. I bön, sång och gemenskap kring det predikade ordet. Och om det är Östmarks kyrka vi nu pratar om så ha det i bakhuvudet att du sällar dig till en skara som funnits där sedan – ja just det – 1765.

(Denna krönika/betraktelse är publicerad i Memphis magazine, nr 4 – en annonsfinaniserad tidning som ges ut i gränslandet Värmland-Norge.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.