Jesu dop

Jesu dop. Och Johannes kryptiska ord: ”Jag döper med vatten men du med eld”.

Johannes visste vem Jesus var.
Och något om hans uppdrag.
De var förbundna.
Hur vet vi inte riktigt men deras mödrar var kusiner och Jesus och Johannes var tremänningar – och Maria fick som bekant av ängeln Gabriel veta att Elisabeth var med barn – den natt Maria blev havande med Jesus.

Johannes förelöparen.
Johannes vägröjaren.
Johannes denna enkle och eldfängde man.
En nagel i ögat på makten.
Orädd och stark.
”Vänd om! Ångra er, nåden finns i medvetenheten om att ha brustit, att nu vilja bryta med synden. ”

Synd – ja ordet betyder att missa målet.
Och dopet blev nu ett tecken på att man nu fokuserade på målet – igen – livsmålet.

Igår i en kvällstidning kunde vi läsa att Roger somnade in.
Han hade sjukdomen ALS som gör att man blir mer och mer förlamad och till slut dör av detta – och hans hustru har bloggat om deras sista tid. En blogg som blivit uppmärksammad.
I slutet av sitt liv kunde Roger knappt prata men in i det sista gav han uttryck för en så oändlig tacksamhet han erfor att just få leva. Roger hade ett budskap till oss han ville förmedla:
Lev enkelt och inse att livet har två värden som överskuggar allt annat. Respekt och Kärlek.

Och jag tänker att skulle man nu skala ner Johannes undervisning – ja varför vi inte ska missa målet – så hamnar vi här i närheten av Rogers livs-slutsats.
Och med det viktiga tillägget att för att kunna leva så – i längden – så behöver vi vara uppkopplade.
Vi behöver bli påfyllda.
Vi behöver bli berörda av det heliga, ljuset, det skimrande ljuset som omsluter allt och som vi lever i och som vi kallar för Gud, Den helige ande och Jesus. Olika ansikten av ett och samma ljus och skaparkraft.

Vid stunden för Jesu möte med Johannes så hör Johannes en röst som säger att detta är min utvalde son.

Varpå Jesus ställer sig på startpallen till ett lopp som består av tre år av hårt hårt arbete där det hårda arbetet till synes kommer lönas med korsfästelse och död.

Ett öde likt Johannes som bara månader efter Jesu dop får plikta med sitt liv, blir en spillra, ett ingenting av det han var.

Och ändå inte.
2000 år senare pratar vi om mötet, om dopet, om händelsen där i floden Jordan. Vetekornets lag.

– Du döper med eld säger Johannes till Jesus. Jag borde bli döpt av Dig.
– Gör nu det du ska svarar Jesus

Vad är att vara en kristen?
Idag?
Varför söka en tro?
Ett sådant inre sammanhang?

I Svenska dagbladet kunde vi i fjol ta del av följande nyhet:

”En tredjedel av ungdomarna i åldrarna 15-24 år tycker att livet är svårt. Var tionde är missnöjd med sin tillvaro och lika stor andel upplever den som meningslös. Det visar en rapport, som görs av Ungdomsbarometern på uppdrag av försäkringsbolaget Skandia”

Och färsk forskning visar att en av de största orsakerna till psykiskt lidande hos unga är avsaknaden av en tro – ett andligt kosmos.

Vad är det då som är så finurligt med det erbjudande Jesus kommer med – ja kommer att lansera där nu efter dopet vid Jordan – då han samlar ihop lärjungar och börjar undervisa. Om vad?
Jo han lär alla i sin omgivning det oerhörda att vi är sedda, älskade, burna och att Himmelriket är mitt ibland oss – bara vi öppnar oss för det.

Och denna möjlighet är nu den nåd, det tillstånd som kommer oss till mötes – från just det där skimrande ljuset – i den stund vi böjer vår nacke och säger tyst ”Förlåt mig för min blindhet och styvnackighet, jag har inte varit så lyhörd och uppmärksam jag borde – men här är jag och jag vill ha med Dig att göra, Herre. Jag vill!”

