Och där står du och kan ingenting annat…


Zander säger att vi människor är fast i tiden. Att vi tänker linjärt. Och han och hans vän hästen undrar vad som jagar oss. Varför vi flyr. När vi bara är fast i tiden. Att vi rusar framåt med ögonen riktade bakåt och inte förmår stanna där vi är.

Zander är en katt och huvudperson i Emilie Cajsdotters bok Zander och tiden.

Och jag tänker att kanske är det en underbar beskrivning av evigheten att då och nu och sen finns på en och samma gång, att tiden är en illusion. ”Boken” är så att säga redan skriven. Gud håller den i sin hand. Och han om någon vet att slutet är gott. Medan vi som irrar omkring i just det här ytterst dramatiska kapitlet i – tror jag – mot slutet av boken har allt svårare att förstå att vi är en del i en bok. En bok som är är skriven och som slutar gott av den enkla anledningen att författaren – allsmäktig Gud fader själv – så bestämt.

Då kan man ju, med det perspektivet bläddra bakåt och plötsligt se en gosse som räddas ur vassen, där han ligger i en korg tätat med beck och tjära.
I Egypten för många år.. sidor sen.

Faraos dotter anar att det är en hebré och ber att mamman letas upp. Man finner henne och hon får i uppdrag att i smyg ge nära omvårdnad, att amma gossen. Sen när pojken blivit lite äldre lämnas till Faraos dotter, som adopterar honom och döper honom till Mose.
Vart mamma tar vägen är oklart. Hur lättad måste hon inte blivit när hon förstod att barnet räddats? Hur svårt måste det inte ha varit att ta farväl då barnet sen adopterades bort?

Anade modern att Gud hade en plan med sonen?
Att Mose skulle befria det judiska folket från den egyptiska fångenskapen, leda dem den långa vägen, i tid – nej förlåt sidor – räknat, till Kanaan, och att detta land, Israel, skulle bli det utkorade folkets hemvist?

Idag är det populärt att prata illa om Israel.
De är ju så dumma, judarna, mot palestinierna.
Nyhetsrapporteringen i vårt land har en tendens att teckna bilden av judarna som konfliktsökare – palestinierna som offer. Jag tror inte att det är så enkelt, har aldrig varit.

Varför väljer Gud ut det judiska folket – är det något särskilt med dem?
Jag kan personligen inte känna annat än en stor respekt för den kreativitet och begåvning många judar äger. Men i princip är de nog som folk är mest men det råkar bara vara så att Gud använder sig av, ja nyttjar det judiska folket för sin frälsningsplan. Och det måste ju rimligen stå Gud fritt, eller hur? Det är ju Gud som är författaren.

Då kan vi, om vi ser på skapelsen som en bok, färdigskriven sen länge, konstatera att parallellt detta skeende vid Nilens strand finns nedtecknat situationen vid Jesu födelse och dop och ytterligare några sidor fram situationen här i Sverige 2013, allt nedtecknat sen länge.
Och vi har som tillfälliga aktörer i boken som kanske främsta uppgift att öppna oss för mysteriet och kapitulera inför Guds allmakt och kraft.

Här står jag och kan inget annat.
Ja här står jag Herre och kan inget annat.

När Johannes döparen levde sitt asketiska liv och började sin bana som döpande profet vid Jordans strand, inte var det för att han fann det livet så särskilt enkelt eller bekvämt?

Nej här står jag Gud och kan inget annat.

Och hur invigd han var i mysteriet kring Jesus det vet vi inte men ett vi vet och det är att han i sitt inre erfor att den helige ande sänkte sig över Jesus, likt en duva, och hur han hörde, som en röst i sig: ”Detta är min enfödde son, min utvalde”.

Jag kan se framför mig att just i den här stunden så nickar Jesus till Johannes och båda vet att här står vi och..

kan ingenting annat!

Johannes fylld av stundens helighet döper och säger tyst att: ”Jag döper med vatten men du – du kommer att döpa med eld.”

I uppenbarelseboken finns en bild av profetens kall:
Att stå där och inte kunna något annat.

Och den bilden är:
”Det smakar som honung i din mun men bränner som eld i din mage”.

Det är nämligen tudelat att vara nära, börja förstå, börja öppna sig för allsmäktig Gud. Du blir berusad och berörd av visioner och närhet men när du ska föra ut dessa bilder i Världen möter du på så mycket motstånd så att det som nyss smakade honung i din mun nu bränner likt en eld i din mage.

Men där står du och kan ingenting annat.

Vem vill jag bli?

