Förra helgen var jag i Stockholm, på Karolinska Institutet.
Min äldsta dotter tog där sjuksköterskeexamen, ja pampigt värre
Den nybyggda aulan och processioner, flaggor och bugningar.
Och många tal.
Ibland tror vi att det bara är i kyrkan sådana ritualer finns men det är nog snarare så att kyrkan är en spegelbild av något djupt mänskligt – att vi ofta vill ha riter för viktiga övergångar i livet.
Efter en bit mat – vi åt indiskt på söder, Chili-chiken, ja pröva det – så väntade ett teaterbesök på Dramatiska teatern. Mästaren och Margarita av Bulgakov.
En fantastisk uppsättning.
Ja den som nu händelsevis läst recensionerna i Aftonbladet eller Svenska dagbladet – bortse från dem! Uppenbarligen förstod recensenterna inte pjäsen alls vars framförande var helt klockrent, ja lysande framfört.
Som det mesta nuförtiden på Dramaten.
Det kan inte vara en slump.
Det ligger förstås hårt arbete bakom det, hårt och medvetet arbete. Hatten av för det.
Själva berättelsen i Mästaren och Margarita är en surrealistisk historia som skrevs då Stalin höll på att forma det som blev Sovjetunionen.
Allt skulle bli anpassat den nya tiden.
Pjäsen börjar med att en poet skrivit en dikt där Jesus omnämns och poeten får dikten refuserad eftersom han skrivit som om att Jesus faktiskt funnits. I Stalins rike fick inte ens det vara en tanke – och dikten skulle skrivas om. Poeten bockade och sa jaha. Rädslans diktatur.
Bulgakov mötte själv ett enormt motstånd som författare. Men stod på sig. Och han fick aldrig en positiv recension. Tvärtom – han blev ofta helt nedgjord och dog förhållandevis tidigt, sjuk och fattig.
Mästaren och Margarita är en historia där Bulgakov gör upp med mycket i sin samtid. Lismandet och anpassning in i – mot diktaturen.
Och författaren använder sig av mycken magi. Bland annat en katt som kan prata. Och så magikern Woland, som visar sig vara den onde själv. På Dramaten nu lysande spelad som en till ytan förvirrad men ändå så distinkt professorstyp – av skådespelaren Hans Klinga.
Woland besitter förmågan att såväl förutse skeenden som att kunna förändra dem. Och hans bevekelsegrunder är inte särskilt snälla. Man kunde säga att han inte bryr sig. Och Woland älskar att blottlägga människans förljugenhet. Men utan nåd, utan kärlek, utan mer raljant, ja ironiskt.
Men så vid ett tillfälle i pjäsen så kommer Woland av sig. Det är när Woland blir ianspråktagen om att gripa in och rädda en människa i nöd – han kan – bara han vill – och plötsligt river Woland av sig håret och förbannar kravet på barmhärtighet. Han vill inte veta av det. Och han liknar det som om att det sipprat in ljus i ett rum som ska vara mörkt och han vill nu täta varje springa där ljuset kommer in och det snabbt – för hur skulle hans liv se ut om han skulle öppna sig för alla behov hos var och en – och känna barmhärtighet.
Tvärta motsatsen med andra ord till Jesus agerande i Johannesevangeliet där fadern vädjar om att sonen ska bli helad eller för den delen profeten Elisha i Konungaboken, som vill bota.
Berättelsen om mannen som var i konungens tjänst och vars son var sjuk är intressant – tron föregår undret.
Mannen kommer till Jesus övertygad om att Jesus kan hjälpa – han tror.
Och han är otålig – förstås – och Jesu invändningar om att folk måste ha tecken för att tro – något han riktar till alla runt omkring – tar mannen inte notis om utan han avbryter Jesus: – Kom, kom innan mitt barn dör!!
Och Jesus – till skillnad från Woland – svarar med en gång, utan att slita sitt hår, utan att beklaga sig – utan som i en självklarhet då han ju är barmhärtigheten själv: – Gå hem din son lever.
Och sen, i efterhand kunde nu fadern få konstaterat att vid den timmen Jesus uttalade sitt löfte, då vände febern.
Jesus vill, som bekant, inget hellre än att hela det i skapelsen som är trasigt – överallt där han möter längtan och förtvivlan ger han av sin tid och han fördömer ingen som inte fördömer andra. Nåd går före rätt. Alltid.
Woland, den onde, intar en diametralt annan hållning och anser sig blivit lurad, ja kuppad de få sekunder han dristas känna medkänsla. Och han river sitt hår och motar bort känslan för andra, för oss, för sig själv – och låser sig ute från möjliga sammanhang av glädje.
Så det är inte för inte som Paulus i andra Korinthierbrevet utbrister att:
Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.
Gud är barmhärtighet. Omsorg. Kärlek.
Precis som sinnebilden av den gode föräldern i bönen Fader Vår.
Den gode fadern. Han som bryr sig, tar hand om.
När sonen blev botad kan vi se att inte bara mannen i kungens tjänst fick sin tro bekräftad – utan hela hans hus kom till tro. Vi kan ana mycken släkt, vänner och sannolikt tjänstefolk.
I såväl i Matteus- som i Lukasevangeliet återfinns en liknande berättelse om helande – men här finns en dimension till – här är det en hedning – en romersk officer som vädjar till Jesus då denne tjänare är sjuk.
– Ett ord från dig och han blir frisk säger officeren och Jesus stannar upp och säger att tänk om alla hade en sådan tro – och så:
– Gå hem din tjänare är frisk.
