Att släppa på garden…


Det var inte jag det var Eva som ville” svarade Adam Gud då Adam blev påkommen med att ha ätit av den förbjudna frukten i paradiset.

Och på den vägen är det. Vi har lätt att skylla ifrån oss. Detta drag hänger intimt samman med att vara människa, att hålla upp en fasad, att reagera på instinkt.

Allt detta sker nästan automatiskt; vi känner av vad som är passande och vad som inte är det. Och vi är livrädda att hamna utanför grupp-gemenskapen.
En hel del sociala experiment har genomförts genom åren på olika universitet för att studera hur långt vi är beredda att gå för att behålla vår plats i den gemenskap vi för tillfället är en del av. Svaret är oftast hur långt som helst. Inte för alla men för en överväldigande majoritet är hotet att hamna utanför den sociala gemenskapen ett tillräckligt stort hot för i princip nästan vilka eftergifter som helst.

Men nu är vi tack och lov inte bara instinkter vi människor utan jämte instinkten finns något mer i oss, något som utmärker att vi är just människor; det vi benämner själ och ande, vårt inre liv.
Paulus använder sig i Galaterbrevet av dikotomin Kött och Ande. Och vi människor är både ock. Är vi trygga och utvilade, mätta och belåtna så är det mindre reptilhjärna och mindre instinkter än när rädslan tar tag i oss och vi känner oss hotade- Då kan vi lätt svartmåla andra och göra uttalanden och handlingar vi annars lätt hade kunnat låta bli.

När är vi då mindre instinkts-styrda och mer själsstyrda, mer fullödiga vi människor? Ja ofta när vi är trygga, då släpper vi på garden.

I alla viktiga relationer finns ett inslag av att man är i någon form av beroendeställning; jag kan bli så sårad av dig och du av mig och ska vi behålla allt det fina vi är i varandras ögon måste vi behandla varandra med respekt. När den så brister så måste vi så snabbt som möjligt få fatt på den igen, respekten, och reparera. Förlåta. Söka förstå. Görs inte detta har vi problem. Att förtiga, titta bort, sura undergräver våra möjligheter att berika varandra. Ger instinkterna näring. Inte själen eller anden. Gör att avståndet växer, såren inte läks.
Vill vi verkligen det??

Aposteln Paulus arbetade och undervisade i spänningsfältet instinkt – tilltro och han använder sig som sagt av begreppen Kött och Ande.

Han skriver: De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen.

Vi människor lever sammanfattningsvis i ett spänningsfält. Vi har lätt att bli styrda av instinkt, av rädsla, av grupptryck. Jesus ger oss redskap till något annat, något mer – det Paulus benämner ande.

Jesu avskedstal i Johannesevangeliet är enligt många bedömare ett av de allra mest laddade passagerna som finns i bibeln, kanske det mest laddade vad gäller Jesu undervisning och utgörs av de avslutande kapitlen i Johannesevangeliet. Jesus undervisar i salen där de just ätit, där han just instiftat nattvarden. Och nedtecknaren, Johannes, Sebedaios son, sitter jämte Jesus.

På sin ålders höst återger Johannes vad som sades och en röd tråd är att det finns inte någon annan väg till frihet än genom sanning, sanningen ska göra oss fria.
Jesus oss ett även ett bud; ett nytt bud ger jag till er säger Jesus – att ni ska älska varandra.

Att älska varandra och att söka sanningen hänger intimt ihop. Och kärleken och sanningen leder ofta till insikter och kunskap som i förstone är obehagliga. Det är så vetekornets lag fungerar, genom död till liv. För hur ska vi kunna bli mindre instinks-yllda, mindre styrda av det Paulus kallar för köttet om vi inte först blir medvetna om dessa våra bak- och skuggsidor?

Vi kan stötta varandra i denna sanningens process. Söka föregå med gott exempel, i handling visa att jag söker sanningen, inte lögnen. Vidare kan vi hjälpa varandra att ha fördragsamhet med våra skuggsidor så länge vi nu söker erkänna dem, göra någonting åt dem, vill bli mer hela, ärliga, måttfulla eller vad vi nu jobbar med som människa.

Ingen är perfekt och Gud begär inte det av oss men han önskar sanningslidelse mer än falsk prestige, en vilja att växa och gå vidare mer än en tjusig yttre fasad. En fasad som så ofta kan dölja och förtiga skuggsidor man borde jobba med, göra något med. Om inte annat vet de som finns nära dig att så är fallet. Hur tjusig ditt yttre än kan te sig.

Alla relationer tarvar respekt.
Alla våra nära relationer inte minst och även här har man sig själv att utgå ifrån; att söka föregå med gott exempel.
Att våga vara vapenlös, att våga vara naken, att våga släppa på garden och se varandra in i ögonen och liksom säga; ”här är jag och jag står för det , mitt i min sårbarhet och min ömtålighet”.

Det är bland annat det Jesus pratar och undervisar om: Att äkta styrka kommer aldrig om man ljuger för sig själv och andra. Äkthet handlar om att våga vara här och nu och den jag är inför dig, mig och hela världen.

