Nu är det sommar och nu är det sol. Och varje vinter tvivlar jag på detta faktum, att den åter ska stå i blom, är det möjligt? Alldeles särskilt de där dagarna då minusgraderna ligger runt de trettio. Men så vips är vi här. Svalorna från Afrika har kommit, Sädesärlorna och Tranorna. För att nu nämna några.
När jag skriver dessa rader är jag i de skälvande dagarna innan midsommar och är sedan tre dagar på en kursgård utanför Munkfors med en liten grupp konfirmander. Idag har vi pratat om Den helige anden. Aposteln Paulus som skriver om den helige andens frukter. Att tron vill gripa tag i oss, stöpa om, stuva om. Göra nytt. Återupprätta. Styrka, stärka.
Många i vårt land har svårt att formulera vad man är bra på men tycks ha desto lättare att hitta fel hos sig själv. När ska det här fenomenet vända? Ge en grupp – vuxna som ungdomar – i uppdrag att lista vad de är bra på och det är dåliga på – ”dåliglappen” blir full snabbt och ”bralappen”, där står det knappt något. Det här stämmer ju förstås inte alls med den objektiva verkligheten och tar man väl tid på sig och kanske också hjälp av en utomstående så fylls oftast ”bralappen” på.
Men fenomenet är välkänt bland alla som ställt frågan. Att det är lättare att rabbla dåligt än bra. Och är kanske också en väckarklocka att vi bör bli bättre på att uppmärksamma varandra – vad vi är bra på!
Jag ska snart gå ut i semester.
Den här sommaren har jag tagit ut några extra veckors ledighet. Det är en del jag ska försöka hinna med under de här veckorna, sådant som legat i träda. Dels ska jag försöka få tid att göra klart några sånger jag skrivit, dels ska jag försöka putsa klart en diktsamling. Att skriva sånger och dikter är viktigt för mig; i det arbetet finner jag nyanser och perspektiv som annars kan vara svårt att formulera. Vi får se hur det kommer gå. Vad jag hinner med. För en sommar är ju ofta också så kort. Dagarna går fortare än man tror.
En semester och en ledighet innebär också ofta att saker och ting kan komma ikapp, sådant som inte alltid är angenämt. Men ofta oändligt viktigt även om nu det viktiga inte sällan är paketerat i rastlöshet, irritation och olust. Då är det viktigt att stanna upp en stund.
Då är det ofta en aspekt, i sig själv eller i en viktig relation man har, som på något sätt försummats och nu måste tas på större allvar. Vår tids enträgenhet och iver att stressa undan ”det knepiga” och istället hysteriskt renovera kök och badrum eller rusa på i största allmänhet är faktiskt något att se upp med. Det gör bara det hela värre. Du kanske kan hålla det ”komplicerade” undan ett tag till men snart kommer det hela åter och nu med besked, ja kanske likt ett åskväder; kris och smärta. Lyssnar du inte då kan det ouppklarade komma till dig i form av sjukdom. När det i förstone bara handlade om att du glömt en viktig aspekt hos dig själv eller försummat något viktigt i en nära relation.
Mitt behov att skriva de där sångerna och de där dikterna är en sådan aspekt att förtränger jag det behovet tillräckligt länge, hastar från det, har inte tid så blir jag så fylld av längtan att jag till slut blir en smula putt. Det är samma som de som är inne i ett fiskande, golfande, löpande, körsjungande, målande – behov som blivit livsviktiga för en – man måste liksom få göra det. Annars blir man halv. Något saknas. Och själens behov är viktiga, måste få vara med. Likadant är det med kroppen. Åh vad skönt det skulle vara att bli av med några kilon nu i sommar tänker jag då. Och förbättra konditionen. Också det är ett viktigt mål.
Sen finns det något som är ännu viktigare – än själen och kroppen – och det är anden, att försöka ta tillfällen i akt och utröna hur ens förhållande är till evigheten, till Gud. För ett jordeliv är kort men evigheten är evig och hur ska jag ha det med min skapare, som kallar mig och dig vid våra egna namn? Lyssna eller vända dövörat till?
En dikt jag skrivit handlar lite om det:
Öppna alla fönster!
Bryt upp alla golv!
Bär ut alla lik!
Öppna upp för den levande tron !
Effata!
Och en annan dikt behandlar det dilemma jag som präst ofta möter – hur jag på bästa sätten ska förmedla detta med Jesus:
Kristus, hur ska jag kunna förklara att du finns i alla leenden,
i alla möten som sker?
Hur ska jag kunna berätta att du finns vid de sörjande,
den som tappat och aldrig får?
Kristus, hur ska jag kunna berätta om din värme,
din klarhet, din stora kärlek och hur ska jag kunna berätta att
Du finns i det dova, i skuggan, i ljuset, alltid nära, alltid här?
Att ordna med ord och skriva dikt och sång, ja är nog lite som att sitta och tälja trädgubbar. Man täljer grovt, sen allt finare. Inte sällan får man kassera hela stycket. På en lyckad dikt går det kanske tjugo som hamnar i papperskorgen. Och om en dikt ska bli lyckad är det lite som när man gör en svår maträtt – många moment och så måste saker och ting ligga till sig.
Den lilla samling jag nu ska färdigställa har jag arbetat med i drygt tio år.
Stolligt tänker nog en och annan men det är viktigt att ha dessa vattenhål i tillvaron.
ICA- Lasse i Årjäng, ja han är likt jag deltidsbrandman och vi blev vänner på brandmannaskolan i Karlstad, han sitter i sitt pannrum hela vintrarna och gör flugor. Lite guldtråd där, lite silver där, lite mörkt och lite ljust – sen hugger rödingen. Ett liknande finlir som att skriva dikter, föreställer jag mig.
Människor som saknar sådana här intressen som tar tag i en på djupet går miste om en viktig dimension i tillvaron. För det är underbart att bli uppslukad, av detaljer, för att försöka fånga något stort varesig det nu är en röding eller självaste kosmos. Och häri ligger ofta det underbara att få förundras, att glädjas, att erfara en större verklighet än den man kan ta på; en som det heter ”transcendens”. Och då närmar vi oss den dimension som jag idag försökt tala om med ungdomarna här på Ransbergs herrgård utanför Munkfors – Den helige anden. Den aspekt av Gud som verkar lite som en hemlig agent och som tar sig in där dörren var låst, hittar fram till det som var gömt, får i dager det som var fördolt och visar på det enkla i det som verkade så svårt. Helt förutsättningslöst och milt. Det är den helige andens natur. Att vilja väcka oss – och visa oss vägen hem. Till Gud. Så pass på. När som helst kan han/hon knacka på din dörr. Inte minst när du är ledig och stressat av.
(Denna betraktelse är publicerad i Memphis magazine nr 5)