så står man där igen med saknaden

Jag kommer ihåg när jag drygt tjugo år gammal arbetade i hemtjänsten i norra Värmland. En av mina hjälptagare där hette Hilma. Hilma var åttiotre år och bodde i en stuga som saknade mycket av det vi idag tar för självklart. Vatten hämtade jag i en brunn på gården och det första jag fick göra var att tända eld i köksspisen. När vi någon timma senare satt där vid köksbordet jag och Hilma och drack vårt kaffe så kom våra samtal väldigt ofta att handla om döden. Hilma älskade livet, hennes skratt fyllde hennes hus från morgon till kväll samtidigt som hon sa att döden, ja den längtade hon efter. Den var för henne som en befriare. Döden som en befriare. När man är drygt tjugo år så är en sådan uppfattning om döden en utmaning. Hur kan man tycka så?

Gerda Antti, författarinnan från Kisa som skildrar landsbygdens liv och tempo så föredömligt sa i en intervju hon höll ganska nyligen att hon började bli mätt på livet. Och hon uttryckte det som så att det var som om varit på en lyckad och trevlig fest men att hon nu började bli trött och ville dra sig tillbaka. Klockan började bli sent och hon var trött. Döden som en befriare.

Många har nog svårt att se på döden som en befriare. Döden kan lika gärna vara befriarens motsats, en mara. Något som rycker undan det som nyss var så självklart och en del av det egna livet. Där står nu den tomma sängen, det tysta huset, telefonen som är tyst. Och den där tomheten som sprider ut sig, hur ska jag över huvud taget kunna lära mig att leva med den? Sorg har ofta det förloppet att smärtan i hågkomsterna är densamma, handen kring hjärtat tar lika hårt, tomheten och saknaden som fyller mig är lika stark – men stunderna som dessa saknadens hågkomster kommer, de kommer med ett allt längre mellanrum. Det som i början var en nästan ständig smärta får allt mer perioder i sig av vanligt liv. Det går trots allt att leva och saknaden och sorgen blir en del av livet, inte sällan en allt större del av livet. Men så plötsligt ser man någon på avstånd som för en sekund liknade den man saknar och innan man hinner tänka tanken så står man där igen med saknaden.

Den man såg där på byn, på gatan liknade mor eller far, mormor eller morfar, mitt älskade barn. Och för en sekund så… Men den jag saknar är för alltid borta. Är för alltid inte här. Och så kommer sorgen. Och sorgen måste få komma. Sorgen är en del av livet och vi måste bereda plats för den. Ge den utrymme. Vårda den. För i minnena, i de relationer som fanns sker en omvandling; mot det inre livet. Till en inre dialog. Ja ofta hör man människor berätta att de aldrig kommit sin pappa eller mamma så nära som efter att de gått bort. Hur kan det komma sig? Jo man tillåter sig att vårda sitt inre objekt, sin inre bild av den man mist. Och där kan det hända väldigt mycket trots att tiden och den verklighet vi lever i rivit allt itu. Det finns alltid sådant som var svårt att prata om, frågor man aldrig fick svar på, saker man velat att säga men som aldrig blev sagda. I det inre kan det sägas. I det inre kan man vidarebefordra sådant. Och då är sorgen själva kittet – den känsla och det flöde där en sådan kommunikation är möjlig.

