Vinter och sommar

Dag och natt

Kyla och värme

Regn och solsken

Ung och gammal

Liten och stor

Hopp och förtvivlan

Tro och inte tro

Livet är fyllt av antingen eller. Och mellan dessa dualiteter eller ytterlighetstillstånd finns alltid olika skalor av nyanser.

Och kyrkoåret med sitt advent, och som nu jul, snart trettondag, trettondagstid, förfasta, fasta, sen påsk, pingst, trefaldighet, midsommar, tacksägelsedag och domsöndag – för att nu nämna de stora dragen – de fångar in de flesta av dessa ytterlighettillstånd. Och vi har olika teman att förhålla oss till.

Domsöndagen har till exempel en helt annan tematik än idag, julaftonskvällen.

Idag är som vi ser ljus, ja idag är fest och det är fröjd. Och idag är det en dag av tillblivelse. Av förväntan. Av glädje. Och inte minst hopp.

Men plockar vi ut denna tillblivelse, detta hopp, denna glädje ur sitt sammanhang, ut ur kyrkoåret som en fristående storhet, då blir det fattigt.

Dagen får sin kraft ur natten, skratten ur gråten, glädjen ur sorgen och så vidare.

Ja att se på julen utan att se den i helhetsperspektiv, det vore att betrakta den och försöka fira den lite ur sitt sammanhang.

Tillfredsställelsen man känner som människa efter att ha slutfört en krävande utbildning, med egna händer byggt det där huset, renoverat den där satta grunden, lagat bilen själv, kanske mot alla odds och tänk se allt fungerar – den glädjen och den tillfredsställelsen är reell, påtaglig men skulle inte infinna sig med mindre än att vi gjort det vi gjort, tagit oss igenom olika svårigheter.

Den som stretat på, byggt och lagat med sitt anletes svett – den förtjänat den här inre känslan av tillfredsställelse.

Och så här är livet, även om mycket i reklamens värld inte alltid vill erkänna hur mycket vi faktiskt måste jobba för at kunna köpa den där resan eller den där bilen. Därför är det viktigt att vi påminner oss om att den omedelbara behovstillfredsställelsen sällan är möjlig i det mänskliga.

Och det börjar vi faktiskt öva på redan som väldigt små. När vi var spädbarn ville vi ha bröstet nu, nu och inte sen. Och vi ville ha värmen nu, inte sen. Och så blir vi äldre och inser att mamma ibland är i ett annat rum. Och ännu värre kanske till och med ute på ett ärende. Väntan. Väntan. Väntan.

Vissa av oss har fått vänta alldeles för mycket och somliga av oss har genom åren blivit så besvikna att hoppet om närheten, hoppet att bli sedd, hoppet att bli känd på, uppskattad, älskad, längtad efter på olika vis kommit att grusas.

På samma vis kan tidsperioder på vår Jord ha grusats på hopp. När de som vi trott skulle tjäna oss inte gör det, när den starke vill sko sig, när maktens män vill krig och inte fred och använder människor som kanonmat. Så många furstar och diktatorer har passerat revy de senaste 100 åren. Så många krig, skyttegravar och ett så oändligt lidande. Än in i, som vi vet alltför väl, våra dagar.

På samma vis var det på Jesu tid.

Landet var ockuperat, korruptionen utbredd, den svages röst imaginär och den starke tog sig sin rätt, skamlöst. Ja som de längtade efter rättvisa. Som de längtade efter Messias. Efter befriaren.

Var detta ett nytt fenomen? Denna längtan? Nej man hade pendlat mellan hopp och förtvivlan i generationer och Profeten Mika skriver i den text som är på söndag, annandag jul, då temat är martyriet 700 år före Jesu födelse att:

De trofasta är borta ur landet,
inte en ärlig människa finns kvar.
Alla ligger på lur för att mörda,
de vill fånga varandra i sina nät.
De är ivriga att göra det onda.
Stormannen fordrar gåvor,
domaren låter sig köpas,
den mäktige kommer med krav,
ja, allting blir förvridet.
Den bäste av dem är som ett törnsnår,
den ärligaste värre än en taggig häck.

Det är mot den här fonden av hopplöshet vi ska se dagens text från Jesaja – Jesaja som är samtida med Mika, då Jesaja i dagens GT text skrev som vi hörde:

Ty ett barn har fötts,
en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar,
och detta är hans namn:
Allvis härskare,
Gudomlig hjälte,
Evig fader,
Fredsfurste.

Profeterna. Den tidens visa, den tidens uttolkare, den tidens motsvarighet till våra yppersta vetenskapsmän, filosofer, statsvetare – om än att de alltid, till skillnad mot idag, räknade med Gud. The source. Alltings tillblivelse. De hade fått ett budskap, en förvissning. En vision om att en väldigt speciell människa skulle födas.

Och som man väntade och hoppades och skapade sig bilder. Likt vi nyss kunde höra Guds röst, ja mening i Hebreerbrevet:

Och när han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han:
Alla Guds änglar skall hylla honom.

Precis som änglarnas budskap då de möter herdarna, ett stenkast från krubban där Jesus just fötts:

Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Jesus kommer alltså till mänskligheten, föds in i mänskligheten utifrån ett behov. Likt sommaren kommer efter vintern, dag efter natt, sol efter regn, glädje efter sorg.

Och denna glädje, kraft, närhet är för dem som möter Jesus så reell att de lämnar allt och följer honom.

Så reell att det uppstår en rörelse som byggt upp denna kyrka vi samlats i.

Byggts, som en plats för tillbedjan, som en plats för kontemplation, om en plats för sorger och brustna hjärtan och som en plats för hopp och lust och vilja.

Och inget av detta kan existera utan det andra.

Jesus föds genom ett hopp, föds genom ett behov, föds och kommer till oss i en längtan och ett ljus. Ett gensvar från den som skapat oss. Likt mamman som kommer till det gråtande spädbarnet och håller om det och ger av sig självt.

Men det är ju nu inte vi ser på oss nuförtiden.

Att vi skulle vara i behov av någon extern tutte eller snuttefilt.

Vi klarar oss ju så bra själva. Ja i vart fall är det just det budskap som trummas ut från de flesta av våra samtids kanaler. Kan själv! Gud är överflödig för att inte tala om Jesus. Äh bara larv! Överflödigt. Och definitivt inte vetenskapligt bevisat. Och uh så omodernt!

Men trots detta.

Hos allt fler.

Så pågår en rörelse i det tysta.

Inte hos alla men hos allt fler. Något rör sig där inne i bröstet, i hjärtat.

En längtan har börjat att väckas upp.

En förvissning att ja tänk, det finns nog något mer. Och allt fler knäpper sina händer i smyg och erfar sig vara sedda och burna och de lösningar man längtar efter i det egna livet kommer till en, på ett omärkligt men samtidigt påtagligt vis.

Och tillhör du dem som inte ännu erfarit detta i ditt bröst, denna längtan, denna förvissning, detta ljus, denna inre glädje – be till Gud att få ta del av detta flöde.

Ja du blir förändrad.

Och är det inte det vi vill bli, innerst inne?

Är det inte det som är din längtan, innerst inne?

