Ett sällsynt mod

Första advent, samma scen men en annan tonvikt, valör än palmsöndagens. Då mer av avkomst och folkets jubel.  På palmsöndagen vet vi vad som väntar. Lila och blått, fasta. Smärta.

Paulus skriver om att Jesus kommer till människan för att manifestera en Gudsnärvaro som omsluter det Gudsfrånvarande, att Jesus med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Genom detta offer, genom att rida mot det som väntar med klara ögon.

Folkets jubel, det vet vi från betoningen i 1 advent har inga gränser men idag är vi mer fokuserade på den vecka av lidande men även underverk vår kyrka har att gestalta och påminna sig om, i Stilla veckan. I klostervärlden är detta en vecka för djup meditation och medlidande – det finns till och med de som gått in så djupt i bön att de fått sår på kroppen utan någon förklaring. Sår där Jesus hade sår, vid korsfästelsen. Stigmata. Det är omtvistat men 100 tals fall finns beskrivna genom åren i främst den katolska kyrkan.

Den vecka som kommer betonar identifikationen; att gå in i texterna. Ja bit för bit närma sig det som väntar, upptakten, dramat vid Golgata för att sen, om en vecka samlas för att tillsammans utbrista ”Ja han är sannerligen uppstånden”. Var och en av oss har olika bilder och hållpunkter i det som väntar. Jag kan inte låta bli att uppehålla mig vid Jesus på åsneryggen, hans ögon, detta att han vet vad som väntar. Och att han kunde avvika. Närsomhelst. Men rider mot sitt öde, mötet med sveket,  sveket som är nödvändigt för att gå in i det mörker som ska vändas i ljus. I sina böner måste detta ha manifesterats så tydligt; ”denna bägare” ja han ber nu att den ska tas ifrån honom ”men ske nu icke din vilja Herre utan din”. I Getsemane. Innan dess templet och tempelrensningen, alla under i och kring templet av helande, undervisningen som är skoningslös mot fariséernas hyckleri – allt detta som utmynnar i dödsdomen, i drevet, i slutsatsen att en måste dö istället för att riskera hela det judiska folkets död. För så tänkte de ju, att de måste blidka romarna, att Jesus skulle ses som en upprorsmakare.

Det mod Jesus visar på är sällsynt, många skulle säga dumdristigt. De flesta av oss viker undan, söker kompromissa, håller tand för tunga, vill tålmodigt vänta in. Det är kanske rätt väg för de flesta av oss. Samtidigt, var har jag min gräns för mig själv och mitt liv, vad kan jag acceptera och vad kan jag inte acceptera? Vi har alla den här stunden på Jorden, den varar inte för alltid. Vad vill jag göra med den, vad bör jag göra med den och vad måste jag göra med den. Ibland måste vi faktiskt våga möta det mörka för att i nederlaget kravla oss upp, likt en fågel Fenix och bygga nytt. En del avsked, uppbrott, skifte av väg och sammanhang är av en inre nödvändighet – gör vi dem inte går vi sönder, inifrån, sakta men säkert. Att våga. Och inte sällan är vi ganska ensamma i sådana stunder, familjen, vännerna, maken eller makan kanske säger att nej, gå inte på den där vägen. De vet att den leder till en förändring, en förändring ingen av dem eftersöker utom den som tar initiativet. Den som måste, den vars längtan leder dig framåt, kanske mot studier och andra nya sammanhang.

Många tycker att det är bättre att dväljas i ett välkänt helvete än i ett okänt paradis. Men vårt inre, våra drömmar, vår plan med våra liv – vad vill ”det”? Ibland måste vi kanske likt Jesus rida rakt in mot det som blir ensamhet och uppbrott, bara för att möta det nya, gå in i det nya?

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>