Löftena skola ej svika


När Jakob sover i öknen med en sten som huvudkudde möter han i drömmen Gud med sina änglar. Antagligen hade Jakob somnat orolig och sannolikt var han till en del fylld av ruelse, vad hade han gjort, roffat åt sig något som inte var hans och därtill ljugit för sin far.

Inget av detta hade inte hänt om det inte var för Rebecka, Jakobs mor.

Det var hon som uppmuntrade sin favoritson Jakob att han skulle få den magiska välsignelsen; ja uppdraget att leda folket istället för den som var utvald enligt regelverket; den äldste sonen Esau, Jakobs storebror. Han med sitt intresse och håg för jakt och natur och som med sina två hetitiska fruar Judit och Batsemat hade kommit att göra tillvaron så svår för såväl Rebecka som Isak. De var liksom satta på undantag. Det är inte alltid lätt med generationsboenden.

Därför bland annat satte nu Rebecka sitt hopp till Jakob. Han skulle lämna bygden och han skulle finna en kultiverad fru och han hade talangen och begåvningen att föra det andliga arvet vidare och bli en naturlig ledare. Det arv och uppdrag stamfadern Abraham fört vidare till sonen Isak och nu skulle vidare ytterligare en generation. Rebecka bryter in. Tänker självständigt. Banar väg. Bedrägligt beteende säger kanske någon då hon uppmuntrar sin son Jakob att utge sig för att vara Esau för den nu blinde och halvdöva fadern. Ja hon går så långt så att de slaktar två killingar och klär Jakobs armar och händer med skinnet. Detta då Esau var så luden. Och om Isak skulle vilja känna på honom, för att verkligen veta att det var han. Jakob säger till Rebecka – om far får veta detta drar jag förbannelse över mig istället för välsignelse. Rebecka muttrar att den förbannelsen får komma över mig min son.

Planen går i lås, Jakob får välsignelsen och Esau blir utan. Och Esau blir nu så förgrymmad att han vill döda sin bror. Därav Jakobs flykt och hans sömn i öknen.

Men så möter Jakob Guds röst i drömmen. Gud lovar nu Jakob att alltid stå honom bi.

Historien är märklig men det är som om det var förutbestämt att det var Jakob som skulle vara den som fick välsignelsen, uppdraget att leda det utvalda folkets öden vidare. Rebecka hade uppenbarligen handlat i enlighet med Guds vilja.

I drömmen lovar Gud att han ska se till att Jakob får en riklig avkomma, att landet ska bli hans. Detta är från 1 Mosebok kapitel 27.

I Uppenbarelseboken kapitel 12 berättas det om en kamp i himlen och hur den onde kastas ut ur himlen, då den onde gjort ett upprorsförsök. Ärkeängeln Mikael slänger ut upprorsmakaren ärkeängeln Lucifer och de han hade samlat under sig och de får sin tillfälliga hemvist på Jorden, där de nu avser att förföra och förvrida och villa bort. Under en begränsad tid. Fram till dess Jesus kommer åter och avslutar det ondas mandat.

Och i Johannesevangeliet kapitel 1 möter vi Natanael som lugnt sitter under ett fikonträd och filosoferar när Guds kallelse kommer till honom.

Filippos säger till Natanel: Vi har funnit honom som det står om i Mose lag och hos profeterna, det är Jesus, Josefs son från Nasaret. Natanael säger nu lite skeptiskt: Kan det komma något gott från Nasaret?

När Jesus får se Natanael komma säger han: Där är en sann israelit, en som är utan svek!  Natanael förstår att Jesus känner honom fast de inte har träffats förut. Han hade sett honom där under fikonträdet långt innan han kom. Natanael utbrister: Du är Guds son, du är Israels konung!

Detta är en av de starkaste bekännelser vi kan hitta i evangelierna.

Vi har en således en text ur gamla testamentet som handlar om ett löfte om beskydd, en episteltext som beskriver Jorden som en smältdegel för såväl gott som ont och en evangelietext där Natanael genast uppfattar vem Jesus är, trots hans inledande skepsis: Se Jesus är Guds son.

Om vi så utgår från dessa tre texters nyckelord kan vi bildligt översätta dem till en medeltida stad som Visby med sin ringmur kring sig.

För så har Gud skapat oss människor, vi har ett inneboende skydd mot det onda och en naturlig fallenhet för det goda. Vi har vårt samvete och vår känsla för varann, vår genuina mänsklighet. Detta kallas ibland för den naturliga lagen. Om än avtrubbad och fördunklad som en konsekvens av det vi benämner syndafallet. Den här naturliga lagen, den här symboliska ringmuren kring oss kan bli såväl högre som bredare som starkare genom dopet. I dopet ber vi Kristus om beskydd och befrielse från ondskans makt. Och det beskyddet är viktigt för oss eftersom vi vet,  inte minst av historien, hur ofta en stad som Visby och andra liknande städer anfallits. Och vi kan läsa ur Uppenbarelseboken att ur ett andligt perspektiv är Jorden en smältdegel för ont och gott,  att här härjar även den onde på vår Jord. Och den onde är inte vem som helst. Det är en före detta ärkeängel med en tredjedel av alla änglar i uppror mot Gud. Ett kraftfullt rövargäng helt enkelt som gläds i skadeglädje över varje människa som tappar sin tro och sitt hopp och som en följd av detta hamnar fel, går vilse. Som gläds då vi gräver ner oss i tankar, beteenden och känslor som distanserar oss istället för att bygga gemenskap.

