Min granne här på Svenska kyrkans blogg – ärkebiskop Anders – talade igår med stor tydlighet om svensk vapenexport. Han skriver att han blir bekymrad när han får del av siffror för den svenska vapenexporten under 2011. Sverige inte bara fortsätter att exportera vapen till diktaturer, utan har under 2011 ökat denna export, trots högt uppsatta mål om demokrati och mänskliga rättigheter i vårt internationella arbete. Att länder som Thailand, Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är bland de tio främsta mottagarna av svenska vapen är genant, menar ärkebiskopen. Svensk vapenexport är störst i världen i förhållande till hur stor vår folkmängd är och stora mängder svenska vapen hamnar i länder med mycket tveksam demokratisk status. Visst är detta oroande!?
För ett år sedan skrev ärkebiskopen på DN debatt (5/2 2011) och krävde skärpt lagstiftning för den svenska vapenexporten. Det som kom att kallas den arabiska våren hade just inletts i Tunisien och Egypten, länder där mänskliga rättigheter kränks och som Sverige under lång tid har exporterat vapen till. Många stämde in i kraven på en skärpning av reglerna. Kravet från många var: exporten av krigsmateriel till diktaturer och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna måste stoppas. Allt mynnade i ett riksdagsbeslutet den 19 maj 2011 om en skärpt exportkontroll av vapen till ickedemokratiska stater. Riksdagen gav då regeringen ett tydligt uppdrag att ta fram en ny lag om krigsmateriel. Nu skulle något kunna hända! Så långt historien. Men vad har då hänt? Ärkebiskopen kommentar igår är: ”Nu har det gått nio månader. På denna tid har inte ens ett utredningsdirektiv presenterats.”
Jag tycker det är bra att ärkebiskop Anders är otålig och ryter till. Det finns naturligtvis de som tycker tvärtom. Med jämna mellanrum dyker de ju upp som anser att biskopar och kyrkans folk ska hålla tyst när det handlar om politik. Men när kyrkan är tyst så försummar hon sitt uppdrag. Kyrkan är inte till för sin egen skull. Den är till för hela skapelsens skull, för att världen ska leva. Därför är kyrkans arbete med nödvändighet mångfacetterat. Områden som är viktiga för ett fungerande mänskligt samhälle är också kyrkans ansvar – direkt eller indirekt. Den tyske teologen D. Bonhoffer har uttryckt det så här: ”Jesus behöver inte fler beundrare, det har han så det räcker. Vad han behöver är efterföljare.”
När ärkebiskopen säger ifrån när det gäller vårt lands vapenexport är det att vandra i samma fotspår som fredens främsta sändebud och ger samtidigt en tydlig bild av vad kyrkans uppdrag i världen är. Jag kan inte låta bli att tänka på en strof i min favoritpsalm, den 57:e i vår psalmbok:
Må kyrkan bli som fordom
ett hjärta och en själ,
en fristad mitt i oron,
för sanningen ett värn
Tack alla för goda inlägg!
Ulf – jag gillar särskilt dina predikoförberedelser: ”Ju skarpare jag erfar att jag behöver bli dessto mer av omvändelsens kraft behöver jag. Det ena utesluter inte det andra.”
P-A, din sammanfattning kunde vara även min: ”För mig är det viktigt att försöka gå i Jesus fotspår. Och då går det inte att undvika ”politiska” ställningstaganden.”
Rudbeckius, tack för din fina sammanfattning: ”Men, som sagt, ofta finns det en stark koppling mellan ett socialt patos och en kristen övertygelse och ett helgat liv.”
Alla era repliker ger väldigt mycket åt min blogg. Stort tack för att ni alla tre kommenterar så flitigt här.
Själv tror jag inte att det finns någon som helst motsättning mellan politiska ställningstaganden och ett rikt andligt liv. De är i stället sidor av samma mynt. De förutsätter varandra.
När jag var ung lärde jag mig följande parord som ett sätt att sammanfatta ett liv nära kristen tro: Kamp och kontemplation.
Det är en intressant kommentar du ger Ulf. Jag håller med ett långt stycke, men i din slutkläm undrar jag om du inte drar slutsatsen lite väl snabbt.
Om en predikan innehåller ett starkt socialt patos, men förkunnelsen i övrigt saknar omvändelsemotiv, skulle jag inte tro att man självklart kan dra den slutsats du gör. Allt för ofta blir svaret på denna typ av invändning att ”omvändelsen är självklar”, men debatten som nu pågår visar ju att så inte är fallet, i varje fall inte så som många av oss uppfattar nutida förkunnelse. I somligt som skrivs i predikoutkast och krönikor i kyrkliga tidningar framstår ofta det sociala engagemanget som ett substitut för det man inte får tala om: synd och nåd.
