Jesus har i egenskap av Guds ansikte i Världen nycklarna till evigheten där dåtid och framtid och nu är ett. Och hans löfte att vara hos oss, nära oss, lyssna på våra böner, söka oss då vi har det svårt, lyfta våra bördor när vi inte mäktar mer, klappa våra kinder, torka våra tårar, svara på våra böner är på riktigt. Det är nu inte Jesus som svajar på målet, som är tveksam, som står där i vägskälen; i valet mellan det breda eller smala, det bekväma eller det självutgivande. Jesus har redan avgjort sig och ska vi ta Johannesevangelistens ord på allvar så är den avgörelsen lika gammal som vårt universum: I begynnelsen var ordet. Det är vi som nu ska avgöra oss, det är vi som i varje stund i våra liv har att välja på att hålla den utsträckta handen i handen eller titta bort. Ska jag ta en och annan genväg; ”kan själv”, ”vet men måste pröva”, lockas bort? Och lockas bort från fokus gör vi nu hela tiden. – Ser vi vår nästa i ögonen? Lyssnar vi uppmärksamt på det som sägs oss? Sträcker vi ut en hjälpande hand? Bjuder jag på mig själv? Vill jag kärlek och uppoffring eller väljer jag att kalla min egen bekvämlighet för kärlek trots att jag innerst inne vet att jag kan så mycket mer, men att jag inte gitter , i vart fall inte just nu. ”Låt mig vara ifred och benämn inte min bekvämlighet vid dess rätta namn”. Varpå lögnen sveper sig runt mig som en dimma, tänker att jag har ju evigheten på mig, imorgon ska jag börja leva ett mer helt liv. Men vad vet vi om imorgon, det enda vi har är här och nu. Många som drabbas av sjukdom och ett liv i närheten av avskedet döden blir medvetandegjorda att livets mening är att leva enkelt, söka kärlek och respekt. Och jag tänker att skulle vi nu skala ner Jesu liv, lära och undervisning – ja då hamnar vi här. Och ska vi kunna leva så – i längden – mera närvarande; ja då behöver vi vara uppkopplade. Vi behöver bli påfyllda. Vi behöver bli berörda av det heliga, av ljuset, av det skimrande ljuset som omsluter allt och som vi lever i och som vi kallar för Gud, ja den helige ande och Jesus. Olika ansikten av ett och samma ljus och skaparkraft. Och här någonstans sker någonting i oss. Precis som för Simon Petrus då han gång på gång inser vidden av Jesu undervisning och exempel: Förlåt mig för min blindhet och styvnackighet, jag vet, jag har inte varit så lyhörd och uppmärksam jag borde men här är jag och jag vill ha med Dig att göra, Herre. Jag vill! Och här finns nu bekräftelsen och erbjudandet vidöppet för alla. Inte för att vi med gärningar gjort oss förtjänta av det utan för att Gud i sin nåd inget hellre vill än att omsluta Dig och mig. Jesus Kristus är här och nu. Och han uppmanar oss att öppna dörrar. Även de som är tröga och sitter fast och som kanske döljer sådant som är svårt och mörkt. Hos oss och hos vår nästa. Att vi ska vara medlare, bärare av hopp och mening. Och samtidigt ha en medvetenhet och hysa ett motstånd om den som vill stänga dörrar. Ja vem vill få oss att tvivla på det större sammanhanget, vem vill få oss att komma på avvägar och bli som en tynande veke. Jo den destruktivitetens- och kaosmakt som vill regera och sprida skräck och skrämma oss till underdånighet och rädsla. Den kraften kan inte komma åt oss om vi låter ljuset finnas i våra liv, vara i våra liv. Och det är på riktigt. Ja sannerligen Jesus är här och nu !
Innebar och innebär