Vi behöver således vår ringmur och vi behöver stärka den genom Jesus eftersom ondskan är en realitet.

En framgångsrik strategi för det onda är att sprida uppfattningen att ondskan inte finns utan bara beror på utanförskap och andra yttre faktorer.  Ondskan som en psykologisk realitet. Inte som en andlig. Men fråga de ungdomar som börjat med narkotika om det är deras erfarenhet – nej för vad gör ofta narkotikan, den slår upp en öppning i vår själsliga ringmur och in rusar nedbrytarna in. De som förstör framtidshoppet, livet, lusten. Inte sällan vittnar de som fastnat i ett narkotikamissbruk hur de kan erfara och till och med se demoniska väsen och hur dessa njuter av att bryta ner en människa.

Äsch tänker vi, hjärnan är berusad men vi lever i en tillvaro som har en andlig dimension kring oss. Och de som har möjligheten att se in i andra sidan vet detta.

Anden i glaset är till exempel en på ytan oskyldig lek men som sannolikt samlar till sig osaliga andar som kanske inget hellre vill än att slå in tvivel och rädsla bland oskyldiga barn och ungdomar.

Vi måste ha respekt för den andra sidan. Inte vara så naiva. Vi ska som Paulus säger pröva andarna.

En bra regel för att få vara i fred för det osaliga är att leva ett sunt liv, vara rädd om sin kropp och sitt psyke – då når aldrig dessa osunda krafter oss.  Ringmuren skyddar gott. Ja det är faktiskt så att den onde behöver en invitation, en inbjudan för att skada oss. Det behövs att vi självmant öppnar ringmuren och det kan bara göras inifrån, av oss själva.

Därför måste vi leva ett liv i ljuset. Och ljuset är Kristus. Har jag mitt fokus på Jesus så har han alltid sitt fokus på mig. Det är och ger en trygghet och beskydd som övergår allt annat. Och det vet det onda, det gitter inte ens försöka. Det är chanslöst, har inte en susning.

Därför hatar den onde Jesus. Därför vill han att vi inte ska ta Jesus på allvar. Därför produceras det tjogvis med böcker och filmer och föredrag där man söker ta udden av Jesus. Göra honom till alltifrån en som aldrig existerat till en som var en vanlig profet. Och en vanlig profet kan man ju knappast åkalla, tillbe, vilja vara när.

Men den närvaro, det beskydd och den gemenskap Jesus kallar oss till skär genom rummet och tiden och slår undan ondskans kraft och suggestiva lockelser i en handklapp. I en blink. I en enkel liten gest. Och är det löftet vi har att förhålla oss till, leva i.

För till oss kom han. Jesus. Buren av eoner av tid och ur alltings ursprung och begynnelse. Och tar oss dit. Till alltings fortsättning. Om vi vill.  Och han finns bredvid oss även fast det börjar kosta på – inte så mycket här – än – att tillbe honom som på andra ställen på vår Jord. Jag tänker idag särskilt på de våra kristna vänner i Syrien och i Irak.

Det raseri den onde har, och som vi kunde utläsa i Uppenbarelseboken var så starkt då han visste att hans tid var utmätt, detta raseri når nu sin kulmen. Vi lever i en tid då ondskan till synes triumferar. Men detta är bara en illusion.

Snart kommer vi få leva hand i hand med Jesus Kristus och ondskans närvaro och makt kommer då att minimeras till ett intet. Vi kan svårligen föreställa oss detta men detta är ett löfte. Och i bönen, i lovsången, i gudstjänstgemenskapen, nattvarden kan detta löfte greppa oss som en realitet – in i denna svåra och fördunklade tid.

Därför måste vi som kristna leva som vi lär. Därför måste vi som kristna vara den öppna gemenskap där vi respekterar och vill ta tillvara varandras olikheter, ser dem som en resurs. Därför måste vi leva i den öppenhet och glädje detta löfte ger oss. Inte ängslas. Inte slå den rätta tolkningen i huvudet på varandra. Utan vara ödmjuka som vår Herre kallar oss att vara ödmjuka. Och lekfulla.

Ty vi är kallade till att leva som ett förebud om den befrielse som är på ingång. Som kommer breda ut sig. Trots den ondska som idag blåser upp sig, bullrar så högt, gör så mycket ont.

Margareta Melin skrev:

Mikael, stark och snäll!
Du kämpar med oss,
Vi kämpar med dig, Mikael.

Så Herre ge oss modet att åkalla dig, viljan att leva i ditt namn, bygga broar av hopp och kärlek, vara dina händer i skapelsen, vara levande förebud om ditt rike. 

En kommentar

Else-Britt Kjellqvist säger
5 oktober 2014 – 09:25

Inte förrän man erkänner ondskan som en reell kraft hos sig själv som man måste ta itu med och bemästra kan man se och bekämpa den utanför sig - i världen, samhället och i politiken.

Else-Britt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.