Maj 21

Varför en treenig Gud?

Treenigheten har varit något av det svåraste för kristendomen att förklara för människor som inte är kristna. Har vi en gud, eller flera egentligen?
Muslimska vänner har ofta frågor om detta. Inom islam är en-talet viktigt – man betonar att man är en monoteistisk religion och bygger från grunden på att Gud är En; En i Sig Själv och inte en treenighet.

Själv tänker jag att det finns en Gud – som uppenbarar sig som Skapare Son och helig Ande – men att de hör ihop. Men kanske ska man inte göra det fullt så enkelt för sig
Jag tycker det finns tre poänger med att vi i vår tro talar om Gud som treenig. Det finns säkert många flera poänger – men detta är tre fördelar med att tänka om Gud som treenig som jag själv kan förstå och omfatta. Så då delar jag dem:

För det första:
– Mysteriet.
Jag kan inte förklara treenigheten och gudomen så att det blir alldeles klart. Kanske är just det – det osäkra, det odefinierbara – en poäng. Kristen tro innehåller mysterier. Vi får lära oss att leva med det.
Gud ska vara märklig och svårförklarlig.
Tänk motsatsen – att vi kunde fånga in Gud? Skulle det då fortfarande vara Gud vi talar om? Talet om Gud som treenig hjälper oss att förlora greppet om Gud. Det grepp som vi så gärna vill ha för att kunna kontrollera och äga.

För det andra:
– Valmöjlighet
Vi människor är skapade till en vacker bukett av mångfald. Vi är olika och tänker olika om Gud. Också över tid kan min bild av Gud förändras. Gud som treenig är en då en hjälp.
+ Ibland känner vi oss närmast, urkraften – skaparen, den makt som gjort allt det vackra vi kan se nu i vårens tid. Kastanjen här utanför domkyrkan, som i sin väldighet och skönhet ensam kan väcka en tro på Gud.
+ Ibland känns det angelägnast med sonen i fokus, hans sätt att se människan, hans närmast anarkistiska sätt att ställa ordningar på ända, hans lidande och död, hans sätt att se kvinnor och barn.
+ Anden, den livgivande som vi kan påminnas om i varje andetag, i vårt kreativa skapande då vi hittar nya vägar nya möjligheter. Anden som vi behöver få känna nära då vi är nära att ge upp – som ger nytt syre att orka viadre.
För det tredje:
– Relationell
En stor fördel med att tänka Gud som treenig är att Gud då redan i sitt eget väsen handlar om relation.
Jag tänker på den fina ortodoxa ikonen av treenigheten. Tre gestalter – fader, son och ande, sitter runt ett bord. Det ser ut som de samtalar.
Hur ska vi göra med det här med naturlagarna tycker ni – ska vi ha en tyngdlag också?
Eller så pratar de tre gestalterna i gudomen om hur människan ska konstrueras. Hur ska vi göra handen – är det viktigt med tumgreppet? och ska människorna kunna bli förkylda.
Spännande att tänka sig samtalet, ämnena, processen när gud möts för att avhandla de stora frågorna.
Om det i själva guddomen handlar om relation så öppnar det upp vår gudsbild. Vår tro måste rimligen då rymma mindre av färdiga svar, klara dogmer och tvärsäkerhet.
Sanningen – är kanske ett uttryck som inte kan användas i samtal om tro. För det vi söker finns mitt emellan – i dialogen. För så är det hos Gud själv.

Det är lite krångligt med gudsbilder – och det är precis som det ska vara.
Gud är inte en gång för alla fastslagen och infångad i några välavvägda teologiska formuleringar.
Det är av godo att vi har olika bilder av Gud. Den treenige Guden hjälper oss till en mångfacetterad bild av Gud vår skapare, befriare och livgiverska. Den treenige guden underlättar för oss att förstå att Gud är större.

Feb 27

Ondska – och kampen mot den!

Hur ser ondskan ut? Vilka uttryck tar sig ondskan?
I ditt liv, i våra liv? I mänsklighetens liv.

När jag tänker på ondskan så träder människor fram.

Några exempel:
– Jag tänker på en liten kille i Tanzania, Josua. Han är 8 år. För några år sedan dog både hans mamma och pappa i Aids. Nu bor han tillsammans med sina syskon, de är 5 totalt, hemma hos sin gamla och sjuka farmor. Och där bor ytterligare 5 barn. 10 barn som Farmor, som är fattig och inte kan jobba, ska försörja. Hon har inga pengar till skola för barnen, inte till kläder och knappt till mat

– Jag tänker på en tonåring jag mött här i Visby. Hon bor med några syskon tillsammans med sin mamma. De är vad man kallar nyfattiga. Hon har inte pengar till kläder och skor. Det är inte lätt att vara fattig tonåring när omgivningen är noga med märkeskläder, att man hänger med inom nya media mm. Hon känner sig liten och obetydlig – funderar på om livet är värt att leva. Ja, är det värt att leva….

– Jag tänker på en liten tjej. Maria bor i Filipinernas huvudstad Manilla. I den staden bor det många flera människor än i hela Sverige. Många är fattiga. Maria och hennes familj är det. De bor tillsammans med många tusen andra på en soptipp. Halva skoldagen går Maria i skolan – mer har inte föräldrarna råd med. Sedan måste hon hjälpa till med att arbeta. Hela hennes familj samlar plastpåsar på soptippen. De tar reda på dem, tvättar rent dem och säljer. Det är Marias jobb – att gå runt på marknaden och sälja de gamla men rengjorda plastpåsarna.

Människors småsinthet, snålhet och egoism drabbar människor.
Hela tiden och överallt.
Om detta handlar predikan idag. Den kommer att utgå ifrån Episteltexten i stället för evangeliet. Det är lite ovanligt.

– Jag tänker på Oskar. Han var en riktig mesig och feg biskop. Därför valdes han till ärkebiskop i El Salvador. De rika i landet ville ha honom som högsta chef för kyrkan för att han var ofarlig. Han brydde sig inte om orättvisorna han talade aldrig om den onda ordningen som fanns i El Salvador. Därför så ville de rika ha honom som kyrkans ledare. För med honom i toppen så skulle inget i landet ändras.
Fortsättning följer

– Tidningen

Hur ska man förhålla sig till all denna ondska?
– Ska man bara blunda – och inte låssas om den?
– Ska man bara låta det vara?
Det är väldigt lätt att känna uppgivenhet inför ondskan i världen.
Visst blir det lätt så att vi knäpper över till en annan kanal på TV:n när nyheterna blir för närgångna i rapporteringen hur människor drabbas av ondskan.
Visst blir det lätt så att en tiggare får oss att gå över till andra sidan gatan.
Visst blir det lätt så att en elakhet mot någon annan eller skitsnack får oss att tystna.

Vi sticker huvudet i sanden – gömmer oss – vill inte – orkar inte se ondskan.
Vi blir ofta tysta och små, svagare och fegare – när ondskan dyker upp.

Men…det behöver inte vara så.
Det finns ett annat sätt än flykt – att hantera all denna ondska.
Det är att försöka vara kristen. Kristen tro är mänsklighetens mest beprövade sätt att hantera ondskan på. Miljontals människor har levt och dött på kristen tro. Varje dag, runt om i världen, så används kristen tro för att mota det onda. Många som är här i kyrkan kan säkert berätta om vad kristen tro betytt för dem – just när det gäller att överleva ondskan.

Så det jag sa inledningsvis; att det skulle handla om ondska här i kyrkan idag är bara delvis sant. Poängen i dag är naturligtvis – hur vi kan hantera ondskan. Rubriken för den här söndagen är i alla kyrkor: Kampen mot ondskan.

En hjälp är då att gräva lite i dagens episteltext. Där uttrycks på ett lite poetiskt och bildrikt sätt hur vi som kristna kan få hjälp att stå emot.
Det står:
Hämta styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft.
Ta på er Guds rustning. Vad är det?

Sanningen som bälte – Våga ta in sanningen om läget i världen – våga säga och leva sanningen. Våga tro det du ser och hör om ondskan och berätta det för andra.

Klä er i rättfärdighetens pansar – det handlar nog om att våga leva det man tror på. Ett pansar som styrker dig och mig att vara dem vi är. Vi får bära ett pansar runt vårt hjärta som skyddar det från att sluta känna.
När vi döper barn i kyrkan så får det lilla barnet tre korstecken på sin kropp –
På pannan – för att skydda den lilla människans tankar
På munnen – för allt som han eller hon ska säga i framtiden
Och på hjärtat – för att skydda det från att bli hårt och kallt.
Så kan man tänka om Rättfärdighetens pansar.

Sätt som skor på era fötter villigheten att gå med budskapet om fred.
Ett viktigt uppdrag för alla kristna – att i stort som smått på olika sätt verka för fred. En slant i kollekten till svenska kyrkans internationella arbete. Eller att lyssna på båda kompisarna som har bråkat.
Så sätt som skor på era fötter villigheten att gå med budskapet om fred.

Håll trons sköld framför er – Om man skulle börja leva sitt liv på detta sätt så blir man nog rätt så ifråga satt. Många tycker det är jobbigt med sanningen.
Skölden som man kan hålla upp framför sig – skyddar mot en hel del av de elakhetens pilar som kommer att skjutas mot dig.

Frälsningens hjälm
Jag tänker på Desmond Tuto som var ärkebiskop i Sydafrika när man kämpade mot apartheid. Sydafrika – det rikaste och viktigaste landet i Afrika – hade tidigare ett ont samhällssystem. Vita ägde allt och styrde och ställde med allt. Medans svarta tvingads leva som slavar.
Desmond Tuto var väldigt modig – han sa att detta var ett ont samhälle. Och då var det många som ville tysta honom. Man ville till och med döda honom för att få bort honom.
Då sa han att han att han tog risken att bli dödad för han hade Gud på sin sida. Han vågade stå upp mot alla militärer och poliser och en massa andra för han trodde så starkt att Gud skulle ändå rädda honom.
Och så var det för många av Desmond Tutos vänner också. De hade satt på sig Frälsningens – eller räddningens hjälm – och då behövde de inte vara rädda längre.

Andens svärd – Guds ord
Det är att söka styrka och inspiration hos dem som gått före oss. I bibeln berättas det om människor som brottas med livets frågor på samma sätt som vi gör. Vi får hämta inspiration och kraft i deras livsbrottning. Vi får genom bibelstudiet mod att gå vidare för vi inser att de dilemman som vi har att ta ställning till är lika gamla som mänskligheten.
Andens svärd får vi när vi tillsammans delar våra liv, firar gudstjänst, sjunger i kören, träffas i kyrkan – som nu.

Slutligen jag vill återvända till Oskar
– han som blev ärkebiskop i El Salvador.
När han blivit ärkebiskop så började de fattiga komma och hälsa på honom. De kom och berättade om hur svårt många människor hade i landet. De berättade om svälten om förtrycket, om orättvisan. Och Oskar började förstå hur svårt de flesta människorna i landet hade det. Han förstod att ondskan måste motarbetas och att han hade ett ansvar.
Så han började predika om hur orättvist det vara i landet. Han sa att det var ont och djävulskt att några få rika ägde nästan allt och att de flesta människorna i landet levde jättefattigt.
Oskar Romera blev plötsligt farlig för dem som hade makten.
En dag när han firade gudstjänst i en av sina kyrkor så kom det dit en man med och sköt honom då han stod vid altaret här framme.
Den 24 mars 1980 – mördades El Salvadors ärkebiskop Oscar Romero. Som många andra som kämpar mot våld och orättvisa fick han betala med sitt liv. Några av de största fredsänglarna i vår värld har ju fallit offer för mördare.

Att kämpa mot det onda har alltid ett pris.
Men vi är beredda på det. Och vi klarar det för vi kan ta på oss Guds rustning. Med hjälp av den så är vi alla beredda att ta kamp mot det onda.

Det finns ingen viktigare fredsängel än du och jag. Gud räknar med just dig i sitt arbete för fred och rättvisa. Man behöver inte vara president eller stadsminister för att vara viktig. Vi är alla viktiga för att Guds rike ska bli synligt här i vår vardag
Hur kan vi verka för fred i de sammanhang som vi finns?

