och utblottelsen hittar vi i modet, i modet att vara oss själva mitt i livets vedermöda

Paulus beskriver i Romarbrevet en dualitet – en dubbelhet vi har som människor. Att inte alltid kunna leva som vi lär. Du öppnar den där godis- eller chipspåsen. Du ska bara ta något lite. Vips är allt slut. Eller för alkoholisten – ska bara smaka, bara lite – och vips är allt urdrucket. Eller vi vet vad vi borde säga i en viss situation, eller kanske snarare inte säga – men så kom orden ändå, de där onödiga som startade upp något vi innerst inne visste kunde bero. Paulus beskriver det hela som köttet kontra anden. Olika lagar – eller kall; bevekelsegrunder vilar i oss. Och så är det att vara människa. Vissa försöker att betvinga detta tillstånd genom olika former av inre tvång; tvånget att försaka sig, aldrig säga nej, alltid finnas till hands. Men allt riskerar bara att utmynna i dåligt humör och en offermentalitet. Incitamentet till det självuppoffrande kom utifrån, inte inifrån. Så hur mycket askes, celibat, tidegärdsböner eller pilgrimsvandringar vi nu än gör – det är hjärtats avgörelse som är knutpunkten i den process där köttet mister sin makt.

Den lilla indianflickan sa till sin pappa som också var indianhövding: ”Det är som om det bodde två vargar i mig, en är rovlysten och elak den andre lugn och snäll. Vilken kommer att vinna?” Pappan svarade: ”Den varg du matar”.

Men det är inte så lätt som att fromhet kommer av att söka vara from. Lika litet som att vara en god kristen kommer av att efterlikna den modell vi nu har av vad en god kristen utgör. Förr eller senare brister fasaden. Förr eller senare står vi där. Det intressanta är utblottelsen. Nakenheten.

Att jag med mina brister och fel ställer mig till förfogande för att jag inte kan något annat. Här står jag och kan inget annat. Att jag bejakar en hunger i mitt bröst, en vilja till Kristus. Finns inte den viljan måste man börja med att fundera på varför inte den viljan finns. Vad har jag i mig som lägger sig i vägen för en levande Kristusrelation? Ofta är det bilder av vad ”Kristus och Kristendom” är som lägger sig i vägen – aldrig Kristus själv – utan bilden vi har av honom, i oss. Han söker dig inte i din perfektion, i det nystädade, i det vackra och oklanderliga; han söker dig i utblottelsen. Vågar du leva i utblottelse. Vad är utblottelse för dig? Vad är nakenhet för dig? Vad är att leva vapenlös för dig?

Rustning, vi tänker inte ofta på vår rustning. Utstyrsel, vi reflekterar inte så ofta på den vi uppfattas som – egentligen. Däremot tar våra tankar om hur vi vill framstå utåt mycken energi. Här är värt att veta att våra tankar om andra är ofta en spegel av våra egentliga tankar om oss själva. ”Säg mig vem du umgås med och jag ska berätta vem du är”. Vi är som lackmuspapper. Vilken omgivning vill vi ska prägla oss? Vad vill vi ha för perspektiv på livet och vår nästa – gjorde vi det av godhet eller för att synas. Är glaset halvtomt eller halvfullt. Nyanser som är viktiga. Som sätter fingret på i vad mån godheten springer ur en inre källa som är i allra högsta grad beroende, ja flödar ur Gud, eller om godheten är en mask, en pose, ”ett något” vi vill framstå som men inte i längden mäktar att vara. ”Utanfin” kan även den vara som är ”innanful”.

Profeten Amos text är trött på tomma heliga ord. Han vill ha innerlighet och utblottelse. Och jag kommer att änka på min gamle liturgilärare på pastoralinstitutet i Uppsala, Karl- Gunnar Ellversson, en präst med stort intresse för gudstjänstens utformning. Han hade inte många år kvar att leva då han var min lärare, men det visste vi inte då. Han fick en skenande cancer några år efter min årskull. Saligt är hans minne. Jag älskade Karl-Gunnar för hans enkelhet och chosefrihet. Hans vänlighet. Öppenhet. Glädje. Karl-Gunnar hade, om jag nu förstått det hela rätt, en historia att vara såväl kvinnoprästmotståndare som en företrädare för de i kyrkan som fokuserar på gudstjänstens utformning. Men något hade hänt. Det fokus Karl-Gunnar hade låg nu på mer åt det milda och lågmälda, på anslaget, inte på det yttre. Och han var inte längre kvinnoprästmotståndare.  Han hade bytt ståndpunkt, ja ståndpunkter. Karl-Gunnar gick omkring i sina sandaler på institutet och sökte ett annat mildare uttryck. Jag frågade honom vid ett tillfälle om varför, varför han lämnat sin tidigare hållning. Och Karl-Gunnar svarade frankt: Därför att där jag tidigare var aktiv, där hos dem fanns sällan någon egentlig fromhet. Den kom inte inifrån. Det var ett utanverk.