Men hur ska man klara det om man trasslat in sig i lögner och attityder och positioner och år efter år liksom stått där med alla poser och instinkter och falsk prestige och gestikulerat och låtit?

Ja det blir till att påbörja ett återtåg, ett själens och andens återtagande av individen, på bekostnad av just instinkten och den falska prestigen. Här är vi inte ensamma. Profeten Jesaja lovar oss att Gud finns hos den modlöse och försagde, ger den försagda mod, de modlösa kraft. Att Gud inte ständigt ska hålla räfst för då skulle ju själva livsanden förgås.

Nu är frågan – om vi vill bli mer sanna, välja att vara vår inre kärna mer sann – kommer alla andra att applådera det vägvalet? Kommer de av mina bröder och systrar som också är mer eller mindre fast i falsk prestige med ens haka på?

Nja…. det är inte säkert. Kanske till och med en smula osannolikt.

Vi vet ordspråket att
Säg mig vilka dina vänner är och jag ska säga vem du är.

Våra liv är ofta en spegel av hur vi förhåller oss till viktiga värden; vi omger oss gärna med människor och annat som på olika vis bekräftar oss just där vi är.

Och börjar vi att göra en förändring så opponerar sig inte bara något i oss utan som ett eko kommer det en massa åsikter och tyckande utifrån, från just de där människorna som fungerar som en spegel av oss själva – och vice versa.

Ändrar du på dig ändras spegelbilden. Det här är tydligt när det t.ex. finns olika former av dåliga vanor inblandade;
Det kloka valet vännen nyss gjorde väckte upp ett stråk av dåligt samvete, kan hon så borde jag ju också kunna men jag vill inte, i alla fall inte just nu och vips ligger tråkningen nära, äh skärp dig klart du ska ta och unna dig lite.

Ännu tydligare kan detta beteende, dessa motkrafter bli om det handlar om t.ex. ett alkoholmissbruk, ja det kan de flesta nyktra alkoholister vittna om.

Vi människor kan med andra ord ha så lätt hålla tillbaka varandra. Inte ska väl du som…..

Många har i dagens Sverige svårt att öppet erkänna att de har en tro eller en längtan efter en tro. Det är ett för många ett ämne som är tabubelagt.

Mycket mer tabubelagt än frågan vad man röstar på, hur mycket pengar man har på banken eller inte har på banken eller vad för sjukdomar och åkommor man dras med, märkligt men så är det.
Och det är nog ganska nytt och tidstypiskt. I vart fall; börjar nu kanske den som gjort sig känd för att i trosfrågor ha varit okänslig och stursk byta stil och prata om vikten av att tro, hysa en längtan efter andliga värden ja då kan vi nog räkna med att en och annan skrockar att ”hö hö har du gått och blivit religiös” och med ens så var det kanske som så att man kände sig en smula utanför?

Hm kanske bäst att passa sig?
Tron kan nog få vänta. Man vet vad man har men inte vad man får.
Bättre ett välkänt helvete än ett okänt paradis.

Jesus vet om allt detta.
Det är därför som han i avskedstalet ber om beskydd för lärjungarna och alla andra som kommit och ska komma till tro – för oss här – och han ber:

Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen. Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.

I avskedstalet lovar Jesus oss någonting oerhört viktigt; att hjälparen ska komma. Hjälparen och den helige ande är samma sak.

Och hjälparen är vårt stöd i vår strävan efter ett liv baserat mindre på instinkter, rädslor, tyckande och instinktiva rop och skrik – och mot en tillvaro där själen, anden är med mer och mer.

Det erbjudande Jesus lämnar i avskedstalet handlar om att finnas med oss i vår strävan – i vår kamp mellan kött och ande, oärligt och ärligt, falskt och sant och Jesu erbjudandet är utan motstycke. För vi är alla lovade att i den stund vi ber till Gud i Jesu namn så blir vi bönhörda. Punkt. Jesus lovar oss att i skarven mellan det som är sant och falskt, mellan mod och modlöshet, mellan oräddhet och rädsla finnas där som en osynlig men högst påtaglig vän.

Och det här är stort. Det är det största som finns. Och han finns här för alla av oss som vill ta hans tjänster i anspråk.

Men pass på. Ingen av oss har evigheten på oss. Imorgon kan det vara för sent. Skjut inte det hela framför dig.
Knäpp regelbundet händerna och be exempelvis Fader vår och vederfars så löftet att för den som bultar på dörren så öppnas dörren.
För så är det. Vill du, är du räddad, bryr du dig inte är det risk att du går vilse. I längden.

Det finns olika sätt att ta Jesus i handen, enklast är förstås att be: Här är jag Gud och jag vill ha med dig att göra. Hjälp mig.

I nattvarden finns samma löfte om närhet. Samma kväll Jesus höll sitt avskedstal så instiftade Jesus nattvardens sakrament. Ordet kommer oss till mötes genom brödet och vinet och i Jesu försäkran om att där två eller fler samlas i mitt namn är jag mitt ibland er.

Det är stort. Och just du är inbjuden. Glöm inte det. Och han känner dig, bättre än någon annan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.