Det finns en berättelse om en man som råkar ut för en olycka, så allvarlig att han dör. I själva dödsögonblicket erfar mannen att han lämnar sin kropp och befinner sig plötsligt på en äng. Där står nu en gestalt och väntar på honom. Denne skyler sitt ansikte bak ett stycke tyg. De närmar sig nu varandra och mannen som just dött inser gradvis att han står mitt emot Gud. ”Vad ödsligt här är” uttrycker mannen, ”var är alla andra?” ”Det finns inga andra” svarar Gud. ”Det finns bara Du och jag”. Mannen småler nu lite generat och ska till att börja berätta för Gud om alla människor han träffat och känt och om sådana som redan dött och nu borde finnas där hos Gud.Men Gud vidhåller vid sitt utlåtande. Det finns bara en människa. ”Det är faktiskt bara vi två i hela universum”. Till sist inser mannen att…
Ja berättelsen har förstås funktionen att vara en ”igångsättare” till tanken att vi alla hör ihop. Att mänskligheten nu är en.
En tanke som förstås är lätt när vi tänker på någon vi har mycket gemensamt med och kanske uppfattar som en själsfrände men en tanke som är så mycket svårare när det handlar om någon som står långt ifrån en själv, har åsikter och ett sätt jag retar mig på. Ännu mycket svårare blir det kanske om personen är uppväxt långt ifrån mig och är bärare av en annan kultur och religion, har en annan hudfärg.
Den stridbare befrielseteologen och biskopen i Sydamerika, Dom Hélder Câmara, som f.ö. skrev dikten:
Herre förbarma dig och se med särskild ömhet
till dessa personer som är så väldigt logiska,
så väldigt praktiska, så väldigt realistiska
att de blir irriterade över att man kan tro på en blå liten häst.
besökte en dag ett fängelse.
Det berättas att Dom Hélder Câmara nu ville hälsa på alla i fängelset. När det var gjort frågade han direktören om han fått träffa alla interner. Fängelsedirektören skruvade på sig och svarade att nja, det var en fånge han inte fått träffa, han biskopen. Då insisterade Dom Hélder Câmara at få träffa även denna intern, som bedömdes vara mycket farlig, dömd för flera mord.
Det sägs att Dom Hélder Câmara bad att få bli ensam med fången, hur han satte sig i fångens cell, hade sett fången rakt in i ögonen och sagt:
Det finns ingenting som Du har gjort som inte också jag hade kunnat ha gjort.
Vad menade Dom Hélder Câmara?
Jo att under vissa omständigheter så kan alla människor tappa fotfästet och göra handlingar man annars helt tar avstånd ifrån.
Krigets psykologi vittnar många om är just en sådan process som tar bort vår mänsklighet. I den processen där motparten utmålas som alltigenom ond och man slåss med livet som insats så kopplas reptilhjärnan in. Och man gör saker man annars inte allt skulle ha gjort. Det lär vara fler soldater i den amerikanska armen som efter hemkomsten från kriget i Irak som nu tagit sitt liv än de som gick bort under själva kriget i sig. Man kan ana att skillnaden mellan den man blev och gjorde till den man är och vill vara blev för stor. Liksom konstatera att det måste finnas en väldig brist på professionellt stöd för dessa soldater.
Jag har arbetat 15 år i psykiatrin. Jag är utbildad skötare och kom att arbeta på sådana avdelningar som ansågs tunga, där många av de patienter som fanns på dessa avdelningar ansågs farliga, dörrarna var låsta och hade pansarglas, det förekom tvångsåtgärder, patienter lades i sängbälte, de kunde bli tvångsmedicinerade. Inte sällan kom polisen in med människor direkt från gatan. Psykosavdelningen på Långbro sjukhus arbetade jag på, sen motsvarande avdelningar på St Görans sjukhus och Huddinge sjukhus. På Huddinge sjukhus kallades avdelningen för PIVA; Psykiatrisk intensivvård. Ett märkligt begrepp kan jag tycka. Men det begreppet används tydligen fortfarande, bland annat i Karlstad.
Såhär i efterhand kan jag se att dessa år varit oerhört lärorika. Inte minst vad gäller erfarenheten i att bemöta sin nästa med respekt. Det är nämligen som så att människor som gått sönder i själen är oerhört känsliga för äkta respektive spelad respekt. De kan ”scanna av” och hittar blixtsnabbt igenom den fasad som inte är ett med sitt ord. Om man i skötarrollen lär sig att bottna i respekt, att respekten nu inte är en påklistrad fasad utan en genuin hållning, då blev också jobbet så mycket enklare och roligare och inte minst tryggare. Det sistnämnda var för mig en stark motivationsfaktor att lära mig genuin respekt. Det uppstår nämligen aldrig hot och våld där det finns en genuin respekt.
