även om resan understundom sker i knagglig och i bitvis svår terräng


Vid korsfästelsen finns de allra trognaste nära. Johannes och Maria, Jesu mor, är ett par av dem. I övrigt har hånet och hatet gjort sitt. Men bara för stunden, bara det mörka dygn som varit. Vi läste nyss att då Jesu dog på korset, att förhänget i templet brast i två delar. Andra evangelister vittnar om en solförmörkelse som varade i tre timmar. Soldaterna sa: ”Den mannen måste ha varit Guds son”. Påsken är tidig i år. Långfredagen sammanfaller i år att i almanackan vara Maria bebådelsedag och med den traditionen att äta våfflor. Vårfrudagen blev i folkmun våffeldagen och en ny tradition blev född. Anande Maria redan då Gabriel uppenbarade sig för henne vid bebådelsen denna stund? Denna bottenlösa sorg att ens barn kommer att dö, före mig? Och inte vilken död som helst utan en förnedringens, hatets och våndornas våndans död. I Johannesevangeliet tecknas scenen där Jesus ger Johannes och Maria ett särskilt uppdrag; att vara som en mor och en son för varandra. Johannes var kanske den lärjunge som stod Jesu närmast – och bandet mellan Maria och Jesus är extraordinärt och har dimensioner som är svåra att såväl överblicka som förstå.

En annan bild vi får ta del av är Jesus på korset och de två rövarna jämte honom. Vi läser idag ur Matteusevangeliet att den ene rövaren hånar Jesus.  I Matteus- evangeliet saknas passagen ur Lukasevangeliet; att den andre rövaren nu tillrättavisar rövaren som hånar Jesus och sen ber Jesus om nåd, varpå Jesus ser på rövaren som ber om räddning och säger att redan idag ska du vara med mig i Paradiset.

Det viktiga är steget, ansatsen, viljan att sälla sig till Guds rike – då träder vi in. Och vi blir lika de som varit där lång tid. Det att det aldrig är för sent att be om nåd. Det är inte Gud som har svårt att förlåta, det är människan som har svårt att be om förlåtelse – eller snarare att landa i insikten att jag behöver Gud. Med allt vad det innebär av att ödmjuka sig inför Gud och inse sin egen begränsning; inte bara gentemot Gud utan i skapelsen. Att vila i villfarelsen om min egen förträfflighet, som ofta utgör ett skydd mot en svag och bräcklig självkänsla, är en hållning som inte i längden går att kombinera med en levande tro.

Petrus skriver någonting mycket viktigt i dagens episteltext: att Jesus i och med sin död steg ned och predikade för fängslade andar, i deras fängelse. Att det i mellanrummet mellan det sista andetaget på korset och återuppståndelsen utspelar sig någonting som är av betydelse. Ljuset träder in i ett område som varit mörkt. Ljuset träder in och befriar i ett område som varit fängslat. Ljuset träder in och tar över den reella makten i ett område som varit utelämnat åt världens furste. Ljuset visar sig övervinna mörkret. Jesus är Herre.

Alltsedan det här ögonblicket är nu satans strategi att relativisera, förminska och söka bortse från Jesus. Det vill säga klassiska härskarbeteendemanér. Vi kan konstatera att strategin varit framgångsrik. Så många vet inte om kraften i namnet Jesus, så många vill förminska det under som sker denna påsk, så många vill ta udden av det faktum att Gud en gång för alla visar vem som har den reella makten. Men att nu är det upp till oss. Hela vårt universum är uppbyggt på principen om den fria viljan. Gud kan inte tvinga någon att välja honom; då går hela tanken med skapelsen fel. Men han kan påvisa och visa och det är inte för inte Jesus några dagar senare, då han uppstått i samma Matteusevangelium utbrister: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.

Det fanns ingen i den stunden som tvivlar på dessa ord – de är en realitet!

I vår tid relativiseras orden och det finns även ett mummel som man kan ana snart ökar i styrka där orden i dopbefallningen skulle kunna anses vara exkluderande.                        Men det går inte att relativisera Jesus. Jesus är den han är. Däremot kan vi tuta i oss själva det ena och det andra, men det är en helt annan sak, och det hör den här Jordens förutsättningar till. Inte för inte har vi nu budet att vaka och be, att pröva, att vara listiga som ormar och fredliga som duvor. Därför är det så viktigt att vi går in i texterna, allt ligger ju öppet för oss, Jesu liv och gärning och kärleksgåva.

Den tid då samhället inkluderade långfredagen som en dag till just reflektion och stillhet är borta. Men kyrkans uppdrag är och kommer alltid vara detsamma, att föra fram budskapet att vid denna stund, vid detta drama, vid detta ögonblick på Jorden där Jesus ger upp andan och träder in i den andliga dimensionen med Ljuset för att sedan återuppstå – ja efter det är ingenting sig likt och hela vårt kosmos har en ny och underbar destination, även om resan understundom sker i knagglig och i bitvis svår terräng.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.