Världen brinner. Inte överallt men på så många ställen. Men inte här. Vi har vår mat, vår fred, vårt vatten, vår vardag. För många människor skulle bara en bråkdel av det vi dagligen tar för givet vara rena himmelriket.
Tacksamhet blir i det perspektivet, för oss, en inre upplevelse som vi behöver påminna varandra att öppna upp oss för. För ibland tarvas mental träning för att erfara tacksamhet för just sådant vi annars tar för givet; tacksamheten för vardagens lugna lunk, för att allt löper på som det förväntas. Att vi är där vi är, nära varann, för varann. Inte på flykt. Inga kanoner i bakgrunden eller larm om farlig smitta eller svält.
Tacksamhet och förnöjsamhet är två dygder som många av de vinstinriktade krafterna i västvärlden söker underminera. Detta då nu mycket konsumtion bygger på att vi är frustrerade och vill köpa en annan och bättre lösning. Varesig det är en resa, ett par nya boots, ett nytt kök eller ny bil. Dessa inköp ska så ske efter att vi intalats att det vi har eller är inte är tillräckligt bra. Samtidigt som det som vi har eller är, men dristats uppleva som inte tillräckligt bra, sannolikt vore rena himmelriket för så många människor på vår sargade Jord.
Vi skulle behöva problematisera det här, fundera på vad hetsen efter de ultimata livsbetingelserna riskerar att ha för konsekvenser för oss och vad ett hyllande av förnöjsamheten, glädjen i det lilla skulle ha för konsekvenser. Vilken vardag, vilket samhälle, vilka värderingar skulle detta ge om vi valde förnöjsamheten, tacksamheten? Och hur kan vi bättre uppmuntra varandra att hysa tacksamhet i det lilla, för varann, för vardagens lugna lunk? Sannolikt börjar det med en själv. Att jag själv måste vässa mitt tänkande. För vad följer ett tänkande, med en sund känsla för proportioner och perspektiv, jo ofta andra känslor än frustration och missnöjdhet. Tacksamhet och glädje rentav? För så är det: Tanken kommer först, sen känslan.
Sen är det förstås så att många gånger är man frustrerad och missnöjd över betingelser man ska försöka ändra, som är oschysta. Men det jag försöker sätta fingret på det är att det också är lätt att fastna i en känsla av missnöjdhet som det egentligen inte finns någon större anledning till. Missnöjdheten och frånvaron av tacksamhet och förnöjsamhet har mer kommit att bli en dålig vana som inte bara dränerar dig själv på glädje och spontanitet utan även påverkar din omgivning negativt.
Det är så vackert i Sverige just nu, löven är höstfärgade, vi har haft en så varm sommar och vacker höst. Snart fylls våra skogar här i norra Värmland av jägare från när och fjärran. Ofta har de där stunderna på älgpassen det med sig att man börjar fundera på livet. Och många jägare jag mött vittnar just om detta, glädjen att i det enkla mötas, språkas vid, koppla av. Kring elden och kaffet ute i Guds fria natur. Den här tiden och inte minst den här söndagen, Tacksägelsedagen, innebär även av hävd att vi på våra breddgrader sänder en tacksamhetens bön till Gud vår skapare för allt gott och näringsrikt jorden gett oss under sådd, växt och nyligen skörd. Att förråden är fylld. I vardagens lugna lunk.
Den glädje och tacksamhet vi kan ta del i söndagens epistel- och evangelietext den kretsar kring Jesus. Glädjen i att komma till tro och gemenskap. Ta del av frukterna av Jesu tjänande, hans helande och undervisning.
De skriftlärda säger till Jesus att han ska tysta de som hyllar honom så högljutt. Jesus ler och säger att om de tystnar som kommer stenarna att ropa. Glädjen och tacksamheten går inte att stänga ute, stänga av. Kärleken flödar som ett källsprång med väldig kraft; allt det nya, allt det starka, det fria och underbara.
Jag har haft förmånen att sista året förrätta ovanligt många dop. Tillsammans står vi och ber Gud om beskydd och befrielse från det onda. Vi ber om välsignelse och närvaro. Ofta ser jag framför mig att när dessa böner; denna handling utförs att det kommer ett vitt sken, som ett osynligt moln, och omsluter hela situationen, barnet. Ty dopet är på allvar, bönen om befrielse, om närhet, om kärlekens beskydd är på riktigt. Bär genom tiden som en bro, beskyddad, bevakad, säker.
Vi behöver dessa broar i denna vår oroliga tid. Och de finns här runt om oss, överallt. Men de växer ofta mossa på dem, sly och grenar och vi pratar inte om dom, tar dom inte på allvar, vet ibland inte ens att de byggts, för oss, för våra namns skull. Och den glömskan är livsfarlig för när nu nedbrytningens vindar blåser i Världen så bär dessa broar över sådana tider, förbinder oss med det heliga, det ljus och det anrop och den hand som sträcktes mot oss, då vattnet utgöts över våra huvuden och de i vår närhet löd den befallning Jesus gav dem, gett oss: Gå ut och döp dem, i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn.
De här broarna mellan oss och det heliga, dessa fredade bryggor av ljus är också transportsträckor för det Jesus benämnde som Hjälparen. Den del av Gud som verkar som en agent; en befriare, en låsöppnare. Den del av Gud som aktivt vill få oss att se och känna och uppleva vårt barnaskap hos Gud. Ta emot den glädje och tacksamhet och inte minst empati och känsla för varandra som är en följd av en levande kristen tro. I förlängningen så leder detta till en större insikt om andras lidande och vårt gemensamma ansvar att lindra detta lidande. Frustrationen över att vi inte lever det ultimata livet, inte har det eller det eller det grannen har hindrar oss då inte längre utan tacksamheten och glädjen sitter nu istället på förarplatsen i våra liv. Nu kan inget hindra oss längre att se den tiggande romen i ögonen. Vi kan inte längre blunda för situationen på flyktingförläggningarna. Vi ser lidandet och utsattheten i ögonen, torftigheten och lidandet. Och ser så på vår tillvaro och våra medmänniskor som Jesus avsåg med att komma till oss som vår befriare. Jesus visade oss att det går inte att leva ett helt liv och blunda för nästan. Vill jag bli hel måste jag öppna mig för min nästas behov, även om min nästa psykologiskt tycks vara långt ifrån mig själv, kanske lever ett helt annat liv, beter sig märkligt, pratar ett annat språk.
Jesus gjorde ingen skillnad på nationalitet; friskt eller sjukt, fattig eller rik. Han fanns och finns för alla. Och är samma Jesus som nu manar oss att vandra i hans efterföljd och med öppna händer möta de bland oss som sargade kommit till vårt land från till exempel Eritrea, Irak och Syrien.
Därför måste vi landa i insikten om förpliktelsen; tacksamhetens förpliktelse och nu börja handla. Bron i oss är förbunden med Den helige ande. Och Den helige anden bultar på vår dörr och vill nu fylla våra lemmar, våra händer och fötter till bristningsgränsen av empati. Till handling och kärlek. Och söka ge oss ett sinne just präglat av tacksamhet, fördragsamhet och glädje.
Så Herre, lär oss att vara förnöjsamma. Öppna. Glada. Leva i Ditt namn. Trots allt som händer i Världen. Lär oss att vara undantagen som blir regel – motsatsen som blir exemplet – de plogbilar som öppnar upp landet och skogen där alla överväxta broar finns mellan Dig och oss. Amen