Att leva med paradoxer

Feb 27
Skapat av

Rev. Dr. Johnson Mbillah, General Adviser, PROCMURA-Kyrkan måste leva i spänningen mellan vittnesbörd och dialog. Det är en paradox, men inte en motsättning.

Det sade Johnson Mbillah som leder PROCMURA, Program for Christian-Muslim Relations in Africa, när han gästade Stockholms stift i början av februari. När de afrikanska länderna frigjorde sig från kolonialmakterna i slutet av 50-talet insåg de kyrkliga ledarna att en förutsättning för fred och stabilitet var goda relationer mellan kristna och muslimer. Det var bakgrunden till att PROCMURA , som idag arbetar med olika projekt i många afrikanska länder, bildades år 1959.

-Både kristendom och islam är missionerande religioner, så det gäller att komma överens om att vi vittnar om vår tro på ett respektfullt sätt, och dessutom arbetar tillsammans för rättvisa, fred, försoning och en holistisk utveckling för människan och miljön. Trots våra skillnader kan vi enas om att människosläktet är en familj, och att vi är skapade till att vara skapelsen förvaltare, inte dess herrar, påpekade Johnson Mbillah:

-Jesus sade: ”ni ska vittna om mig” – och änglarna förkunnade att han är Fridsfursten. Som kristna lever vi alltså med paradoxen att både förkunna budskapet och i dialog verka för fred med andra.

Jag tänker att vi har något att lära av den afrikanska erfarenheten av att leva med paradoxer och stå ut med spänning. Det är svårt. Ibland försöker vi kanske undvika det genom att avstå från såväl vittnesbördet som dialogen. När vi tar emot flyktingar i våra församlingar vill vi se det som en diakonal uppgift, där vi serverar soppa och lär ut språk, men inte riktigt vågar tala om trosfrågor. Kanske av osäkerhet, men också av en sund känsla av att inte vilja utnyttja medmänniskors behov för att ”sälja in” vårt budskap. Men tänk om vi å ena sidan gick in för att så långt det gå göra detta diakonala arbete i samverkan med andra församlingar – såväl kristna som de av andra konfessioner – och å andra sidan var öppna för det existentiella samtalet där vi både delar med oss av vår tro och lyssnar till den andras vittnesbörd?

Det är ju i det mötet som vår tro, och vad i den som är viktigt för oss, kan bli tydlig för oss själva. Och för mig är det kanske just paradoxen som är central i min kristna tro. Gud som blir människa, styrkan som visar sig i svagheten, Guds vishet som ser ut som dårskap, att den som vill vara stor ska vara de andras tjänare, spänningen mellan att det goda segrat redan nu men ändå inte ännu. Att vi Martin Luthers ord är ”simul justus et peccator” – samtidigt rättfärdiga och syndare.

Kristen tro är full av paradoxer – liksom livet självt. Tron kan hjälpa oss att leva med paradoxerna, och då kan vi också helhjärtat tro att Jesus är vägen, sanningen och livet samtidigt som vi är övertygade om att även andra trosbekännare vandrar på Guds vägar.

Helene Egnell

Bloggtexter
Tagged With: