Mycket handlar till slut om uthållighet, att våga hålla vid liv den där tron, det där hoppet….


Profeten Mika ger uttryck för ett hopp: Jag har fallit men reser mig igen,
jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.
Hoppet handlar om att det finns något större att vända sig till, ingen är ensam, vi är en del av något större och i apostlagärningarna får vi ta del av en urbild av gemenskap i den tidiga kristna kyrkan:  De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.

Samtidigt vet vi, inte minst genom just Paulus brev, att detta inte är den enda bilden av den tidiga kristna församlingens liv utan snart kom även där in prestige, kiv och träta. Men bilden av den ultimata och levande gemenskapen finns där för oss som en… ja lite som en sporre men även som en hägring. För på den här sidan evigheten har vi trots allt inget annat val än att stå ut med det ofullkomliga. I vissa ögonblick är allt helt och välfungerande men snart kommer det ofullkomliga in. Och kanske är detta den stora utmaningen, att värna det tillräckligt goda livet, tron och gemenskapen. För vad är annars risken – jo att vi aldrig blir nöjda, att vi alltid måste vända alla stenar och när det inte räcker bryta upp och ge oss iväg. Vi kan se det hos den som letat efter det perfekta förhållandet; rastlöst lämnar han eller hon älskande bakom sig som vägmärken på en otålig vandring eller den som kommer till ett nytt sammanhang, ett grannskap, kanske ett jobb, en förening, ett sammanhang och kavlar upp ärmarna och sprider löften och utfästelser kring sig men sen inte följer upp och fullföljer – det blev tråkigt, gick trögare än förväntat – och snart är man på jakt efter det grönare gräset på andra sidan kullen. Men gräset är detsamma, livet är inte menat att vara att vi liksom surfar på en räkmacka, inte ens den av oss som har den starkaste tro. Även Jesus tvivlade och var understundom trött. Mycket handlar till slut om uthållighet, att våga hålla vid liv den där tron, det där hoppet, det där som Mika sammanfattade med orden att Herren är mitt ljus. Med andra ord; vi är en del av något större, en del av något vidare, en del i Guds plan med oss – han som vill föra oss hem. Och här kommer såväl Symeon som Hanna in som en förebilder och sinnebilden av – ja just det – ett tålamod.  Och vi känner Symeon som gudfruktig, liksom Hanna, de levde ett liv som idag är ovanligt. Båda närde bilden av en konkret befrielse som väntar, ja Jerusalems konkreta befrielse från ockupation och förtryck och orättvisor. Och vem ska infria detta – jo Messias. Återigen en idealbild men det var den de hade och närde och när de sen ser Jesusbarnet ser de att här är nu Messias och båda drar slutsatsen att nu, nu kommer befrielsen – de erfar ett konkret hopp.  Och detta hopp kommer senare till uttryck  i Jesu åsneritt in i Jerusalem drygt trettio år senare: Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp.

Idag vet vi att Gud kom in sin skapelse på ett annat sätt än som en härförare. Han kom som utlovat men med ett annat svärd än det blanka stålets; han kom med sanningens och kärlekens svärd. Eller som Johannes vittnar: Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

I någon mån är kanske Symeons situation lättare än vår? På sätt och vis levde han i en enklare tid än vår. Han hade ett konkret hopp – väntade en konkret befrielse. Vilken befrielse väntar vi? Vilket är vårt hopp?  Och jag tänker på alla människor som i någon mån gett upp, inte vågar hoppas mer, där glädjen är långt borta och där själva motivationen till liv stöds upp av allehanda konstgjorda metoder.