Den frågan får vi bära med oss hem i dag.
Amen
DSC_0053bearb

Feb 20

Den kämpande tron

Enligt den programförklaring Jesus anger i början av sin verksamhet har han kommit för att förkunna glädjens budskap för de fattiga, att läka dem som har ett förkrossat hjärta och att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna.
Det är denna Guds ambition till förändring och befrielse som vi kallar Evangelium.
I dagens berättelse blir det tydligt att programförklaringen inte stannar vid tjusiga ord.
Jesus går från ord till handling.
Evangelium är inte en teori eller lära utan det är kärlek omsatt i handling. Evangelium är mindre hjärna och talande läppar och mer fotarbete och varma händer

Tron kämpar väl alltid – visst är det så. Tron måste alltid kämpa i vårt förnuftsorienterade samhälle. I något århundrade så är det rationalitet och saklig naturvetenskap som suttit i högsätet hos oss.

Och visst är tron något vi alla måste kämpa med – och då tro i betydelsen Min egen tro. Den är ju inte given en gång för alla – för att vi sedan ska kunna segla fram på trons räkmacka genom livet.
Med den personliga tron är det väl ungefär som med demokratin i ett samhälle – den måste återerövras i hela tiden, får aldrig tas för given. Den riskerar till och med att gå förlorad om man tar den för given.
Att vi hela tiden måste kämpa för demokratin och alla människors lika värde har ju blivit kusligt tydligt de senaste åren.

Likadant är det med kärleken. Kärleken till tillexempel livskamraten måste hela tiden skapas, fyllas på med gemensamma erfarenheter.
Den får inte heller tas för given.

Och likadant är det med tron. Ja i alla fall delvis. Barnatro har sin tid – och visserligen kan den bära hela livet – men den måste fyllas på, mogna, växa.

Den kämpande tron. Det är ett tema som för många av oss är aktuellt många fler dagar på året än bara just idag.

Kvinnan i Simons hus – som häller dyr olja över Jesu huvud – på vilket sätt kämpar hon med eller för sin tro?

Frågan kan vara berättigad – det står ju inget om att hon har några trostvivel, att hon brottas med sin tro på Gud som skapare och frälsare…

Är det kanske så att hon kämpar för att få uttrycka sin tro på sitt eget sätt.
Att få uttrycka sin tro – på ett sätt som är ens eget kan betyda kamp. Det är något som många arbetar med. Det finns så många hindrande konventioner och tabun just i trons värld. Också i vår egen kyrka.

Kvinnan kämpar för att få uttrycka sin tro på det sätt hon vill och känner är riktigt för henne.
Hon kämpar mot konventioner, mot mäns förtryck, mot onda blickar och skvaller. Hon kämpar sig rakt igenom – och hon kommer ända fram till Jesus och smörjer honom så som man smörjer en kung eller kejsare.
Trotsigt och starkt ger hon uttryck för sin tro.

Alla fyra evangelierna berättar om en liknande händelse, där Jesus blir smord av en kvinna med olja. Dyr och väldoftande olja.
Kan det vara samma berättelse?
Matteus och Markus berättar historien väldigt lika – som om de vittnar om, eller har fått sig berättat samma händelse.
Johannes berättar också om en smörjelsescen. Men då är vi hemma hos syskonen Maria, Marta och Lasarus. Ni vet, då Maria smörjer Jesu fötter med dyr olja och sedan torkar dem med sitt hår.

Så här är det ofta på bibelbladen. Historierna liknar varandra, är kanske inspirerade av varandra – kan vara samma historia – eller så är det tre-fyra olika tillfällen som något liknande har hänt.
För en del människor är spretigheten i evangelierna ett problem – ett trosproblem. Själv tycker jag bara att olika versioner av samma eller liknande berättelser understryker evangeliernas mänsklighet.

Vi behöver inte veta vem kvinnan med balsamflaskan är. Hon får representera alla kvinnor som kämpar mot fördomar och förtryck och trots detta banar sig väg genom en mur av moralisk bråte som människor byggt in Jesus med.

Texten idag avslutas med en vacker uppräkning av kvinnor. Kvinnor som fanns i Jesu närhet.
Den här söndagen ska vi kanske göra till en av kyrkans kvinnodagar. För där behöver vi fylla på. Kvinnan med oljan och de smekande händerna hjälper oss att se hennes systrar i världen.

Vi får i solidaritet ställa oss tillsammans med de kvinnor som idag runt om i världen kämpar för sin mänskliga värdighet – som inte får utbildning och sjukvård. Och som på vissa håll knappast räknas som människor.

Vi får kämpa för kvinnor som inte får bestämma över sina egna liv eller sina egna kroppar. Jag tänker på barn som gifts bort med gamla gubbar och de kvinnor som tvingas in i sexindustrin. Du vet väl att sexindustrin tillsammans med vapenhandeln och bilindustrin räknas till världens stora marknader. Hundratusentals flickor mals ner i denna profitjakt.

Och vi behöver inte göra resor i geografin för att se att det är svårare för tjejer, flickor och kvinnor att få rum och utvecklas. Flickor och tonåringar i vårt eget samhälle utsätts för ett ofantligt tryck att vara vackra, sexiga och tillgängliga.

Ett annat sätt att komma ihåg kvinnan i dagens berättelse är självrannsakan.

– På vilket sätt bidrar jag själv till att bråten runt det heliga byggs på med flera måsten, nya tabun, bestämda uppfattningar om hur gudstjänst och andakt ska firas för att vara religiöst rumsren?
– Hur ser jag på andra människors tillbedjan, respekterar jag andra människors sökande? Kan man be, sjunga lovsång på annat sätt än vad vi/jag är van med?
– Händer det att vi blir förargade på människor som uttrycker sin tro. Grälar vi på människor som gör annorlunda, pratar vi skit, skvallrar och ser ner på varandra?
– På vilket sätt har jag som man bidragit till kvinnans förnedring i vårt samhälle? När har jag inte sagt ifrån vid sexistiska skämt, när har jag genom tystnad Okeyat sånt som sannerligen inte är Allas lika värde.

Hela Jesu liv – och undervisning – visar på en djup respekt för varje människa – särskilt för de på olika sätt – i samhället och människornas ögon – små och svaga.
Att vara trogen den tron – Kristus tron – och låta det färga hela livet är en ständig kamp.
Ja, tron rymmer alltid ett stråk av kamp – är alltid en kämpande tro!