Hur lugna och opåverkade och självständiga och rentav sturska vi än söker framställa oss – inte minst för oss själva – så vet vi alla innerst inne att där finns en liten hand, som visserligen blivit större genom åren men vi har alla haft den där lilla handen. De försiktigt sökande ögonen som möter världen. Så har vi fötts in här, i sårbarhet.

För så är det.  

Vi är ömtåliga.

Vi är inte så stora och sturska som vi tror.

Och de av oss som suttit vid dödsbäddar, i samtal i gryningen hos och med den som tappat sin livslust, den som blivit övergiven, fått beskedet om den dödliga sjukdomen – där är det sturska, det ”kariga”, ja där är inte ens innehavet av nog så många hektar skog längre i fokus.

Utan betydligt ömtåligare saker i livet. Betydligt ömtåligare frågor.

Vi vet inte när vi står där, i utblottelsen. Men vi kommer alla göra det. Ingen av oss här kommer undan. Och en fråga vi kommer få då, indirekt, den är hur vi förhöll oss till julnattens glädjebudskap:

Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Lät jag mig påverkas av det – eller lät jag det gå mig förbi?

… Lät jag mig påverkas av det – eller lät jag det gå mig förbi?

Sorg. För inte så länge sedan visade vi för omvärlden att vi var i sorg. Kvinnor hade ett flor som hängde ned för hatten, män ett litet svart band på kavaj eller rockuppslaget. Och jag tänker att sådana yttre attribut hade både sina för- och nackdelar.

Man brukar prata om sorgeåret. Allt man måste gå igenom utan sin anhörige, första julen, första påsken, midsommar, sommaren, födelsedagar och andra bemärkelsedagar.
Och alla förlöpte och någon fattades oss. Var inte med.

Jag kommer ihåg när min mamma begravdes här i kyrkan för några år sedan. Välkända ansikten kom in från när och fjärran. Så kom tanken snabbt till mig, men mamma, var är hon? Underförstått hon är ju alltid med när släkten samlas. Men det var bara det, att vi samlats för att ta avsked av henne. Säga hejdå.

Under den första tiden efter mammas bortgång så var tanken om ett återseende längre fram, löftet vi präster har i uppdrag att predika om, ja ett återseende längre fram, faktiskt ganska irrelevant. Det var ju här och nu vi skulle ses. I det välkända. Jag brydde mig väl inte om någon evighet. Men så småningom kom den tanken till mig som en tröst och en glädje. Och jag kunde även erfara att mamma fanns och finns med oss. Ibland mer konkret och nära än annars.

Här är vi olika. Erfar och tänker olika. Även över tid, och det måste vi respektera. Jag kommer ihåg då jag läste Rolf Edbergs Årsbarn med Plejaderna – hur han fann tröst i att kroppen kom att ingå i det eviga kretsloppet av atomer och molekyler och hur hans handlingar fortplantat sig i hans nära och kära som ett eko, ett vingslag, en viss påverkan. Rolf var nöjd så – det var hans tolkning av livet. Och kretsloppet liv död liv.

Även sorgen har ett kretslopp. En puls. Lite som en sån där sinuskurva man ser på ett EKG. Det ska gå upp och ned i en rörelse och vara paus mellan upp och nedgången. Det är ett tecken på att vi lever. Jag sörjer därför lever jag. Jag lever därför sörjer jag. Sorg som ett rakt sträck, utan känslor, utan någon rörelse tänker jag vittnar om något annat, något som inte heller levde här på Jorden heller, något som var outtalat, ouppklarat – som de ofta kan vara oss människor emellan. Därför är det så viktigt att reda upp sådana ouppklarade frågor i det mellanmänskliga medans tid är.

När min mamma gick bort så vakade jag och min syster med henne i flera dygn. Vi föds in i världen med smärta och inte sällan lämnar vi den i smärta. Snälla mamma försök att släppa taget viskade jag till henne, och liknade döden som då man gått ned i en sjö med vattnet upp till bröstet och man böjer sig fram och börjar simma. Mamma böjde sig symboliskt ned men så nej, nej hon ville inte, hon ville vara kvar. Och det var hon tills kroppen bara inte fungerade längre. Lilla mamma.

Inte sällan kommer döden plötsligt. Från en stund till en annan och allt är förändrat. Då måste allt få tid att sjunka in. Begravningen och planeringen kring den är då extra viktig.

Igår sent på kvällen vandrade jag här på Östmarks kyrkogård med vår hund. Gatlamporna var släckta, det enda som lyste var alla ljus. Hundratals ljus. Och så alla gravar man omsorgsfullt gjort i ordning med ljung, granris och kanske en krans.
Vi människor behöver dessa riter, gravar och ceremonier. Vi måste vara rädda om dem, de är en del i vår kultur och de har vuxit fram eftersom de fyller ett behov.

Varje människa har rätt till ett värdigt avslut, bli omnämnd, berättad om, sörjd och saknad. Det är att vara människa. Inte för inte gräver soldater gravar och om möjligt tar med sig sina stupade kamrater till en mer planerad begravning.

När den man delat livet med, när en far- och morförälder, mamma eller pappa eller ens barn, syskon, vän, granne, arbetskamrat, släkting inte finns kvar här mer så har vi att vårda den avlidnes minne. Prata om dem, tilltala dem vid namn. Ha en inre dialog. Det är viktigt. Och jag tänker vi har den inre dialogen i oss inte minst då vi tänder gravljus som nu, samlas som nu, tillsammans som nu.

Samtidigt är nu döden ett avsked. Per Lagerkvist skrev:

Det är vackrast när det skymmer.
All den kärlek himlen rymmer
ligger samlad i ett dunkelt ljus
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet, allt är smekt av händer.
Herren själv utplånar fjärran stränder.
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig,
inom kort skall allting tagas från mig.
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra —
ensam, utan spår.

Den här dikten är sorglig, och representerar en känsla, en sorg att behöva lämna ett sammanhang som är oss givet.
Och hur ofta är det inte vi som människor just erfar detta att snälla Gud frys det här ögonblicket, låt allt stanna upp, låt oss vara kvar här i evighet. Precis som Petrus som ville bygga hyddor för Mose och Elia då de uppenbarade sig för dem på Uppenbarelseberget. Men som alltid då livet är fantastiskt så kommer perioder av vardag och umbäranden och utmaningar. Så är det att leva på Jorden. Tillsammans.

Det är viktigt att prata om dem som gått vidare, lämnat oss, ha dem i våra tankar, omnämna dem. Och det är viktigt inte minst för de som är i sorg att vi gör det med dem. Det blir ett sätt att hedra den som gått bort, att bry sig, på ett vis som märks och känns.

Profeten David liknande Gud vid en herde som vakar över oss, sina får, jag läser ur 1917 års översättning:

Herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar; han för mig till vatten där jag finner ro, han vederkvicker min själ; han leder mig på rätta vägar, för sitt namn skull. Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig; din käpp och stav de trösta mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn; du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över. Godhet allenast och nåd skola följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen.

Bekymra er inte, uttrycker sig Jesus i midsommardagens evangelietext och tar liljan som ett exempel att denne kunde leva i nuet.

Men Jesus, tänker jag då, någon måste ju sköta om liljan också understundom, rensa kring den, ge den bättre jord då och då, vattna om där är torka. Och Jesus vi som lever i norden. På bara ett par månader ska vi, åtminstone i det gamla jordbrukssamhällets perspektiv, ordna ved för vintern, säd och potatis och bönor och annan gröda för vintern, kläder för vintern, skor för vintern, boende för vintern. Det kan faktiskt Jesus bli över trettio grader kallt här i norden.

Får man antyda det, att Jesus verkar ha varit lite världsfrånvänd vad gäller det praktiska?

Daniel Defoe, han som skrev boken om Robinson Kruse sa att hjälp dig själv så hjälper dig Gud. Alltså att sök leva i gudsförtröstan och avse med dit liv att leva bra och rikt och hederligt så hjälper dig Gud då hinder uppstår på din väg. Med andra ord: Går plogen sönder finner du på råd och hjälp att laga den, traktorn och bilen likaså. Det finns en väg framåt. Hopp. Men du måste vandra vägen själv, vara initiativrik, leva, ta för dig, inte leva på latsidan.

Personligen är det ett förhållningssätt jag mer söker leva efter än Jesu uppmaning att ta dagen som den kommer och inte oroa mig.

Men är det nu det Jesus uppmanar till? Ja om det vet vi ju inte men han var nu uppvuxen i ett arbetarhem i Nazareth, visste allt om snickarens hårda vardag, han hade delat vanliga människor vardag fullt ut så nej sannolikt är det ingen dagdrönartillvaro han förespråkar utan just detta att våga leva utan oro, att våga leva i tillit.

Att leva i tillit är ett inre ställningstagande vi är förmögna till.

Vissa har det i sig, de har det lättare för den hållningen, andra verkar nästan vara födda pessimister, de har det svårare.

Lille Skutt i sagan Bamse har svårt för en positiv livshållning, likaså Filifjonkan i Mumintrollet och Krösamaja i berättelsen om Emil i Lönneberga alltmedan Skalman, Muminmamma och Emil själv är mer av tilliten förkroppsligad.

Ibland när jag legat och högläst bamsesagorna för barnen så har jag kommit på mig själv att längta efter att ha Skalman som en vän i ens liv. Tänk vad skönt det vore, han löser då ändå allt. Och hur mycket lugn sprider inte Muminmamma och hur mycket jädrar anamma har inte Emil med sin stora tillit och förtröstan att våga sig på det ena projektet efter det andra, inte sällan med stor framgång brådmogen han är.

Och jag tänker vi har alla en potential till Skalman, Muminmamma och Emil i oss – lika väl som vi har en Lille Skutt i oss och en Filifjonka och en Krösamaja.

Allt det här vet de som har pengar och inflytande om. Och de vet att är det något som får oss att hänga över sociala medier och annat så är det, ja vad? Jo dåliga nyheter. Och hänger vi väl där och ger av vår tid och energi och konsumerar dåliga nyheter så blir vi inte bara räddare och räddare utan de som äger dessa olika plattformar de kan nu stoltsera till sina annonsörer att se så mycket tittartid vi har och så säljs det ännu mer annonser och vi går – i de luckor vi har då vi inte konsumerar nyheter om allt hemskt – ut och konsumerar – för att sedan snart sitta där igen med vår laptop, padda och mobil.

Tyfus skrek Krösamaja då Anton fått blodpaltsmeten i ansiktet – det går tyfus på Lönneberga och så sprang hon omkring i gårdarna.

Men det var nu inte tyfus. Det var blodpaltssmet.

Tänk om vi skulle stänga av våra teveapparater, våra sociala medier och börja umgås med varandra istället.

När vi människor blir rädda så göder vi vår egna lille Skutt, Filifjonka och Krösamaja och vi hamnar lätt i en nedåtgående spiral där vår empati, vår glädje och vårt intresse för våra medmänniskor följaktligen tar stryk. För så är det med rädsla, det är en empatidödare av rang. Då kopplas reptilhjärnan igång och vi blir lätt svartvita och kategoriserande i vårt tänkande och vi vill ha hårda och tydliga tag och ve den som fått stämpeln ond i det svartvita tänkandet, denne är inte vatten värd.

Motsatsen till detta inre härjade landskap är ett tillstånd där vi känner oss avslappnade, tillfreds och glada – och sträcker oss mot våra medmänniskor med ett leende, dörren är vidöppen och vi ger av varandra och av vår tid.

Vi har levt i sådana tider. Många av oss minns dem. Tider då dörrar varit vidöppna och vi stannat upp och man inte behövde ringa och boka tid utan vi levde mer i nuet, vi bara var.

I sådana tillstånd växer vår inre Emil, vår inre Skalman och Muminmamma till sig.

Vad kan vi då göra som individer inför dessa möjligheter i oss? Dessa två olika sidor i våra psyken – vilken sida göder vi, vilken sida i oss får vår uppmärksamhet och vår håg?

Och här tänker jag att vi måste medvetandegöra oss själva att de som fyller våra medias tablåer och mycket i det sociala medias med eländesnyheter och olika katastrofskildringar de vet precis vad de gör – de vet att då blir vi kvar där framför skärmen och då får man mer annonsintäkter.

Här, just här tänker jag att Jesu ord riktas till oss, att våga välja bort den oron, det perspektivet och våga att öppna upp oss för allt det goda i och kring oss: Öppna er för varandra, ta in att det finns en levande Gud som vakar över er. Våga tro på att det löser sig då livet krånglar och be om det till fader Gud, som inget hellre vill än att skydda dig och vara er när. Ge dig tid att vara, lyssna in, andas och se. Ge dig tid att skratta och busa och ge dig nöjet att våga hoppas, våga vara positiv, våga tro gott. Välj perspektivet att glaset är halvfullt inte halvtomt, tona in din inre paradislängtan och låt himmelriket bli en realitet i dig, här och nu!

Ett sätt för Elisabeth och Sakarias att markera att deras son inte skulle leva det liv man kunnat förvänta sig var att ge honom namnet Johannes, som på hebreiska betyder ”Gud har sig förbarmat”. Och Johannes växer nu upp och kommer att utvecklas till sinnebilden, ja urtypen före en profet vid denna tid. Människor vallfärdade för att lyssna och döpas och bland dem kommer så småningom Jesus, Johannes tremänning. De bådas öde är beseglade och förutsagda. ”Här kommer han som döper med eld” säger Johannes.

Har Gud slutat att sända oss profeter? Inte – men alla lever inte vid en flodstrand och döper människor. Men människor med profetiska uppdrag finns det många av. Det som skiljer vår tid mot tiden för Johannes döparen är att vi vallfärdar inte längre till våra profeter. De ifrågasätts snarare och många efterlyser lite mindre radikalitet, lite mer politisk korrekthet.

Och jag kommer bland annat att tänka på den australienske journalister Julian Assange, som la ut bevis på krigsförbrytelser i kriget i Irak på Wikileaks – hur Julian Assange efter år av påtryckningar sannolikt snart blir utlämnad till Förenta staterna.