Vi är alla i akut behov att ta del av vittnesbörd om Jesu konkreta närvaro och kraft. Vid alla dop förkunnas Jesu ord då han möter lärjungarna vid Galilei berg med orden: Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden gå därför ut och gör alla folk till lärjungar. Detta ögonblick i världshistorien, just där och då; himmel och jord är ett. Kring den återuppståndne Jesus.  Den stora utmaningen ligger i tänker jag att sträva på, att göra det vi måste trots att tecknen uteblir. Symeon var mycket gammal då hans hopp gick i uppfyllelse och som han väntat, stödd på ett löfte. Idag har vi ett liknande löfte att förhålla oss till: Jesu återkomst. Vi har – liksom Symeon – ett löfte att förhålla oss till. Symeon visste att hans möte med Messias låg inom hans levnadstid – vad gäller Jesu återkomst finns inget sådant konkret löfte men däremot att det ska ske och därtill angivelser och tecken; ”jag kommer åter. Var beredda”.

Och för att skärpa våra sinnen: ”jag kommer som en tjuv om natten”. Och det är inte det som är det intressanta, inte när utan att – att detta ska ske. Precis som för Symeon.

Han visste att det skulle ske och han levde i den tilliten. I vår tid händer det att präster och teologer mer eller mindre tar avstånd från hela idén om Jesu återkomst. Den är nog snarare något som sker inom oss, säger man. Inget som ligger i en konkret framtid. Kanske ryggar man för återkomstens förspel, som är allt annat än glada eller enkla. Jag har personligen svårt att förstå hur man kan bortse från Jesu undervisning på den här punkten. Få företeelser är så beskrivna och förväntade som denna händelse i just Jesu egen undervisning. Och jag har ibland noterat att samma teologer som ifrågasätter Jesu återkomst har inte sällan svårt för Jesu gudomliga sida. Jesus har nu blivit en mer eller mindre blivit en radikal profet, men inte mer än det. I och med ett sådant ställningstagande har man – som jag ser det – missat något avgörande.  För som kristen måste jag förhålla mig till Jesu gudomlighet – liksom hans återkomst. Och våga leva i detta budskap – hur icke politiskt korrekt det nu än kanske är (?)  Och jag tänker att där, att försöka våga leva i löftet likt en Mika, en Symeon eller för den delen som den första församlingen Apostla-gärningarna skildrar, ja där finns dessa stunder av lycka och tillit som bär även då tron tycks svag och livet är fyllt av motsägelser. Här finns även en fråga till oss – hur stärker jag min tro och hur ska den bli mer relevant för andra? I Lukasevangeliet kapitel 18 säger Jesus: ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?”

Och är nu inte nyckelord rimligen bön? Det är ju det språk som skär genom vår tid, ja genom varje tid, varje tvivel och varje intellektuell invändning, som en varm kniv genom smör – bön. I bönen är vi tillsammans vid den nyss återuppståndne Jesu fötter där på Galilei berg och kan erfara löftets konkreta kraft då Jesus säger åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden. Ja det är i bönen Herren uppenbarade sig för Symeon, i bönen sångerna kommer för sådana som Lina Sandell Berg med sin Tryggare kan ingen vara och det är i bönen vi alla kan erfara att Jesus menar allvar när han lovade att vara oss nära. Här och nu. Vi kan i bönen – i hjärtat förstå – Jesu löfte att han är i Fadern och vi i honom och han i oss.  Och det är, tror jag, just i bönen vi blir stärkta så att vi inte somnar på våra poster, inte göra slut på oljan i våra lampor, inser att vi måste stötta varandra att just vaken och bedjen, vara alerta, ty som en tjuv om natten kommer han åter och då ska vi stå där – och välkomna honom precis som Symeon inte slappnade av innan han fick ta i Messias med sina egna händer, han blivit lovad.

Vi är lovade samma sak – detta möte – i rummet.
Vi måste våga leva i den tron.
Även om vi inte vet exakt när det kommer ske – men det kommer ske – den dag han kommer åter – men den här gången inte i mänsklig gestalt utan som han sagt; som en blixt från öster till väster ingen kommer att kunna ifrågasätta. Gode Gud – hjälp oss igenom våra tvivel, förnya vår tillit och vår blick för din son vår frälsare Jesus Kristus.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *