Vad gör det med oss då de vi sätter vår tillit till på olika vis inte håller måttet? Listan kan göras lång. Och ska vara lång, för vi har rätt att förvänta oss såväl verkstad som ansvarstagande av de som formellt har makten – makten som getts av folket. Förvaltas makten väl? Ja ibland, och många kanske de flesta har nu den avsikten, viljan, men annat kommer lätt i vägen. Makt korrumperar, dövar.
Om nu den som vi förväntar oss ska förvalta ett ansvar inte klarar av det, då förväntar vi oss någon form av rättelse, ursäkt och handlingsplan. Men om en sådan aldrig kommer, misstagen sopas under mattan och de som påtalar bristen på resultat avfärdas – vad händer då med rätten? Vad händer då med folket, som gett makten till de som kallar sig våra välgörare? Jesus säger i Lukasevangeliet: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare.”
Dubbel bokföring. Att inte leva som man lär. Och vi kan känna av det i maggropen när något inte är heligt och sant, men många som lever med dubbel bokföring är skickliga domptörer – äsch jag inbillade mig nog bara tänker vi. Men maggropskänslan är ofta något viktigt på spåret. Men lyssnar vi på den?
Jag lever i en trakt, ett område som har sådana resurser och möjligheter. Norra Värmland. Vi som bor här vet det. Men vi vet också att stora delar av befolkningen i vårt land är beredda att ge och betala hur mycket som helst för att söka sitt liv och sina bopålar långt härifrån, i städerna. Och vi kan höra tissel tassel att det nu inte är lika häftigt att bo och verka här som i en större stad. Och med tissel tassel kommer ibland självbilden att det nog inte är lika fint att bo och verka i glesbygden. De som dikterar verkligheten – kungarna och de som uppträder som folkets välgörare men inte är det – ja de tycks, om inte annat värderingsmässigt, fokusera på städerna
Och vad gör det med oss då, en sådan upplevelse? Ja det är som sagt lätt att uppfyllas av tvivel. Och så ännu mindre lyssna på den egna intuitionen. Personligen tycker jag att vi lever i en tid då det är en brist på goda ledare. Oaktat om vi nu bor i städer eller på landsbygden. Och är det nu så, så kanske Jesu råd är ännu viktigare för vad är det han säger, jo han säger liksom att: Gå tillbaka till det grundläggande, det elementära. Det igenkännbara.
Ett uttryck är att då taket läcker ruttnar golvet. Och det må vara hänt att sköter sig inte kungarna, de som kallar sig välgörare, så sprider detta lätt en brist på moral, en uppgivenhet. Det är här Jesu ledarskap kommer in i en tid, som liksom vår, hade inslag av av omoral och uppgivenhet. Ett perspektiv som har ett annat fokus än Världens. Detta är att leva rätt i det lilla, trots ett läckande tak, trots ett bristande ledarskap på många nivåer i ett samhälle, med andra ord: Tillbaka till det grundläggande, till den nivå där vi pratar och kan nå varandra. Så oavsett vad samtiden tycks anse om landsbygden så vet vi skogens och viddernas värde och här vill vi bo. Och oavsett trender och vad som är modernt, här vill vi verka. Och oavsett vad som sägs, tycks och målas upp – vi vet att de värden som kommer ur det lilla, att se varann, att intressera sig för varann är de värden som håller, i längden.
Jesus gav oss denna vägledning. Det är inte status, flärd eller yttre bemärkelser vi behöver utan att vi söker leva som vi lär, vara den andres tjänare, överträffa varandra i kärlek.