Nils Melzer, FN:s särskilda rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning skrev nyligen i ett offentligt brev:

Under de 20 år jag arbetat med offer för krig, våld och politisk förföljelse har jag aldrig tidigare varit med om att en grupp demokratiska stater gaddat ihop sig i avsikt att isolera, demonisera och skymfa en enskild person under så lång tid och med en sådan brist på hänsyn till mänsklig värdighet och rättssäkerhet.…

Nils Melzer fortsätter i sitt offentliga brev bland annat att uppmana Sverige att upphöra med att sprida, anstifta och tolerera uttalanden eller andra aktiviteter som skadar Assanges mänskliga rättigheter och värdighet, samt att vidta åtgärder för att ge honom lämplig kompensation och rehabilitering för tidigare skada.

Men så blev det inte och det är sorgligt att konstatera är att Sverige, som i så hög grad tidigare varit ett land som försvarat yttrandefrihet och fri journalistik, inte hörsammat detta påbud från FNs. Rapportör Nils Melzer. Skamligt och sorgligt enligt mitt förmenande.

Varpå vi kan konstatera att Jeremias råd och påbud om rättfärdighet och mod sannolikt inte alltid följdes då och då rakt inte följs nu.  

Vi har med andra ord ofta svårt med samtida profeter. De som varnar och förmanar anses ofta ta i lite för mycket.

Ja vi har i dagens läge en situation där en hel samtid liksom bestämt sig för att vi i vissa frågor hör inte, ser inte, säger ingenting.

Och så här i midsommartid; då skapelsen står i full blomning på våra breddgrader – hur katastrofal är inte denna förnekelse inte minst vad gäller betingelserna för vårt liv på planeten Jorden.

Forskarna uppfyller verkligen sitt profetiska uppdrag, de för i bevis och påvisar hur haven mår, atmosfären, sjöarna, djuren, mänskorna och de visar på vad som behöver göras. Men lyssnar vi? Ja nog lyssnar vi men handlar vi? Ja nog handlar vi men tillräckligt? Inte enligt forskarna.

Och jag tänker på den oro som finns i dagens finansiella situation. Frågan är om den alls uppkommit om vi följt de råd Josef en gång i tiden gav Farao – att i goda tider sparar man i ladorna för att kunna nyttja detta det sparade i sämre tider?

Men den som förespråkat denna form av ekonomisk hushållning har snarare ansetts tråkig och vara något av en livsförnekare; man måste våga chansa lite också. Låna. Leva på kredit. Men bakom det resonemanget finns en förnekelse av de begränsningar som finns i skapelsen. En förnekelse som är livsfarlig. Att leva gränslös är att leva i en lögn. Och förr eller senare kommer sanningen ikapp. Är vi där nu eller får vi vänta ytterligare en tid innan bubblan brister? Hur många profeter har inte de senaste åren just varnat för det som nu sker, med en inflation och kanske rentav en hyperinflation runt hörnet? Ja de har varit många, men har vi lyssnat? Nej inte för åh så tråkiga råd om måttfullhet och konsekvens, bäst att ”brascha på”, låna, låna, låna.

Att leva sitt liv där Gud spelar roll är att nu att ta in Guds undervisning om rätt och rättfärdighet, klokskap och måttfullhet – till sig. Vi har alla uppgiften att bygga ett hus från grunden, på en klippa. ”De står emot svåra tider” menar Jesus; ” husen som byggs på klippor, stock för stock, tålmodigt”.

Och förstås är detta en sinnebild för hur vi ska dana vår karaktär; inget som blir till i brådrasket men en god karaktär är möjlig om vi detta lilla är trovärdiga och sanna – inte bara då spotlightljuset är på. Det är kanske snarare så att det allra mest intressanta är hur vi är och lever våra liv då vi tror att ingen ser vad vi gör eller är?

Johannes ger oss sinnebilden av mod. Han är en förebild. Ångra er, säger Johannes, vänd om.

Och kanske hamnar vi som individer i situationer där måttfullheten, det diplomatiska måste få stå tillbaka för uppenbara sanningar – som för journalisten Julian Assange. Något måste uttalas. Som krigsförbrytelserna i Irak. Och han gjorde det. Ångra er, vänd om.

Då ska vi veta att det är så det kan vara att vara människa. Någon måste vara visselblåsare, någon måste vara den som sätter ned foten i en pågående orättvisa.

Och vi kan alla bli kallade in i den rollen beroende på vad och var vi är i livet, Att vi då måste ta mod till oss att säga nej, nu är det nog. Det ligger i det mänskliga ansvaret. Eller som Jonatan säger i bröderna lejonhjärta annars är man en lort.

                                                    *

I dagens episteltext från Apostlagärningarna påvisar Paulus för israeliterna hur Jesus var den naturliga fortsättningen på Guds omsorg om det judiska folket.

Men Paulus hade lika gärna kunnat tala till oss här och nu då nu Jesu uppdrag och liv var och kom att bli riktat till alla på Jorden som vill bejaka den anda Jesu liv öppnade upp för. Den helige anden. Den kraft som förmår förändra inte bara oss utan även de sammanhang vi är en del utav – inifrån och ut.

Och för att kunna leva i den andan, den helige andens anda, måste vi våga leva i tro; i bön – och att öppet uppmana varandra att leva så.

Gud är här, lyssnande, redo och öppen.

Ja det handlar om vikten att våga sträcka ut en hand i det okända och våga tro på att jag blir mottagen trots att allt jag gjort och gör som inte är bra.

Ångra er predikade Johannes, vänd om.

Och vad svarar Gud som finns vid vår sida då?

Det vet vi genom Jesus i mötet med kvinnan som skulle stenas att domen är inte det centrala – ”inte heller jag dömer dig” löd Jesu ord och vi har fått påbudet att snarare sluta att göra orätt, ändra oss. Ta ut ny kurs. Leva fullödigt och rättvist. Åh Herre hjälp oss att leva så, amen.

Kristendomens signum är att kunna förnyas.

Men för att den processen ska kunna äga rum måste vi likt Moses då och då vara beredda att ta av oss skorna inför det heliga. Det mötet inträffar ofta i vår vardag på ett oväntat vis. Oftast är det som bekant inte fullt så dramatiskt så att vi möter Gud i en brinnande eld men vi kan möta Gud i en medmänniska. Inte sällan då vi omdefinierar en människa, ser nya aspekter, skådar det gudomliga, det vackra, det Gud lagt in i var och en av oss av möjligheter, förmågor, empati och kärlek.

Den här empatin och blicken för vår nästa försvåras av medias ständiga rapportering av olika faror och kriser. Då väcks krösamajorna upp i oss och vi kryper gärna längs husväggarna, rädda och förskrämda. Det är mänskligt men inte vår mening, inte vår bestämmelse.

Moses blir kallad till ett omöjligt uppdrag, men jag kan ju inte tala inför folk svarade Moses. Din bror Aron kan svarade Gud, han är med dig. Och så blir Mose stav en levande stav fylld av Guds kraft vilken nu Mose kom att använda på de mest oväntade vis. Han fick vatten att komma fram ur en klippa med hjälp av staven och han fick hela Röda havet att dela på sig då de kom där, det utkorade folket på flykt jagade av faraos härdar .

