Den här söndagen kallas för martyrernas dag.
Därför är det rött i kyrkan – rött för lidande, umbärande – och till och med död.
Martyr –att få lida för sin tro och övertygelse.
Altartavlan här bakom mig utgör förstås själva sinnebilden för att framhärda i ett budskap, en livsgärning.
Och senast nu igår så exploderade en kyrka i Bagdad där man firade en julgudstjänst.
Den kristna kyrkan är utan jämförelse den religion som förföljs mest i Världen idag.
Och dessvärre ingår det som en del i delar av den terrorism som finns i mellanöstern – som i Syrien, som i Egypten – att förringa människor sin rätt till en kristen tro.
Många av de flyktingar som är på ingång till vår kommun har den bakgrunden, förföljda för sin tro. Vi måste ha det i åtanke då vi välkomnar dem till oss – och försöka jobba för generositet och värme. Bjuda till. Vara nyfikna. Och i nyfikenheten öppna upp för det empatiska.
Den möjligheten ligger framför oss – medkänslans och kärlekens möjlighet.
Den väg som inte alltid är lätt och som i förlängningen ledde till Jesu korsfästelse.
Varför skulle han älska de faderslösa för? Krymplingarna? De utstötta och sjuka för?
Och varför visa oss alla våra blottor, klä av allt på bara skinnet? Varför inte nöja sig med det förljugna, sakernas tillstånd – den gällande hackordning??
Därför att Gud vill något mer med sin skapelse.
Därför att Gud vill se sin mänsklighet blomma och ta ansvar och bli hel – och i sin fria vilja välja kärleken och omtanken och empatin.
Som vi alltid har som en möjlighet.
Precis som vi har möjligheten att välja att intressera oss för den i vår närhet som hamnat eller riskerar hamna utanför.
Att lyfta fram Jesus och Jesu betydelse i det kristna, i den kärleks och helandeprocess som fanns i urkyrkan var inte populärt och vi kan i apostlagärningarna läsa att lärjungarna Petrus och Johannes blev förbjudna att tala eller undervisa i Jesu namn.
Men Petrus och Johannes svarade :
”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom. Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.”
Och Jesus säger själv i Matt 10:32-39 att:
Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min fader i himlen. Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.
Det kostar med andra ord på att välja hjärtats och medkänslans väg, då som nu. Så mycket i det mänskliga vill bevara strukturer, attityder och livshållningar där den ene är finare än den andre – och det finns alltid de längst ned som är minst fina, rent av fula. Och de av oss som är där – ska på något vis vara bärare av skam och utanförskap. Syndabockar.
Vi människor är så känsliga.
Vi identifierar oss så lätt med de roller vi blir tilldelade. Arbetslösheten griper tag i livsnerven – den kroniska sjukdomen, att inte få det att gå runt ekonomiskt, den upplevda skammen av att ha skiljt sig, missbruka eller ha någon i sin närhet som missbrukar – och nu hukar vi och ser inte varann i ögonen.
Mitt i det sammanhanget ställde sig Jesus och visade på alternativ. Och slog sönder och samman allt vad hackordning var för något – och fariséerna och den tidens fina blev vansinniga. ”Stör oss inte!”
Jo sa Jesus – himmelriket finns mitt ibland er, bland oss, bara ni, bara vi skakar av oss våra fördomar och ser varann i ljuset av en mänsklighet, en gemensam enhet skapade till Guds avbild vars egentliga mål är fördragsamhet, försant-hållande och kärlek till Skaparen och skapelsen.
Och den stora frågan är nu vilken planhalva vi – var och en av oss – vill vara på.
Ty just här – i skärningspunkten att tacka ja till detta uppdrag, detta perspektiv, denna uppmaning, detta obönhörligas kärlekens lov – där finns såväl martyrens väg – om man bejakar – och bödelns – om man förnekande förringar uppmaningen att finnas för varann, vapenlösa, här och nu, tillsammans, som Gud vill.
Det här valet avgörs nu i det lilla såväl som i det stora – ja i om vi möter tiggaren i ögonen eller ej, om vi vill intressera oss för den där unge mannen vars attityd till ytan har så i övrigt mycket att önska – ja vill jag det eller ej – och det avgörs kanske allra mest i vad mån jag vill närma mig min egen skugga, min egen baksida och se mig för den jag är.
Lyckas jag med det – och det är en livslång process – då blir fördömandet av den andre så mycket svårare – då söker jag möta livet vapenlös. Då söker jag helheten och sanningen. Även när priset är högt, när omvärlden kräver enkla lösningar, vill fördöma.
Och att stå emot är riskabelt – och leder ibland till ett högt pris. Men är den väg vi är uppmanade att gå:
Jesus sa:
Men den som förnekar mig inför människorna, honom skall jag förneka inför min fader i himlen. Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.