Under den senaste veckan har jag fått vara med om något ovanligt. Jag har fått väldigt mycket uppmuntran. En kollega kallade mig enligt vår lokaltidning för ”Ett ogräs som bör rotas ut”. Hela lokaltidningens löpsedel basunerade ut detta. Även om jag är rätt övertygad om att det fanns mediala övertoner i tidningsrubrikerna så var det olustigt att läsa sånt om sig själv. Men löpsedeln sitter på väggen hemma. Utifrån detta väldigt negativ fick jag också uppleva det oväntade och positiva.
Många kände att de ville höra av sig. Min dators inkorg formligen svämmade över av positiva mail. Under veckan som gått har jag mailbombats med glada tillrop. Jag har aldrig tidigare stått i ett sånt drag av positiva omdömen av min person och min kapacitet. Lite generad blir man allt. Många skrev fint om hur mycket de tyckte om ogräs, att tistlar var vackert blåa och att maskrosor var det finaste de visste. Det var kända och okända – som tagit sig tid för att skriva mig ett uppmuntrande mail, eller ett facebook meddelande. All denna uppmuntran kändes i min kropp. Rent fysiskt!
”Uppmuntran” hette visan av Wolf Biermann som gick från man till kvinna i det vi då kallade Öststaterna. ”Nej låt dej ej förhårdna i denna hårda tid”, sjöng man. ”Du stödjer oss, vi stödjer dig, vi ger varandra liv” – och ”Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid, en dag skall marken grönska – då är den här vår tid”. Under den tysta mörka tiden uppmuntrade man varandra i hemlighet. Den uppmuntrande kraften levde också hos de ikonkyssande gamla gummorna i den rysk-ortodoxa kyrkan, i okuvliga massmässor med svarta madonnan i Polen. I små grupper, bakom järnridån förvaltade man uppmuntrans kraft och fick på så fall den förhatliga makten på fall. En dold, förbjuden uppmuntran hos människorna urholkade makten så att muren plötsligt rämnade.
Av exemplet Östeuropa kan vi lära: Uppmuntran från människa till människa är en mäktig kraft. Att ge uppmuntran till människor man har runt omkring sig i sin vardag är ett effektivt sätt att påverka tillvaron.
”Uppmuntra varandra varje dag” står det i ett av bibelns brev. Bibeln är full av livsvisdom. Är det något vi människor behöver så är det väll just varandras uppmuntran och kärlek. Bland annat så uppenbarar sig Gud i vår värd.
Stort tack alla uppmuntrare!
Prenumerera
Hej Blå ängeln!
Jag missade din positiva kommentar. Stort tack för den.
Tack för att jag får upprepa mig!.
Hoppas du hitter till min blgg flera gånger.
Mats!
Jag, som gillar din blogg och gärna vill ta del av det du har att säga, har inget emot om du upprepar dej. Förstår varför du tar upp det här, inte alla som vill uppmuntra eller ens vill försöka vara trevliga. Har varit inne en gång (första och sista!) på den blogg som jag antar du har i tankarna? när du skriver och det är ingen trevlig läsning. Bitterhet, avund m.m gör oss inte så vackra om vi inte tar kontrollen över de negativa känslorna.
Så skriv och låt dej inte tryckas ned av negativa skribenter. Ser fram emot nästa inlägg!
Jag har skrivit om Uppmuntrans kraft tidigare här på min blogg. Mest för att jag tror att uppmuntran är en av de viktigaste saker som vi som enskilda kan bidra med till ett bättre sammhälle, ett nytt klimat mellan oss människor. Uppmuntra varandra kan vi alla. Och det kostar ingenting.