Vad gjorde Naaman frisk i dagens text i Konungaboken?
Var det vattnet i Jordan?
Nej det var profetordet – Elishas relation till Gud – själva löftet – och att våga tro på detta löfte som gjorde att Naaman blev frisk.
Intressant här – liksom i evangelietexten – är att tron föregick undret.
Men som i alla helandeberättelser hamnar vi ändå i ett dilemma.
Hur många finns det inte som tror, hoppas, ber men ändå inte blir helade.
Och ja, detta är en realitet. Men jag tror mig kunna påstå att även om man inte blir helad, frisk så är själva ansatsen i att be, att öppna sig för Gud och vilja ha med Gud att göra något som ger inverkningar på var och en av oss.
Mitt i det svåra.
Om inte annat som tröst.
En närvaro. Barmhärtighet.
Ty ibland verkar Gud i det tysta.
Och kontraktet att vara människa är ett kontrakt skrivet i sårbarhet och utsatthet – sådana är spelreglerna på den här planeten – som bekant.
Mästaren och Margarita.
Bulgakovs roman.
Skriven i ett så utsatt läge av författaren, i en tid då en diktatur skapas och den fria tanken är förbjuden och allt magiskt – såväl ont som gott portförbjudet – allt skulle vara vetenskapligt, förnuftigt.
Det var inte för inte som skolämne efter skolämne i det Sovjetunionen som blev till hade materialism och ateism som kärnämnen. Och det farligaste man kunde smuggla in i Sovjetunionen det var inte knark eller vapen utan … just det – biblar!
Och vad var det då som man bedömde så farligt med biblar? Jo för i mötet med Jesus så kunde orden på det vita pappret plötsligt få liv och man upplevde ett tilltal. Man var där. Tilltalad. Och uppmanad att ta in dessa erbjudanden av barmhärtighet, jämlikhet och intresse för sin nästa – in i sina liv. Som en nu levande realitet. Man blir förvandlad.
Guds hemlige agent, den helige ande förvandlar.
Urkyrkan var en mäktig rörelse.
Kvinnor och män predikade jämte varan, ja vissa nedtecknare konstaterar att såväl kvinnor som män förrättade dop och inte sällan drog man lott om vem som skulle vara ledare under en period.
Ett sätt att vara och verka som snart stötte på patrull och hårda interna stridigheter tog form.
Och man kan konstatera att det var starka krafter som ville få till stånd en kyrka som var mer en återspegling av det omgivande samhällets struktur.
Där ord som ”kvinna tig, vet din plats” var en given interiör.
Men detta kom senare. Fanns inte kring Jesus. Här var Jesus helt unik.
Vi har allt sen den här tiden en tendens att i den kristna kyrkan skriva varann på näsan vilken tolkning som är mest rätt och sann.
Vi kan se den ansatsen redan i urkyrkan.
Varför tvättar Jesus lärjungarnas fötter och säger – om och om igen – att den som är störst bland er är den andres tjänare. Och hela andra Korinthierbrevet vi idag kunde ta del av en kort sekvens ur – är som en lång bön och ett brinnande försvarstal för det barmhärtiga och jämlika. För tröstens Gud.
Men då som nu träder det fram röster som vill ha ”god ordning”, hierarkier och föredrar att sätta rätt före nåd. Det fariseiska tänkandet.
Regler före barmhärtighet.
Form före innehåll.
Ord framför handling.
Och de som företräder den fariseiska skolan inom kristendomen de tar sig nu ofta friheten att basunera ut:
Jag har rätt – detta är den enda sanna vägen, den enda sanna tolkningen.
Ett ”Vi och Dom tänkande” som ofta blir förödande och som hamnar så långt bort från Jesu undervisning.
Jag ser framför mig den otrogna kvinnan.
– Nå Jesus, ska vi stena henne, lagen säger det.
Fariseerna gnuggar händerna.
Jesus sitter stilla, strilar sand genom fingrarna, ser upp och säger att
– Den av er som är utan synd kan kasta den första stenen.
Gång på gång visar Jesus en hållning vi har så svårt att ta efter i det mänskliga – ja ett mänskliga där vi som bekant har så svårt att kunna skilja sak från person, ett mänskliga där vi är så sårbara och kränger fram och tillbaka i våra ståndpunkter och vårt behov av stadga och balans.
Vilken frestelse är det då inte att utropa att dom har fel. Dom tänker inte som jag och jag – Jag har RÄTT.
Vi ser retoriken i politiken, i Stalins och Maos diktaturer, i Hitlers Tyskland och i det fariseiska tänkandet såväl då i det judiska som idag vissa stråk i det kristna.
Och det svart-vita tänkandet slår nu undan benen på, ja förutsättningarna för den känsla av sammanhang och jämbördighet och barmhärtighet Jesus gav sitt liv för att visa oss på – som en möjlighet – en skimrande möjlighet bak alla frestelser att sätta oss själv på piedestal. Döma andra.
Och här är vi.
Mänskligheten.
I en möjlighet att vara jämbördiga och barmhärtiga, att kunna älska och intressera oss för varandra.
Ja här är vi – i en ansats till bön.
Och vi kan nu alla vända oss till Dig Gud –
Och be om vägledning. Om hopp. Om kärlek…
I våra små liv och strävanden.
Ja Herre, låt din barmhärtighet bli vår ledstjärna och främsta vän – i Jesu namn.
Amen