Det kan tyckas självklart, visst bemöter man väl sin nästa med respekt. Det gör ju alla.
Men nja. Det är också lätt att gömma sig bakom en roll. Vi och dom. Friskt och sjukt. Normalt och galet. Att distansera sig från den ohyggliga smärta som är fallet, när själen lider. Kanske med hjälp av ett visst mått av ignorans och ironi, olika former, om än i det fördolda och lite sådär indirekt – av härskarbeteenden. Vi vet att detta inte är ovanligt. För vad slipper man tänka på då, konfronteras med? Jo man slipper tänka tanken att det kunde vara jag själv som var där, med en själ som just då gått sönder, är i behov av vård. Utsatt och liten, förvirrad och mycket osammanhängande.
Vi har alla så lätt att hålla ifrån oss de av oss som på olika vis lider och är i en beroendesituation och där vår medmänsklighet nu verkligen behövs. Och vi har så lätt att rationalisera ett sådant beteende. Försvara det. Men förr eller senare kommer sanningen ifatt oss, att vi är alla är beroende av varandra, att vi hör ihop. Kanske har vi då blivit riktigt gamla och bortglömda och ensamma och helt avklädda allt sådant som hörde livet till, för att den insikten nu ska komma mot oss – likt en pansarvagn.
Eller kanske måste vi, likt berättelsen om mannen som förolyckades behöva stå ansikte mot ansikte med Gud på en ödslig äng för att inse att mänskligheten faktiskt är en.
Det åren i psykiatrin lärde mig är att hur förvirrad och osammanhängande än en människa är, hur irrationell och kanske till och med fientlig, så finns där alltid en Jagets ö som är närvarande och har överblick och koll på det som sker; om än inte kontroll.
Kunde man skapa kontakt med denna Jagets ö, detta själv, och det gick nästan alltid om man hade den avsikten; då gick det alltid att kommunicera genom alla dimmor, vanföreställningar och konstiga associationer. En hand möter en hand. Intentionen att mötas var starkare än kraften som höll oss isär.
Och såhär här i efterhand är jag så tacksam för alla dessa möten och allt vad de lärde mig om mänsklig värdighet och sannhet.
Att behandla sin nästa som man själv vill bli behandlad.
Elisabeth Kübler Ross var en läkare som arbetade med palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede och hon var banbrytande i att sprida insikten att även döende patienter har rätt till en god vård och ett gott bemötande. Det perspektivet var inte så självklart för 20-30 år sen då hon var verksam, som det är idag. Och det var bland annat just Elisabeth Kübler Ross som bidrog till denna insikt. Elisabeth Kübler Ross var även engagerad i frågan om Aids, som då hon var aktiv det inte fanns några bromsmediciner mot.
Särskilt ömmade hon för de barn som fötts Hiv-smittade då modern varit HIV-smittad, barn som övergetts av sin mor. Ofta var detta barn till missbrukande föräldrar. Ingen vill nu adoptera dessa barn, dels hade de ju en sjukdom alla var livrädda för, dels skulle de ju snart dö i AIDS.
Men Elisabeth Kübler Ross lyckades vända på perspektivet och nu hitta adoptivföräldrar – hon fick människor att inse att ingen skulle kunna, som detta lilla värnlösa barn, få dem att växa så mycket i kärlek och empati som de som med sin tid, sin omsorg och sitt hjärta skulle ge dessa barn ett värdigt liv; även om detta liv inte blev längre än två – tre år och kantades av ständiga infektioner och en plågsam så plågsam död.
Att se sig i sin nästa – att möta blicken – inse att det kunde ha varit jag, att rollerna kunde ha varit ombytta. Där finns empatins källa.
Någon som levde i den andan det var Jesus. Den tidens mest utsatta och ensamma och sjuka umgicks han med, helade och undervisade. Där byggde han det som blev urkyrkans församling. Inte i templet, inte hos de lärda och förmögna utan hos och med de mest utsatta och ensamma.
Vad har vi att lära av det?
Vad ska vi dra för konsekvenser av det nu när vi som kyrka funderar på hur vi bäst använder våra resurser och vår tid? Kanske finns svaret i allt vi gör måste utgå från diakonin; från tjänsten gentemot mot vår nästa.
Saliga är de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga är de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga är de ödmjuka, de skall ärva jorden. Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade. Saliga är de barmhärtiga, de skall få barmhärtighet. Saliga är de renhjärtade, de skall se Gud.
Och Jesus fortsatte:
Inte skall var och en som säger Herre, Herre till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja.
Amen