avskalade det som ligger emellan

Att komma till tro. Inte sällan genom att först vara en sökare, livet måste vara något mer. Och så beröras mer och mer av Jesus och Jesu undervisning. Att erfara att något händer i mig. Ofta successivt. Och så att vilja vara nära detta budskap, detta flöde. Det är, som Jesus beskriver, som att finna en dyrbar pärla. Man släpper den ogärna. Man vill förvärva den. Äga den. Tron väcker liksom ett begär.

Skatten och pärlan är metaforer, en bild av något värdefullt. En liknande metafor skulle en diamant kunna vara. Tron som en diamant.  Det som är särskilt spännande med metaforen diamant är att när de olika prismorna slipats, då man har diamanten i sin hand, kanske gärna med någon form av förstorningsglas och en stark lampa, så framträder diamantens form och struktur så olika beroende på vinkel och vilken prisma som är i fokus.

Någon sa att sanningen är som en diamant; den är densamma men utifrån olika människor uppfattningar och perspektiv så har den så många olika vinklingar.  Och precis så är det med den kristna tron. Vänner i den ortodoxa kyrkan närmar sig det kristna från en vinkel, dvs. sitt sammanhang och en särskild förhistoria och vänner från pingstkyrkan, eller katolska kyrkan likaså. Vi i den protestantiska delen av kristenheten gör det utifrån vår särskilda förhistoria där reformatorn Martin Luther är av ytterst stor vikt.

På så vis kan man också likna kristenheten likt ett träd, ett träd med många grenar. Det nu diamanten och trädet som liknelser beträffar har gemensamt är att trädet utgör en helhet, diamanten likaså. En helhet där delarna utgör helheten. I nattvarden säger vi vid brödsbrytelsen: Så är vi fastän många en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd. I de olika kristna traditionerna betraktas dessa olikheter antingen som ett besvärande faktum eller som en tillgång. Vissa drömmer om en enad världsvid kyrka andra menar att den sanna kyrkan skär igenom alla samfunds- och konfessionsgränser och består av de som i ord och handling funnit trons pärla.

Den här splittringen tycks Jesus ha varit väl medveten om; att den synliga kyrkan skulle bestå såväl av dem som funnit pärlan som de som inte gjort det.  Vi kan kanske dra den slutsatsen inte minst ur följande ord ur hans bergspredikan:  På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Och det är kanske inte för inte som Martin Luthers nära medarbetare Philipp Melanchthon skriver i Augsburgska bekännelsens apologi följande ord:  kyrkan i vidare bemärkelse omfattar både gudfruktiga och ogudaktiga, likaså, att de ogudaktiga blott till namnet, men ej i realiteten tillhöra kyrkan, men att de gudfruktiga göra det både till namnet och i verkligheten. Philipp Melanchthon skriver om ”det sanna gudsfolket, pånyttfött genom den helige Ande” och menar på att detta ”är något annat än blott iakttagandet av vissa gudstjänstbruk och ceremonier”.

Att hitta trons pärla. En skatt.                                                                                                                                                         I dagens evangelietext  gör upphittaren allt för att äga skatten och pärlan.  Och många som kommer till tro förklarar att något i djupet hänt med dem. Man vill inte vara utan det som sker. Tron är det värdefullaste som finns.

Jag träffade en gång en man på som arbetade på ett pappersbruk. Han berättade för mig att han nu hade varit fackligt aktiv i många år. Och varit en erkänt tuff förhandlare. Och så träffade han en tjej som trodde på Gud. Han tyckte det var konstigt och fel att tro på Gud men tjejen var ju söt och han var förälskad, så varför inte. Han började att följa med henne till kyrkan, ta del av hennes tro.  Så´hände det märkliga att han sakta sakta kom till en egen tro och det han nu upplevde, som en konsekvens av denna tro, var att han plötsligt fick ett stort motstånd att använda sig av de tjuvknep och taktiska grepp han använt som förhandlare. Han kunde inte längre inte småljuga, glida på sanningen, vara lika bufflig som förut. Det här gjorde den facklige mannen på bruket först till en sämre förhandlare men enligt honom själv till en betydligt rikare människa. Han var ju inte längre så arg, så missnöjd. Han var fylldes istället successivt med en tillit och glädje istället. Ett intresse för sin nästa han tidigare inte haft. Förut hade han mest tänkt på sin egen bekvämlighet. Så småningom, berättade mannen, så småningom lyckades han också hitta ett nytt sätt att vara fackligt aktiv och förhandlare på. Och det märkliga var, berättade mannen, att ärligheten som förhandlingsmetod nu var bra mycket bättre metod än oärligheten. De rena greppen bet bättre än de orena. ”Förr använde jag själv tjuvgrepp”, sa mannen, ”men nu när är jag ärlig – då blir jag ärligt bemött tillbaka”. Jag tycker det mannen berättade är så tankeväckande. Att tron kan stöpa om oss inifrån. Jag tänker samtidigt att allt det där vet vi ju, innerst inne. Och många upplever det säkert som en smula skrämmande. Kanske är det rent av så att insikten att en växande tro gör att jag får ett annat fokus i mitt liv gör att många skakar av sig trons kall?  För vi inser ju att relationen med det eviga gör något med mig.  Det kanske inte märks så mycket på ytan att jag svarat an på det som berör mig, kallar mig vid namn, men det tar sig uttryck i att jag nu har en längtan i mig jag inte kan bortse ifrån. En längtan som vill driva mig framåt mot sannare värden och ett sannare liv och som vill att jag lämnar sådant som inte längre är hållbart, ja sådant inte längre är centrum i mitt liv.                                                                                                                 Gud vill att vi möter världen vapenlösa, avskalade det som skymmer, skränar och håller ifrån.                                                                                                                                    Som ligger emellan.                                                                                                            Och då är det inte alltid så att vi finner att vårt yrke, våra relationer, våra liv är befriade från sådant som vi behöver ändra på, kanske lämna.  Och sådant här gör ont, ja det gör ofta ont då knoppar brista, men är ofta helt nödvändigt. Ibland måste man helt enkelt följa trons längtan, sin hjärtas röst för det är den som leder mig fram. Till det nya. Och då kan det bli som i dagens episteltext att man erfar att man måste lyda Gud mer än människor.  Och den här lydnaden är ur ett lutherskt perspektiv att söka leva i bön och gemenskap; ett liv där det märks, i praktiken, att man successivt funnit trons pärla. Och här har gudstjänstens gemenskap en befrämjande funktion, den är ämnad att ge denna tro, detta sökande kraft och styrka.                                                                                                          I en evangelisk luthersk kyrka, som vår, är vi alla jämställda, vi är alla kallade att leva i det allmänna prästadömet. Ingen människa står mellan mig och Gud. Det har Jesus sett till, han banade vägen. Vi är jämlikar.

