Döden är livsviktig!


Det är svårt att överblicka tider som flytt. På ett sätt var kanske döden mer självklar förr då människor mer ofta dog i hemmen men betyder det att vi var bättre på att hantera döden förr?

Jag tror inte det.
Utan då som idag är det nog lika svårt: Lättare då döden är mer given, följer på ett långt liv, svårare då den kommer som en tjuv om natten, rövar, tar bort någon alldeles för tidigt.

”Talita Kum” sa Jesus till flickan som var död och flickan vaknade och steg upp ur sin bädd.
”Äsch myter” säger någon. ”Kanske” säger en annan. ”Ja varför inte” en tredje.

Men det var Jesus det.
Och vi andra kan inte väcka döda till liv.
Vi står stilla inför den som lämnat oss och ett nytt kapitel har börjat i boken, livets bok. Ingenting är längre som förut, i alla fall om det är en nära som gått bort. Ingenting är som förut. Allt måste få en annorlunda fortsättning. Livet läker inte alla sår men det går att lära sig leva med förlusten. Hur då svarar den som sörjer förtvivlat? Och svaret är att vi är skapta för att klara det. Men inte utan att det märks, inte utan spår, utan med spår, med smärta, saknad och övergivenhet.

Den vi mist har ett eget rum. I oss. Våra hjärtan har förmak, vänster och höger, kammare, vänster och höger. Och den som stått oss nära har likt hjärtat ett eget rum i oss. För alltid.

Får jag gå vidare?
Om jag mist en nära och kär, träffa en annan?
Ja det är klart, den du haft kär har ett eget rum i dig men du måste leva här och nu. Och vi är nog inte skapta att vara ensamma vi människor, vi är skapta till gemenskap och att vara nära varann.

Rätten till sin sorg.
Ibland måste man hävda rätten till sin sorg.
Och det är bara du själv som vet vad som är rätt för dig.

En källa, då den är tömd, fylls på, på olika vis. Ibland måste tillflödena rensas, källan göras om men i regel är det vara att vänta, bida sin tid så har naturen gjort sitt, källan fylls på.
På samma sätt är det med oss människor, i regel räcker det med att låta tiden ha sin gång, ge sig sömn, mat och utevistelse, umgänge så rinner vattnet och livskrafterna åter. Och det måste få ta sin tid. Och den tiden ser olika ut. Efter begravningen inträder sorgearbetet på allvar. Vi som inte är i sorgens närmsta krets måste då komma ihåg att fråga, intressera oss, beröra genom att fråga, benämna den som gått bort.
Men jag vill ju inte riva upp något säger nu någon.
Men det är redan upprivet.
Såret blöder och om vi inte pratar om det, benämner det, låter smärtan få vara smärta så blir läkningsprocessen bara fördröjd och än mer komplicerad.

Därför är en helg som denna så viktig. Ljusen på begravningsplatsen, möjligheten till stillhet, få vara nära ihop. Bära en erfarenhet tillsammans. För det är svårt att mista en vän, vi just sjöng i psalmen av Gullan Bornemark.

Annika Borg, präst och författare skrev:

Du är A och O,
början och slutet.
Du omsluter mitt liv,
min början och mitt slut.
I det famntaget,
som sträcker sig genom tid och rum,
vilar nu dem jag förlorat och sörjer.
Hjälp mig att vila i den tanken.

Många som mist en nära får ofta en förvissning om att den som gått bort har det bra. Det kan vara en eller flera drömmar som är så starka att de lämnar en förvissning om att nej, det här var inte bara en dröm, det här var någonting mer.
Dessa förvissningar kan se olika ut men ger – om man har nåden att få erfara dem – en känsla av att den som gått bort har det bra; ”oroa er inte, jag har det bra”

Jesus löfte av att vi – var och en av oss – är helt unika i Guds skapelse gäller genom döden.

Våra hårstrån är räknade här som där.

Vidare lär Jesus oss att de liv vi lever här på Jorden här och nu – har en direkt korrespondens med vår fortsättning.
Allt hänger ihop.

Och de värden Jesus lär ut är värden vi alla hört; vi måste försöka att älska varandra, och om det är svårt just nu – ja åtminstone fördra varann.

Allt det ni gör för de minsta bland er det gör ni för mig – lär er att älska sanningen för inget mindre än sanningen – sanningen om er själva, era vänner och er samtid – gör er fria.
Var kloka som ormar men fredliga som duvor. Vaka och bed och var på din vakt. Sörj och du ska bli tröstad, var barmhärtig och du ska möta barmhärtighet

Ja så lär oss Jesus.
Jesus – en del av Gud.
Som inget ont, död eller förgängelse rår på.
Det är till honom vi har möjlighet att ty oss.
En sån underbar famn. Här och nu. Idag och imorgon.

Att nu kunna samlas såhär, som ikväll.
Och att med hjälp av ljus, musik, psalmsång och bön tillsammans sträva efter att hålla sorgens källa öppen hjälper oss i det svåra att vara människa. För i sorgen, i det mellanmänskliga mötet, kan vi gång på gång konstatera att det finns mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Ja i vardagen har vi så lätt att fokusera på det som är den andres brist men i sorgens och sorgearbetets starka krafter faller i regel sådana försvarshållningar itu.
Jag är naken.
Du är naken.
Och vi har bara varann, inget kan skyla vår förtvivlan.

Ja det blir på något vis uppenbarat att bortom alla skillnader så är vi en enda mänsklighet med ett enda uppdrag och mål;
att i namn av denna mänsklighet bevara och förvalta den medmänsklighet och kärlek, som getts oss, som en spirande möjlighet, av Gud, vår fader.

Så Herre Gud,
hjälp oss att se varandra i ljuset av ditt ljus, i skenet av din kärlek. Hjälp oss att närma oss varann på det äkta och otvungna vis du lärde oss i och genom Jesus Kristus. Amen.

En kommentar

Else-Britt Kjellqvist säger
5 november 2012 – 06:31

Johan,

...sträva efter att hålla sorgens källa öppen... skriver du. Livsviktiga ord i en tid som gör allt för att täppa till och hindra livets flöden. Din betraktelse är så rik och mångfacetterad - ord att återvända till.

Hälsningar,
E-B

Johan Bonander svarar
25 december 2024 – 08:12

Tack! Johan

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.