Feb 14

Kärlekens väg

Livet är smärta och lidande. Också. Vi har alla erfarit det.
Ingen människa går fri från smärtan i livet. Men lidandet kommer till oss på olika sätt och i olika mängd.
– En del av oss lever med en förlamande rädsla för vad som ska komma i en okänd framtid.
– Andra av oss har tvingats genomleva svåra tragedier som satt sina spår i oss.
– En del av oss vet vad det betyder att vara ångestridna och inte kunna hitta ut ur mörkret.
– Åter andra lever rätt lugna liv. Bara små krusningar på ytan. Kan det tyckas. Men smärtan finns ändå där.
Vi människor är olika och reagerar också väldigt olika på den smärta och sorg som livet bjuder oss. Vi hantera lidandet och smärtan på olika sätt.
Det där kan vara krångligt i det mellanmänskliga umgänget. Vi sneglar ju lätt på varandra och tycker väldigt ofta att dom andra bör reagera som jag själv gör. Det är svårt för oss att på djupet ta till sig att vi människor är olika.
Det ena eller andra sättet att reagera på är aldrig rätt eller fel. Vi människor reagerar på det sätt som är möjligt för oss.
Ibland möter jag människor som recenserar sina medmänniskors sätt att reagera på det som drabbat dem. Det kan vara många olika typer av fördömmanden:
– Han borde gråta.
– Hon borde prata om det.
– De borde släppa det där nu
När vi människor drabbas av livets smärta så reagerar vi på det sätt som vi klarar av. Det sätt vi reagerar på är det rätta för oss. Eller det ända möjliga.
Vår tro berättar om en Gud som lovat att vara med oss i det svåra. Särskilt i det svåra. Det betyder att Gud är nära oss på ett särskilt sätt och följer oss i det som blir vår reaktion på det smärtsamma som drabbat oss. Gud är med oss oavsett hur vi reagerar – och oavsett om dessa reaktioner är godkända hos våra recensenter medmänniskorna.

En del människors sorg och smärta betyder att man vänder sig i ilska till Gud. Det är en inte så ovanlig period i en sorgebearbetning. Vi behöver kanske få skylla på Gud i en fas av vår sorg. Hela livet kan bli ett Varför?- riktat mot Gud.
Även i den reaktionen finns Gud nära med kärlek och värme.
I ett annat skede kan vi ta till oss de tröstande orden i dagens episteltext. Gud frestar ingen. Det är inte Gud som sänder elände över oss för att pröva oss, säger Jakob i sitt brev.
Över tid så förändras vårt tänk på smärtan och lidandet. Genom vårt liv så ser vi olika på smärta och lidande. Kanske kan man lite förenklat se en trestegs raket
– Det finns tider då vi har ett väldigt fokus på den smärta och ondska som finns i världen. Vi ser orättfärdiga strukturer och tar gärna upp kampen mot det som förtrycker och förslavar våra medmänniskor. Vi kanske demonstrerar och skriver insändare. Vi är kanske unga – och arga.
– I en annan fas ser vi hur människor – nära oss, eller med makt och myndighet – drivs av egen makthunger och vilja att synas. I ett förklarande skimmer ser vi hur detta drabbar medmänniskor och krymper livsutrymmet för andra – och för oss själva. Då blir det viktigt att sätta gränser för dessa människors möjlighet att härja i vårt eget liv. Man tar ansvar för sitt eget välbefinnande genom att tydligt markera gränser: Hit men inte längre.
– Ett annat stadie i vårt tänk om smärtans uppkomst är när vi är mogna att se på vårt eget handlande.
Det kan plötsligt drabba oss: Insikten att jag själv inte är oskyldig till mina medmänniskors smärta. Mitt eget handlande är en del av livsmiljön för min medmänniska.
Hur är det det brukar stå på Gotlandsbåtens TV-skärm: ”Tänk på att du är en del av någon annans reseupplevelse.”
Den medvetenheten kan det ta tid för oss att ta till oss.
Det goda jag vill det gör jag inte – men det onda jag inte vill det gör jag – en livsvisdom som Paulus delar med sig av.
Jesus är på väg mot Jerusalem. Jesus har talat om lidandet som väntar honom. Lärjungarna går en bit bakom honom. Lidandet skrämmer. På ett sätt är Jesus ensam på sin vandring mot lidande och död.
Jesu livsväg var från början riktad mot Jerusalem och lidande. Väldigt medvetet. Det var så han ville gestalta kärleken. Det var ju anledningen till hans jordavistelse – att gestalta kärleken, visa hur Gud är och hur Guds kärlek är.

Och han avvek aldrig från den vägen. Han var frestad att avvika från kärlekens väg många gånger – av både sina vänner och ovänner.
– Visst hade det varit frestande att börja förhandla och försöka hitta en kompromiss med den rike ynglingen. OK, du kan väl äga en del då – du verkar ju vara en trevlig och klok kille. Roligt om du ville vara med oss på vandringen. Men nej. Jesus var trogen verkligheten och kärlekens väg.
– Visst måste Jesus ha varit frestad att inte ta upp tröttsamma barn i famnen – visst kunde det varit skönt att göra som hans lärjungar först gjorde – visa bort dem så att han och vännerna fick vila.
Men inte-Jesus var trogen verkligheten och kärlekens väg.
– Visst måste Jesus ha varit frestad att inte stanna hos gnälliga och illa doftande sjuka och gamla och istället skyndat vidare till en välsmakande middag i goda vänners gemenskap och ett fett representationskonto. Men inte Jesus. Han förblev verkligheten och kärlekens väg trogen.
– Visst kunde han hållit tyst ibland och inte farit ut mot förtryckare med sanningar som smärtade dem och på så sätt ledde till hans gripande. Varför kalla Herodes ”Den räven”.
Ostrategiskt.
– Varför umgicks han med alla dessa utanförställda, dessa marginella, dessa horor och tiggare, Quislingar och av människorna hånade och föraktade?
Lite vanligt fredagsmys med familjen hade väl varit betydligt behagligare än detta?
Varför lyssnade han inte på dem som ville placera honom på den pampigaste stridshingsten och göra honom till Kung?
Ja, frestelserna var många. Men Jesus var trogen verkligheten och Kärlekens väg.

