Domprostens tankar

Förra veckan var Härnösands stifts kontraktsprostar tillsammans med sin biskop samlade till prostmöte på Island. Mitt under det mötet skedde något historiskt. Onsdagen den 25 april blev Agnes Sigurdadottir som första kvinna vald till biskop i Islands kyrka. Sedan 1000-talet har det funnits biskopar på Island och den nuvarande som snart går i pension heter Karl Sigurbjörnsson. Ändå tills nu har alla varit män. Vi prostar från Härnösand fick också tillfälle att möta den nyvalda biskopen Agnes vid en middag dagen efter att hon blev vald, hemma hos biskop Karl. Jag är övertygad om att hon blir en bra biskop för den isländska kyrkan!
På många sätt var det intressant och nyttigt att se och höra hur bankkraschen år 2008 på Island påverkade kyrkan. Genast blev de ekonomiska förutsättningarna drastiskt förändrade. Det innebar att personal blev uppsagd och att man mer måste lita på ideella insatser. I en del små församlingar hålls nu bara gudstjänst ett par gånger per år. Island har väldigt många församlingar med få medlemmar. Samtidigt kändes det som om det ändå finns gott mod i kyrkan, att man klarat krisen hyggligt. I ett svårt läge har fler församlingsbor tagit ansvar för att verksamheten ska fungera.
I vår Svenska kyrka har vi det fortfarande relativt bra ekonomiskt, men utvecklingen går ändå hela tiden mot färre medlemmar och försämrad ekonomi. Fler än jag funderar säkert på hur vi ska kunna möta framtiden på ett positivt sätt och inte bara tänka på hur bra det var förr. För mig var det nyttigt att möta representanter för kyrkan på Island och se hur de hanterat det läge som vi snart kan hamna i. ”Var glad för Kristus lever! Ny framtid vill han ge” (Psalm 743:1)

Påsken blev dramatisk i år också. Det känns lika fantastiskt varje år att uppleva det. På Skärtorsdagen så upplever vi den täta stämningen vid påskalammsmåltiden. Alla anar vad som ska hända och där finns en förrädare med. Mitt i allt spänningen instiftar Jesus den måltid som sedan dess varit centrum i Kyrkans gudstjänstfirande. Vi går igenom Långfredagens mörker och sorg, och här i Härnösand är det en lång tradition att trossamfunden gör en korsvandring genom staden för att minnas. Så kommer Påskdagen och vi får ta till oss det ofattbara, men så verkliga, att Kristus är uppstånden från de döda. Vi har haft mycket folk i domkyrkan under hela påskhelgen och det är roligt.
Uppståndelsen vill förmedla hopp. Det finns människor idag som är sjuka och arbetslösa. För domkyrkoförsamlingen kändes det naturligt att delta i solrosuppropet, som idag har hållits på många platser i landet. Det är en fortsättning på påskuppropet som vi samlades till förra året. De nya reglerna för sjukförsäkringen gör att många blir utförsäkrade. Deras ekonomiska situation blir svår, förutom detta att vara sjuk och/eller arbetslös, som är plågsamt nog. För mig känns det rätt att kyrkan finns med också i detta upprop och försöker påverka myndigheterna. Vår önskan är att ge utsatta och drabbade människor hopp och lyfta upp deras människovärde. Solrosens frö kan ge upphov till en blomma som kan bli upp till tre meter hög! Vi tror att vi tillsammans, med vårt upprop, kan påverka! Påskens under ger oss förhoppningsvis kraft och framtidstro.

Tror det började någon gång för omkring tio år sedan, när jag låg vaken mitt i natten och inte kunde sova. Jag kom av någon anledning att tänka på Andens frukter i Gal 5:22-23. Jag började fundera på vilka de är, men kom bara ihåg några av dem. Jag var tvungen att gå upp, slå upp texten och memorera Andens nio frukter: Kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Sedan dess har jag nästan varje kväll tänkt på en eller flera av frukterna. Det har betytt mycket för mig att tänka på dagen som varit utifrån dem. Fortfarande händer det att jag har svårt att sova och då läser jag i minnet upp frukterna, en efter en, tills jag för det mesta somnar. För mig är det ett bättre alternativ än att räkna får eller annat.
De senaste åren har jag i olika sammanhang försökt lyfta fram Andens nio frukter med förhoppningen att de kan betyda något också för andra. När jag blev ombedd att leda morgonandakter i SRP1, så var det naturligt för mig att välja att tala om Andens frukter. Andakterna 19-23 mars kommer att handla om de fem första frukterna. Nästa gång jag leder radioandakter, 19-23 november, reflekterar jag kring de fyra återstående.

