Domprost Annica Anderbrant

När vi för en tid sedan skulle formulera en annons till domkyrkoorganisttjänsten i Uppsala domkyrka så har vi sökt ord som bäst ska beskriva all den musik som spelas och sjungs i katedralen. Från rock till barock, föreslog någon, nu kom det inte att stå så i annonsen  men den sista månadens musik skulle faktiskt kunna recenseras just  så. En torsdagskväll fylldes kyrkan av folk som ville lyssna till DUM; domkyrkans ungdomsmusik. De spelade musik av Abba, Muse och Pink Floyd och använde också  ljus och bild för att framföra sitt budskap. Jungfru Marie bebådelsedag innehöll både en familjegudstjänst med barnkörer och en körkonsert med musik skriven om och till den unga Maria. Palmsöndagshelgen inleddes med en nyskriven Lukaspassion och  stilla veckans och påskhelgens musik har varit både brusande blåsmusik och stillsamma solstämmor. Fred Kaan skriver i sin påskpsalm ( nr 868 i psalmer i 2000-talet): ”Kyrkans tak ska lyfta, väggar bågna av jazz och låtar, psalm och symfoni”. Diskussionen om vad som är kyrkomusik kommer nog alltid fortgå,  och det bra, det är väl genom att lyssna till andra och säga vad vi tycker och tror som vi växer både som människor och kristna?! Vilka toner och texter, vilka instrument och genrer som bäst beskriver himmelska hemligheter… det lär vi inte veta förrän vi är där! Och då blir vi nog alla överraskade?!

Rubriken är hämtad från en artikel i dagstidningen som handlar om ett rockbands varumärke. När gruppen splittras vem har då rätt att använda namnet? Meningarna är delade om det är rätt eller fel att använda varumärkesbeteckning i kyrkliga sammanhang – kyrkomusik är nog inget varumärke men det hindrar inte att det går att diskutera hur kyrkomusik ska definieras.

Vi talar om församlingens musikverksamhet i många sammanhang just nu i Uppsala.  ”Kör- och konsertverksamheten är särskilt viktiga för församlingens möjligheter att nå människor. I varje huvudgudstjänst i Domkyrkan och helst också i stadsdelskyrkorna bör kör medverka och församlingens breda konsertverksamhet ska utvecklas ytterligare.” och  ”Den särskilda satsning på musik- och körverksamhet för barn och unga som utvecklats så framgångsrikt de senaste åren ska ytterligare förstärkas. Också arbetet med Domkyrkans ungdomsmusik, DUM, som leds av församlingens särskilda ungdomsmusiker ska fortsätta och utvecklas ytterligare.” Det här är citat ur församlingsinstruktionen, riktlinjer för musikverksamheten de kommande åren.

Uppsala domkyrka är i många sammanhang ett varumärke för Uppsala – kyrkan syns lång väg och vi hoppas att dess musik också ska höras lång väg!

Om barns utsatthet handlar fotografen Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning ”Via Dolorosa – Lidandets väg”, som precis som kontroversiella Ecce Homo visas vid Uppsala Domkyrka. Utställningen syftar till att belysa mobbningsfrågan. Visas fram till 9 mars.

Precis så står det i en bilaga till lokaltidningen. Och informationen är rätt – men om det är något som borde vara kontroversiellt så är det väl barn som mobbas! Att bli utfryst och utsatt på en skolgård kan för alltid placera människor på livets bakgård. Skolklasser i Uppsala har fått inbjudan att komma och titta på utställningen och tala om vad bilderna kan berätta. Vi hoppas att budskapet når fram och att både barn och vuxna  som kommer och går i kyrkan ska förstå att det finns någon som gått före och går med på lidandets väg.