Ytterligare en dimension är kopplad till döden och sorgen; och den är hur man som individ ställer sig till möjligheten att vi människor ingår i en evighet –att det skulle vara möjligt att återförenas, längre fram. I bibelns berättelser om Jesus finns passager som vittnar om att en andra sida och hur den är väldigt nära den här sidan – där nu allt tycks så konkret och handfast. En sådan sekvens är när Jesus tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes går upp på berget Horeb och så plötsligt kommer ett ljus över Jesus, han blir som genomlyst och så framträder plötsligt profeten Elia och Moses. Petrus blir ivrig och säger mästare, låt oss bygga hyddor och så stannar vi här. Jesus ler och säger att var sak har sin tid, att nu var det den jordiska tillvaron som var utmaningen för dem. Tids nog väntade himlen på dem. Den andra dimensionen. Den gränsöverskridande upplevelsen de alla fick vara med om hade snarare funktionen att ingjuta mod i lärjungarna och visa på vem Jesu är. Ett annat exempel är då Jesus hänger på korset mitt emellan de två rövarna. Den ene rövaren hånar Jesus medan den andre rövaren tillrättavisar den smädande och säger att hur vågar du, här hänger vi som förtjänat det men han som hänger här har inte förtjänat det. Och så frågar rövaren som just tillrättavisat den smädande rövaren om det fanns möjlighet att få sina synder förlåtna – om Jesus kunde tänka på honom då han kom till himmelen och Jesus säger att ja, redan idag ska du och jag besöka himmelriket tillsammans.

Vi människor har detta löfte om ett himmelrike, en annan dimension som är öppen för oss. Ett erbjudande som getts oss, genom Jesus Kristus. Hur förhåller jag mig till det erbjudandet? Det är en viktig fråga. Hur förhåller jag mig, tar jag det till mig eller skakar jag av mig det. För tar jag erbjudande det på allvar så får det konsekvenser för mig– här och nu. Det liv vi lever här på Jorden det har förstås en direkt korrespondens med vår fortsättning. Ja allt hänger ihop. Och de värden Kristus lär ut är värden vi alla känner till; vi ska älska varandra. Ja vi ska alltid söka älska vår nästa som oss själva. Och Jesus förtydligade detta bud med att säga att Allt det ni gör för de minsta bland er det gör ni för mig och lär er att älska sanningen för inget mindre än sanningen – sanningen om er själva, era vänner och er samtid – gör er fria. Och han gav oss rådet att söka vara kloka som ormar men samtidigt fredliga som duvor. Att vi ska vaka och bedja och vara på vår vakt. Varför det? Jo därför att det finns alltid människor och sammanhang som vill misskreditera Jesus och Jesu undervisning. Som vill få oss att tänka på annat – inte ta det där erbjudandet på allvar. Vi kunde i dagens evangelietext (bergspredikan) höra hur Jesus förutsade att man för Människosonens skulle hata och stöta bort och smäda den som tar Jesu ord till sitt hjärta. Och det är exakt vad vi ser just nu – hur detta händer i många länder, hur kristna förföljs. För sin tros skull. Det är ur ett globalt perspektiv således inte alla förunnat att som nu kunna samlas till gudstjänst. Det är inte alla förunnat att med hjälp av ljus, musik, psalmsång och bön till Gud  tillsammans sträva efter att hålla sorgens källa öppen. Låt oss ha det i åtanke tillsammans. För det är viktigt att träffas . För att dela sorgen är en process där vi ofta kan vi konstatera att det är så mycket som förenar oss och så lite som – egentligen – skiljer oss åt. Ja vi har ju så lätt att fokusera på det som är den andres brist och olikhet och då ofta på bekostnad av vår egen självskattning av våra egna brister. Ja vi har så lätt för att ojja oss över vår nästas försyndelser men kan så ofta förbise med våra egna. Jesus varnade oss för den livshållningen, nej sopa först framför egen dörr. Döm inte för med den dom du dömer andra kommer du själv att bli be-dömd. Och jag vill hävda att stunder som dessa, då vi samlas och ber och sjunger definitivt hjälper oss att se detta vårt egentliga broders- och systerskap. Ja att bortom alla skillnader så är vi – i Guds ögon – varesig vi nu är sjuk eller frisk – fattig eller rik – mörk eller ljus – en enda mänsklighet med ett enda uppdrag och mål; att i namn av denna mänsklighet just bevara och förvalta den medmänsklighet och kärlek, som getts oss – som en spirande möjlighet – av Gud, vår fader.

 Åh herre Gud, hjälp oss att se varandra i ljuset av ditt ljus, i skenet av din kärlek och hjälp oss att närma oss varann på det äkta och otvungna vis du lärde oss genom Jesus Kristus. Hjälp alla som sörjer. Var oss nära. Amen