Tro – för att man kan inget annat.


Hesekiel skriver att den dömde som ångrar sig och söker ställa till rätta han ska också bli förlåten, betraktas som rättfärdig och på sikt bli kunna bli frikänd.

Hesekiels ord utgör således i någon mån själva grundbulten i det civila samhällets lag-påföringssystem. En uppriktig vilja att ställa till rätta, ändra sig, ta avstånd från det destruktiva ska löna sig. Och det gäller nu att komma igenom barriärerna som en människa gömmer sig bakom. Att vi upprätthåller rättfärdigheten som ett ideal.

Det är svårare att förlåta den som är i förnekelsen, som skyller ifrån sig.
Och lättare när vi har någon som arbetar med sig, och som håller fast, håller i, som ska ändra sig oavsett…

Här är den så kallade sinnesrobönen så bra – Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Men hur vet vi då vad som är rätt?
Hur orienterar vi oss?

Paulus i dagens text i Romarbrevet pekar på samvetet som vi har i oss – ja alla – vi vet nu vad som är rätt , bara vi lyssnar inåt. Det är det unika i att vara människa. Och han uppmanar oss likt Jesu bror Jakob att blir ordets görare – inte bara dess hörare.

I dagens evangelietext är Jesus sådär barsk och kärv har var ibland. Han säger att: ”då skall sådana som är sist bli först, och sådana som är först skall bli sist.”

Och man kan ana sig till att han är trött på de som ställer in sig och pratar på men inte genomgår den där inre förändringen Hesekiel sätter fingret på. Utan hellre håller sig på ytan, ler och kanske lismar och pratar på.
Varför trött? Därför att beteendet inger inget hopp – det blir som såningsmannen Jesus pratar om, fröet som hamnar på berget med bara lite jord, det blommar upp men står sig inte, näringen var för otillräcklig.

Jesus efterlyser istället en trons besatthet, tron som en passion, ett kall
Tro – för att man kan inget annat.
Tro – för att man vill inget annat, än att vara och leva i Jesu efterföljd

Vi kan se en parallell i många professioner.
Handen på hjärtat, hur ofta stöter vi på de där handläggarna som gör det där extra, inte släpper taget, lever upp till tjänstemannaidealet vi har i oss, eller läkarna, sjuksköterskorna, undersköterskorna? Jodå ganska ofta – men lika ofta möter vi nog de som tycks göra sitt jobb halvhjärtat, ja oengagerat och vi får intrycket att de smiter. Ofta tycks de har de svårt att föreställa sig att vara i den andres ställe och situation, de behövandes, den utsattes. Man skyler sig bakom paragrafer och hänvisningar och politiska beslut.

Jesus vill att vi ska bli hela och sanna för att längtan greppat oss.
Inte för att orden smakar sött i munnen, inte för att vi älskar att le och se älskvärda ut – utan för att tron lever i oss. Vi kan inget annat än att ge allt. Och i ett lutherskt perspektiv ska vi gestalta vår tro där vi är satta i livet att verka. Ja kanske som t.ex. handläggare, läkare och sjuksköterska.

Inför den här kärva sidan av Jesus kan vi välja olika förhållningssätt.
Ett vanligt är att man sätter sig i den där fållan där man anser sig vara den som ska bli först. Detta inre perspektiv var något Jesus verkligen värjde sig emot och också hade så svårt för. Och för att visa på insidan av tron tvättade han lärjungarna fötter och gick i bräschen för ett annat perspektiv, i ord och handling. Ja ibland får jag en känsla av att han nästan slet sitt hår för att vara ett annat exempel. Och jag kan ana att många ville vara i närheten av Jesus av nästan personliga skäl, ja som att lite sola sig lite i glansen.

De flesta kändisar erfar liknande processer bland människor – att många söker sig till dem för att just få sola sig i glansen. Och Jesus blev som bekant lite av en megakändis under sin tid. Men han värjer sig mot kändisskapet och blandar så bort korten för att försöka få människorna i hans närhet att i stället bli drabbade av trons realitet ,därinne i hjärtat, såväl i ord som i handling.

Jesus återkommer ofta i sin undervisning till detta tema så vi kan bara av det ana oss till att det var viktigt !

Vem är jag bland de tio jungfrurna?
Är jag någon av dem som har kvar olja i lampan eller någon av de fåvitska som somnat och där oljan tagit slut? Hur lever jag min dag? Söker jag se bjälken i mitt eget öga eller fokuserar jag istället på grandet i min nästas?

Ja Jesus vill att vi ska bli hela, sanna och leva i hans efterföljd. Där är himmelriket, där sänker sig Guds ande ner över oss alla. Där är ingången till det hjärtas rike han grundat på Jorden såväl som i Himmelen. Herre gör oss villiga att se detta. Amen.

En kommentar

Else-Britt Kjellqvist säger
16 februari 2014 – 12:32

Ja, sinnesrobönen är utmärkt för att orientera sig i mångfalden och veta vad som är mitt ansvar och vad jag måste överlåta för att inte digna under bördorna och av övermod. - Föredrar den kärva Jesus framför den sockersöta varianten som tyvärr är alltför utbredd i vår tid. - Och att lyssna till den inre rösten kan vi alla... Vilken gåva!

Else-Britt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.