Nu har vi våra lugna veckor i domkyrkan… Eva Spångbergs stora kamel har åter hamnat i förrådet och vi ska i morgon fira askonsdagsmässa. Var tar tiden vägen?  Under två års tid så har vi haft ett stort renoveringsprojekt i och runt Uppsala domkyrka – och det är fortfarande inte färdigt och kommer inte att bli så på länge. Efter brandskyddet blir det ljuset, efter ljuset blir det ljudet, sedan  fönstren och sedan…  Och det är väl som det ska med en katedral – den blir aldrig klar. Medan allt detta pågår vill vi vara kyrka precis som vanligt, vi firar gudstjänster varje dag, välkomnar turister, inbjuder skolor till visningar m.m Det går ganska bra för det mesta och vi lär oss mycket både om kyrkorummet och oss själva. Som medarbetare i kyrkan och människor i största allmänhet så är vi under pågående renovering -  vi kan inte låsa in oss själva eller låsa andra ute i väntan på att vi ska bli färdiga. För då får vi vänta… Att ha öppet för renovering är kanske klokt för både kyrkor och människor!

God jul och Guds fred! Det var ju det som var julens budskap – fred och frid! Peace, Pax, shalom… fred o frid, vi har två ord för freden i vårt språk. Från början var fred o frid två olika betoningar av samma ord men nu har de fått lite olika betydelser. Frid använder vi väl när vi beskriver en känsla och fred när vi talar om ett tillstånd.

Julens budskap är fred och frid på alla sätt, överallt och alltid. Det är den grund som Gud ger mänskligheten att stå på den här natten. Men det blir ingen fred om man står stilla, gå det måste vi göra själva. Och hur går det då med freden o friden?

Jag har de sista veckorna burit med mig budskapet från de tre visa kvinnorna som fick Nobels fredspris i år.  Två av dem kom hit till Uppsala på besök. Vår stad verkar ju för fred på olika sätt, vi har framtående forskning, ett fredsmuseum, och vi har lyft fram Dag Hammarskjölds fredsarbete i år. Båda nobelpristagarna, ja alla tre är troende. Jag fick möjlighet att byta några ord med Tawakkol Karman från Jemen. Hon är muslim och vi pratade om det som förenade oss; tron på Gud och uppdraget att arbeta för fred. Jag har sedan sett ett reportage om två flickor i Jemen som tvingades att gifta sig och föda barn när de var 11 och 13 år.  Maria som födde Jesus var några år äldre – även det tycker vi är tidigt – men hon hade i alla fall ett val att säga ja eller nej.

Gud tvingar ingen människa till något. Må vi – vilken religion vi än lever med – alltid vaka över människors frihet. Och måtte 2012 föröka freden i världen – ”frid över jorden Herren bjöd”.

Det är många församlingar i Svenska kyrkan som har vänförsamlingar i andra länder. Uppsala domkyrkoförsamling har sedan ett antal år tillbaka ett avtal om utbyte med Trinitatis-församlingen i Warszawa. Vårt avtal bygger på det avtal som Uppsala stift har med den Evangelisk-augsburgska kyrkan i Polen. Vi har nyligen haft besök från Polen och förnyat vårt avtal igen. Under årens lopp så har ett antal resor gjorts mellan Uppsala och Warszawa. Tron och den lutherska familjen som vi båda tillhör förenar oss. Men i möjligheterna att vara kyrka så är det mycket som skiljer vår rika majoritetskyrka och deras fattiga minoritetskyrka. Det är bra med vänner i andra länder – de kan ge oss perspektiv på oss själva. Vi har uppdraget att vara kyrka i våra olika länder, städer och sammanhang men det är lätt att bli hemmablind i sin egen kyrka. Vänner kan hjälpa varandra att se det man inte vill se, säga det man behöver höra och vänner kan uppmuntra varandra att göra det som behöver göras.

Den 1 advent blev Uppsala en storstad – eller en stor stad. Det diskuteras om 200 000 invånare räcker för att få kallas sig storstad. Hursomhelst är vi många som bor här och jag tycker att det känns bra att måttet på en stad är antalet människor och inte något annat.

Hit till Uppsala har hela världen kommit – men så har det varit länge. Utan kunskap från andra länder skulle vi t.ex. inte ha haft en domkyrka att fira adventsgudstjänster i. Så att säga att vi nu blir mer och mer mångkulturella är nog en sanning med modifikation.

En annan stad som varit mångkulturell i långliga tider är Jerusalem. Idag är det tre religioner som ser den staden som en helig plats och både inombiblisk och utombiblisk historia kan berätta om många folkslag som levt i Jerusalem under årens lopp.

