bara vi ångrar oss, bara vi ber om förlåtelse och vill leva ett rätt och rättfärdigt liv…

Det finns inget stöd i bibeln för de traditioner inom som framhåller att Maria är ”evig jungfru”, ”Guds moder full av nåd och evigt syndfri”. Och det var ju detta som vår reformator Martin Luther tog fasta på;  att tron skulle tolkas och förstås utifrån bibeln – sola scriptura – dvs. skriften allena.
Samtidigt är ju vår lutherska, protestantiska kyrka en del i den världsvida kyrkan.  Sitter vi inne med hela sanningen?  Kanske – kanske inte. Personligen är jag en stolt och glad lutheran men låt oss glänta lite på dörren till den katolska kyrkan och dess Mariauppenbarelser. De startade i Europa redan 1830 och då i Frankrike vid tre tillfällen, sen Irland 1879 därefter kanske den allra mest kända i den lilla byn Fatima i Portugal 1917, sen i Belgien 1932 och 1933. Samtliga dessa Mariauppenbarelser har godkänts som autentiska i den katolska kyrkan. Gemensamt är att Maria i dessa uppenbarelser kallar de troende till omvändelse och botgöring. Orterna där Maria uppenbarats har blivit centra för katolsk fromhet. Lourdes i Frankrike besöks varje år av 5,5 miljoner katolska pilgrimer, nästan lika många vallfärdar till Fatima i Portugal och för den delen till Guadalupe i Mexiko där Maria sägs ha visat sig redan 1531. Den växande Mariadyrkan har lett till fler påstående om uppenbarelser – som de sex lantbrukarbarnen i Bosnien Hercegovina som under en period på 1980 talet sa sig se och höra Maria varje dag, ja hitintills har mer än över 10 miljoner personer vallfärdat till denna plats.  Uppenbarelserna i byn Fatima är särskilt intressanta: barnen Lucia, Francisco och Jacinta vallar fåren i betesmarkerna omkring Fatima i Portugal och så möter de en ängel som säger sig vara Maria, som talar till dem och de får ta emot en rad med budskap.
Ska man som god lutheran avfärda allt detta? Nja, det vore nog förmätet men det Lucia, Francisco och Jacinta var med om det ingår inte i vår kyrkas tradition. Vi saknar så att säga erfarenheten, verktygen att gå in i detta mystiska. På gott och ont. Det goda är att det är lättare att behålla fokus på det väsentliga; Jesus Kristus, nackdelen kan vara att vi skulle kunna missa nyanser och troserfarenheter som vore även oss berikande i vår del av den världsvida kyrkan.
Lucia, Francisco och Jacinta fick tre uppenbarelser, tre hemligheter. Två av dem är officiella och har tolkats mycket i ljuset av vad som hänt i Europa sedan 1917.
Den tredje är inte officiell men i en intervju med Påve Johannes Paulus II så har Johannes Paulus den II antytt att den handlar om en stor katastrof med enorma översvämningar som kommer att inträffa.
Låt oss be och hoppas att det inte stämmer.
En röd tråd i alla Mariauppenbarelser är emellertid att bara vi ångrar oss, bara vi ber om förlåtelse och vill leva ett rätt och rättfärdigt liv då skonas vi – bara vi lyssnar på varningarna. Detta val ges oss människor.
Med facit i hand, uppenbarelserna i Fatima gavs 1917, hur mycket har vi lyssnat? Hur mycket har vi korrigerat oss?
Varpå frågan väcks – varför har vi så svårt att fokusera – eller snarare byta fokus – varför sågar vi av den gren vi som mänskligheten sitter på?

I svensk psalm 481 finns en strof:  skriftens dolda mening, dunkla löften, brister nu som knopparna om våren, med en doft från paradisets lunder, Du vare lovad Jesus Kristus.
I vår lutherska tradition är oftast fokus på Maria bebådelsedag just Marias personlighet; hennes mod att lyssna på ängeln Gabriel, hennes beredvillighet att ta emot budskapet och uppdraget med ett öppet hjärta; att modet närma sig det öde som gavs henne. Att våga leva i det, helhjärtat. Med all den glädje och förväntan, men även bottenlösa förtvivlan där vid korsets fot, ensam med Johannes.
Att våga leva det liv vi är kallade till – och ut i.
Så många av oss går kvar i cirklar vi har en inre kallelse att bryta.
Ledan, tristessen äter upp oss inifrån men argumenten för att inte våga gå ut i det okända är så många och ofta så starka att ingenting sker.  Många som kommer till tro, som börjar inse behovet av en relation med det heliga; de hejdar sig ibland instinktivt vid insikten att något riskerar att förändras som kan bli såväl smärtsamt som svårt. Relationerna till de jag har omkring mig, bilden av dem och bilden av mig kommer sannolikt att förändras.
Och  i de flesta kyrkor kommer människor som går dit liksom på av nåder, som delar en vardag med en livskamrat och närstående som ifrågasätter behovet att vara i gudstjänsten – ”vad ska det nytta till att springa i kyrkan”?
Jesus pratar i sitt avskedstal i Johannesevangeliet om de som Gud gett honom, att de, att vi, nu inte längre tillhör världen utan tillhör honom, att han är beredd att ge sitt liv för oss, sin hjord. ”Omvänd dig eller dö” är en uppmaning som jihadister i Afrika och Mellanöstern riktar till de som är av en för dem uppfattad felaktig tro – det kan vara kristna men även muslimer som inte valt just de tolkningar som IS gjort.
Och mot oss strömmar vittnesbörden hur de flesta kristna säger att ”nej, jag vill inte, jag kan inte, jag klarar inte av att frånsäga mig min tro – Jesus är en del av mig. Vem vore jag utan honom?”
Vad är det i mötet med Jesus som gör detta med oss? Som bygger denna relation. Som gör att mina andetag är förbundna med hans, mina händer med hans, mina längtan med hans – men även min smärta, min gråt och min frustration över bristen på kärlek och sanna sammanhang?
Vi kan förstås inte sätta fingret på det – men allt det här det är på riktigt.
Olika mycket för oss och olika mycket i olika tider men detta är den möjlighet som lagts i våra händer, våra bröst och det är den riktning som vi kallas ut i. Medmännisko-skapet.
Och detta det möter oss i sången, i musiken, i nattvarden, i ordet – i den kyrka som byggts och verkar i Jesu namn – och förstås i släktskap och vänskap med andra kristna kyrkor och deras olika tolkningar och val av tonvikt. Inklusive katolska kyrkans Mariafromhet.
Och oavsett perspektiv och kyrkotillhörighet men för att allt detta skulle bli ett faktum så behövdes nu Maria – som idag i texten är villig att vandra den väg Gud stakat ut; att vara Jesu goda moder. Tack Herre att Maria gjort detta och tack för att vi får ta del vi får ta del av detta oändliga mysterium. Amen