tårar som bildade rännilar genom kolstybben i männens ansikten


John Wesley var en engelsk predikant och präst som levde i England på 1700 talet. Han engagerade sig mot slavhandel och för de fattiga arbetarna. Vid denna tid var industrialismen i sin linda och människor levde oerhört utsatt i många städer. Kol var viktigt och miljön i kolgruvorna livsfarlig och underbetald. Att strejka för högre lön och bättre säkerhet var inte tillåtet, men något som spred sig då omständigheterna var ohållbara. Kolgruveägarna straffade då arbetarna och deras familjer med åtgärder som gjorde att de svälte. Det berättas att John Wesley kom till ett sådant litet samhälle som byggts upp kring en kolgruva utanför Liverpool. Arbetet hade legat nere ett tag och det pågick en skoningslös kamp om tiden. Kolgruvearbetarna är svarta i ansiktet av all kolstybb. Svälten och armodet är så påtagligt. John Wesley är inbjuden att tala, känd som han är att uppmuntra de fattiga arbetarna. Men denna dag är det som det stockas i hans hals, inga ord kommer ur. Han lider så av det han ser framför sig. Men så efter ett tag så börjar han citera saligprisningarna ur Bergspredikan.

Saliga ni som är fattiga,
er tillhör Guds rike.
Saliga ni som hungrar nu,
ni skall få äta er mätta.
Saliga ni som gråter nu,
ni skall få skratta.

Och det berättas att det som hände nu det var att det började rinna tårar ur dessa annars så ärgade och starka mäns ögon, tårar som bildade rännilar genom kolstubben i männens ansikten. Löftena om befrielse, löftena om att vara sedda av en rättvisans instans, det sanna, det genuina: det som bär var i denna situation var så påtagligt att männen började gråta. Att erfara detta löfte så i själen är andens verk. Gud är då tidlös och kommer igenom och förbi och rakt in i hjärtat. Man förstår i samma stund som orden sägs att löftet bär och är på riktigt. Löftet är en realitet. Vi är alltså inte övergivna på rymdskeppet Jorden, utelämnade till onda krafters spel utan allt vilar i något större – vi förstår det inte men genom varje sekund över hela jorden och genom varje människa, ja allt skapat, går Guds sigill och löftet om återupprättelse, rättvisa, frid och fred. Det löftet är, även om vi ofta tycker att det nu dröjer alldeles förskräckligt, på riktigt. Och löftet har getts genom sonen, Jesus Kristus.

Bergspredikan har utöver denna tröstande funktion för de som längtar, och borde längta, även funktionen att skärpa lagens bud. För det fanns många på den tiden, sannolikt även i vår, som tänkte att de hade sitt på det torra i förhållande till Gud; de följde ju lagen. De gjorde ju allt rätt, inte sant? Och sannolikt fanns de i deras närhet som nickade och tyckte att jojo, du lever heligt och rätt, du tillhör visst de saliga. Tron kan då bli som en klubb för inbördes beundran. Som att fromhet var liktydigt med att följa vissa religiösa ceremonier…

Jesus punkterar den hållningen. Saligheten finns inte i en självsäker och kanske självtillräcklig hållning, utan i en hunger. En andlig längtan som inte ger sig utan söker svar på svar på svar. Som söker sanningen. Och vars ande och framtoning är sann ödmjukhet, inte falsk. Och som bärs av denna längtan. Och att inte kunna  stå ut med lögn, vägrar att sopa under mattan; att säga en sak och göra en annan. Längtan efter sanningen leder till en transparens – en helhet – ord och handling blir ett.

I vår del av världen är det risk att vi dövar denna vår inre längtan. Ja vi gör det sannolikt alla till mans och kvinns. Att tro – och att dela en tro – kan då tendera att bli lite som en trivselförening.  Inget fel i det men det Jesus bland annat vill inskärpa i sin bergspredikan det är att tron också kan vara på liv och död. Kanske rent av bör vara på liv och död. De flesta av oss behöver inte hamna i ett sådant ställningstagande annat än teoretiskt. Men vi vet att många av de som följde Jesus – i likhet med Jesus –fick lida martyrdöden för sin tros skull.

Den kristna kyrkan har ofta varit i en förföljelsesituation och inte minst i en minoritetssituation. Det vi har här i Sverige; en kyrka mitt i byn och där nästan alla är döpta och de flesta på olika vis uppfattar sig tillhöriga till vår svenska yrka är globalt och historiskt sett mer ett undantag än en regel. Och vi påminns om i nyhetssändningar, även om det är förvånansvärt tyst om det hela ändå, och det är skamligt; ja vi påminns att i delar av vår värld pågår just en förföljelsesituation inför våra ögon. Människor blir inför hotet om att bli lemlästade och dödade uppmanade att överge sin kristna tro. Det är mänskligt att i just en sådan stund avsäga sig det mesta. Men det munnen säger under galgen är inte det samma som att den tro som lever i ett hjärta, att den överger en. Jesus har lovat att aldrig överge oss i sådana situationer. Det blir lite som erkännanden som tvingas fram i tortyr – vad är de värda? Ingenting!

Vi möter i våra kyrkor nu i vårt land alltfler från andra länder som vet hur det är att fly för bland annat sin kristna tros skull. Jesus förutser, inte minst i sin bergspredikan, att hans namn skulle bli avskytt, ja rentav förbjudet. Just det vi ser i många länder just nu. Och många vittnar även om en ökad fientlighet mot det kristna på våra breddgrader, subtilt men ändå påtagligt.  Därför är det så viktigt att vi träffas och ber och delar rum och tid med varann. Det som händer då – ofta –  att kontakt uppstår bortom orden, det igenkännbara. Vi är del i ett globalt brödra- och systerskap. Tack Gud för den nåden. Amen.

 

 

2 kommentarer

Else-Britt Kjellqvist säger
8 november 2014 – 04:49

Johan,
Hej!

Ett litet tillägg utifrån egna erfarenheter efter: "Längtan efter sanningen leder till en transparens - en helhet - ord och handling blir ett." Och du blir spontanare - finner orden i stunden - när de behövs.

Allt Gott,
Else-Britt

Johan Bonander säger
11 november 2014 – 11:28

Så sant, tack!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.