Hans väldigt konsekventa livsvandring kunde bara leda åt ett håll – Döden.
Det går ofta så för de människor som konsekvent vill vandra kärlekens väg i denna värld.
Vi minns alla dem som dödats för att de försökt att vandra kärlekens väg. Från Gandhi till den unga flickan Malala i Pakistan. Det är verkligen ett dystert mönster i mänskligheten.
Jesus vandring på kärlekens väg ledde till döden – men också till uppståndelse. Döden kunde inte behålla honom. Gudsviljan var en annan. Så vann Jesus förlåtelse och livsmöjlighet för oss alla.
Det betyder att Gud inte är en passiv åskådare till vår och världens nöd. Genom Jesus drar han sig inte undan utan går in i lidandet tillsammans med oss och för oss.
Detta är innehållet i det svar som han ger Petrus i dagens text.
Petrus vill ju i mänsklig välvilja bespara sin Mästare det lidande han talat så mycket om.
Jesus vänder sig om och ser på Petrus och säger:
– Håll dig till verkligheten, Petrus!
Här tror jag att vi har den stora lärdomen som vi ska bära med oss från denna gudstjänst.
– Försök att vara verkligheten trogen.
När vi är det – vågar se verkligheten så som den ser ut – så är Gud närma oss på ett särskilt sätt.
Och sköt alltid din egen trohet till verkligheten – låt ingen annan diktera ditt liv.
Och omvänt – låt dina medmänniskors livsvandring på kärlekens väg vara deras och fatta att det främst är en sak mellan dem och Gud. Och vandra sedan tillsammans.

Och sist: Vänd dig till Gud när du frestas. Gud känner dig – och finns vid din sida. Ja ända till det yttersta. Du är inte ett ensamt korn – också skaparen själv blev lagd i jorden.

Feb 10

Gästfrihet – för Guds skull

Gästfrihet – smaka på ordet! Visst är det vackert, och visst smakar det gott.
När har du – utanför din egen släkt och närmaste vänkrets – erfarit gästfrihet?
Om jag ställer den frågan till mig själv så är svaret givet och sönderfaller i två delar.
Jag har mött en stor gästfrihet under resor – antingen i geografin eller när jag tagit mig över gränser av klass och etnicitet i mitt eget land. Gästfrihet har slagit emot mig med särskilt stor värme:
– Hos fattiga människor i världens byar och slumstäder.
– Hos relativt nya svenskar, invandrare och flyktingar.
Så ser väldigt tydligt min egen erfarenhet av gästfrihet ut. Hos de fattigaste, oavsett religion och kultur, har jag mött den största gästfriheten.
Kanske är det dags att damma av det vackra uttrycket gästfrihet. Kanske är det en av nycklarna som kan låsa upp en framtid i samförstånd, öppenhet och tolerans. I världen, det egna samhället och i kyrka och församling.

Vi lever i en tid med starka främlingsfientliga tongångar. Även öppet visad rasism verkar numera vara accepterat i det offentliga samtalet. Dessa tongångar är motsatsen till den öppenhet som finns i gästfriheten. Som kyrka och enskilda kristna vill vi vara med och bidra till ett öppet och gästvänligt samhälle. Hur kan vi göra det – var kan vi hitta inspiration för att få mod att verka för det öppna i ett allt mer stängt samhälle?
I trons sammanhang letar vi bland annat i bibeln efter ledning och inspiration för att möta samtidens frågor. På bibelns blad möter vi människor som vi själva och de brottas med samma frågor som vi gör i dag. Bibeln kallar vi ibland för Guds ord – det betyder att mitt i det mänskliga kan vi utläsa ett Guds budskap till oss här och nu. I deras kamp att vara människor kan vi få ledning för vad vi ska tro och vad den tron kräver av oss i handling i dag. Där kan vi finna ett Guds tilltal som ger mod att våga vara sann mot sig själv och den inre rösten.

I Bibeln finns texter som tydligt visar att vi inte kan kalla oss kristna och samtidigt vara främlingsfientliga. Först två texter som påminner oss om hur allt startade – och redan där finner vi grundbulten för en teologi som ropar ut: Allas lika värde!

• 1 Mos 1:1 I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Skapelseteologin betonar att allt som finns är skapat av en och samma Gud. Gud är ägaren och alla människor befinner sig på samma plan, har samma relation till resten av skapelsen. Människor kan inte äga någonting på bekostnad av någon annan. Vi måste dela. Ingen kan tex säga: ”Detta är vårt land” Enligt denna tro kan ingen heller göra anspråk på exklusiva rättigheter för sig själv eller privilegier före medmänniskan.

• 1 Mos. 1:26 Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss”.
Varje enskild människa – oavsett tex kultur, religion, etnicitet, kön – har sitt okränkbara värde i denna tanke. Vi är alla Guds avbild. Denna utsaga hålls som sann av kristna, muslimer och judar. Människan är alltså en glimt av Guds väsen. Det finns ett inbyggt värde i människan som inte går att ta bort. Gud lever sitt liv i mänskligheten. När jag möter en annan människa så är det delvis Gud jag möter.

• 3 Mos 19:34 ”Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten”.
Det finns i trons arv en lika vacker som tydlig traditionen av respekt för den andre, för främlingen. Gamla Testamentet är fullt av uppmaningar att vara mänsklig och att visa det i relation till den mer utsatte medmänniskan. Främlingen, flyktingen, den fattige är människor som vi ska visa särskild hänsyn.
• Matt 2:13 ” Herrens ängel visade sig i en dröm för Josef och sa: -Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten och stanna där tills jag säger till dig, ty Herodes kommer att söka barnet för att döda det”.
För att tydliggöra ansvaret för flyktingen blir Gud själv ett litet liv på flykt. Gud är ett flyktingbarn. Genom Jesus delar Gud utsattheten, övergivenheten, djävligheten med världens och historiens alla flyktingbarn.
• Markus 12:30-31 ”…och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv. Något större bud än dessa finns inte”.
Här talar Jesus själv med stor tydlighet. Något större och viktigare än medmänniskan finns inte i trons värld.

