Domprost Mats Hermansson

Jag är en människa i världen
det som händer där
händer också mig.
Det som händer mig
påverkar världen.

Mikael Wiehes sång om världen och hur den hänger samman säger också något viktigt om kyrkan i världen. Den är en. Egentligen kan vi inte tala om ”kyrkorna”, som vi så ofta gör. Det finns en världsvid kyrka. Kyrkan ska alltid omnämnas i singularis, aldrig i pluralis. Och denna enda kyrka har lokalkontor i så gott som varje by i världen. Det som händer här påverkar livet på varje plats. Eller för att uttrycka sig med bilder från Nya testamentet; Vi hänger samman som lemmar i samma kropp eller grenar på samma träd.

Jo, jag vet, Mikael Wiehe har inte skrivit sin sång som en beskrivning av kyrkan. Ändå kan vi använda den så – utan att förgripa oss på författarens avsikter. Den som skriver om något viktigt och angeläget – skriver ofta då också om något mer än vad hon eller han avser. Det är kanske det som utmärker en bra text – att den öppnar rum som författaren inte tänkte på. Författaren av goda texter får alltså stå ut med att hans eller hennes texter används i andra sammanhang än vad som känns ”hemma” för författaren.

Någon har sagt att författaren äger sin text till bara 50%, resten ägs av läsaren. Jag tycker att det är en god tanke. Vart texten tar vägen är, i alla fall delvis, mitt ansvar. Författaren startar en process i mig som han eller hon inte kan ta ansvar för – den får jag bära själv.

Jag har alltid kallat Mikaels sånger för psalmer. Åtminstone några av kriterierna för psalm uppfylls tydligt i poetens stora produktion. De går ofta bra att sjunga, även i en större grupp av röster och de tar upp existentiella frågor – den typ av frågor som vi människor i alla tider funderat över. Även om författaren inte har tänkt det så handlar Mikaels sånger om kyrkan och kyrkans liv. I alla fall för mig och det räcker – för mig. Efter att ha lyssnat på en av hans skivor kan jag känna mig styrkt som kristen. Jag har blivit inspirerad att leva ut kristen tro och vara med och ta ansvar för kyrkans liv i världen. Han har som få andra hjälpt till med nutidsanalysen. Han bidrar hela tiden till att göra samtiden tydlig. Det behövs i kyrkan.

Om man uttrycker sig som ovan och dessutom tar konsekvenserna av resonemanget och tar med Mikaels sånger i gudstjänster så inställer sig genast en rad frågor från skeptiska trossyskon. ”Men är han kristen?”, ”Man kan inte förgripa sig på författaren på det här sättet, det är inte hans avsikt”.

Jag vet inte hur det var med troslivet hos Händels, Bach och andra tonsättare som vi vant oss vid att höra i kyrkan. Visst är deras eventuella tro eller otro tämligen ointressant? Det är deras verk vi vill höra. Jag vill inte kolla upp religion och religiös hemvist på någon som besöker kyrkan. Det gäller samma sak för de poeter, konstnärer och författare som på olika sätt kan berika kyrkans liv.

Ekumenisk förbön för Gotland
L Gud …
Sänd i våra hjärtan en längtan till solidaritet. Hjälp oss att vara ett svar till dem som saknar vad vi här hos oss äger i överflöd.
F … Låt oss tända ett ljus – visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den… (ett ljus tänds)
L Gud…
Låt mänsklighetens frågor och problem bli våra, så att vi i våra församlingar kan tala tydligt och trovärdigt om befrielse.
F … Låt oss tända ett ljus – visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den… (ett ljus tänds)
L Gud…
Du känner vår oro inför framtiden. Vi ber för vår region, för alla som här ansvarar för planering och beslut.
F … Låt oss tända ett ljus – visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den… (ett ljus tänds)
L Gud…
Med röster från norra Gotland ber vi…
Med röster från mellersta Gotland ber vi…
Med röster från södra Gotland ber vi…

L Gud, med alla dessa böner kommer vi inför dig i förtröstan och hopp om att du hör vår bön. Fader, Son och Helig ande – ske din vilja.
F Amen

För inte så länge sedan såg 75 personer den danska filmen Ordet i Sankta Maria domkyrka. Snart ska vi få njuta både dans och rockmusik i samma rum. Dansuppsättningen Dyre broder, med Helena Högberg som koreograf, framförs två gånger kvällen den 11 maj. Under torsdagen i Almedalsveckan kommer det kl 24.00 att firas en mässa som helt bygger på den irländska rockgruppen U2:s musik . Under sommaren kommer domkyrkan att stå värd för en större konstutställning med glaskonstnären Ann Wolffs verk.