Karl-Gunnar likt Amos. Trött på utanverket.

Utblottelsen. De utblottade känner igen varandra i den delade erfarenheten att ha stått längst ute på existensen och där kastat sig handlöst i Kristus famn. Där finns ingen garanti, bara modet att kasta sig handlöst ut i Kristus famn och då där; den sällsamma erfarenheten att bli bemött, benämn, tröstad och igenkänd. ”Du är min son min dotter, det är för dig jag gav mitt liv”.  Ja för oss han gav sitt liv. De som delar den här erfarenheten behöver i egentlig mening inte några yttre tecken. Inga ritualer eller insignier, inga gester eller liturgier eller för den delen inga inomkyrkliga gränssnitt: Trons erfarenhet sträcker sig från öster till väster och du vilar i den hand som bär dig från vaggan till graven.

Jesus berör ofta skillnaden mellan de som i ord säger sig vara i -anspråkstagna och de som verkligen är det. ”De första ska komma sist och de sista först”.

Det är nämligen hembesöket i det tysta som räknas, det är det där telefonsamtalet, den tysta förbönen, den vänliga tanken, att kvälja okvädningsordet och söka ett mer rättvist ja snällt omdöme, att säga ”ja ska försöka” istället för att ”nej det går inte” inför alla anspråk och böner som i förstone kändes övermäktiga men visade sig ändå vara genomförbara. Bara jag fick hämta andan en stund, ta nya tag. Gud sänder oss inte prövningar större än vi ska mäkta med, Gud sänder oss förslag på lösningar och hjälp och steg i rätt riktning. Han går inte stigen åt oss men visar en väg som går att gå. Eller som Daniel Defoe så envist hävdade, författaren till Robinson Cruse: ”Hjälp dig själv så hjälper dig Gud!”

Det berättas ofta i evangelierna att Jesus drog sig tillbaka för att be och få vara ensam. Varför? Jo för att hämta kraft, kalibrera sig, be. Av detta kan vi förstå att det är tillåtet att säga nej, nej jag måste ta hand om mig själv, få vila. Men vilan och undanglidandet får inte bli en permanent hållning utan en temporär – för att kunna tjäna mer helhjärtat, ge och intressera sig. Och den ansatsen, att vilja ge, intressera sig, finnas för sin nästa den kommer inte; om den är varaktig och ett sannskyldigt vittnesmål om din karaktär, för att vi vill det, för att vi vill vara sådana, för att det passar vår utstyrsel utan som en reflex, en respons på eller i mötet med Kristus. Om du i utblottelsen möter Kristus transformeras ditt inre. Tyngdpunkten mellan det som Paulus kallade kött och ande förskjuts som ett resultat av den kärlek du mött. Och som en konsekvens av båda; mötet med Kristus och den inre resa du påbörjat vill du och kan inte annat än att tjäna.

Att låtsas tjäna utan denna inre omfördelning, utan att den glupske och sluge vargen förminskats till förmån för den blide är bara ett manér, ja en grimas och den kommer genomskådas. Du kan inte i längden älska på kommando, vara god på kommando förr eller senare riskerar du istället att bli en sannskyldigt suckande självuppoffrande martyr. En sån där energitjuv folk aktar sig för.

Därför ska vi först söka det äkta och det äkta hittar vi i Kristi utsträckta hand och Kristi utsträckta hand hittar vi i utblottelsen och utblottelsen hittar vi i modet, i modet att vara oss själva mitt i livets vedermöda och då allt blir övermäktigt att vi tordas falla i Jesu famn utan reservation eller återvändo.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>