Att vara människa är att vara skapad för att leva. Det gäller den helt unga likväl som den väldigt gamla människan. Vi är av Gud bestämda till just det – att leva. Gud skapade människan till sin avbild. Det betyder att vi är skapade till att vara skapande, till att vara älskande. Vi ska leva, skapa och älska – alltsÃ¥ göra som Gud. Embryot till detta oerhörda – att spegla Gud – finns redan i fostret och det finns ocksÃ¥ hos den gamle och svÃ¥rt sjuka. Det är detta som gör en människas liv heligt pÃ¥ ett annat sätt än nÃ¥got annat skapat. Trots denna Gudslikhet dör vi. Hur ska vi som kristna tänka om detta?

Jesus blir en gÃ¥ng ställd mot väggen av nÃ¥gra skriftlärda just när det gällde döden och uppstÃ¥ndelsen. Han säger dÃ¥: ”Gud är inte en Gud för döda, utan för levande, ty för honom är alla levande (Luk. 20:38). Denna mening är central för kristen tro pÃ¥ liv och död. ”Gud är inte en Gud för döda, utan för levande, ty för honom är alla levande.” Här öppnar sig plötsligt ett oerhört perspektiv: Vi har en alldeles för snäv bild av vad livet egentligen är. Vi smÃ¥ människor finns med i ett mycket väldigare sammanhang, hör egentligen hemma i nÃ¥got oändligt mycket större.

Tron säger det. Farmödrar och morfäder har levt och dött pÃ¥ denna tro i generation efter generation. Vi behöver öppna dörrar utÃ¥t – mot det oändligt gränslösa livet – och en av de dörrarna heter: döden!

De döda var, som vi alla, gäster i denna kroppsliga och materiella tillvaro. För somliga blev besöket relativt lÃ¥ngt – kanske 100 Ã¥r. För andra blev besöket kortare. Vi vet ingenting om framtiden efter detta jordiska, men hoppet säger att Gud kommer oss till mötes. VÃ¥r livsresa är en resa hem. Det är viktigt att komma ihÃ¥g en sak om de som gÃ¥tt hem före oss: De föddes en gÃ¥ng för att leva, och de dog – för att leva. Ty, Gud är en Gud för levande.