Ordet – det talade och skrivna – har kommit att dominera över andra språk i kyrkan i vår del av världen. Det är egentligen egendomligt att det blivit på det sättet. Det som var tänkt som Ordets kyrka tycks på många håll istället ha blivit de många ordens. Ordet – om befrielse och välsignelse – tenderar att drunkna i den till synes aldrig sinande ord-strömmen. Många människor i vår tid är ofantligt ordtrötta.

I en tid då många upplever att kyrkan, med präster och teologer i spetsen, gått vilse i sina egna ordlabyrinter och lägger orimligt mycket energi på interna konflikter, är det dax att damma av andra språk.
Ord är ofta alltför trubbiga när man vill uttrycka tillvarons stora mysterium. Med andra språk kan vi nå långt bortom orden. Med en rikare variation av uttryck i kyrkorummet kan det transcendenta och andliga få en större plats i kyrkans liv. Anspråksfulla envägsdeklarationer från predikstolarna har haft sin tid.

Handlar detta om populism från domkyrkoförsamlingen? Är detta bara ytterligare exempel på dessa jippon som en arg – anonym – insändarskribent skrev för någon vecka sedan i lokaltidningen.
Svaret är : Nej.
Inget kan så som konsten, filmen, dansen och musiken förmedla visioner, drömmar och mysteriet. Så kan vi förnimma en aning av det outsägliga. Att variationen är nödvändig har vi inte kommit på själva. Reformatorn Olaus Petri uttryckte sig klokt om vårt behov att använda olika uttryck:
”Att Guds ord framställs på så mångahanda sätt är människor tillgodo, ty hon tröttnar snart på ett sätt. Och Gud, som i allt söker hennes bästa, har därför låtit henne få veta sin vilja på mångahanda vis.”

Musiken, dansen, konsten, och filmen – finns i domkyrkan för att hjälpa dem som en gång byggde Visbys vackraste rum – i deras intension att erbjuda ett rum för människans eftertanke, för människans sökande.
De olika uttrycken hjälper oss att öppna sinnet och ställer de avgörande frågorna på sin spets. Tron behöver många språk!

Det finns många bilder i bibeln, som är helt främmande för oss och våra förhållanden. Det är inget konstigt i det. Evangeliet i dag är ju skrivet för nästan 2000 år sedan. De flesta i vår tid har aldrig träffat en herde.
Ändå väcker orden om herden positiva associationer . Det beror inte bara på oljetrycken och de broderade tavlornas skull. Det beror inte bara på herdepsalmerna och julevangeliets herdar.

Nej det är sammankopplingen mellan herden och hans godhet. Jesu ord om att han är den Gode herden och psaltarpsalmen ”Herren är min herde” och temat i dag – klingar i många av oss. Det är formuleringar som bär en del av vår tro. Godheten finns med där. Då spelar det kanske mindre roll om man vet så mycket om vad en herde är.

Fast ibland undrar jag om vi som kyrka måste bryta loss evangeliet från det agrara landskap som det riskerar att fastna i. Alla dessa liknelser som bara bönder förstår; om sådd och skörd, om herdar och stängsel – vad ska de säga asfaltens och betongens människor.

Nu bor svensken i en stad – så var det inte för någon generation sedan. Man kan säga att bibelns bildspråk var som gjort för befolkningen i vårt land fram tills att vi flyttande in till stan för 50-100 år sedan. Jesu liknelser var kontextuella bilder som passade för i princip hela mänskligheten fram tills när farmor flyttade in till stan.