Hur lyckas vi få ut vatten i sammanhang som är uttorkade och riskerar att döda allt genom brist på detsamma? Hur gör vi då vi har ett mål vi är fokuserade på men ett oöverskådligt hinder ligger framför oss?

Budskapet är att vi måste lita på vår förmåga att ta oss igenom svårigheterna och för att kunna uppnå den tilliten, det modet, den kraften behöver vi koppla upp oss mot vår Skapare och införliva detta treeniga kraftpaket som en realitet i våra liv.

Vi behöver den helige ande för att hitta de okända vägarna och höra de för oss ännu så länge inte uttalade sanningarna som kan leda oss framåt. Och vi behöver Kristus vars makt att förnya och bära, trösta och vägleda och inte minst skydda oss, undsätta oss och öppna helt nya portar och vägar. Jesus Kristus är Guds eminens för oss på Jorden och är en aktiv beskyddare och vägledare och han ser och ger oss kraft och har ett oändligt antal änglar kring sig, i hans tjänst. Men vi måste leva uppkopplade. Och att leva uppkopplad innebär att vi kopplar ned det som står i vägen – som vår grälsjuka, som vår avundsjuka, som vår kitslighet och kritiklust och småsinthet. Sådant drar ned oss – skickar oss in i ett mörker. Kristus kallar oss att leva i ljuset, fria och vara hans händer och fötter i skapelsen. Vi tänker ofta inte på vad det innebär med vikten av ett leende. Vikten av att stanna upp och bry sig om, vikten av att efterhöra och vilja väl. Men den som lever i en fas i sitt liv där sorg kommit in, ensamhet, det ledsna kan vittna om vikten av att bli sedd och lyssnad på.

Vi vet ju alla hur svårt ett svek tar. Hur ont det gör. Hur lögnen kan sätta sig i oss som en hämsko, vi ältar och känner oss skamfyllda. Inte för att vi förtjänar att vara skamfyllda utan för att den som ljög inte kunde härbärgera sin skam och skuld och gjort det till sin livsuppgift att skylla ifrån sig och skapa en anda av ”någon annans fel inte mitt”.

Det är inte in i en sådan hållning vi är kallade till för i en sådan hållning når sällan oss ljuset från Kristus, en sådan hållning tjänar mer som en vägg, ett värn en bubbla som vi är instängda i. Utan att ens veta om det i regel. Men stora delar av vår potential är nu avstängd bakom en yta av självtillräcklighet och brist på, utan at vi vet om det, genuin glädje.

Gud då, vem är Gud? Ja Gud är vår skapare, ja hela universums skapare, den som lagt så mycket livskraft i oss och runt om oss.

Jag tänker på en björk vid en å, Metbäcken, som flyter jämte Röjdälven där jag bor och vars björk jag passerar flera gånger i veckan. Björken drabbades av ett blixtnedslag förra sommaren. Ett stort blixtnedslag och nästan all näver brändes bort från stora delar av stammen, som nu står bar utan skydd. En björks näring transporteras ju bakom nävern och således är björken dömd att dö men denna sommar så kom löven ändå, de är färre, de är mindre och inte lika täta men björken har gjort det omöjliga, genom små små kanaler i den nästan obefintliga näver som är kvar har den transporterat upp så mycket vatten och näring att den är grön. ”Jag lever, jag finns, jag vill” är det som om björken utropar, mitt i sin kamp för livet.

Jag tänker att den envisheten, den livskraften, den viljan, den kärleken till livet är given oss alla som en plattform, en given utgångspunkt i våra liv och som vi möter i det lilla barnets skrattande livshållning, i händerna som söker oss, i tilliten i amningsögonblicket, i de öppna ögonen som söker våra ögon och vill möte och relation, vill kärlek och samhörighet, utan att särskilja och dissekera och chikanera utan bara vara – nära och nu – i glädje.

Det är skaparen och så har skaparen skapat oss för vi är skaparens avbild, Gud har skapat oss till sin avbild och detta är en grundkraft vi har att söka leva i och av och vara en förmedlare av och till vår hjälp har vi nu Den helige ande som leder oss i det okända och Jesus Kristus Guds eminens beskyddare och verkmästare här på jorden, den vi går till för at säga att nu är det här jobbet klart vad väntar härnäst, här säger Jesus, här har du din nästa arbetsorder och den arbetsordern kan till synes vara betydelsefull eller till synes betydelselös men allt som göras i Guds namn, i Jesu namn i kärleken namn är aldrig betydelselöst. Det är inte pengarna det kommer an på, rikedomen, ryktet, glamouren utan att jag lever mitt liv vapenlös, öppen och älskande – att jag i mitt hjärta vill vara Guds händer och fötter i skapelsen här och nu och att jag säger ja, ja jag vill vara en del av dig min skapare Gud och här är jag, bruka mig. Lär mig att älska såsom du älskar och gör mig till ett käril i din hand, en lerkruka du formar med dina händer åh Herre, bruka mig.

Så Gud, hjälp oss att våga vila i Dig, vilja vara en del av ditt skaparunder och hjälp oss att ta till vara på våra potentialer. Att leva helt och förutsättningslöst och älska såsom du älskar – Amen.

