Vi föds in i skapelsen med en förmåga till empati och därmed indirekt ett ansvar att bry oss om. I vår mänskliga bestämmelse ligger att vi kan bry oss om vår nästa och den skapelse vi nu är en del utav. Vad är alternativet?
Vilken värld och skapelse är annars alternativet?
Men Emil sa skolfröken då Emil plötsligt kysst henne på munnen, vad gör du?
Jag gjorde det av mitt hjärtas godhet svarade Emil.
Vi har alla denna hjärtats godhet i oss som en gåva. Detta har getts oss som den dyrbaraste skatt och den skatten kräver en särskild form av skötsel. Ju mer av hjärtats godhet vi ger bort desto mer växer den till, i oss. Nej hjärtats godhet är det ingen bra idé att tjuvhålla på. Tvärtom. Ju mer du ger ut – desto mer får du i retur. Och kanske är detta det centrala; vi ska vara utgivande som Jesus är utgivande, orädda som Jesus är orädd. Skäms vi för evangeliet, för Jesus, för vår kristna tro – eller vill vi, eftersträvar vi denna enkla frimodighet?
I veckan som gick röstade EU parlamentet i nästan enhälligt igenom en resolution där man fastslår att den systematiska förföljelse och mord IS genomför mot kristna faller under definitionen folkmord. Det var Lars Aduktusson som tog initiativet till resolutionen, han sitter på ett mandat av Kristdemokraterna i EU parlamentet. Och plötsligt kom frågan även i vårt land att bli mer legitim. Äntligen kunde vi även i vårt svenska medielandskap tydligare höra om det som sker såväl i folkmordets mellersta östern som att flera artiklar faktiskt nu benämner de trakasserier som finns, idag, på vårt egna lands asylboenden där kristna allt för ofta häcklas för sin tro. Vi måste orka ta in detta. Och agera. Och jag kommer att tänka på Niemöller strof där han beklagade sig över de intellektuellas svek på trettiotalet: I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist; Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten; Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.
Ofta är det så att för att vi ska kunna tjäna vår nästa så behöver något i oss symboliskt dö. Och inte sällan är det vår egen självupptagenhet, att vi istället ska lyssna och se den vi möter i ögonen. Ja det är när vi öppnar oss för vår nästa och dennes behov som vi kan göra skillnad. I ”ombryandet” av vår nästa.