Morgonrodnaden var ovanligt vacker i morse. Jag sa: ”Tänk så ljust det är”. I dag är solen uppe 8 timmar och 37 minuter i Härnösand. Det är fantastiskt att det blivit nästan fyra timmar ljusare på dygnet sedan vintersolståndet.
Senast solen var uppe lika länge som idag var den 29 oktober. Då tyckte åtminstone jag att det inte var ljust, utan tvärtom. Höstmörkret var påtagligt.
Detta har fått mig att reflektera över hur samma sak kan upplevas olika beroende på vad vi jämför med. När jag har det väldigt bra i livet, är frisk och lycklig, då kan minsta svårighet få mig att må dåligt. Om jag är sjuk och allmänt har det svårt, kan något litet positivt jag är med om göra att jag blir glad och hoppfull. Vi utgår ofta från det läge som är och hur vi har det just nu. Detta blir det normala för oss.
Denna jämförelse har fått mig att tänka till. Det som är ljust i livet för mig kan vara mörker för andra. Och det som är mörkt för mig kan andra uppleva som  ljus. Visst glömmer jag ibland att vara tacksam för det jag har och ibland förstår jag för sent hur bra jag hade det.
I morgon, på Alla Hjärtans Dag, är solen uppe 8 timmar och 44 minuter här i Härnösand. Tack för ljuset och kärleken!

Flera personer har frågat mig varför vi nu spelar julpsalmer i domkyrkans klockspel eller delar ut jultidens agenda vid gudstjänsterna. Mitt svar är att vi fortfarande befinner oss i jultiden. Det gör vi i år fram till och med Kyndelsmässodagen den 5 februari. Sedan börjar förfastan den 6 februari.
Jag har som prästson växt upp med kyrkoåret. Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av kyrkoårstiderna med sina särskilda liturgiska färger. Vet att jag långt innan jag började skolan kunde räkna upp alla sönd- och helgdagarna och säga vilken liturgisk färg de har. Så länge jag minns kunde jag också säga vilka söndagar som inte har oktav, (oktav betyder att söndagen firas hela veckan efter), utan bara firas på den söndag den infaller.
Idag har vi tappat mycket av kunskapen om kyrkoåret. Vi tar ut julen i förskott, och vi slutar också fira jul nästan innan den har börjat. Jag har tråkat ut mina arbetskamrater och andra genom att vittna om vad kyrkoåret betyder för mig och dessutom genom att försöka undervisa om det. Och jag kommer att i många olika sammanhang fortsätta att tala om kyrkoåret. Kanske skulle jag inbjuda till en samtalsgrupp?

På Trettondagens kväll framfördes Juloratoriet av Bach, kantaterna 4-6. De tre första delarna fick vi höra 2 söndagen i Advent. Det var en stor upplevelse. Jag tänkte på vilken förmån det var att få vara i kyrkan och lyssna på detta fantastiska verk. Det var verkligen en gudstjänst med ett budskap som förmedlades i ton av den ”femte evangelisten” J S Bach.
I tider av besparingar diskuteras ibland om vi ska minska på musiken i kyrkorna. På vissa ställen drar man av ekonomiska skäl in organisttjänsterna och ersätter dem med kantorstjänster. Jag tror att vi på alla sätt måste värna om kyrkomusiken. För att vi ska få körsångare som känner inspiration och glädje, så behövs skickliga körledare. Det är ingen tillfällighet att kyrkorna blir mer välbesökta när det är sång och musik. Att sjunga och spela till Herrens ära gör gudstjänsten levande.
Jag är tacksam för att jag fick lyssna till Juloratoriet på Trettondagen. Jag ser fram emot att även i framtiden få uppleva vacker sång och musik i domkyrkan och andra kyrkor. Låt oss slå vakt om musiken i kyrkan! Den behövs!

Det här årsskiftet är inte lika damastiskt som det för 12 år sedan, då vi gick in i ett nytt millennium. Kan inte ens komma håg alla varningar om hur datorerna och hela datasystem skulle sluta att fungera. På flera sätt fanns en rädsla för det årsskiftet och det kom till och med församlingsbor till mig som trodde att jordens sista stund var kommen. Millennieskiftet tillbringade jag i Märsta kyrka, där vi hade en ekumenisk nyårsvaka. Vi kunde efter tolvslaget konstatera att Gud hade gett oss ännu ett nytt år.
Visst är det ändå något speciellt med varje årsskifte. Jag vet att jag inte är ensam när jag så här på årets sista dag tänker tillbaka på det år som gått. Som alla andra år har det funnits både glädje och sorg under det här året. För mig var det tungt att mista min äldre bror och samtidigt en stor glädje att få ett nytt barnbarn. Uti i världen har vi fått bevittna den arabiska våren, som trots bakslag i Egypten, redan betytt så mycket. I Oslo och på Utøya i Norge hände det som chockade oss på sensommaren, ett massmord på oskyldiga människor. Jordbävningen och tsunamin i Japan var också fruktansvärda händelser som med all rätt har satt igång en debatt om säkerheten vid våra kärnkraftverk.
Nu är vi nära ett nytt år. Några nyårslöften tänker jag inte ge. Men jag ska i samband med den ekumeniska nyårsbönen i domkyrkan ikväll be att Gud ger oss sin välsignelse under året som kommer. Jag ser varje nytt år som en ny möjlighet Gud ger oss. Låt oss ta till vara 2012 års möjligheter.
GOTT NYTT ÅR!