Dagens evangelietext (Johannesev 14:1-14) är hämtad från Jesu sista timmar med lärjungarna, hans avskedstal. Jesu avskedstal, som det tecknats i Johannesevangeliet är i mitt tycke bland det mäktigaste som finns i Nya testamentet. Jesus säger strax före dagens evangelietext i samma tal att: Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra. Jesus vet hur svårt vi har med kärleken. Inte så mycket med ord som i handling responderade Jesus på lärjungarnas trätor. Strax före dagens evangelietext har Jesus tvättat lärjungarnas fötter. En efter en under tystnad gjorde han det. Att tvätta någons fötter innan man skulle äta – det var slavgöra. Inget för en mästare. Och vi kan kanske höra hur Jesu i Matteus kap 20 tidigare förklarat: Nej, den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav. Så har inte heller Människosonen kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. ” Gud förhärligas i Jesus. Och som Jesus söker förklara för lärjungarna, jag är vägen, sanningen och livet. Tillbaka till situationen för dagens evangelietext; den stora salen, Judas har just gått, snart ska Jesus och lärjungarna gå till Getsemane. Och läget är spänt – han har ju gjort allt så annorlunda Jesus Han vänt sig till kvinnorna och inkluderat dem i lärjungaskaran. han har rört vid och umgåtts med de spetälska. Han har suttit vid syndares bord, botat den romerske officerens tjänare, påvisat i sin liknelse att den föraktade och förminskade samariern faktiskt var den som i handling varit mest kärleksfull – som i handling älskade. Jesus hade sålunda haft den – för vissa – dåliga smaken att likt HC Andersen i sagan om den nakne kejsaren – påvisa att många så kallade lärde, fariséerna inte levde som de lärde. Att det fanns en diskrepans mellan ord och handling. Men fariséerna var vana vid att få folkets beundran och respekt och riskerade nu att framstå – i skenet av Jesu undervisning – som skenheliga och ihåliga och inte bara det utan även deras behov av underdånighet och beundran hade kommit i daga. Nej kosta vad det kosta att nu få Jesus ur vägen. Men de insåg inte att den kärlek de sökte tysta – för att själva slippa stå med skammen att inte leva som man lärde – inte kunde tystas. Den fanns kvar in i ropet på korset ”Fader förlåt dem, för de vet inte vad de gör” och komma åter i uppståndelsen så starkt och tydlig som aldrig förr. Igår hade vi konfirmation här i kyrkan – 18 underbara ungdomar konfirmerades, och den undervisning och de möten som föregår en konfirmation är hur viktigt som helst – i varje generation har vi ansvaret att så tydligt och kompetent vi kan göra detta underbara budskap känt. Att Jesus är vägen sanningen och livet. Och vi ska söka förkroppsliga budskapet Jesus gett oss – om det så är att symboliskt tvätta varandras fötter – och vi ska förvalta de sakrament – dopet och nattvarden – Jesus gett oss som en hjälp och ett stöd i denna trons process, i vägen till Livet. I varje generation. Vägen till Gud är alltid här och nu. Himmelriket är hela tiden – lär Jesus – en parallell dimension. Här och nu och bortom det vi kallar döden existerar samtidigt. Eller som Paulus skrev: Gud är en gud för såväl de levande som de döda ty för Gud är alla levande, de föda såsom de levande. Himmelriket är en dimension som förmår gripa in i var stund – bara vi låter kärleken från Jesus transformera om oss inifrån – omdana vår prestige till nyfikenhet, vår rädsla till öppenhet. Att vi söker med nyfikenhet och omsorg och inte minst eftersträvar proportioner, nyanser. Johannesevangelisten skriver i inledningen av sitt evangelium att Ordet, som fanns från begynnelsen, blev människa – Jesus Kristus. I kyrkan möter vi detta ord bland annat i förkunnelsen, bönen, sakramenten. Och vi ska snart fira nattvard. I nattvarden kommer Ordet oss till mötes på ett annat plan än förkunnelsen. Och i nattvarden finns även en dimension av gemenskapshandling. Jag tänker att för många i kyrkan inte minst igår – för den var fullsatt – så var det länge sen en del nattvarden. Men oavsett hur kort tid sen eller hur länge sedan försök att ha i åminnelse att Ordet längtar efter just Dig – vill ha med just dig att göra hur mycket ofärdigt och kanske knepigt som där än kan ha funnits och finns – du är kallad, vid namn och Han känner Dig utan och innan. Gud och hans eminens Jesus, som är vägen sanningen och livet. Det här erbjudandet är det vackraste som finns. Och det sträcks mot oss, varje generation och det är gratis. I Nåd. Låt oss be: Gud, Låt din helige ande vara verksam bland oss – och i oss. Och låt Din kärlek för sanning, ödmjukhet och ett levande broders- och systerskap vara vägledande för oss. I allt. Och låt insikten landa i oss att Jesus är vägen sanningen och livet.   Amen

Hur finner jag ett liv där min tro, mina relationer, drömmar och förhoppningar lever och frodas? Hur finner jag ett liv i harmoni?

Här har den kristna tron en hel del att erbjuda, relationen mellan vår inre kärna, vårt jag och skaparen inklusive hans eminens Jesus. Den relationen mellan ”jag” och Gud är ofta livsavgörande och har förmågan att skänka ett liv som när en alldeles särskild energi livet igenom. Vilken gåva!

Men det recept som ges oss är ofta lite tvärtom. Vi ska leva för helheten. Lämna hjorden om ett får gått vilse och föra det till oss. Det är inte alltid det perspektiv som uppmuntras idag. Istället är det den starkes lag som sätts i högsäte, rikast, snyggast, mest vältalig vinner. Inte minst i olika sociala medier. Influenser och bloggare tjänar stora pengar på att få livet att likna ett dagdrönarliv där man bara konsumerar. Konsumerar de varor som sponsrar influensern ifråga. Och det är inte alla som ser igenom denna oheliga dyad, denna kommersiella allians. Vilket leder till att många unga undrar, då de kommer ut i arbetslivet, vad i hela fridens namn. Att slita en hel månad inom exempelvis vården och få så lite kvar efter att boende och bil och mat betalats – det var ju inte det som den där bloggaren lärde ut direkt… Och en del har svårt att acceptera detta faktum och sätter man på programmet lyxfällan så är där en skrälldus med människor som gått på denna lögn.

En bra fråga att ställa sig i livet är vad man kan ta med till andra sidan. Vad kan jag ha med mig genom döden?

Ja det är vad livet gjort med mig, hur min inre essens påverkats av alla mina val och möten, den kärnan har jag med mig. Och då är de värden Jesus predikar om – den gode herdens blick och omsorg något att söka införliva i det egna livet.

Detta införlivande sker ofta i det lilla.

I det lågmälda och anspråkslösa

Vi vet innerst inne vad som gäller – vi vet när en människa är att lita på, när en människa vill oss genuint väl.

Bilden av det goda herdeskapet är annars en bild som sedan lång tid var manifesterad i Israel och vi kunde såväl hos Hesekiel som i Hebreerbrevet ta del av denna arketyp. Man visste vad som krävdes av en herde, en speciell blick och kynne. Det närmaste vi kommer herden rent faktiskt på våra breddgrader är vallkullan, som på somrarna levde nära boskapen på sommarvall och kommunicerade med dem med olika lockrop och med hjälp av näverlurar.  Det gällde att hålla ihop flocken och att skydda alla från olika rovdjur och från att gå vilse.

På ett liknande vis har vi alla ett ansvar att vara en god herde inte minst för oss själva. I oss har vi en massa impulser, farhågor och tankar och går någon av dem vilse och börjar leva sitt egna liv i oss är det risk att helheten påverkas, mitt jag. Ångest kan väckas upp, oro och med dem handlingar som i efterhand kanske inte var så kloka. Hur håller jag ihop hjorden är också en fråga om hur jag håller ihop mig själv. Här visar Jesus oss genom sitt liv vikten av att vila, han drog sig ofta bort i ensamhet, vikten av bön, Jesus bad regelbundet till Gud, vikten av att som ledare samla människor kring sig som är olika – lärjungarna var som vi vet helt olika profiler. Här har vi som kyrka något at fundera på. Vi möter i våra verksamheter ofta en Johannes och en Andreas men Petrus och Matteus, hur når vi dem, och de behövs nu sannerligen för helheten.

Vad gjorde då Jesus mer som vi kan ta efter, jo han hänföll aldrig till det svart- vita tänkandet, han visste då det gällde hur komplext allt är.

Mycket i vår tid uppmuntrar ett svart-vitt tänkande. Så är det i tider där det finns rädsla och fruktan.

Alla krig bygger på den retoriken. Motståndaren avhumaniseras. Blir djävulen själv. Vi måste våga att hålla nyanserna uppe, kunna problematisera, nyansera, se hur komplext allt är och våga leva i det ambivalenta, utan att veta allt, inte minst i förväg.