När nästan ingen längre lever på att bruka jorden är det naturligtvis en väldig utmaning att vi hittar andra bilder som kan användas för att presentera evangelium. Bilder som träffar rätt och kan förstås av dagens människor.
Den gode herden – är kanske den gode dagisfröken… Eller den goda föräldern som finns för mig när jag faller, när jag inte orkar, som kan bära mig. Men som också är klok och osjälvisk nog att släppa sitt barn när det är dags att klara sig själv, när den unga människan behöver gå sina egna vägar.

Vi upplevde en smått historisk kväll i Sanka Maria, Visby domkyrka denna lördagskväll. En filmvisning under valven. Vi tror att det är första gången – men är inte säkra.
Det jag tror man kan säga med säkerhet är – att det är inte sista gången vi ser på film i Sankta Maria.
Vi ska se filmen Ordet ikväll.

Ordet – det talade och skrivna – har kommit att dominera över andra språk i kyrkan i vår del av världen. Det är egentligen egendomligt att det blivit på det sättet. Det som var tänkt som Ordets kyrka tycks på många håll istället ha blivit de många ordens.
Ordet – om befrielse och välsignelse – tenderar att drunkna i den till synes aldrig sinande ord-strömmen. Många människor i vår tid är ofantligt ordtrötta.

I en tid då många upplever att kyrkan, med präster och teologer i spetsen, gått vilse i sina egna ordlabyrinter har tiden kommit för att damma av andra språk. Örat har fått sitt i Svenska kyrkan! I alla fall när det gäller tal.
Ord är ofta alltför trubbiga när man vill uttrycka trons mysterium. Med andra språk kan vi nå långt bortom orden. Med en rikare variation av uttryck i kyrkorummet kan det transcendenta och andliga få en större plats i kyrkan. Anspråksfulla envägsdeklarationer från predikstolarna har haft sin tid.

I ordtrötthetens tid är det kyrkans uppgift att söka kompletterande språk – som vi människor kan tolka vårt liv och vår erfarenheter i.
Att detta är en angelägen uppgift står klart om man betänker att kristen tro faktiskt handlar om det outsägliga – i ordets egentliga mening. Bredvid liknelser, myter och symboler blir då bilden en förutsättning för kommunikation.

De trodde att Jesus var borta
De trodde att Jesus var död.
Då kom han på stranden en morgon
som lyste röd.
(Sv psalm 156)

I Guds rike är det alltid morgon. Det år i gryningen han kommer oss till mötes. Tro är inget man har – den blir ständigt på nytt.
Visst är det med tron som med demokrati – den måste hela tiden tillkämpas. Liksom mänskliga rättigheter. Det är inget som är givet – en gång för alla. Utan något som måste leva genom att vårdas. Detta är sagt ur ett mänskligt perspektiv – ur ett gudomligt perspektiv är det något helt annat.
Tro är något överraskande – inte minst för den troende själv.
Tron kommer, eller återkommer, eller blir tydligare – inte sällan när mörkret blir till ljus, när tunga nätter går mot dag. Vi kan känna igen mönstret i våra egna liv.

En del tyngs den här tiden av vårdepression, som fördunklar sikten och gör det svårt att hålla fast vid något hopp. Andra av oss tyngs av sorg. Många är slitna av arbete och ansvar. Visst kan vi identifiera oss med lärjungar i båten som är märkta av nattens lönlösa slit. Så ser ju också våra liv ut.

Det är kristen tro – att han kommer emot oss – mitt i det som synes mörkt och i det närmaste lönlöst. Det är det enda vi tror oss veta om framtiden – att Gud kommer oss till mötes. Det finns en gryning efter den mörkaste natt. Inte ens de hemskaste saker eller vår egen död kan förta tron hos dem som smakat den. Den uppståndne kommer till oss i gryningen.

Då kom han på stranden en morgon
som lyste röd.

I Guds rike är det alltid morgon. Han bryter ett bröd, han delar en måltid. Då får vårt mörker, vår sorg, vårt arbete sin tydning. Låt oss dela brödet.