Vem vill jag vara om vi vänder ett blad i boken och landar i Röjdåfors 1943, en mycket kall vinterdag som denna. Spänningen är olidlig. Tyskarna har sen invasionen i Norge 1941 haft siktet inställt på Sverige. Rykten går om en nära förestående invasion även av Sverige, ja inom ett par veckor. Du bor vid gränsen, i Röjdåfors. Och i Grue, ja Kirkenaer strax innanför gränsen har ett polisbefäl sen länge lierat sig med nazisterna och till gränsen kommer den ena familjen efter den andra denne angett som motståndare till nazismen.
Öppnar du nu din dörr?
Ger du dom mat?
En sängplats?
Finns du där?
Står du där med öppna händer.. för att du kan inget annat?

Jesus kommer att lära oss, några kapitel i evighetens bok från där han döps, ja han kommer att lära oss att vi måste närma oss en omedelbarhet i vår kärlek – vi måste våga bli bergtagna, ianspråktagna, bli en kärlekens käril redo att brukas och till och med förbrukas i kampen för det goda.
I kampen för kärleken som ska stånga sig igenom asfalten, den hårt svedda, bespottande och hatiska asfalten. Vi ska vara som en trotsig solros, vi ska ta oss igenom!
För.. vi kan ingenting annat.

Ja lite som det judiska folket där i Egypten när de gör sig redo att gå.
Faraos asfalt har till slut krackelerat, gått sönder och de tar tillfället i akt.

Eller som under Jesu tid, fariséernas förståndighet, lagbundenhet och självgodhet – minst lika bastant som den motsvarigheten till, ja samma slags självgodhet vi kan finna i vår kyrka här och var idag.
Men Jesus bryter igenom som en solros.
”Ja du döper med eld” viskar Johannes: ”jag döper med vatten men du, du döper med eld, med den helige ande.”

Vill jag gå i eldens tecken?
Vill jag ta risken att det bränner till i mitt liv för att jag gör det jag gör för att….
för att jag kan inget annat?

Vill jag riskera att öppna mig så för Gud så att det inte finns någon återvändo?

Här står jag och kan inget annat.
Här är jag och jag är din och kommer alltid att vara det – bruka mig och gör mig till ditt redskap, för här står jag och kan inget annat.

När vi erfar en längtan efter Gud. När vi anar en rörelse, skymtar något, hör vårt namn viskas svagt så är det Gud som längtar efter oss. Vår längtan är en spegel av Guds längtan efter oss. Vi har bara glömt av den underbara kärlek som ropar våra namn genom hela universum. Ja vi tycks inte längre räkna med denna urkraft som författaren och boktryckaren, som skrivit vartenda ord i den bok som sedan länge är färdigskriven, är fokuserad på oss. Och vi erbjuds just nu – på den sida där vi är den trettonde januari 2013 – en möjlighet att bli ett par händer och fötter, ögon och öron – och en mun – till dem som blivit bestulna, sönderhackade, lagts i is och trampats till oigenkännlighet där under asfalten. Där solrosfröet i hjärtat ifråga inte mäktat med det mödosamma att slå hål på isen, slå hål på asfalten.
”Gå ut!” säger nu Gud.
”Gå ut i Världen och var mina händer och fötter, ögon och öron och mun – hjälp din medmänniska, hugg upp och värm med dina händer, ditt bröst, din kropp åh rädda din nästa som så fryst till is.”

Ja hör – genom natten, dagen, dygnets alla timmar, över hav och land studsande mot sol och måne, sjuastjärnorna och Orions bälte – uppmaningen:

Var en medmänniska för att du inte kan något annat!
Var en levande käril av Guds nåd för att du inte kan något annat!
Var ett levande exempel på den eld Jesus kom och döpte oss med, Jorden med, och bär den som man bär en fackla högt på ett berg.
Stå fast i mörkret,
var trotsig,
ja ge dig inte,
och säg ingenting annat än:

Jag vill,
jag kan,
jag är Jesus Kristi lärjunge vad ni än säger och vad ni än gör och vilka visor ni än kommer dragande med.

För här står jag,
likt Jesus stod här och jag gör det för att jag
kan inget annat –
för att jag vill inget annat.

Åh Herre ge oss kraft att hantera den sörja av olust, trötthet och empatibrist som väller fram över västvärldens gator som lera.

Hjälp oss att inse att nu är ett ögonblick i en bok som är skriven och att den boken slutar bra då nu du i din allmakt författat verket just så.

Allsmäktige Gud.

Amen.

2 kommentarer

Else-Britt Kjellqvist säger
14 januari 2013 – 06:43

Johan,

Hej och tack! Så här är det för mig:

Jag använder min fria vilja, som jag fått av Gud, till att be Gud - ske din vilja!
Av fri vilja överlåter jag min vilja för att bli ett Guds redskap.

Else-Britt

Elisabeth Nordin säger
14 januari 2013 – 09:14

Gött att läsa dina ord Johan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.