Vårt stund på Jorden


När jag skriver det här raderna sitter jag i Uppsala i ett litet rum på Diakonistiftelsen Samariterhemmet. Här har diakoner – som är kyrkans socialarbetare – sedan 1882 hjälpt utsatta människor i Uppsala med omnejd.

Jag bor just nu på stiftelsens gästhem. Det är andra natten jag sover här och kung Bore har sannerligen kommit med besked. Vinden ylar mellan husen och idag utlovas 30 centimeter nysnö. Polisen vädjar om att ingen ska ut på vägarna i onödan.

Jag är i Uppsala då min mor opererats på Akademiska sjukhuset. Allt verkar såhär långt ha gått bra. Men det har varit en stor operation. Min mamma är njursjuk och fick en njure transplanterad samma vecka jag och min Eva (som är diakon) gifte oss 1998. De ursprungliga njurarna lämnade de kvar i magen – en transplantation anses vara ett nog så stort ingrepp – och dessa tryckte nu ihop stora hålvenen i magen. Och detta med resultatet att mamma fick symptom på allvarlig hjärtsvikt trots att hjärta och lungor såg bra ut i alla undersökningar.

Professor Tufveson här på Akademiska sjukhuset berättade igår att mamma var den tredje kända patienten som nu opererats på grund av detta tillstånd. Tufveson sa vidare, eller Tuvan som mamma kallar honom, att det saknas dokumentation och riktlinjer kring det hela. Därför var det ingen annan läkare som begrep sambandet förrän Tuvan kom till Värmland som konsult. Likt en ängel.

Så den lättnad och glädje jag känner här på Samariterhemmet i Uppsala i arla morgonstund den 5 december 2012 är stor!

Samtidigt går mina tankar till de anhöriga jag kom i kontakt med igår på Thoraxintensiven, där min mor var under gårdagen. Vi hade tur och fick efter några timmar åka upp på avdelningen men i rummen bredvid fanns de som kämpade mellan liv och död och gjort det i dagar, ibland veckor. I anhörigrummet bytte vi berättelser. Då jag visste att mammas operation var såväl stor som komplicerad fanns där några timmar då jag var bland dem som just då levde i hoppet, beredd på det värsta.

Många tar som intäkt att Gud inte finns på basis av lidande, sjukdom och död. Att en tro på en allsmäktig god Gud inte på något vis går att kombinera med ett universum, likt vårt, där död och lidande är en så stor del. Går det att tro på en allsmäktig god Gud och samtidigt konstatera allt detta lidande? Med ett fint ord kallas frågan för Teodiceproblemet. Och det är ett ”problem” som funnits lika länge som människan och där ingen av oss lyckats ge ett svar som varit tillfredställande för alla.

Mitt svar på frågan är att vi som mänsklighet inte har något annat val än att godkänna jordelivets betingelser. Vi har genom att finnas till ingått ett slag kontrakt. För rik eller fattig, vi delar alla jordelivets grundbetingelser som till exempel behovet av luft, mat, vatten, värme. Och ingen av oss kommer undan att vi är spröda ömtåliga människor som lätt kan gå sönder och lätt kan bli sjuka. Vissa visserligen lättare än andra men vår konstitution är mer lik såpbubblans än stenens. Förr eller senare brister vi.

Denna utsatthet gör att de unika lärdomar vi kan skaffa oss här på Jorden är av en annan art än de vi nu kunde antas göra i en mer paradisisk tillvaro utan dessa ”begränsningar”. Men den paradisiska dimensionen är just en tanke, en idé och det vi har att handskas med är här och nu. Så det intressanta är inte själva faktumet att här är – jämte liv, lust och lek – lidande och nöd utan hur vi tillsammans, jag och du, hanterar detta grundtillstånd. Och det var ju också ett snyggt sätt att lösa ett problem, tänker nu kanske någon, att som prästen göra om själva frågeställningen. Visst, svarar då jag, det är hög tid att vi gör det. Vi måste prata om verkligheten som den är, inte som en idé eller förhoppning om hur den skulle kunna te sig. Nu är vi här. På den här Jorden. Tillsammans. Då blir det intressanta, menar jag, hur vi tillsammans hanterar denna vår verklighet. Och här är nu, menar jag, den kristna kyrkans grundbult fullständigt unik. Inte i någon annan världsreligionen är budet om nästankärlek, att finnas till för varandra, att bära varandras bördor mer uttalad än i ”vår” religion.

Ändå har så mycket i kyrkans historia kommit att handla om annat än detta som är kristendomens väsen, diakonin. Men det är faktiskt vi människor som prioriterat fel. Förblindats. Det är inte Jesus fel för han visade oss sannerligen kristendomens väsen; att vi i kärlek ska tjäna varandra. Helt enkelt att de av oss som i livets villervalla just nu har det lättare har i uppgift att sörja för att de som just nu har det svårare ska få det lättare. Mänskligheten är en helhet. Eller för att citera ur Matteusevangeliet:

”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. ”

”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?”

”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”

Jesus som är en del av Gud och som gick in i skapelsen och visade oss med sitt exempel hur vi ska leva och vara mot och med varandra. Kärlek. Diakoni. Att var i Guds tjänst.

Motkrafterna mot Jesus exempel är såväl då som nu enorma. Men skulle vi idag ändå lyckas leva exemplet mer fullt ut så skulle vår Jord snabbt bli en mycket mer kärleksfull plats än den är idag. Men det tarvar förstås att vi vill se och agera. Och förändra oss. Och mer aktivt vill vara en del av den väg Jesus visade oss; medlidandets och kärlekens väg. Och den förändringen har sin begynnelse, sin start i en längtan, ett ja, att vilja öppna sig för Gud. Då händer något i oss. För Jesus är mer än ett exempel. Han är, som en del av Gud, en närvaro här och nu som alltjämt och överallt finns redo att vägleda, ge styrka, ge kraft att verka i det goda. Visst, det händer att kontraktet vi människor skrivit av någon outgrundlig anledning läggs åt sidan och mirakler och helanden äger rum – något som är svårt att förstå och många därför avfärdar. Men mirakler tillhör undantagen. Grundregeln är att vi har att förhålla oss till lidandet, till varandra i all vår nakenhet och utsatthet. Och göra mot vår nästa så som vi själva vill bli bemötta. Och här har vi att tampas med vår kluvenhet. Å ena sidan empatiska och öppna. Å andra sidan rädda och på vår vakt. Och likt Paulus kan vi nog då och utbrista att:
Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Denna kluvenhet är tydlig inte minst i ett globalt perspektiv då vårt välstånd ofta förutsätter att vi dränerar andra människors rätt till ett drägligt liv. Ett exempel är många av våra julklappar, inte minst kläder och leksaker, som framställs på ett för människor och moder Jord uselt vis. Därför är Jesu exempel så viktigt. Han visar oss att vi kan välja det empatiska och öppna. Om vi vill. Och säg, vad hindrar oss att vilja det?

(Denna betraktelse är införd i Memphis magazine nr 1 2013)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.