Men, som sagt, ofta finns det en stark koppling mellan ett socialt patos och en kristen övertygelse och ett helgat liv.
En gång fick jag frågan om jag i mina predikningar inte lockas lägga mig i den partipolitiska diskussionen. Jo, lockas, men jag har alltid bemödat mig om att inte bli partipolitsk. Och det är ju skillnad. Bibeltexterna vi utgår ifrån är ju sprängfyllda med politiska handlingsmönster, dvs ger uttryck för hur vi rent socialt ska bete oss mot våra medmänniskor. Där finns också den strålande analysen av vem som är min medmänniska. Omvändelsens resultat visar sig ju när det blir tydligt för mig att Jesus har inga andra händer, fötter, ögon och öron än mina och att han ingte har någon annan att sända utom mig. När jag i mina predikningar ska söka göra detta tydligt i den kontext jag fn befinner mig i då blir mitt tal, min predikan säkert något man skulle kunna kallas politisk. Ju skarpare jag erfar att jag behöver bli dessto mer av omvändelsens kraft behöver jag. Det ena utesluter inte det andra. Det är både och som gäller. Så när du tydligt hör appelerna för änkor och fattiga, sjuka och arbetslösa, förtryckta och krigshärjade, då är det förmodligen så att kraften kommer ur omvändelsen.
Men P-A. Finns det någon i dessa kommentarer som har talat om att den kristna tron ”enbart handlar om den personliga frälsningen”? Har du mött en människa som sagt detta till dig?
Eller varför skrev du din kommentar?
För mig är det viktigt att försöka gå i Jesus fotspår. Och då går det inte att undvika ”politiska” ställningstaganden.
En kristen tro som enbart handlar om den personliga frälsningen är en kristen tro som försöker gömma undan det Jesus sa och gjorde.
Rudbeckius! Jo det stämmer, jag kallar det som ärkebiskopen gjort för politik. Och det är något som kyrkan måste ägna sig åt. För vi som kyrka är satta av Gud att verka i den värld som finns – och den är full av politik. Därav kommer att kyrkan måste ta politisk ställning. Det betyder däremot inte att kyrkan ska vara partipolitisk. Det kan kyrkan aldrig vara. Utan att göra avkall på sitt uppdrag.
Vad jag vänder mig mot att du skriver om ”politiska agendor”, som något väsenfrämmande för kyrkan. (Om jag inte totalt missförstod dig…?)
Annars håller jag med dig. Det finns en risk att det som vi alla tycker är en del av kyrkans uppdrag tas så för givet att vi riskerar att tappa bort det. Omvändelse och förlåtelse är också centrala kristna begrepp som vi hela tiden behöver återerövra och tolka in i vår samtid. Du har helt rätt!
Du kallar ju själv uttalandet för politik i bloggen. Så det är knappast jag som reducerar saken till politik.
Jag vet inte om jag missuppfattar signalerna från SvKy nu för tiden, men det mesta av talet om mission och kyrkans ”breda” uppdrag nämner inte personlig omvändelse, Jesus som frälsare eller syndernas förlåtelse. Jag tänkte därför att det kunde behövas lite påminnelser om den saken ibland. Det var inte mot ditt inlägg utan mer som ett förtydligande, ty det som antas vara självklart och inte sägs tenderar att glömmas bort.
Rubeckius, att reducera fredsfrågan till en fråga enbart för ”politiska agendor” tror jag är tokigt. Det handlar inte om några genvägar utan om en kyrkas relevans på många livets områden – ja, livets. Det är olyckligt att sätta personlig omvändelse i motsatts till arbetet för fred – eller att säga att dessa två viktiga saker ska sättas på en tidslinje. Båda finns på kyrkans agenda. Är lika självklara där.
Sven och Andersson, roligt att ni associerar som ni gör – det gör jag också. Dock kan jag inte ta åt mig hela äran av att ha skrivit orden – ni – eller vi – får tacka psalmförfattaren.
Heja, Mats! Du skriver ”Må kyrkan bli som fordom…” vi associerar till:
”Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara!”
Den stora politiska sprängkraften inom kyrkan finns inte i politiska agendor utan i pånyttfödda helgade själar som genom sina liv skapar ett annat samhälle. Genom att försöka gå genvägen förbi den personliga omvändelsen missar kyrkan målet. Tänker jag.