Livet handlar om att uthärda leva i ovisshet och trots denna ovisshet – välja kärlek, välja omsorg, välja det goda herdeskapet.

Det goda herdeskapet handlar förstås även om mina relationer i mitt liv, att eftersträva ett liv där jag går att lita på, var en sådan som man kan vända sig till då rovdjuren skönjs i det livsdunkla.

Så Gud, hjälp oss att leva så att vi är herdar i våra egna liv, håller ihop oss och ge oss mod att leva i det ambivalenta, det osäkra, det ovissa utan att hänfalla till det svart-vita, ja hjälp oss att se alla nyanser, leva i det komplexa. Amen

Våren har kommit till våra trakter, Tranorna har landat och snart är där tussilago i vartenda dike. Fåglar har börjat sjunga på morgonen och vi har varit många som planterat påskliljor ute på våra nära och käras gravar.

Vi bor så vackert och tryggt här i vår del av världen – samtidigt har det varit denna påsk 2022 en helg av upplopp i flera städer i vårt land, fruktansvärda bilder, en sådan total likgiltighet inför polisens roll och mandat. Och indirekt en sådan total likgiltighet inför den demokrati och de värderingar som är vårt lands signum.

Och kriget på andra sidan Östersjön fördjupas – retoriken skärps och vapensystemen som används är allt mer raffinerade – mycket tyder på att kriget kan utvecklas till att handla alltmer om Nato och Ryssland. Om jag tänker att jag delar rädslan med många för att kriget ska expandera, både geografiskt som vapenmässigt. Och personligen längtar jag efter trovärdiga försök att söka uppnå en avspänning – förhandlingar som leder till konkreta resultat.

Men vi ser inte så mycket i den vägen, vilket är oroande, minst sagt.

När det är så mycket som är oroligt i världen – mitt i all transång, mitt i all natur som vaknar till liv, så möts vi denna påskdag i vårt kyrkoår att Jesus är uppstånden. Och lika svårt som de hade att ta till sig detta budskap då, i vart fall initialt, har vi många gånger att låta detta oerhörda att sjunka in.

Lärjungarna var denna morgon bedrövade, rädda, höll sig undangömda Fyllda av sorg kommer kvinnorna till graven, hur hade allt som varit så stort och enastående kunnat förminskas och hånas på det vis som skett? Varför hade inte fler, som visste vem han var, stått upp för honom? Vad för fruktan gjorde att alla, nästan, tystnade?
-Maktens retorik, det var världens makt som hade satt ner foten. Det handlade om att markera, att genomföra ett beslut, att han, profeten, skulle elimineras.

Och även denna gång var sanningen, nyanserna, ja själva viljan att förstå borta.  Jesus gick från att vara hjälten som rider in på en åsna till en persona non grata.

Och flera hade kommit att tvivla.

Det är denna påskdagsmorgon för knappt 2000 år sen en kall morgon i Israel, kylan har bitit sig fast, solen dröjer och tiden går sakta men i templet hos maktens män rådde den en konsensus att det som de gjort hade de varit tvungna till, ja nödda och tvungna.
De hade ”tröstat” varandra med en nick och ett litet leende.
Vi kan denna påskdagsmorgon se framför oss en rubrik på en fladdrande löpsedel från långfredagen: Brottet var blasfemi – Han sa sig vara judarnas konung, Guds son – därför måste han dö.

Men det har gått ett par dagar nu, sen döden på korset.
Och det är som sagt en kall morgon, alla sover.
Och solen börjar gå upp och de kvinnorna sveper kläderna nära kroppen och går stigen uppför berget mot graven, målmedvetna under tystnad. De båda Mariorna och Johanna.

Och de är nu blott några få minuter från den upptäckt som ska vända det mest nattsvarta till det mest glada och lyckliga.

Tanken kommer snart att göra en kullerbytta då de ska inse det oerhörda som hänt.

Även lärjungarna kommer repa mod och börja förbereda sig för den helige ande för att sen i pingsten gå ut i hela världen fyllda av trosvisshet.

Men det är en process.
Kvinnornas glädje möts först av ifrågasättanden och fördömande av lärjungarna.

Han behövde visa sig för dem först, innan de kunde tro.
Och Tomas var tvungen att få känna på spikhålen i Mästarens händer för att till sist böja sitt huvud i ömsom glädje ömsom tårfylld förvirring:

Många av oss är i en liknande situation som Tomas.
Vi tvivlar men plötsligt vidrörs vi i hjärtat av Guds helige ande och i en bråkdels sekund inser vi storheten att allt är på riktigt.

Och det är stort att få uppleva det för vi lever i en tid då den skeptiska hållningen gjorts nästan till en religion.

Han som valde att stanna hos oss. Han hade kunnat välja ett annat öde, ingen tvingade honom in i Jerusalem, till det händelseförlopp han klarsynt gick in i men han gör det för vår skull.
För att vi ska kunna förundras. Inifrån och ut. Och komma till tro.


Tro är en gåva.
Den är inte självklar.
Har du den, var glad för den,
vill du ha den, be om den och du ska få den.

Om bibelns berättelser nu stämmer – vad kan de ha för konsekvenser för mig, som person?

Ja effekterna av återuppståndelsen beskrivs ju lite som en omstart, en uppdatering, ja rent av att ett nytt operativsystem installerats – välkända metaforer för dagens datoranvändare.
Och i påståendet ”Han dog för våra synders skull” ligger samtidigt detta nya som en möjlighet, det gamla operativsystemet är förbi och ett nytt har installerats.

Vad består då det nya i?

Jo det är ett erbjudande att söka ett liv i förlåtelse, i en sann gemenskap som går igenom klass, kön, ras och land. En utopi säger många och otaliga är de exempel där Jesu undervisning förfelats. Men otaliga är också de exempel där Jesu undervisning och liv legat och ligger som grund för sann altruism, sann gemenskap och glädje. Och många är de vittnesbörd från enskilda där livet varit en öken och så i bönen, de knäppta händerna kommer ändå vissheten att Jesus som övervunnit döden, som i en andlig strid visat sig vara det ondas överman, en triumfernas mästare – som genom sin blotta existens fick mörkret att lämna dem han hjälpte – att det hela är på riktigt.

Den stora utmaningen idag, det är att söka plantera detta hopp i en samtid som präglas av det jag inledningsvis berörde, upploppen i vårt land denna påsk där polisen attackerats och kriget i Ukrania som tenderar att fördjupas, spridas och bli allt allvarligare. Mitt i allt detta, all denna osäkerhet har vi att be och hoppas om nåd – att ljuset och löftet från återuppståndelsen ska vara den ledstjärna för mänskligheten som leder oss, bit för bit, mot den punkt då du kommer åter Jesus som du lovat oss. Då är utmaningen att vi ska ha olja i våra lampor, det vill säga ha vår tro intakt. Herre hjälp oss i det. Amen

”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.”