Det handlar om Jantelagen idag. Om att Kristus krossar jantelagen. Vi vet alla en hel del om den lagen: ”Du ska inte tro att du är något!” Det man verkligen känner och vet ska man hålla för sig själv. Annars gör man sig själv märkvärdig. Jantelagen har spridit mycket ängslan i svenska bygder, också här i Visby, och gör så fortfarande.

Så länge man lever under jantelagen går kraften åt till att vara ”som folk är mest”. Visst är det så. Man ska inte sticka ut – utan passa in – vara som folk är mest. Det kan låta oskyldigt – men man betalar med sitt liv.

Till Jantelagens folk kommer påsken med sitt budskap.
Påskdagen är något helt nytt. Kvinnorna får höra det först, men männen är mer tveksamma. Så är det nog. Män är överhuvudtaget mer skeptiska av sig.

I livets påskdagar är det islossning. Vi gör det vi inte annars vågar. Förhänget i templet brister mitt itu. Vi får alla tillgång till det allra heligaste. Det betyder bland anat att vi kan vara de personer som vi är. Vilka möjligheter!

Jag tänker att vi börjar få påsk i Sverige. Det går inte längre att vara ”som folk är mest”. I min uppväxts Örebro så fanns det en svart människa. Han hette Jimmy och kallades följdriktigt för Jimmy neger. 1973 öppnade den första pizzerian. Den låg på Storgatan och var mycket exotisk.
Nu ser det annorlunda ut – mer färgsprakande. Och mycket rikare.

Mångfalden är påskens förkunnare. I påskens ljus är varje människa en avvikare. För att världen ska leva måste vi säga vad vi verkligen vet och visa vad vi egentligen känner. Det som sker i påsken gör varje människa till ett original.

Till alla människor som bär på en malande oro att de inte duger som de är vill påskens kyrka presentera Evangelium, det glada budskapet om befrielse. Vårt livs Gud röjer sig väg genom all moralisk bråte, fram till var och en och säger: Du får vara den du är. Var inte rädd! Jesus säger det ofta till oss – idag är det en ängel som säger det vid den tomma graven: Var inte rädd!

I kväll kan vi uppleva en aning av en annan verklighet. När vi samlas i detta gamla och vackra rum är vi nära gränsen till det outsägliga.

Lita på dina känslor en sådan här kväll. Låt oss påminnas om att en människas liv inte bara är det vi kan se, räkna eller mäta.
I de många levande ljusens fladdrande lågor glimmar något vi inte helt förstår.
Kanske kan vi kalla – det vi inte till fullo förstår – för trons sanning om ett större liv. Under och över oss människor finns världar vi inte kan se, men kan erfara, inte kan mäta, men kan räkna med.

Vi ska vara rädda om sådana här andliga upplevelser.
Det kan ju hända att känslan som vi delar en sådan här kväll visar oss något av verklighetens egentliga centrum – medan det vi ibland kallar ”den krassa verkligheten” i själva verket är verklighetens periferi.

Låt oss testa den tesen ikväll.

Upplevelser och känslor – som kommer över oss en kväll som denna – ska vi vårda ömt. De berättar något viktigt om detta att vara människa. Vi är gränsöverskridande.

Den natt när han blir förrådd så tar han ett bröd…
Vad gör vi i en värld, där det råder förräderi, där människor torteras och lurar varandra, där lögnen talar så att det ska låta sanning, när barn svälter och krigen härjar…
I allt detta – vad gör vi? I en värld, där sorg och besvikelse får oss att krympa och känna oss vanmäktiga och små, tillintetgjorda, inget värda – vad gör vi?
Vad gjorde han? Jo, han tog ett bröd…
När själva livet sattes på spel. När människovärdet var ifrågasatt. När vänskap och tillit var hotat i grunden. Ja, när allt höll på att rämna.
Då tog han ett brödstycke i sina händer.

Han visste att det korn som malts och bakats in i brödet hade genomgått samma process som han nu själv, skulle genomgå: Dö, läggas i en grav – vetekornets lag.

Det är om detta bröd han griper. Eller; det är om detta han griper, om den process som äger rum miljontals gånger jorden runt, varje dag. Så ofta upprepad att det märkvärdiga kanske gått förlorat – i våra ögon. Men likafullt ett under, en grundbetingelse för allt mänskligt liv. Vi kan inte leva utan bröd.
Mängder av människor är smärtsamt medvetna om det. Just i den här sekunden.

Det vi gör när vi är samlade i kyrkan är det vanliga som människor alltid gjort – vi delar brödet. Det är kanske i det vanliga som heligheten finns. När vi delar brödet här under valven riskerar vi att vanligheten går förlorad. Det vanliga riskerar att drunkna i rummets skönhet, bland vackert kyrksilver, tjusiga skrudar. Det är nog så att det inte är det heliga och avskilda som är det viktiga – utan det vanliga.
Det egentligt viktiga sker vid en mängd matbord runt om i världen. Det kan vara ett skraltigt köksbord utan duk med plast tallrikar eller ett vackert bord med vit duk under kristallkronan. Oavsett dukning – det riktigt viktiga i världen sker där människor delar mat och dryck – och där samtalet om livet pågår. Så delar vi liv med varandra.
Där är det heliga!
Mässans bord är en påminnelse om det heligas närvaro i det vanliga – i varje måltid. Ett enda bröd – en enda mänsklighet. Ur detta hämtar Jesus sin styrka i den svåra natten. Det får vi också göra.

Jag delar en text som vi tänker oss i vår församlingsinstruktion:
Visby domkyrkoförsamling utgörs av många olika uttryck och skilda verksamheter. Den gemensamma nämnaren för all verksamhet och det som ska prägla församlingens arbete är öppenhet och välkomnande. Detta förhållningssätt måste först och främst manifesteras i att alla som arbetar eller på andra sätt representerar församlingen bemöter den som söker sig till församlingen på ett välkomnande och respektfullt sätt.

Öppenhet och välkomnande hör ihop med att betrakta alla människors lika värde grundat i Guds kärlek till var och en- oavsett ålder, kön, sexuell läggning, etnicitet eller livsåskådning.
En grupp som är underrepresenterad i Visby domkyrkoförsamling är nya svenskar. Församlingen vill undersöka och reflektera kring detta för att försöka förstå vad detta beror på och se om denna omständighet kan förändras så att församlingen i större utsträckning kan vara en mötesplats för människor från andra kulturer och nationer.

Öppenhet handlar också om att församlingens liv måste präglas av jämställdhet mellan könen. Visby domkyrkoförsamling vill verka för att skapa större jämställdhet mellan män och kvinnor genom att bryta upp både ett traditionellt sätt att tänka kring kön och en traditionell fördelning av roller utifrån kön i församlingens liv.

Att vara en välkomnande och öppen församling handlar om att människor som kommer till kyrkan har möjlighet att bli delaktiga och involverade i församlingens verksamhet. Alla som är engagerade i församlingen på olika sätt ska veta att de räknas med och att deras röst blir hörd.
Dopets radikala innebörd och kallelse innebär att alla i sina olika roller har ett gemensamt uppdrag att stå i evangeliets tjänst, oavsett om man är anställd eller inte.

Oavsett om den som kommer till Visby domkyrkoförsamling vill fira gudstjänst, boka dop eller begravning, delta i en konfirmandgrupp eller en körövning, en leva vidare grupp eller en grupp för föräldrar och barn, besöka en anhörigs grav eller äta en talrik soppa i gemenskap, ska den som kommer alltid kunna förvänta sig ett professionellt bemötande, som bygger på kompetens, erfarenhet och omtanke.

Att vara en öppen och välkomnande församling innebär att möten mellan människor ska ske i ”ögonhöjd”. Kyrkan behöver generellt bearbeta sin identitet och självbild och ta itu med auktoritära uttryck som fortfarande lever kvar.

Visby domkyrkoförsamling lever sitt liv i ett sekulariserat samhälle och vill vara ett öppet sammanhang dit människor kan komma oavsett tro eller brist på tro. Fokus ligger på mötet mellan människor och skall präglas av respekt, integritet och av ett givande och tagande.