Och så kommer bekräftelsen, ja som ett brev på posten, ja i regel i en omedelbar inre respons; du får ett kvitto på Jesu förkunnelses realitet ända in i vår tideräkning.
Och denna respons – ofta manifesterad som en inre frid, ett lugn, den inre oron ger vika – nu vet du vet att du duger och som en följd av det inre kvittot vill du nu just leva i respekt och kärlek, enkelt. Men denna respons kräver i regel någon form av initiativ – ja det behövs en viljemanifestation att vilja vara i närheten av detta ljus. Och erbjudandet är här – vidöppet för alla. I nåd. Inte för att vi med gärningar gjort oss förtjänta av det utan för att Gud i sin nåd inget hellre vill än att omsluta dig och mig.

Här finns nu en fråga – hur ska våra medmänniskor – inte minst våra unga medmänniskor som upplever livet meningslöst – få kännedom att detta ”tillstånd” är en realitet? Ja var och en av oss som erfarit denna kraft måste nu helt enkelt berätta; ja, vittna, symboliskt gå ner till floden och erbjuda vatten och ande – och ja – det kostar på.

Det här är stort. Kan inte bli större.
Den gemenskap som finns i tron är ett ansvar att förmedla, vittna om.

Och här har vi som kyrka ett kolossalt ansvar.

När Jesus undervisat i tre år och det var timmar kvar till korsdöden samlar han sina lärjungar och uppmanar dem att då de ska samlas till bön och gemenskap att de då ska – i åminnelse till Jesus – äta bröd och dricka vin. Och han lät dem förstå att då detta skedde skulle han vara mitt bland dem. Han sa: ”Där två eller tre samlas i mitt namn är jag mitt ibland er.” Och nu alldeles särskilt i det vi idag benämner nattvarden.

Och vän av ordningen undrar hur detta är möjligt och kanske ser någon framför sig bilden av Jesus som någon slags super-barbapappa som kan sträcka ut sig till den ena konstellationen efter den andra av bedjande grupperingar – men vi glömmer att Kristus nu är ljuset, det skimrande ljus – eller det Ord som var i begynnelsen – och som omsluter allt, är i allt, finns i allt. Jesus Kristus är här och nu.

Hur ska då de av oss som nuddas av denna insikt – denna erfarenhet – detta Kristi faktum berätta om det – vittna om det – återgälda, återge – ja sprida detta enorma?

Ja jag tänker mångfalden måste vara stor .
Kyrkan och sakramenten är här centrala men Ordet måste predikas även utanför kyrkan.
I ord och i handling. Vi måste helt visst leva som vi lär.
Och våga ta upp diskussioner om tro och meningslöshet där de finns. Och nu likt en härold ställa oss upp och våga säga att nej, livet är inte meningslöst – det är så fyllt av meningen det bara går att få – kom här så ska jag visa.
Och så ge av vår tid.
Vårt liv.
Och öppna dörrar.
Även de som är tröga och sitter fast och som kanske döljer sådant som är svårt och mörkt.
Vi måste vara medlare och bärare av hopp och mening.
Och behjälpliga i att öppna dörrar. Och samtidigt vara medvetna om den som vill stänga dörrar.

Ja vem vill stänga dörrar? Vem vill få oss att tvivla på det större sammanhanget, vem vill få oss att komma på avvägar och bli som en tynande veke

Jo den destruktivitetens makt som Jesus och Johannes trotsar med sin tro – den kaosmakt som vill regera och sprida skräck och skrämma oss till underdånighet och rädsla.

Den kraften kan inte komma åt oss om vi låter ljuset finnas i våra liv, vara i våra liv. Och här är dopet själva inkörsporten till detta beskydd – och det dopet sen grundlägger ska underhållas med Ord och Sakrament.
Som när vi firar gudstjänst tillsammans.
Och det är på riktigt.
Ja sannerligen Jesus är då här och nu !

”””””””””””””””””’

I senaste numret av Jerusalemsföreningens tidskrift har prästen och teol dr Anna Karin Hammar med en nyskriven dop-psalm.
Anna Karin har för övrigt skrivit en viktig avhandling om dopet. Jag avslutar betraktelsen med hennes dop-psalm:

Vid Jordan

Du är källan, du är strömmen,
nåd i vardag, som i drömmen.
När vårt inre vill oss klandra,
du är större, med oss vandra!