Så här skrev jag då:
Vi som kommer från den del av landet som ibland kallas ”Gnällbältet” kan periodvis ha svårt att se livet från den ljusa sidan. Själv har jag bott i gnällbältets huvudstad Örebro större delen av mitt liv. Inför nya utmaningar och möjligheter säger örebroaren allt för ofta: ”Det går aldriiig” och har vi fint väder en dag så säger man till varandra –”Iii dag ja”. Denna bakgrund har skärpt mitt sinne för behovet av uppmuntran. Att uppmuntra varandra har vi ofta svårt för. Det är lättare och vanligare att vi hör av oss till varandra när vi vill klaga.
Under de senaste dagarna har jag varit med om något nytt. Jag har fått en massa positiva mail, sms och samtal. Allt med samma utgångspunkt; jag har i media erkänt att jag i oförstånd skrivet på ett intyg om kyrkoantikvarisk ersättning som jag inte borde ha skrivit på. Jag visste då inte bättre än att jag gjorde som jag gjorde. I slutändan betydde det att församlingen som jag är kyrkoherde i fick en väldig massa pengar över – då inget arbete hade utförts. Och när vi då skickade tillbaka dessa pengar så uppdagades en tydlig felaktighet i hur dessa medel en gång hade utbetalats. När jag har erkänt att jag gjort fel – så har positiva tillrop riktade mot mig runnit in i strida strömmar.
Många kände att de ville höra av sig och uppmuntra mig. Min dator och mobil formligen svämmade över av positiva lovord. Glada tillrop om hur bra jag är. Jag har aldrig tidigare stått i ett sånt drag av positiva omdömen av min person och min kapacitet. Det har varit läsare av denna blogg, gamla barndomsvänner som jag inte hört av på 20 år, kolleger, media folk, kända och okända – som tagit sig tid för att skriva mig ett uppmuntrande mail. ”Bra att du vågar stå för vad du gjort”, ”Du är ingen fuskare”, ”klockrent”. All denna uppmuntran kändes i min kropp. Rent fysiskt! Och visst har jag behövt dessa uppmuntrans ord efter att valsat runt i pressen några dagar, till och med morgonekot… ”
Ibland måste man göra som de stora mästarna – kopiera sig själv. Fast man inte är så särskilt stor.
Rolf, tack för att du frågade. Jag fick möjlighet att svara. Flera tycks tro att jag haft en mer framträdande roll i detta än vad jag faktiskt haft. Jag har stött en liten grupp kvinnor som känt sig trängd. Jag är ingen hjälte för det. Det är däremot dom som vågat stå upp. Men en del av medialiseringen av allt och alla gör tyvärr att en domprost blir synligare än han förtjänar – både på gott och ont.
Har du Rolf, eller andra, har fler frågor om detta så svarar jag gärna.
Mats,
Tack för ditt svar.
Med vänliga hälsningar,
Rolf Pettersson
”Nu får du kamma till dej.”
Ååh Pearl-A, du har gjort min dag!
Sven Andersson,
Nu får du kamma till dig. Ditt senaste inlägg var ett absolut lågvattenmärke där du tar till påståenden/beskyllningar mot mig som person. Om du har en seriös ambition så borde du hålla dig ifrån den sortens trams.
Min avsikt med att skriva är att stötta och lyfta fram allt positivt som finns och sker i kyrkan. Att uppmuntra alla goda initiativ. Att skapa en motvikt mot den svartsyn som ett antal undergångsprofeter sprider på blogg efter blogg.
För övrigt kan jag säga att för min del så är den här bloggens värde framför allt den andliga aspekten.
Tack Linda!
Vi fortsätter att uppmuntra varandra – vilken positiv, uppåtgående spiral det blir av det!
Hej Rolf Pettersson!
Normalt brukar jag vara inne här påbloggen för att respondera varje dag. Men igår såg arbetsdagen inte ut så att bloggen kunde besökas. Så jag blir lite tagen av att nu möta så många reaktioner. Det är alltid glädjande att många är inne och kommenterar.
Nu ska jag försöka svara på dina frågor:
”Är inte du själv en av dem som starkast bidragit till de mediala övertonerna i denna sak?
Kan du instämma med biskop Fast i hans beklagande över hur Hagberg och Urwin har behandlats i pressen?”
