Söndagens predikotext är en svår text. Det är lika bra att erkänna det direkt.
När Jesu vänner hörde den kvinnan ropa så tyckte de att hon var störande, framförallt. Så det var inte av medlidande med kvinnan som de bad Jesus lyssna på henne. Utan för att hon störde och de ville att Jesus skulle få tyst på henne. Lärjungarna ville egentligen att Jesus skulle uttala ett ända ord: Försvinn!
Lärjungarnas inställning känner vi igen från många av mänsklighetens scener. Det främmande, den ”andra” – är ofta ovälkommen, oönskad – ja till och med hatad och föraktad.
Visst kan man tycka att Jesus verkar sitta fast i en samtida nedvärderande syn på kvinnan – för att hon är kvinna och av annat etniskt ursprung. Kvinnans status är i sin samtid inte mycket högre än husdjurens – vilka vet sin plats i vrårna, äter resterna och viftar på svansen. Och Jesus verkar bekräfta den kvinnosynen.
Han beter sig helt enkelt lite underligt.
Kvinnan berättar att hon har en sjuk dotter – hon behöver hjälp.
Jesus svarar henne inte.
Då lägger sig lärjungarna i och tycker att Jesus ska köra iväg henne. ”Hon går ju bakom oss och ropar”
Jesus håller med sina lärjungar och säger: Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.
Jesus menar alltså att han inte ska bry sig om kvinnan – han har ett annat uppdrag – begränsat till Israels folk – en kananeisk kvinna ska alltså inte göra sig besvär.
Men kvinnan ger sig inte – hon faller på knä inför honom och säger: ”Herre hjälp mig.”
Då säger Jesus ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen – alltså Israels folk – och kasta det åt hundarna.
Han liknar kvinnan vid en hund…
Men kvinnan ger sig inte – ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras Herrars bord.” Alltså – jag nöjer mig med det lilla, menar kvinnan.
Så här långt i historien kan man inte tycka annat än att Jesus beter sig som en manschovinsitiskt svin. Som en god representant för en kvinnoförtryckande kultur med tydliga rasistiska inslag. Jesu ord till henne är som ett eko av judisk nationalism och av klassisk manlig härskarteknik.
Kvinnan har just negligerats av Jesus, hon har avvisats och hon har liknats vid en hund…
Men hon har svarat att hon nöjer sig med det lilla, med smulorna som faller från bordet. Nu tar denna historia en helt annan och oväntad vändning.
Jesus säger plötsligt: Din tro är stark – det ska bli som du vill!
Folk runt omkring måste ha blivit rätt förvånade. Vad tror ni åskådarna tänkte – och lärjungarna?
Dottern blev frisk – tack vare en moderskärlek som tog sig förbi alla konventioner och tabun. När hon gick från mötet med Jesus så var hon en annan människa – hon gick därifrån med en tillfrisknad dotter – men också med ett upprättat människovärde. Hon var sedd, lyssnad till och tagen på allvar.
Men vad var det som hände med Jesus i den här historien. Det blir för mig huvudfrågan.
Och då har jag en djärv tes – nu får ni hålla i er:
Kan det vara så att Jesus själv förändras i mötet med den kananeiska kvinnan. Kanske… Jag tro det. På annat sätt tycker jag att det är svårt att förstå den här texten.
Jesus blir imponerad av kvinnans tro. Hon har en stark tro, hon ger sig inte. Hennes tro driver henne över alla gränser. Så till den grad, och med sådan envishet driver kvinnan sin sak, att detta får självaste Jesus att ompröva sitt uppdrag.
En omprövning som inte gäller innehållet i uppdraget utan vem uppdraget är riktat till. Fram till mötet med den kananeiska kvinnan trodde Jesus att han hade ett mer begränsat uppdrag – till Israels folk – som han ju själv säger, i texten.
Men den hållningen förändras, så småningom, i mötet med den kananeiska kvinnan. Denna envisa kvinna får Jesus att ompröva riktningen i sitt liv.
Nu förstår Jesus att uppdraget är mänskligheten. Tillexempel även en kananeisk kvinna, men i förlängningen också oss nordbor.
Kan det vara så?
Prenumerera
Tack Katarina, för dina kloka synpunkter. Jag tror att det finns olika tolkningsmöjligheter när det gäller Jesu agerande i denna berättelse. Själv ser jag just nu två möjliga tolkningar.
- Den du här förespråkar. Att Jesus av pedagogiska skäl spelar lite teater. Driver frågan till sin spets genom att spela med i lärjungarnas och samtidens fördomar – och sedan plötsligt vända på allt ihopa och visa på en helt ny syn på medmänniskan.
- Jag har i min utläggning vågat mig på en annan, lite djärvare tolkning. Att Jesus själv förändras av mötet med kvinnan. Jag testar den idén. Jag säger inte att det är så. Men tycker mig se den omprövande guden på andra bibelblad också. Jag nämner syndafloden i en av kommentarerna och min vän Rudbeckius har andra exempel där Gud tycks ompröva.
Roligt att du kommer in här och kommenterar. Tack för det!
Underbart fräscht utlägg av texten – och så nära sitt bibliska kulturella ursprung man kan komma! TACK!
Ställer mig lite undrade bara inför det du skriver om:
”Kan det vara så att Jesus själv förändras i mötet med den kananeiska kvinnan. Kanske… Jag tro det. På annat sätt tycker jag att det är svårt att förstå den här texten.”