Ja så skrev Paulus i dagens episteltext. Ondskans andekrafter i himlarymderna…
Och ser vi ut över världen och de illdåd som ägt och äger rum bara de senaste 100 åren fram till idag, judeutrotningen, Stalins utrensningar, Maos i Kina, IS bestialiska mord i Mellanöstern och så alla krig och med dem krigsbrott i forna Jugoslavien, Libyen, Irak, Afghanistan och nu senast i Ukraina så är det inte så långsökt att vi kan ana oss till en kamp mellan ont och gott. Och att lika mycket vi som vill ställa oss i det godas tjänst har ett stöd i Jesus, Gud och i ljuset att de som väljer det motsatta kan finna en inspiration från och av det Paulus benämner som ondskans andekrafter i himlarymderna – ett mörker.

Samtidigt är det många som stänga dörren till ett sådant tänkande, det hör medeltiden till säger man och så avskaffas det onda som en andlig verklighet. Men kanske det inte är riktigt så enkelt? Givetvis härrör mycket ondska från mänsklig ofullkomlighet och olyckliga omständigheter i vars och ens liv men jo, jag vill nog ändå påstå att Paulus sätter ord på en realitet – ondskans andemakter i himlarymderna är en realitet – och att vi är uppmanade att i denna kamp mellan ont och gott vara medvetna och vakna och modiga. Och här ger oss profeten Jesaja i dagens gammaltestamentliga läsning oss en vägledning – rättfärdighet. Det är vägen fram. Och i ordet rättfärdighet ligger implicit en längtan efter sanning, efter kärlek, efter ljus.

Kvinnan i dagens evangelietext hade lidit av blödningar i 12 år. Och när vi nu pratar om blödningar så är det underförstått att hon har blödningar från underlivet. Det i sig måste ha varit en otroligt jobbig upplevelse men det som inte framgår i texten utan är underförstått det är att kvinnor i den situationen betraktades som orena, de fick inte vara med – de betraktades som det hette rituellt orena. Så var det 12 dagar i månaden vid menstruation och under och en period efter en graviditet men här möter vi en kvinna som varit oren i hela tolv år. Utesluten från så mycket i hennes vardag. Så tänk vilket mod hon uppvisar då hon går in i folkhopen och rör vid Jesus, i tron att hon ska bli botad. Och Jesus stannar upp och vänder sig om och söker kontakt med den som nyss rörde vid honom i detta syfte – och han säger att han erfor att kraft utgick från honom, helandets kraft.
Låt oss bara stanna upp lite här. Vi är i en kyrka år 2022 och texten Paul skrev om ondskans makter i himlarymderna, evangeliets vittnesbörd Jesus helande kraft och förmåga – allt detta ligger bortom vår dagliga upplevelsesfär – vi hör inget om detta på tv, inget undervisas om det i skolorna, men här är vi, i en tradition, bland texter och möter människor i dem där dessa perspektiv är in legio, är självklara. Men vi då? Hur ska vi förhålla oss till detta? Finns det helande krafter, finns det krafter i himlarymderna?
Dagens vetenskapliga och därmed ateistiska perspektiv – att man utesluter dessa perspektiv i den allmänna diskursen, vad vinner vi på det, vad förlorar vi på det? Är det ens klokt och rimligt?
I forna sovjetunionen var ateismen påbjuden och det var straffbart at ha en kristen tro. Hos oss är det inte förbjudet att vara kristen men på bara 20 – 30 år så har de flesta program med andakter, kristna sånger och gudstjänster fått en allt mer undanskymd plats i alla tablåer. Det är som om att tro, att erfara något utanför de påbjudna ramarna är suspekt, ja lite fel. Lite onormalt.
Vad leder detta till? Ja i mitt tycke att vi gör det inre livet i oss kringskuret. Vi missar dimensioner och perspektiv som är reellt mänskliga.
Kvinnan som sträcker sig mot Jesus blir helad, frisk och innerligt glad och hennes tro förstärks, hon går ut i livet och berättar om vad hon varit med om.
Hon berikas, allt berikas. Men hur? Därför att hon vågade. Vågade be om hjälp, vågade tro.
I mångt var det lättare för kvinnan, då, att våga be om hjälp än det är för oss, idag, då Jesus dels inte vandrar med oss rent fysiskt som i evangelietexten, dels misstänkliggörs så grymt som idag. Steget att i sin ensamhet knäppa händerna och be till Gud i Jesu namn är större än det var då. Idag krävs ännu mer mod. Och ur ska man ens våga erkänna för sig själv att man vill göra detta, be till Gud. Tänk om någon ens kan se at jag överväger en sådan lösning.
Ja sannolikt är det inom oss denna inre strid är som störst. Ska jag våga öppna upp för mig at verkligheten är mer mångbottnad än dagens förståsigpåare påstår och ska jag där i denna gränsöverskridande handling därtill våga rikta min bön och min håg till något så suspekt som till Jesus…
Vi har lättare idag att prata om vår inre längtan, om livet som ett mysterium än vi har att konkret våga benämna Jesus som en andlig realitet. Det är som att där går en osynlig gräns, där finns en tvekan att vilja benämna.
Paulus pratade om ondskans krafter i himlarymderna i dagens text men han säger också: Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna.
I Jesus avskedstal till lärjungarna i Johannesevangeliet så pratar Jesus om att han längtar efter oss. Att han fungerar som en slags magnet för många av oss. Att där finns ett ömsesidigt band där vi inte kan avfärda Jesus Kristus utan att vi i vårt inre erfar att ja Jesus, jag vill ha med dig att göra. Han vill bygga en relation – och i den relation växer en tro, en visshet och det är den tron som fungera som denna sköld vi kan få den ondes brinnande pilar att slockna.
Vad kännetecknar då ofta en tro, vad ger den oss tillbaka? Ja ofta en inre trygghet och glädje, en visshet om at vara sedd, ett inre mod att våga lita på det goda, att vilja leva på det vis som profeten Jesaja förespråkade – rättfärdigt. Det vill säga inte gena i ”hörnena”, inte fara med halvsanningar utan rak rygg och rak nacke stå för det som är bra och det som är mindre bra, och ständigt vilja jobba med det som är mindre bra.
Jesus uppmanar oss med andra ord till myndighet, till vuxenhet, till att leva fullt ut. Och hur ska vi kunna göra det om vi inte också vågar bryta med den smala och trånga världsbild som lärs ut i dagens skola och dagens media, det så kallade vetenskapliga paradigm där tro är en bisak, något som ska tryckas undan, hållas tillbaka.
Våga därför lita på den längtan i dig som då och då bubblar upp. Kanske du erfar att du vill ha ett kors i silver mot bröstet hängande i en tunn silverkedja runt halsen. Att den idén ger dig en frid, en trygghet – följ den tanken, realisera den. Kanske du vill tända ett ljus i ljusbäraren här och be för någon eller något – gör det. Kanske du inte brukar ta emot nattvarden men erfar en längtan att göra det, men kom, kom sen och ta emot nattvarden. Kanske du i din kammare tänkt att du borde be en bön och inkludera den bönen, rikta den bönen till Jesus, gör det, be i Jesu namn. Glänta på dörren, släpp in ljuset, ta till dig den kraft som gör dig rustad att få den ondes pilar att slockna, bygg dig den trons sköld och det andens svärd som är dig given. I Jesu namn, våga!