När allting skakar


Vad är det som händer? De flesta tevekanaler, dagstidningar och kanaler i riksradion har hela hösten och förvintern haft situationen med alla asylsökande som ”förstasidesnyhet”.  Vad är det som händer? Och vad riskerar hända längre fram? Svaret är att vi inte riktigt vet, det här är en ny situation för oss och vi inser att stat, kommun och landsting”handlar efter läge”. Ett läge som är rörigt.
I en drömsituation hade man kunnat önska mer tid, mer resurser, mer strategiskt tänkande, mer samarbete i Europa och med de länder alla kommer ifrån.  Men situationen är nu inte sådan. Tvärtom, saker och ting pressar på med en oerhörd kraft. Och allt detta väcker upp många reaktioner. Många av oss blir rädda, tänker jag. Inte minst då terrordåd nu inträffat i Europa. Och debatten går hög här hemmavid i vad mån resurserna kommer att räcka.
Samtalen mellan de som är rädda och kanske skeptiska och de som mer eller mindre ser det som en självklarhet att sträcka ut både en och två hjälpande händer i den situation som är för handen hamnar lätt i låsningar. Den ena falangen är lätt att kalla främlingsfientlig, den andra naiv. Ett vet vi och det är att situationen är komplex och har så många bottnar. Det finns ju bland annat inte en kategori asylsökande, utan många. Och vi möter idag kulturella som trosmässiga mönster som är oss ovana.
Att nu lägga locket på och utmåla alla som vill problematisera den rådande situationen som främlingsfientliga är, som jag ser det, olyckligt. Det gör att oron riskerar jäsa i det tysta. Vi måste våga tro att vi som individer och samhälle är myndiga att möta det vi nu står inför. Att kunna prata om det. Och att även kunna prata om sådant som är problem, inte fungerar. Och inte minst våga värna de ideal, sådant vi tar som självklart hos oss, sedan länge.
Att generalisera något som är mångfacetterat går inte. Begrepp som ”invandrare”, ”kyrkan”, ”svensken”, ”skolan”, ”samhället”; ja för att nu ta några, de måste alltid brytas ned för att bli begripliga och igenkännbara. När det sen kommer till behov vi alla delar och kan identifiera oss med då kan vi inte gömma oss för varandra, då ser vi varandra.
Vi vet julens berättelse om skattskrivningen i Betlehem; att när Maria och Josef kommer dit så är där fullt, det finns inte plats på något av stadens härbärge. Och Maria som snart skulle föda. Jag som pappa kan så lätt identifiera mig med Josefs ångest alltmedan han allt mer desperat söker efter ett rum. Hur lättad blev han nu inte av att möta den där personen som hänvisade honom till stallet utanför stadsportarna. De kunde äntligen få vara i avskildhet och hans fru kunde få föda.
Den som hänvisade Josef och Maria till stallet kanske inte tänkte på hur viktigt denna gest var, just då? Men det den personen gjorde var att se till individen och dennes situation. Och här är vi lika alla. Vi vet alla hur det är att ha feber, vara hungriga, frysa, vara rädd.
Jesus försöker hela tiden inpränta vikten av ett empatiskt förhållningssätt. Han säger bland annat i en liknelse: Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig. Någon frågade nu Jesus vad han menade och Jesus svarade att vad vi gör för någon av de utsatta vi möter i vår vardag, det gör vi parallellt för Gud. Det vill säga att alla handlingar i tysthet som har som syfte att minska lidandet och öka vår medkänsla med den som är utsatt – de sträcker sig rakt in i det heliga. Till den bestämmelse vi har som människor; att finnas till för varandra.
Hur uppnår vi en sådan anda gemensamt? För den är ju trots allt fullt möjlig – den ligger inom möjlighetens ram. Det vittnar ju inte minst hela vårt välfärdssamhälle om; själva idén om alla människors lika värde. Personligen tror jag att vi i en tid som denna behöver gå in och söka källan bakom dessa värderingar. Humanismen är som någon sa Kristendom utan Gud. När nu humanismens värderingar skakar därför att den tid och de utmaningar vi idag ställs inför tycks övermäktiga då återstår inget annat än att gå till källan bakom idén om allas lika värde. Och det är det flöde av kärlek och medmänsklighet som strömmar mot oss från Gud och som Jesus kom in i skapelsen för att förmedla på ett nytt och aldrig förr så tydligt vis.

Eller som Betty Ehrenborgs-Posses diktade så vackert:
Här en källa rinner:
säll den henne finner!
Hon är djup men klar,
gömd men uppenbar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.