Om vi tror på Gud som alltings skapare och att Gud skapade människan till sin avbild – om vi vidare tror att Gud blev människa och delade mänsklighetens lidande som en liten flyktingbabys och om vi vill ta Jesus egna ord på allvar – ja, då måste tron få konsekvenser för det liv du och jag lever.
Tro är ingen filosofi, handlar inte om goda tankar. Utan är handling. Om vi bekänner oss till bibelns Gud måste det betyda något här och nu. Tron sätts på prov när människor tvingas på flykt, när döda barn flyter i land efter medelhavets kuster, när vårt lands gränser stängs och flyktingförläggningar brinner. Ingenting som händer en annan människa kan lämna trons människor oberörda. Tron blir sann, framkallas, i vår relation till den andre.
I nuvarande flyktingsituation är det din och min mänsklighet som står på spel. Att inte ha ögon att se med, hjärta att känna med, gör oss kalla och hårda. När dörrar slås igen stänger vi oss själva ute. När människor i utsattheten inte får rum utan motas ut i mörker och utanförskap riskerar vi vår egen mänsklighet och vår tro. Det är fara på färde i Sverige idag.
Låt gästfriheten bli vårt vapen!

Dec 19

Mariatankar jultid

Det är kvinnor som i huvudsak bär upp livet i världens alla församlingar. Oavsett om vi firar gudstjänst i Visby, Venedig eller Valparajso så är kvinnorna i klar majoritet. Likadant ser det ut i kulturlivet i stort. Det är den äldre kvinnan som bär. Dessa bärande kvinnor har precis som Maria sagt Ja. Ja till att vara med och ta ansvar.
Maria – jag kan inte låta bli att fundera lite kring henne. Hur det var den där tiden när hon var gravid. Hur tänkte hon? Hon visste nog att det var något väldigt särskilt med barnet hon väntade. Men samtidigt förstod hon kanske inte fullt ut vad som var speciellt.

Vilka drömmar och tankar hade hon om barnet? Hur tänkte hon om sin egen situation? Hon kunde omöjligt se alla konsekvenserna, att hennes son skulle förändra världen i grunden. Men hur tänkte hon…

Maria är viktig i berättelsen om Jesus – och därmed helt troscentral. Men det finns ett minfält av risker runt henne. Vi får tassa lite försiktigt runt kyrkohistoriens Mariabilder och olika Maria myter. För genom tiderna har Maria använts till mycket tokigt av maktens män. Man har pekat på hennes tjänstvillighet och menat att det är kvinnans lott – att bejaka mannens önskningar. Så har man menat att den fromma kvinnan måste tendera åt det självutplånande och inte se till sina egna behov och rättigheter. Maria har genom kyrkohistorien används för att föra fram ett omänskligt kvinnoideal – med gudomlig sanktion, har man menat.
När vi nu firar en Mariadag är det mer på sin plats att lyfta fram den vanliga kvinnan, den vanliga människan som genom sitt Ja fick bidra med sig själv i Guds plan för världen.
Vanligheten krymper inte Maria. Tvärtom. Det ställer henne tillsammans med alla världens kvinnor som kämpar för livet, barnen, vardagen, freden, .
En vanlig kvinna som sa ja till Guds under, är för mig större än en onåbar Himladrottning som upphöjd på en piedestal befinner sig långt från vanliga kvinnors bekymmer.

Det Maria sa ja till, det hon fick vara en del av, är det som vi i kyrkan kallat inkarnationen, Guds människoblivande. Ja, väldigt bokstavligt – ”i köttet”.
Carne – kött. I den gamla bibelöversättningen stod det ”ordet blev kött”.
Det är detta som den annalkande julen handlar om. Gud går in i världen i ett nyfött barns gestalt. Med den första julen går Gud från att vara en abstraktion till konkretion. Och vi får möjlighet att påminnas om detta varje jul – också julen 2015

Julens budskap är att Gud aldrig är långt borta. I juletid uppmärksammar och firar vi att Gud väljer närvaro – närvaro bland oss. Väljer vårt sällskap.
Hela världens ursprung och mål blir tydligt i det mest sårbara av allt: ett litet barn.
Julen berättar också för oss att det vanliga livet kan bli taget i bruk av den som är större än allt vi kan tänka. Det gäller också våra liv.
Om vi vågar. Maria låter Gud få handla med henne.
Hur kan vi göra detsamma?

Precis som Maria, kan vi säga vårt Ja till Gud. Man vet aldrig vad som då kan hända. Kanske är det tid att göra som Maria: säga ett helhjärtat Ja.
Vi kan våga det. För precis som Gud lovade att vara med Maria så lovar Gud att vara med dig och mig. Ängeln säger till Maria – och oss:
”Helig ande skall komma över dig, och den högstes kraft skall vila över dig”.

Så det är bara att kasta sig ut i det okända i tillit på Guds löften.
Lita på att mitt i livets vardagligheter finns Gud för att vara nära och dela.

Maria visar oss närheten till Gud mitt i det vanliga livet, i det som vi tänker är svagt och betydelselöst. Här någonstans tror jag dagens evangelium finns.

Gud vill ha med oss att göra, med det vanligt mänskliga. Så stort är det att vara människa!

Nov 30

Kyrka på riktigt

Grannens hus brann ner igår. Jag kunde se det från mitt köksfönster. Jag såg hur lågorna tog fart och fick fäste. Själv kunde jag inte engagera mig då familjen hade bestämt sig för en mysig TV kväll.
Senare på kvällen så såg jag hur de som bott i grannhuset klättrade över staketet till vår tomt. Tillslut så stod hela familjen från grannhuset i vår farstu. De hade knappt kläder på kroppen och alla var barfota. Kallt tänkte jag.
Vår granfamilj undrade om de kunde flytta in till oss som bor i ett så stort hus. De hade ju ingenstans alls att ta vägen.
Vi tycket mycket synd om dom. Mamman bar på deras treåring som grät. De såg för eländiga ut där de stod där i sina trasor – och det var inte svårt att förstå att de befann sig i ett trängt läge. Allt de tidigare ägt hade ju slukats av lågorna. Men jag var ändå tvungen att meddela dem att hos oss kunde de tyvärr inte bo. Tyvärr. Inte ens ett kort tag. Det är alltid tråkigt att behöva fatta sådana beslut – och sedan kommunicera dem.
Men jag var tvungen att ta ansvar för min familj. Min fru hade lite ont i huvudet och sonen läste just till ett matteprov han ska ha i början på veckan.
Så jag sa att det tyvärr inte var möjligt att bo i vårt hus. Men jag pekade neråt gatan. Där bor det några grannar som jag tycker har det lite större än vad vi har och som aldrig brukar hjälpa till. Jag tycker faktiskt att det är på tiden att de också bidrar lite.
Ja, så är det – grannarna neråt gatan får ta och hjälpa grannarna som blev hemlösa i natt.
Nu har det kommit runt 500 flyktingar till vår ö. Deras hus har brunnit ner. De har erbjudits ett tillfälligt boende bland oss.
I kyrkans liv har vi stor vana att hantera fattigdom och annat som människor kan drabbas av. Katastrofer och elände har vi hanterat som förbönsämne och kollektändamål. Så har vi kunnat bidra. Lite på distans. Nu är det trassligare. De som vi bett för och tagit upp kollekt till står plötsligt mitt ibland oss. De är inte längre långt bortom horizonten de står istället på vår egen tröskel.
Vad gör vi då?
Nu räcker det inte med att lägga några kronor i kollekthåven och fromma böner. Nu behöver vi agera. Nu är det på riktigt.