Det finns nu människor som inte lever som de lär. Vi ser det inom näringslivet, politiken, fackföreningsrörelsen och dessvärre också i kyrkan.  Ibland blir kontrasterna mellan det man utger sig för att vara och det man än oerhört stora. Jag tänker på polischefen som samtidigt som han föreläste om att jämställdhet och att förebygga kvinnovåld genomförde grova övergrepp på unga kvinnor.  Och jag tänker på den pedofilskandal som skakar den katolska kyrkan där det inte bara är en utan flera präster och biskopar som skadat barn och ungdomar för resten av sina liv. Alltmedan man sagt rätt saker, gjort rätt saker och varit flitiga gudstjänstledare och satt de religiösa ceremonierna högt och sant.

Någon sa att det tillhör att bli vuxen att inse att människor ofta inte är vad de utger sig för att vara. Och det gäller förstås oss alla, vi har alla blottor och svagheter.                             Det som utmärker den som har funnit trons pärla är inte felfriheten i sig utan att man försöker stå för sina misstag och vill gottgöra och söka försoning.

Ord. Många är så duktiga på ord. Men ord kan vara som ormen Kaa i Djungelboken, de kan hypnotisera oss, glömma vårt uppsåt och kallelse och fördunkla vårt omdöme. Därför ska vi också syna våra egna och vår nästas handlingar. Och då kanske främst de handlingar som vi tror sker i det tysta, där ingen annan tycks se. Där finns ofta blottorna. Där finns ledtrådarna. Där finns sanningen om såväl mig själv, min nästa som vårt samhälle.  Det är inte för inte som Jesus säger i Johannes 8:32 att Sanningen ska göra oss fria.  Och det var just Jesus förmåga att vara sann som var så oerhört provocerade för prästerna och de skriftlärda på Jesus tid; de som ville bli respekterade och beundrade för sin person snarare än att tjäna och leva för medmänniskan .

Därför ville de tysta honom. Därför trodde de att de skulle kunna tysta honom genom det ultimata straffet; döden. Men Jesus log mot dem och sa, det hörde vi bland annat förra söndagen då fariséerna sa: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.”  Jesus svarade glatt: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.” Och detta rop vet vi nu stiger genom döden, genom lögnen och vill här och nu beröra var och en av oss.

Det tillhör att bli vuxen som människa; vuxen i själen, att våga se sprickor i människors fasader. Att inte blunda för dem. Ja jag är helt övertygad att det fanns människor i kapten Klännings närhet, ja han kallades ju så polischefen som förgrep sig på de unga kvinnorna, att här var det något som felade högst betänkligt. Men man valde att bortse från de inre signalerna. Inte ta dem på allvar. Samma med dem som på olika vis har funnits i närheten av de katolska präst- och biskopspedofilerna. Det måste ha funnits massor av människor genom åren, och nu pratar jag inte bara om de våldtagna barnen, utan andra, som husmödrar, städpersonal, föräldrar, vaktmästare som nu verkligen erfarit att här; här är det något som verkligen inte stämmer. Men man valde att kasta av sig den begynnande insikten. Kanske för att vi ofta förbländas av såväl polischefsuniformer som prästerliga skrudar?

Trons pärla innebär således också ett vuxenblivande. Att våga se verkligheten i vitögat och i praktiken verka för det goda hand i hand med vår mästare Jesus Kristus. Att välja den trons gemenskap som ger frukt.

På deras frukt skall ni alltså känna igen dem. Inte alla som säger ’Herre, herre’ till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja.

Tack Jesus att du kallar oss alla vid namn. Gör oss mottagliga och öppna. Gör oss villiga. Hjälp oss att se diskrepanserna i världen och ändå leva i din glädje. Vägled oss till den tro som bär och är en realitet inte bara för mig utan även för min nästa. Amen.