att våga hoppas, att våga tro på en förändring

Jag tänker på att våga hoppas. Att våga tror på en genuin förändring. Det ligger i människans natur. Ofta sitter det långt in, men när glädjen och uppsluppenheten bryter igenom så går den inte att ta miste på. Förväntansglädjen. Och vi har nu några sådana tillfällen i vår närtid. Som när muren faller den 9 november 1989 i Berlin och Öst och Väst förenades, eller apartheidregimens; rasåtskillnadspolitikens fall i Sydafrika. Och många som minns berättar också om en märklig känsla av hopp och framtidstro; att något nytt och enastående var på gång att hända åren innan John F Kennedy mördades 1963. Det hade varit ett märkligt hopp som spreds berättar de som var med, en uppsluppenhet och en ny sorts glädje. Men så kom skotten i Dallas och några år senare sköts frihetskämpen Martin Luther king ihjäl – och Vietnamnkriget det bara fortskred och fortskred.

En annan period i vår närtid då många erfor hopp var under reformen Glasnost  under mitten av åttiotalet. Glasnost betyder öppenhet och reformen genomfördes av dåvarande Sovjetunionens sista statschef Michaels Gorbatjov. Yttrandefrihet och öppenhet var ledord och landet öppnades. Det kalla kriget föreföll vara slut. USA och Ryssland pratade äntligen med varann igen. Och alla dessa maktdemonstrationer, parader och den fruktan som låg latent för ett kärnvapenkrig var till ända. Jag själv minns hur jag som 17 åring, då jag nyss flyttat till Stockholm från Västergötland för att börja jobba i vården, nu åren före Glasnost, ja den 24 oktober 1982 tillsammans med 30 000 personer befinner mig i en stor fredsdemonstration där vi tar varandra i händerna och bygger ”en bro för fred” mellan USA:s och Sovjetunionens Sverige-ambassadörer, på respektive ambassad. Alltmedan vi sjöng: I natt jag drömde, något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut. Den amerikanska fredssång som Ed McCurdy skrev 1950 och som Cornelis Vreeswijk översatt. Och vi kände ett litet spirande hopp. Hade det inte börjat mjukna något? Sen när glasnost var ett faktum tre år senare, ja det hade det. Äntligen.

Ännu mer i vår närtid är den rörelse i Mellanöstern som benämnde den arabiska våren. Äntligen skulle kvinnors rättigheter stärkas, demokrati och öppenhet bli ett faktum men det skulle nu inte dröja längre innan den frigörelsen blev förbytt till något helt annat. Tyvärr.

De som varit med om de epokerna av hopp och framtidstro kan kanske ana lite av den glädje människorna känner längs Jesu väg då han rider in i Jerusalem.

Nu skulle det äntligen bli en förändring, och som man hoppats. Som man längtat. Och hur lång tid hade inte orättvisorna rått – denna höst utan sol och värme. Som man längtat. På så vis påminner den tiden lite om vår tid i världen just nu. Ett Europa där många länder kämpar med en långvarig ekonomisk kris, en stor och envis arbetsslöhet som gripit sig fast och bland annat tar sig uttryck i tiggare längs våra gator och de stora flyktingströmmarna från krigen i Mellanöstern och Afrika som aldrig ja tycks ta slut.  För att nu bara nämna något.

På många vis lever vi idag i en värld där positiva löften och nyheter har svårt att slå rot, få vingar. Istället fylls vi genom våra medier ofta av bekymmer, nyheter om kris.  Och det som kanske påverkar dagens unga allra mest är nyheten om Jorden som en skadad och sargad planet. Tiden är utmätt. Förändringen går för långsamt. Vad ska ske?

Varpå många förstås blir modfällda och har svårt att våga tro på en reell förändring.  Och vad gör vi då – jo vi intar kollektivt en hållning där vi mer eller mindre garderar oss, sveper in och skyddar vår längtan i en mantel av oberörbarhet. Alltmedan teverutorna levererar det ena gapflabbprogrammet efter det andra.

Det är bara det att oberörbarheten är egentligen inte något som är ett genuint mänskligt tillstånd, lika lite som att den brist på engagemang och medkänsla som oberörbarheten riskerar att föra med sig vore det.  Och jag tänker att vi alla längtar efter att få hoppas igen.

Ja vi längtar efter att få tro igen. Och vi längtar efter att få erfara den där mentala förändringen i vårt samhälle som likt ett sommarhögtryck väller in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen erfar vi framtidstro, igen. Tillsammans. Vi tror på en reell förändring, på rättvisa och medmänsklighet. Och precis så var det för människorna som välkomnade Jesus då han rider in i Jerusalem på en åsna. Tilltron till förändring hade varit så låg, förtrycket från romarna var en så tung realitet, rang- och hackordningen i det judiska samhället likaså. Och så kommer Jesus med sin kraft och sin myndighet och visar på ett alternativ. Och han gör det så kraftfullt och i de utsattas, de fattigas och sjukas närhet och ryktet om befrielsen, om nåd sprider sig som när högsommarvärme kommer in efter månader av regn och blåst och grått trist väder. Äntligen. Äntligen ska allt vända. Det här hoppet, den här glädjen den säger någonting om hur det är att vara människa. Vi har något ilagt i oss. Vi har en bild av en annan möjlig värld, mer rättvis och sann än den vi oftast ser kring oss.

Var kommer den bilden ifrån, det hoppet, den glädjen? Vad är det en återspegling av? Vem har lagt det i oss? Kan det vara vår skapare? Han som sänt alla profeter – däribland Sakarja – att komma med löftes- och förmaningsord för att till sist sända sin son, den som är en del av honom själv, nu till oss med samma löfte om befrielse och nåd: Kom alla ni som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, ni skall bli mättade.  Och det Jesus gör där på åsnan då han ser på oss från åsneryggen – i ögonhöjd där vi alla – mänskligheten – det är att Jesus visar oss Guds väsen.

Att nåd går före rätt. Att sträcker vi ut handen, om än så lite, så greppas handen tillbaka och vi får erfara att nej jag är inte ensam, jag är sedd, älskad och buren och så har det varit och så ska det vara även framgent. Och i den erfarenheten kan ett detta hopp gro.   Hoppet om en rättvisa, en kursändring där sanningen och kärleken ska få bli det som förenar oss – som gör att vi vågar släppa den där oberörbarhetens mantel så att den falnar ner på backen och vi får stå där igen, glada och vapenlösa och med ett minimum av prestige och baktanke.
Ty den nåd Jesus kommer med är en alldeles särskild nåd. Den är fast, oavsett vad som händer, den finns där. Vågar vi tro på den? Vågar vi vänta in den? Trots att det på många vis är mörkt och kallt. Vågar vi vänta på ljuset som har lovat att komma till oss? För så är det – advent är väntans tid som siar om Julefrid.  Bulta säger Jesus, bulta på dörren och den ska öppnas, sök och du ska finna, sanningen, det är sanningen som gör dig fri – inte oberörbarhet. Våga sök mig. Jag finns här för dig. Alltid.

Gode Gud hjälp oss att ha ett öppet hjärta, i det stora som i det lilla. Gör oss mottagliga för din nåd, gör oss modiga att bida, att vänta in din ankomst. Amen