Nov 21

Domsöndag stavas barmhärtighet och nåd

Det finns i folkdjupet omedvetna gudsbilder. Bilder som inte alltid är så roliga. Alice Tegnérs gamla barnvisa om sockerbagaren är möjligen bärare av en tokig gudsbild. Den har vi svenskar sjungit i flera generationer.

”En sockerbagare här bor i staden
han bakar kakor mest hela dagen
han bakar stora, han bakar små
han bakar några med socker på.”

Så där långt i sången är ju allt idyll. Som det ska vara i barnvisor. Men i den andra versen kommer det plötsligt.

”Och i hans fönster hänga julgranssaker
och hästar, grisar och pepparkakor
och är du snäller, så kan du få
men är du stygger, så får du gå.”

Visst är texten mot slutet av andra versen lite problematisk. Om du bara är snäll, inställsam och vattenkammad så går det dej väl i livet. Men bråkstakar göre sig ej besvär. De får gå till arbetslöshet, ensamhet, social utslagning, utanförskap … och de får faktiskt skylla sej själva. De har ju själva försatt sig i situationen.

För många har sockerbagaren också blivit sinnebilden för Gud. De som är snälla, får, inte bara kakor utan också evig glädje hos Gud. Men de stygga, de får gå…

Det handlar om att sköta sig inför Gud. Och det har jag ju inte gjort. Med bara en gnutta självkännedom så förstår man ju hur det ska gå vid det definitiva mötet med det allseende. Efter att ha visat in alla de bjudna till den pampiga festsalen där mänsklighetens största fest ska hållas sjunger Sockerbagarguden vidare på sin glada sång; …men är du stygger, så får du gå.” Då spänner han blicken i mig. Där står jag med skammen. Allt är för sent.

Den gudsbilden är djupt förankrad i den svenska folksjälen och därför är domsöndagen en en så mörk dag i vår tradition. Men den är fel, fel och åter fel. Gud är inte lika snål som sockerbagarn.

På den yttersta dagen är det förvisso sant att jag inte har mycket att komma med. Jag hamnar ohjälpligt på minus vid den slutliga sammanräkningen (Om det nu är så det går till…). Men det stora med kristen tro är att Gud inte först och främst är rättvis. Då vore allt hopp ut. Kyrkan bär som ett smycke från generation till generation något som sträcker sig bortom rättvisan; Gud stavas egentligen Förlåtelse, barmhärtighet, nåd. Och det är det som bryter igenom på domens dag.

Nov 12

Vaksamhet och väntan – flyktingperspektiv kanske…?

Att vänta på något kan ge oss viktiga och nya perspektiv på allt som sker och som ofta fyller vårt medvetande till bredden. Att vänta något annat – kan hjälpa oss att skilja det egentligt viktiga från sådant av mer marginal betydelse.

Vaksamhet vad är det? Ja, inte är det främst att koncentrera sin uppmärksamhet till sådant som kanske annonserar tidens slut. Det kan lätt leda fel. Och många religiösa sekter har hamnat i det diket – en total fixering vid det som ska komma – så till den grad att allt här i världen blivit helt ointressant. Nej, världen är Guds – och där är vi idag satta att vara Guds medarbetare.

Kanske vaksamhet snarare handlar om att försöka ha lite koll på sig själv. De är minsann inte det lättaste. Men jag tror att det är en av denna söndags utmaningar till oss som kyrka och som individer. En större vaksamhet på oss själva!
Tar jag i mitt liv – i min vardag – vara på de nya möjligheterna som hela tiden kommer till mig. Och hur är det ställt med församlingen? Tar vi till oss möjligheterna som hela tiden möter oss i det som händer i vår samtid – eller sluter församlingen sig i rädsla för samtiden?
Är jag – och den församling som jag är en del av – en möjliggörare för Guds kärlek i vårt samhälle?
Hur använder jag mina resurser; min tid, min klokskap och min energi?
Är jag tillexempel med i välkomnandet av de nya-anlända flyktingarna? Håller jag min lampa lysande för dem?

Håll er alltså därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.
Eller så är det så att vi egentligen vet det- det är i varje Nu!

Nov 8

Förlåtelse över alla gränser

Detta med förlåtelse har många bottnar. Jag vill inleda med två arenor där fölåtelsen behövs. I stora världen – i samhället. Och så i det lilla sammanhanget som är ditt och mitt liv.
Först den stora världen.
Det är ingen uppbygglig start på en ny dag. Ändå gör jag likadan varje morgon. Radions nyheter skvalar i bakgrunden samtidigt som jag tar mig igenom lokaltidningen. En kvinna har mördats av sin man, en alkoholpåverkad har kört ihjäl ett barn, en bank är rånad, en gruppvåldtäckt igen, återigen har någon med makt missbrukat sin ställning, flyktingströmmarna som verkar ändlösa… Fasa, elände, snusk och tragedi, både ute i stora världen och på hemmaplan – allt är med andra ord som vanligt i vår värld.

