Hoppet är en antidot till rädslan


När min äldsta dotter som idag snart är 26 år gammal bara var 6 år gammal så skulle hon lära sig att flyga mellan Torsby och Stockholm. Jag hade flugit med henne några gånger och nu skulle hon åka till mig själv. Jag var så nervös, hon var i Torsby och jag i Stockholm och de pratade på radions nyheter om häftiga oväder över Svealand. Hur skulle det gå. Planet skulle lyfta om någon timma. Jag ringde till slut upp flygplatsen i Torsby och fick prata med självaste piloten. Han lugnade mig och berättade att om det kom ett åskväder i vägen så skulle de flyga över det – det var lugnt. Piloten hade koll. Jag var rädd. Och visste inte att piloten kunde flyga över ovädret. Gud har koll. Vi är rädda. Och vi har svårt att ta in att Gud har en plan, en väg förbi mörkret. Den vägen heter Jesus. Jesus Kristus. Och det underverk som kom att ske i inkarnationen, livet, döden och uppståndelsen. Vi kan inte ta in storheten i det som skett men händelsen innebär att Boken är skriven och slutet är gott. Gud har en plan. Det finns en vändning – en fortsättning – ännu en ankomst i eller bortom vår tid, en vändning. Detta hopp har vi nu att försöka leva i; ha för ögonen. Hoppet är en antidot till rädslan, hoppet får våra axlar att sjunka ner, vi vågar se vår nästa i ögonen, vi vill ta reda på sammanhangen och söka värdiga vägar framåt. Jesus visar vägen i sitt liv. Herremännen försöker sätta honom på plats. Sprida sin lagiskhet och han överlistar dem med ett leende, var fredliga som duvor men listiga som ormar. Att vända andra kinden till genererade den som slog, likaså att gå den extra milen – Jesus lär oss med sin undervisning ; ja en slags själens aikido. Aikido bygger på jujutsuns principer och tanken är att aldrig konfrontera energi. Man strävar efter att aldrig möta kraft med kraft, utan att lägga sin kraft till den andres och därigenom reda upp situationen. Det var så Jesus tog andan ur fariséerna som ville sätta honom på prov; nå ska vi stena kvinnan, ska vi betala kejsaren skatt eller inte? Det svart vita, polemiska, fyrkantiga bemöter Jesus på ett nytt vis och det lagiska ger vika. Gå säger han till kvinnan, gå och synda inte mer, inte heller jag dömer dig. Och som alltid i mötet med den enkla människan kan vi konstatera att Nåd går före rätt. Men hur var det i mötet med förövarna, de med de vassa armbågarna, de som tog för sig – går nåd där alltid före rätt? Där är bibeln inte lika entydig. Det är problematiskt att inta en fariseisk hållning gentemot sin nästa, för vad säger Jesus, jo ”Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare! Ni liknar vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet.” Och så rider han då in i Jerusalem och man lägger palmblad framför honom och höjer honom till skyarna; nu kommer vändningen, nu kommer räddningen, nu ska allt ske. Vi har sett det förut, hur man projicerar allt sitt hopp på en människa eller situation och sen när sammanhanget inte höll hur idealiseringens elfenbenstorn så förbyts till förakt och hårda ord. Vi sitter och kurar och ber att de ansvariga ska bestämma; sen när väl besluten fattas fördömer vi såväl besluten som ledarna, nja det var inte så vi menade, kanske… I Jesu fall vet vi att det ska inte gå lång tid mellan intåget i Jerusalem till den ultimata förnedringen på korset. Och Jesus ser dig och mig i ögonen såväl där på vägen där dammet yr och alla ropar så glatt och hoppet stiger som ett rus som där, då ingen vill vara i närheten, då allt tystnar, på Golgata. Men Gud har koll. Vi har svårt att ta in det men Gud har en plan, en väg förbi mörkret. Tre dagar senare är allt förbytt och vad det undret innebar kan ingen människa förstå men från den stunden är boken skriven, och den slutar bra. Piloten flyger så att säga över det mörka. Det är i det hoppet, det löftet vi nu har att leva. Det är i det löftet, vi har att andas och vara till. Det är i den väntan vi har att leva. Det är i denna ankomst vi har att finnas till – med olja till våra lyktor och löftet att vara medbjudna. Uppdraget här och nu? Att stå emot förenklingarna, att stå emot det svart vita, att sovra och söka sanningen, att inte nöja oss med allt som sägs utan gå till botten med utsagorna och överallt, alltid söka sanningen – inget annat ska göra oss fria. Sanningen som Jesus förkroppsligade, och som med ett leende, ett själens jujutsu förevisade oss är en möjlig livshållning. Och i den hör inte förenklingarna hemma, inte heller de vassa armbågarna – att manifestera Himmelriket på Jorden är någonting helt annat och det kommer inifrån, i en hållning som kommer av Gud. Och de som har den hållningen vet vi vilka de är för de lever som de lär. Och de som inte har den de vet vi också vilka de är – de är vår tids skriftlärda och fariséer – de lever då sannerligen inte som de lär.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.