Bildar ett mönster, en väv, vårt livsrum.

Ett liv har sina faser.
Vi står i vägskäl.
Vi väljer.

Och vi hör ihop, påverkar varandra med våra val – och icke val.

Och trots denna frihet så rår vi inte över allt, långt ifrån. Allt är statt i förändring, inget är stilla.
Och ibland måste vi ut på yttersta grenen – annars riskerar vi, som Jonathan säger i Bröderna Lejonhjärta, att bli en en lort.

Werner von Heidenstam diktar:

Det är skönare lyss till en sträng som brast,
än aldrig spänna en båge.

Det är allhelgonatid. Och vi tänker på döden. Med den indirekt livet.

Generationer avlöser varandra.

En går bort – en annan kommer in, livet som ett kretslopp.

Hur mycket hinner vi inte skifta perspektiv under resans gång, under livets resa?
Och hur stort ansvar har vi inte för varandra, inför varandra att det är de goda och bärkraftiga perspektiven som ska bli de som hakar i varann. Bildar ett mönster, en väv, vårt livsrum.

Men hur hjälpsamma vi nu än är, ja bra mot varandra, så kan ändå ingen av oss hindra tidens gång. Generation som avlöser generation.

Och vi som hunnit vara med en stund på Jorden kan, tror jag på ett alldeles särskilt vis, stämma in i Tomas Tranströmers ord:

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten,
som ett träd har sina årsringar.
Det är summan av dem som är jag.
Spegeln ser bara mitt senaste ansikte,
Jag känner av alla mina tidigare.

Och mitt i allt detta har vi att förhålla oss till avskedet. Övergången. Döden.

Ibland är det kanske så naturligt som Gerda Antti, författarinnan, sa i en intervju:
– Att det liksom var som att vara på en lyckad och trevlig fest men att hon började bli trött och ville dra sig tillbaka. Klockan började bli sent och ja hon var trött.

Gerda ger uttryck för känslan att börja bli mätt på livet. Att ha sett och hört och varit med så pass att tystnaden lockar, perspektivskiftet, att få stränga dörren bakom sig och tyst gå ut i natten, ensam…

Men ibland är avskedet, avslutet inte i fas med vare sig oss närstående eller med den som gått bort. Vi vill inte.

Och så står vi där med allt outsagt.
Med alla stunder som är som lösa repändar in i ett land som synes oss som ett intet.
Ett ingenting. Rotlösa och ensamma.

Mot den känslan, som ett slags resonansbotten, ja mot den livserfarenheten, finns just de här rummen – kyrkorummen.
Fört i dessa rum som sett allt, hört allt, varit med om allt och där en och samma Gud predikats och ett och samma löfte givits i generationer finns något att hålla i.
Och löftet lyder:

Jag är där; i det mörka,
jag är där, i det svarta,
jag är där, i det hopplösa,
jag finns där. Nära dig.

Men varför känner jag dig då inte Gud, kanske vi ropar. Varför har jag bara detta löfte men inget mer?

Och så kan det vara – långa perioder – ”bara detta löfte och inget mer”.

Men är detta löfte bara ett ”bara”?
Är inte löftet – egentligen – det största som finns?
Och vad förmår detta löfte väcka?
Jo ett hopp.
Ett hopp vi kan förenas i.
Vara i.
Leva i.
Och försonas i.

För i hoppet att vi inte är övergivna finns hoppet om återseendet och i hoppet om återseendet finns mötet, dialogen kvar,
i oss,
mellan oss.

Ur det perspektivet så bär vi varandra, med osynliga trådar, genom dimensionerna – in i det eviga – ut ur det jordiska. I ett löfte.

Och jag tänker att det hoppet, som utgår från detta löfte – att vi inte är övergivna utan istället sedda och älskade – rimligen också leder till, ja kan också leda till en frimodighet och glädje.
Ja till ett mod och rent av en kärlekens sturskhet.

Lärjungarna kring Jesus fick vara med om så många stunder där detta löfte blev verkligt, så verkligt att de kunde ta på det – ja så småningom var beredda att plikta med sina liv för att hålla löftet vid liv.

Och i den frimodigheten som där föddes sa Jesus till dem, ja till oss att:

Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna.

Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Och jag tänker att de flesta av oss erfar – då och då – att löftet om närheten, om att aldrig vara ensam, är … ja ”på riktigt”.
Det finns något större!
Kanske nuddas vi av insikten på älgpasset, vid den porlande bäcken eller i förlossningssalen då ett barn just fötts fram.
Och där i löftet finns det hopp Jesus påvisar – och vill att vi ska bära och förvalta.

Kanske är det nu vår uppgift att – inför varandra – försöka just vara ”bärare” av detta hopp – och alldeles särskilt mycket just i det svåra.
För sorg kan vara grym.
Vi famlar och saknar.
Och det måste vi, den har sin plats och sin tid och den ska ha sin plats och sin tid men parallellt så ångar livet som bekant på.

Och här är bibelns budskap övertydligt – vi ska i möjligaste mån också fokusera på nuet, på varandra, på de uppgifter vi står mitt i och där är ingen uppgift för liten eller ringa. Och är vi i sorg och saknad är det värt att påminna sig att just ingen uppgift är för ringa.
Att allt hänger ihop.
Är en del i den där väven, de där trådarna som binder oss samman, gör oss till en mänsklighet.
Ja vi som är här – på rymdskeppet Jorden – och de som gått igenom hinnan till andra sidan, in i hoppet.

Åh Herre, du känner oss utan och innan.
Vartenda hårstrå har du räknat på oss.
Varenda tanke och känsla vet du om.
Du vet vår strävan och vår förmåga, men även våra motstånd och vår oförmåga.
Herre hjälp oss att erfara Din hand, ditt ljus, ditt hopp, din kärlek som överbryggar allt.
Amen.