Det var massor med människor i farten längs vägen till staden, det var helg och högtid, några skulle fira det, andra skulle hälsa på släkt och vänner, titta på folkvimlet och njuta av lite ledighet. Man dras med av det som händer, sjunger med i sången och känner förväntan… och undrar kanske sedan var det man var med om… vare sig men stod vid vägkanten i Jerusalem eller satt i bänken i Uppsala domkyrka.

När jag läser berättelserna om Jesus fascineras jag ofta över hans förmåga att se människor. Den människa som ingen annan såg, den som inte vågade se sig själv, henne såg Jesus – och inte bara betraktade – blicken blev början till något nytt, till ett nådens år om man talar adventsspråk! Mötet med Jesus gav människor mod att börja om med sina liv. Då som nu.

Det finns en rik att bli anonym i en storstad, svårt att hinna, kunna eller vilja se andra. När vi nu blir så många i Uppsala så är det en utmaning för oss som bor här att bygga goda relationer till nya grannar, bevara gamla traditioner och lära nya, bjuda in och ta med varandra till helg och högtidsfirande. Det är inte lika trångt i domkyrkan varje adventssöndag så jag hoppas flera hittar hit och stämmer in i Hosiannasången -  vi sjunger den faktiskt varje söndag om man missade den 1 advent!

Idag sken solen på domberget i Uppsala – både ute och inne. Sedan några veckor driver Uppsala stadsmission Katedralkaféet bredvid domkyrkan och idag var det officiell invigning av kaféet. Eftersom så många människor rör sig runt domkyrkan så startade domkyrkoförsamlingen kaféet för flera år sedan . Ett besök i en katedral kan ge något för själen och sinnet, men samtalar med varandra gör man kanske bäst över en kopp kaffe?

”Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner”, sjunger vi i en psalm. Att kliva in i en stor katedral kan ge helt olika känslor. Någon fascineras över att få vandra runt i det stora rummet och känna höjd och rymd, att få vara omsluten att något mycket större än sig själv. Medan någon annan nästan skräms av de stora stela stenpelarna och känner sig liten och obetydlig. Därför behöver katedralen kompletteras med plats för kaffe.

Att nu Stadsmissionen driver kaféet känns mycket bra – vår domkyrka behöver synliggöra diakonin. De stora spirorna och de små människorna hör ihop. Det är i domsöndagstid som vårt samarbete och bidrag för att göra ”Uppsala bättre för fler” tar avstamp. Jag gläds åt detta och också åt det som snart kommer att hända… Under kaféet kommer ytterligare en diakonal verksamhet att flytta in… mera om detta senare!

Häromdagen såg jag det där vägmärket igen – det har säkert suttit uppe hela sommaren men jag har inte tänkt på det – men nu, när det börjar bli dags att byta till vinterdäck, så såg jag det igen; vägmärket med förbud mot dubbdäck.

Vägmärken i trafiken finns för att hindra olyckor och för vi ska ge våra medtrafikanter plats. Men vägmärken finns också på fjället; vandrings-och skoterleder är märkta med ett kors eller kryss för att man inte ska gå vilse när det är oväder. Det är nog fjällets vägmärke som har gett namn till Dag Hammarskjölds bok som vi har påmints om den här hösten. Lina Sandell har skrivit en bok, en andaktsbok med titeln Vägmärken men den är inte lika känd – men vem vet om inte Dags mamma använde den i sin aftonbön här uppe på Uppsala slott?!

I tisdags så lade FN:s nuvarande generalsekreterare Ban-Ki moon ner en krans på Hammarskjölds grav och citerade ett av Hammarskjölds vägmärken, och jag tror det var det här; ”Ju trognare du lyssnar inåt, desto bättre ska du höra vad som ljuder omkring dig”.

Att lyssna inåt för att höra vad som händer i världen – det är väl det vi ska göra i kyrkan?! Efter en vecka som har handlat så mycket om bruk och missbruk av pengar så kommer också en söndag som handlar om pengar. 

Må vi som kyrka lyssna inåt så vi hör och gör rätt!