Det korta svaret blir på första frågan ett tveksamt Nej och på andra frågan ett tveklöst JA.
Men frågorna kräver nog ett längre svar.
De frågor som detta handlar om gör sig helt enkelt inte i den mediala dramaturgin. I kyrkans liv lever vi med hela gråskalan och bejakar våra olikheter, ja ända in i det svåraste och heligaste. Att vara kyrka är att respektera varandra även när vi tycker så olika som vi ju faktiskt gör. Att stå upp för den mångfalden gör att man riskerar att utsättas för en mycket omild behandling i media. Biskopen i Visby har sagt det självklara och hängs då ut som kvinnoprästmotståndare och mörkerman. Det är dystert att läsa.
Själv har jag lika oförskylt framställts som motsattsen. Media klarar sorgligt nog inte av flera nyanser än att göra mig i det närmaste hegonlik. Och då har jag bara sagt att jag ställer upp på de kvinnliga präster som tidigt annonserade att de inte vill närvara när en biskop som de uppfattade som tveksam till kvinnliga präster skulle tala.
Jag har alltså inte skrivit någon debattartikel i frågan, jag har medvetet legat lågt när media hört av sig och hela tiden istället hänvisat till de kvinnliga prästerna. Men jag har uttalat mitt stöd för dessa kvinnor.
Jag håller med både Markus Hagberg och biskopen när de i tidningskommentarer sagt att det de drabbats av egentligen handlar om interna problem inom Visby stift. Det är tragiskt att två inbjudna gäster drabbats på detta sätt och i media dragits i smutsen.
Samtidigt är jag stolt över mina kvinnliga kolleger som äntligen sagt ifrån, satt ner fotet. De har fått ta mycket skit för det. Jag ska bespara er läsare vad kolleger är kapabla att författa. Dessa kvinnor är inte mot kvinnoprästmotståndare, de kan lyssna på vem som helst. De vill inte en enkelriktad kyrka utan en blommande mångfalld. De har inga problem med varken den ena eller andra mannen – det tror jag mig kunna säga. De skulle mycket väl kunnat sitta och lyssna på den engelska biskopens föredrag – för han har helt klart mycket att berätta, det skvallrar ju ett enastående ungdomsarbete om. Utan deras kritik riktas mot stiftet. Och för att höras och synas med en kritik som framförts under många år, tog de denna gång till en närmast desperat åtgärd. Att utebli. Och jag solidariserade mig med denna åtgärd tillsammans med en grupp präster och diakon. Allt i syfte att få till stånd ett rejält samtal om betoningar och prioriteringar i vårt stiftsarbete.
Så Markus och den engelska biskopen har helt rätt – de har på ett orättvist sätt drabbats av interna problem. Och de problemen ska vi i framtiden förhoppningsvis jobba vidare med utan att det ska drabba kommande gäster och målas i svartvita färger i media. Det vi upplevt i Visby stift de senaste veckorna är ett lågvattenmärke i modern svensk kyrkohistoria. Kyrkan har på ett ovärdigt sätt dragits i smuttsen. Människor väljer att lämna en sådan gemenskap. Och vi, alla inblandade, är medskyldiga på det ena eller andra sättet. De riktigt oskyldiga är våra gäster.
Ord i all oändlighet, skriver Sven, om dem som lite försiktigt vill börja förnya.Som vill börja förnya i den enorma gamla ordmassa och traditioner i stelnade former som kyrkan är bärare av. Vi bara skriver och skriver säger Sven. Men vi ber också. Vi är många, utan att tillhöra någon särskild sekt (fanclub), som försöker tolka uppdraget så att vi måste finna både nya gemenskapsformer och ett begripligt språk när vi ska kommunicera evangelium i en alltmer sekulär tid. Vi försöker bli brobyggare. Meningen är inte att reta väktarna på de gamla ordbergen, utan vi vill samtal med dem och se om vi inte kunde finna något nytt så att vi kunde locka fler med oss. Därför att uppdraget gäller alla med.Vår plattform är en demokratisk folkkyrka med uppdrag att täcka, nå hela landet. Så långt det är möjligt vill vi undvika att snäva till, sluta oss så nära samman att vi blir en begränsad sekt. Bredd och djup betingar varandra. Breda kontaktytor väcker nyfikenhet på gudstänst vid ett gammalt altare eller andakt i en utflyktsbacke. Evangelium finner vägar i en högmässa likaväl som en dagledigträff med soppa och ett enkel betraktelse. Vi måste se och glädjas över sambandet och inte genast rangordna och betygsätta. Anden blåser var den vill. Den borde vi sätta mer tilltro till.
Mats fanclub med sin ordförande och flitige chefsbloggare P-A fyller på i all
oändlighet med ord. Varför? För att leda människor? För att undervisa eller
för att glänsa och smälla till meningsmotståndare. Ibland blir det mycket mera
av inbördes smörjande än av andligt och intellektuellt tankeutbyte. Bloggen
skulle kunna vara mera kyrkligt/kristligt intressant.
Rolf P,
Jag kanske inte ska lägga mig i din fråga till Mats.
Men jag ställer mig lite undrande till din insinuerande fråga: ”Är inte du själv en av dem som starkast bidragit till de mediala övertonerna i denna sak?”
Hur menar du att domprost Mats har bidragit till mediala övertoner?
Konfliktuppblåsningen görs på ett antal bloggar och i blogginlägg runt om.
Jag ställde en fråga till Mats som är rimlig att ställa med tanke på vad som stått i gotländska tidningar. Det är också av intresse om Mats stämmer in i biskopens beklagande, som han framförde i sitt tal.
Att det är folk utanför stiftet som valt att göra en konflikt – är det möjligen Kyrkans Tidning du tänker på?
vänligen,
Rolf Pettersson
Rolf P,
På vilket sätt har Mats ”bidragit till mediala övertoner”?
Domprost Mats (och biskop Fast) har tagit sitt ansvar på allvar och svarat upp på ett uttalat behov hos några av stiftets präster. Det har hanterats snabbt och i direkt kontakt med berörda. Det är inte på det hållet som saken blåsts upp till en konfliktsak i media.
Intressant nog är det folk utanför stiftet som har valt att göra detta till en konflikt.
Mats,
Är inte du själv en av dem som starkast bidragit till de mediala övertonerna i denna sak?
Kan du instämma med biskop Fast i hans beklagande över hur Hagberg och Urwin har behandlats i pressen?
Vänligen,
Rolf Pettersson
Tack för ännu ett uppmuntrande blogginlägg Mats!
Och ändå – de flesta samtal om tro och kyrka som jag deltar i sker öga mot öga, lyssnande och resonerande i all enkelhet. Det är ur de samtalen jag hämtar kraften och inspirationen som jag sedan försöker använda i en del offentliga samtal – som motkraft till svartsynta och begränsande resonemang.
Det är svårt att hålla tyst när man är uppfylld av glädje och hopp….
Och om jag har fel om dig Mats så skulle du sakna teologisk insikt, sakna förmåga att kommunicera, ägna dig åt självförhävelse, sakna humor, ha en förvriden självbild, inte bry dig om medmänniskor, vara falsk, feg och korkad.
Är det verkligen du? Knappast.
P-A, och jag är glad att vår kyrka har företrädare som du. Du är ju en av vår kyrkas flitigaste skribenter. Ständigt denna P-A! Du är med i många offentliga samtal med din klokskap och skarpa blick. Det är väl egentligen bara när du skriver som du gör här, om mig, som jag kan känna undran över din förmåga
Men stort tack!
Jag vill egentligen bara skriva under på Ulfs ord.
Det är trist och ganska skrämmande att läsa inlägg och kommentarer som gör allt de kan för att ta heder och ära av dig Mats – oavsett om det gäller din pastorala omsorg, ditt sätt att stå upp för kyrkans budskap eller din bön för kyrkans framtid.
För mig framstår du som en människa med teologiskt djup, kommunikativ förmåga, ödmjukhet, humor, självinsikt, medmänsklighet, uppriktighet, mod och klokskap.
Jag är glad att vår kyrka har företrädare som du.
Ulf, du är verkligen en person som tagit till dig det min blogg handlar om. Fast vi aldrig möts (tror jag) så är du otroligt uppmuntrande. Jag tackar för detta av hela mitt hjärta. Uppmuntrare kanske egentligen borde vara ett eget ämbete i vår kyrka. Ett ämbete som alla som vill kan påta sig.
Det sägs ju ibland att man aldrig kan förändra en annan människa. Den enda människa som jag möjligen kan förändra är mig själv. Så är det nog till stor del. Men om jag ändå vill påverka människor runt omkring mig så är det ju inte med regler, påbud, order, förbud och straff som jag vinner människor. Men med uppmuntran kommer man långt. Tänk bara i det lilla arbetslaget. Vad åstadkommer man av positiv förändring genom negativa påpekanden… Och vad är det möjligt att få till stånd genom ord som; bra, det där var kul, bra att du tänkte på det, fortsätt med det, du är verkligen bra på… osv.
Rolf, nu är jag inte med dig riktigt. Vad är det jag basunerar ut?
Jag skrev så här:
”En kollega kallade mig enligt vår lokaltidning för ”Ett ogräs som bör rotas ut”. Hela lokaltidningens löpsedel basunerade ut detta. Även om jag är rätt övertygad om att det fanns mediala övertoner i tidningsrubrikerna så var det olustigt att läsa sånt om sig själv.”
Det jag försökte förmedla handlade inte om vad kollegan sagt eller inte. För det vet jag inte . Vi har inte fört något samtal. Därför skriver jag också ”enligt vår lokaltidning”. Jag är också tydlig med att skriva att jag tror att det säkert innehöll mediala övertoner. Men med dessa helgardering tyckte jag ändå att jag kunde nämna detta med ogräset som bör utrotas. För att det var en lämplig inledning till det som inlägget egentligen handlar om. Det jag verkligen vill basunera ut är detta med vilken otrolig kraft det finns i uppmuntran. Det vill jag gärna dela även med dig Rolf. Att vi på bibliskt sätt ska uppmuntra varandra. Kanske är det den starkaste förändringskraft som vi fått av Gud.
Mats,
Nu kan nog din kollega, som du syftar på tala för sig själv, men enligt hans blogg har han aldrig sagt det som tidningen – och nu du – basunerar ut.
Med vänlig hälsning,
Rolf Pettersson
Broder! Min fru (ni träffades under er utbildningstid) och jag har med spänning följt debatten i ditt stift och i kyrkans tidning om era utbildningsdagar och valet av föreläsare. Vi har också tagit del av den diskussion om förnyelse av språk och gudstjänstuttryck som du initierar med jämna mellanrum. Vi förstår de kvinnliga prästernas oro och förtrytelse. Gun och hennes kvinnliga prästkamrater här i Strängnäs stift är inte obekannta med problematiken. Vi förstår också oron som följer på försöken till språk och uttrycksförnyelse. Den har vi lika fullt ut också här på fastlandet. Det hör nog dessvärre till. Vill man vara präster och kyrka i tiden och möta människor på deras plan och inte von oben då blir etablissemanget oroligt. Så var det redan på Jesu tid. Så kommer det alltid att bli. Vi upplever att du Mats är en domprost i tiden som analyserar vår kontext och med andens kraft vill möta denna med evangelium på ett begripligt språk. Vi önskar dig Guds rika välsignelse i detta värv och vill samtidigt påpeka för dina belackare att det är inte enskilda gotlänningars uppdrag att rensa i rabatten utan det är Jesus själv som med sin Ande och sitt Ord sköter denna uppgift när det så behövs.