Välja förhållningssätt

Ibland kommer jag på mig att längta tillbaka till min barndoms sjuttiotal. Då det fanns två kanaler på teven, tre på radion och Internet och mobiltelefoner fanns helt enkelt inte. För att inte tala om hur enkelt samhället var eller i vart fall tycktes vara. Allt var liksom överblickbart.Och när jag sen några år senare åkte ut och tågluffade och mötte andra ungdomar från andra länder, hur stolt var jag inte över vårt välfärdssystem, den svenska modellen. Ja, jag var stolt över vårt land. Idag har det runnit en hel del vatten under broarna och ljudet från Cool Candys ”Göta kanal” eller för den delen Stefan Rüdens ”Sofia dansar go-go” når oss inte längre lika lätt i samtidsbruset. På gott och ont. För i det lite mer enkla sjuttiotalet frodades det också en hel del fördomar och märkliga attityder. Vi hade stora mentalsjukhus och vårdhem. Det fanns en skam i att vara psykiskt sjuk eller ”utvecklingsstörd”. Inte sällan levde homosexuella på marginalen (fram till 1979 betraktades det som en psykisk störning att vara homosexuell). Som väl är har vi idag tagit flera steg framåt; mångfald är en självklarhet för de allra flesta av oss och vi eftersträvar på ett på ett naturligt vis att möta varandra i skenet av att vi är ”människor” bortom kategoriseringar, bra eller dålig, mörk eller vit, frisk eller sjuk (eller för att citera Paulus i Galatbrevet att här är inte slav eller fri, man eller kvinna alla är vi ett i Kristus Jesus). Jesus liknade sig vid en såningsman och det samhälle vi är en del av bärs i hög grad upp av det fundament av nåd och rättvisa Jesus ord och handling spred. I Jesus undervisning finns tanken om allas jämlikhet och således i förlängningen allas rätt till utbildning och vård på lika villkor, demokrati och självbestämmande. Vi som är en del av dagens samhälle har en tendens att fokusera på bristerna i välfärdsstrukturen och inte minst glömma av våra idéers hemvist men många som kommer till oss som asylsökande kommer inte sällan till tro, en kristen tro, just i mötet med de värden vårt samhälle valt att ha som ett fundament. Det finns, ser de, en skillnad, en väsensskillnad till många andra länder och kulturer som inte genomsyras av dessa ideal. Ibland glömmer vi att den mångfaldens respekt vi tar för givet i vårt sekulära Sverige inte vore möjlig utan just dessa rötter till Jesu ideal. Ett fundament vi ska vara stolta över och värna om; fundamentet bortom rätt eller fel, mörk eller vit, frisk eller sjuk. Nyansernas och nyfikenhetens fundament. Var finns kyrkan mitt i allt det där idag? Ja, lite som en utpost tänker jag mig. Vårt uppdrag är att i såväl enkla tider som i mer svårdefinierbara; som vilket ändå vår tid måste anses vara, påminna om att det finns en större kärlek än den vi som människor kan manifestera och att den kärleken vill ha med oss att göra. Kärleken som en gåva, som en nåd. Mitt i livet, i avskedet och i livets början, här och nu. Jesus visade genom sitt sätt att vara, i stort som smått, vem Gud är. Vår skapare blir tydlig i Jesu oändliga tålamod och tilltro på vår förmåga att till slut, trots allt, vilja välja kärlek. Vilja välja att bygga vårt hus på fast grund istället för på lös och instabil grund. Och jag tänker att det är nu viktigare än någonsin att lyssna inåt och finna det där ekot i hjärtat som vill ha kontakt med Guds öppna famn; kärleken som strömmar mot oss. I det flödet, när vi lever i det, blir samtalstonen en annan, förenklingarna går inte att upprätthålla lika lätt, sådana ord med vilka vi kategoriserar; skiljer och delar upp faller nu undan för ett mer nyanserat och helgjutet förhållningssätt där vi eftersträvar möten snarare än skiljemurar. För lika lite som vi kan vara solitärer som människor, i vart fall i längden, kan vi som mänsklighet vara en solitär i förhållande till vår Skapare. Det blir då lite som att betrakta himlen med en kikare vi vänt bak och fram, perspektiven blir så små att vi lätt tappar andan, livsandan. När vi istället är erbjudna frimodighet, glädje och upptäckarlusta, en vidd och i denna greppa Guds hand, kärlekshanden som vill leda oss fram. Så varmt välkommen till din kyrka i vårt pastorat; i någon av våra fyra församlingar att fira gudstjänst och ta del av denna vår gemensamma flertusenåriga tradition att i ord, sång, bön, nattvard gemensamt sträcka oss mot denna kärlekshand. Den håller, den bär, den är livsviktig, idag som igår.