Och så det lilla sammanhanget – ditt och mitt liv.
Människor sårar varandra. Det går inte att leva utan att göra andra illa. Man kan gå så långt som att säga att relationer som innebär att vi aldrig gör varandra illa inte är mänskliga relationer. När vi relaterar till varandra, kommer nära varandra, berör varandra så kan sår rivas upp. En del är svårläkta. Många människor har sår och ärr i sitt inre, en del har burits i årtionden. Ofta sedan barndom. Kristen tro lär att det inte behöver vara så för evigt.

Ja, världen och våra liv är och förblir en brokig väv. Där finns den vackraste vänskapen sammanvävt med det mest bottenlösa utnyttjande. I väven finns såväl förtvivlan och egoism som barmhärtighet och självuppoffrande kärleksunder. Jag känner igen det i mitt eget liv. Det finns sidor i mitt liv som är obeskrivligt vackra, jag kan med rätta vara stolt över vad jag i goda stunder kan göra. Men där finns också andra sidor. Mitt liv innehåller sånt jag inte vill veta av, sånt jag skäms över. Båda sidorna tillhör livet. Mitt och världens.
I denna värld försöker vi överleva.

Ett sätt att hantera det brustna livet är evangelium. Det finns en befrielse som vilar i trons trots: Världen kan aldrig bli god, ingen människa är alltigenom god – och ändå är inte hoppet ute.
Förlåtelse – kanske är det nyckeln till livet. Något jag behöver lära mig att ge samtidigt som det är något jag ständigt måste få ta emot från min omgivning. Utan förlåtelse inget liv, i alla fall inget helt och rikt liv.
Förlåtelse är trons effektivaste vapen när det mörknar i världen. Utan det lilla ordet ”förlåt” blir livet på jorden till ett helvete. Förlåtelse som vi ger och får av varandra är en stark makt som var och en kan använda.

Många människor i vårt samhälle skulle beskriva sig själva som maktlösa. ”Vad kan jag göra”, ”Inte kan jag göra något” är ett vanligt sätt att frånsäga sig ansvar i samhälle och värld. Vi kommer undan genom att intala oss att vi är maktlösa. Men makten sitter inte framför allt i politiskt mandat eller tjock plånbok. En positiv makt som alla människor äger tillträde till är förlåtelsens makt. Det handlar inte om en makt som bara opererar i det själsliga livet. Förlåtelse är en gräsrots makt som är gudagiven till att förvaltas av alla för ett mänskligare samhälle.

Förmågan att handskas med sina ofrånkomliga misslyckanden är avgörande för hur varje mänskligt liv kommer att gestalta sig. Att kunna ta emot förlåtelse från sin omgivning är en av de viktiga sakerna i livet. Likaså den andra riktningen, att kunna förlåta människor vad de gjort, är lika livsavgörande. Förlåtelse handlar inte om att dra ett streck över det gamla – i betydelsen sopa under mattan. Inte heller om att glömma. Men det är ett sätt att leva med det som varit.

Så kan vi tänka om förlåtelse: Ett redskap att använda mitt i vardagen, vi bär alla ansvaret att förlåtelsen brukas för ett drägligare liv. Men förlåtelsen kan inte reduceras till att enbart vara något inomvärldsligt.
Det handlar också om Gud. Kanske är uttrycket ”förlåtelse” det bästa sättet att försöka beskriva vem och vad Gud är? När vi använder oss av förlåtelsen så glimmar det av något gudomligt. När vi säger ”förlåt” så är vi Guds medarbetare. Vi drar vårt lilla strå till stacken för en mänskligare, och därmed, gudomligare värld.

I den kristna traditionen är ”förlåtelse” också nyckeln till att förstå vad slutet handlar om. Temat idag är ju just Förlåtelse – utan gräns.
På den yttersta dagen har jag inte mycket att komma med. Säkert är vi några stycken som kommer att försöka att hävda att vi skött oss rätt så bra. I kön fram till den slutgiltiga mötet med Gud så kommer vi att stå där och göra listor med våra ”goda gärningar”. Vi vill gärna peka på de ”goda avsikterna” med det vi gjort genom åren i vårt liv. Men det bär inte. Det enda som håller inför den stora genomlysningen är bönen: Gud, förlåt mig.

Hur det då går för mej, mina nära och kära kan jag inte veta. Jag kan inte heller veta hur det ska gå för till exempel Moder Teresa, Adolf Hitler, Nelson Mandela eller Usama bin Laden. Men vad jag vet är att i den kristna tron är inte Gud först och främst rättvis. Då vore allt hopp ute både för Usama och Mats. Det trösterika är att Gud är mer än rättvis. Guds väsen sträcker sig bortom rättvisan. Gud är kärlek och förlåtelse. I detta faktum att Gud sträcker sig bortom det vi människor förstår finns den kristna trons hopp.

Kyrkan bör självklart arbeta för rättvisa i världen. Men det räcker inte. Kyrkans fundament är något mycket större. Människor som i generationer velat pedagogisera vad det handlar om har använt ord som: Barmhärtighet, Nåd, Gåva och Förlåtelse. Denna dimension av livet behöver kyrkan idag värna om. Kyrkan ska inte bara tala om synd, men bli tydligare i talet om syndernas förlåtelse. ”Syndernas förlåtelse” är faktiskt det enda som nämns om kyrkans uppgift i den Apostoliska trosbekännelsen. Det borde vara ett memento och ett raster för varje församlings förkunnelse och verksamhet.

Att förlåta får aldrig bli ett krav. Den svårt drabbade människan ska inte avkrävas att ge sina torterare förlåtelse. Men så småningom, när tiden är mogen, kan de enkla orden med den hissnande innebörden bli framtidsvägen för den drabbade och utsatte. Men bara om han eller hon själv vill.

Om rättvisa eller barmhärtighet handlar en historia som berättar mycket om den kristna trons Gud. Den gamla fina damen har låtit ta sitt porträtt. Efter en vecka så återvänder hon till fotografen för att se resultatet. Fotografen skjuter över den färdiga bilden till damen som ser på sitt avfotograferade ansiktes under tystnad i någon minut. Sen ser hon på fotografen och säger: Detta fotografi gör inte mig rättvisa! Fotografen, som varit med förr, ser tryggt på damen och svarar: Vad damen behöver är inte rättvisa utan barmhärtighet.
Och så är det för dig och mig med.