Julevangeliet behöver levandegöras, påminnas och läras ut. Varje år i varje generation. Berättelsen, dramatiken och innebörden i det oerhörda måste lyftas fram: Att Gud kommer in i skapelsen på ett sätt som aldrig skett förut. Ordet som var i begynnelsen, som Johannes börjar sitt evangelium med, det får kropp och blir ett med oss. På samma villkor och samma förutsättningar där vi är. Och vi förstår i och med denna nedstigning och omständigheterna kring den mer om Guds väsen. Evangelisterna tecknar en oansenlig familj i en oansenlig del av Israel – men där det ansenliga finns i att våga leva ett sant och enkelt och bedjande liv. I det vardagliga, i de nära relationerna, i äktenskapet och arbetet och rytmen mellan dag och natt finns grogrunden för andlig och mänsklig växt. Maria blir kallad i sin enkelhet, Josef likaså. Och enkelhetens lovsång tar sig fler uttryck, inte minst det faktum att det är just herdarna som får besök av ängeln; kom och se, ett barn är oss fött i denna stund. I texten från Jesaja förstår vi att såväl vetskapen och längtan efter Guds inträdande i skapelsen funnit med i tankesfären en lång tid.
Det judiska folket, som lyckats hålla sig samman och intakta, trots otaliga försök att splittra och utarma detsamma – de har av skaparen fått ett uppdrag att föra fram ett budskap, en tanketråd, ett arv där Guds väsen förevisas och exemplifieras på ett så rikt och mångbottnat vis. För oss andra. Och man kan se att Gud så att säga växer med sin uppgift – i början i gamla testamentet är den Gudsbild vi möter snar till vrede, ganska lynnig och ivrig att få sin roll och status bekräftad. Alltifrån hur Adam och Eva måste lämna paradiset, den optimala omstarten i och med syndafallet till hur Abraham ska vara beredd att offra sin älskande son Isak för att visa Gud sin lojalitet. Men något händer allteftersom. Från att regera med makt och yttre kraft verkar Gud allt mer genom att belöna rätt beteende och mana till lyhördhet och sanning. Jesaja i dagens GT text är i den traditionen. Och han liksom många av de övriga profeterna får i sina munnar orden lagda att visa framåt mot händelsen med stort H. Det vi firar idag. Men sannolikt trodde många av de som tog del av dessa ord att den härskare som skulle komma var en med makt och härlighet. Men skapelsen är ju inte så beskaffad. Den kärlek och omtanke och Gudstillbedjan som piskas fram, vad är den värd? Vi måste alla kollektivt välja Gud, välja ljus, välja bort mörker, inte med mindre är projektet i hamn. Och Gud ger oss det ultimata verktyget för detta val i och med Jesus. I ord och i handling visar Gud att kärlek alltid räcker längre än hat. Att nåd går före rätt. Och trots försöken att omintetgöra, förtala, bespotta, ja döda så reser sig Jesus bokstavligen ur graven och dödens klor visar sig vara en chimär. Frukta inte jag är mitt ibland Er.
Vi glömmer ofta av detta. Att Gud är mitt ibland oss. Inte minst i orostider. Som nu. Vi glömmer lätt av att Gud kan närsomhelst avbryta och ställa allt till rätta – men görs detta nu idag så måste hela universum starta om; ja pjäsen tas om från början och varför ska vi det nu när vi som mänsklighet är så nära så nära att välja ljuset, välja kärleken, välja den här jorden, hand emot hand. Att Nåd före rätt.
Starka krafter vill få oss att darra, hata, besvärja och kräva ut. Men gång på gång segrar kärleken. Vi ser det inte tydligt men hatets tjänare har allt svårare att få oss att darra på manschetten. Den separatismens anda som tidigare varit så lätt att underblåsa är inte idag alls lika lätt att ges kraft. Det är som om vi lärt oss någonting kollektivt, vi människor. På samma sätt som man kan se i Israels historia i Gamla testamentet – hur allt går mot ett allt mänskligare förhållningssätt vilket sen utmynnar i Kristus. Jag kan ha fel men tänk om det stämmer detta jag söker ge ord – att vi som mänsklighet trots allt går mot det ljus, in i det ljus Kristus kommit till Världen för att plantera och som vi ser manifesterat i övertygelsen om alla människors lika värde, i en allt starkare ovilja att kategorisera och som manifesteras i vår fantastiska förmåga att inlemma och respektera de som är olika oavsett om det det är någon med funktionsnedsättningar, någon som super, någon från ett annat land.
Går vi bara tillbaka 30, 40, 50 ja 60 år… hur mycket mer hårdhet fanns det inte då, fördömanden och brist på försonlighet? Nej det är något som händer under ytan. Bortom vapenskramlet och det militärindustriella komplexets otörstliga blodtörst. Och det är det ljus Kristus kom in med och som välvts in i lagar och välfärdsmodeller och som saka men säkert bygger denna värdebas som vi nu ska värna och vara så rädda om – tillsammans – värdet att vi är varandras bröder och systrar. Detta är något vi ska vara stolta över. Att vi bryr oss om varandra!
Åh Herre ge oss frimodighet att vila i din kärlek, låt oss inse att du har allt i din hand, att allt är i sin ordning trots det vi ser och hör så finns det en övergripande ordning i Ditt kosmos och den ordningen har segrat för länge länge sedan. Boken är skriven och den slutar bra. Amen.