Nu har snön kommit till Härnösand och i natt plogades vår gata för första gången i vinter. Det är något speciellt att stiga upp på morgonen och försöka forcera den snövall som är så tung när det är kring 0 grader. Faktiskt blev jag lite stressad tills jag kom på att en del av jobbet kunde vänta till kvällen
Nu är det bara några dagar till jul. Många av oss känner att det är mycket kvar att göra innan det är dags att fira. Julkorten ska skickas, julklapparna ska köpas och så all julmaten förstås. I en undersökning som Sifo gjort på uppdrag av Svenska kyrkan tycker en majoritet av svenskar att man borde köpa färre julklappar och mindre julmat och istället ge pengarna till välgörande ändamål. 83 % av svenskarna tycker att det viktigaste med julen är att vara med familjen. Men ändå skulle det inte förvåna mig om julhandeln som vanligt slår nya rekord i år och att stressen, och inte julfriden, tar över den här veckan.
I går var jag med om en underbar julkonsert i Härnösands domkyrka. Julsånger varvades med läsning ur Bibeln. Det var en stund som berörde många. Flera uttryckte hur skönt det var att komma till kyrkan och att julens budskap fick vara i centrum.
Hemma på tomten väntade jag med att ta bort en del snö. En del måsten till jul kan nog också vänta. Tänk om vi skulle låta frid och glädje ta över. ”I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren” (Luk 2: 11).

Det finns dagar och stunder i livet man aldrig glömmer. För mig gäller det bl. a. bröllopsdagen, prästvigningsdagen och när barnen föddes. Jag skulle kunna
fortsätta att räkna upp oförglömliga stunder. Vi har alla våra egna, dyrbara minnen.

Nu har ytterligare en dag kommit till raden av de oförglömliga. Efter drygt ett års restaurering och ombyggnad återöppnades Härnösands domkyrka igår. Tack och lov har vi under hela tiden kunnat använda vår domkyrka. Under en period firade vi gudstjänst i den bakre delen. Senare var vi i koret. Men första söndagen i Advent, den 27 november 2011, var det äntligen dags! En efterlängtad dag! I gudstjänsten, som för övrigt direktsändes i TV, återöppnade biskop Tuulikki domkyrkan, som var fullsatt. Det var en gudstjänst med underbar sång och musik. Förutom de traditionella adventssångerna fick vi höra domkyrkokören sjunga nyare musik komponerad av vår domkyrkoorganist Fredrik Sixten.

Akustiken i kyrkan har blivit helt annorlunda, en förändring till det bättre. Det beror mest på att korsarmen öppnats upp. Därigenom har kyrkan också blivit mycket ljusare framme i koret.

Många av gudstjänstdeltagarna blev sedan på ännu bättre humör när de kom ut ur kyrkan, och det hade börjat snöa. Men jag vet inte, jag? Mina behov av snö blir mindre för varje år!

Önskar er ett Gott Nytt Kyrkoår!

När jag kommer in i min barndoms kyrka i Börstil känner jag igen lukten. Det är inte bara kyrkans utseende som väcker minnen hos mig, utan också lukten i den kyrka som betydde så mycket för mig under mina första år. Alla våra sinnen hjälper oss att minnas. När vi hör en viss musik, så kan en särskild händelse vara förknippad med den. ”Den psalmen sjöng vi vid vårt äldsta barns dop”. ”När mamma begravdes sjöng vi Härlig är jorden, och därför tänker jag alltid på henne när den psalmen sjungs”. Så här i Allhelgonatid kan mycket påminna om våra kära som lämnat oss. Det kan vara minnessaker som vi ärvt efter dem: ”Den brukade hon ha i vardagsrummet på byrån”. Eller när vi äter något och plötsligt tänker på att det är mormors recept.
Igår vandrade min fru Astrid och jag runt på nya kyrkogården här i Härnösand. Vi har inga släktingar här, men vi stannade till i minneslunden och tänkte på de släktingar och vänner som lämnat oss. Det var många på kyrkogården och alla ljus på gravarna påminde om sorg och saknad men också om hopp och ljusa minnen. Våra gudstjänster i kyrkorna den här helgen är starkt berörande. De hjälper oss att känna både sorg och tacksamhet, förtvivlan och framtidshopp.
Framtidshopp kände jag också när jag steg upp denna morgon och som vanligt tittade på min doptavla. Den påminner mig om att jag är döpt och att Gud följer mig också den här dagen. Idag tänkte jag särskilt på den trygghet det är att veta att jag är döpt och omsluten av Guds kärlek den dag jag dör.
”När jag lever har jag dig, dör jag är du kvar hos mig. Om jag lever eller dör, dig o Herre, jag tillhör” (Psalm 308:1)