Nej, självklart gjorde Jesus detta medvetet! Han visste ju mycket väl vad folk tyckte och tänkte – han var smart nog att göra lite ”teater” av det hela och inför allt folk o lärjungar demonstrera vartåt deras fördomar ledde dem. Och avsluta det hela med att visa vart Jesu väg bar istället!
Utgå ifrån att Jesus var välutbildad i Skrifterna, född av Maria och avlad av den Helige Ande, iklädd 100% mänsklig skepnad men också 100 % Gud, så faller nog ett och annat på plats…
Tack Anton, för att du återkom och läste min förklaring. Och tack för att du också återkoppla med ett litet inlägg. Din fråga och senare din återkoppling tycker jag är goda exempel på hur bra en blogg kan fungera. Vi kom ju framåt.
Ok Mats, tack för klargörandet! Jag förstår bättre vad du menade nu.
Jag har inte – och kommer inte – att skriva eller påstå, eller tycka att Jesus är ett manschvinistiskt svin. Det skulle vara mig mycket främmande.
Så här uttryckte jag mig:
”Så här långt i historien kan man inte tycka annat än att Jesus beter sig som en manschovinsitiskt svin. Som en god representant för en kvinnoförtryckande kultur med tydliga rasistiska inslag.”
Detta för att folk skulle spetsa öronen och lyssna noga vart predikan är på väg.
Tack Anton Assarsson för din goda tillbakablick. Kyrkofäderna är inte endast Romerskt katolska utan allmän katolska. Så det du nämner är gott för oss alla.
Däremot tror jag du får läsa på lite mer om hur man citerar så att man gör rättvisa åt det skribenten vill ha sagt.
Jesus var inget manschovinistiskt svin. Vad jag tror Mats menar är att vid just detta tillfälle kan man möjligen tolka det som att Jesus betedde sej som ett.
Jag tror inte själv att det var så. Här kom ett tillfälle där Jesus kunde visa Guds härlighet, han tog tillfället iakt och spetsade till situationen. Så tror jag. Jesus avvisade ingen, vad jag kan utläsa av NT. Jesus avvisar fortfarande ingen. Att sprida evangeliet till andra folk blev apostlarnas uppgift.
Jesus Kristus är den andra personen i den allraheligaste treenigheten och befinner sig således på den högsta av piedestaler. Jesus var sann människa, det är sant, men han var också sann Gud och således syndfri, fullkomlig och alltid i samverkan med sin Fader. Tolkar man i neo-ariansk anda att Jesus bara var en svag människa eller att Han t.o.m. var ett ”manschovinsitiskt svin” (inte ens Arius skulle drista att påstå något sådant) har man rimligen kommit mycket, mycket vilse och någon kontakt med Jesus är det inte tal om. Behovet av kyrkofäderna för vägledning är idag akut i svenska kyrkan om bloggposten ovan är representativ för den anda som råder där, skulle jag påstå.
Det finns en fara i att vi skapar de mest krystade tolkningar för att slippa möta Jesus som verklig människa. Och det leder till att våra samtal med Jesus blir svårare att föra öga mot öga.
Gud sänder Jesus till oss för att han ska vara en av oss – inte bara i fysisk form utan helt och fullt människa bland människor.
Om vi sätter Jesus på en piedestal så når vi honom inte i ett verkligt samtal. Då tvingas vi skapa mellanled som ska fungera som talespersoner mellan oss och Jesus. Och så var det nog inte tänkt.
”Jesus beter sig som en manschovinsitiskt svin. Som en god representant för en kvinnoförtryckande kultur med tydliga rasistiska inslag.”
Ingalunda. Din reaktion är väldigt uppbunden av tidsandan och det är lätt att falla i den profana och politiskt korrekta fällan. Som alltid är det bra att lyssna till kyrkofädernas föklaringar (ja jag vet att ni plotestanter inte värderar kyrkofäder och Tradition högt, men då blir det ju tokigt som din reaktion oven visar). St. Johannes Chrysostomos föklarar stycket lålunda: Vi kan inte tolka Jesu första tystnad som likgiltighet eller förrakt, utan som ett uttryck för att Hans mission i första hand vände sig till judarna och för att få kvinnan att bönfalla med större uppriktighet så att hon skulle kunna förtjäna mer hjälp. Vår Herre tycks först avvisa hennes böner, inte för att Han inte ville hjälpa henne, utan för att få kännedom om hennes inre, hemliga skatt: henns dygder. Vår Herre vägrar först lyssna på henne – säger St. Chrysostomos – för att undervisa oss om att vi måste be med tro, ödmjukhet och uthållighet. Det är ett genomgående mönster för får Herre: Han vill uppmärksamma sina lärjungar/vänner om Sin barmhärtighet så att de bättre kan uppskatta den, Han tycks ibland inte lyssna till deras böner, föärst undervisar Han dem i ödmjukhet och tålamod. Låt oss beundra den kananeiska kvinnan, fortsätter helgonet, inte blott för hennes stora tro utan också för hennes ödjukhet (hom. liii).
Det kan vara så, domprost Hermansson, att Jesus Kristus inte visste tid och plats i förväg, för att uppdraget skulle tydliggöras allteftersom dem Gud sänt honom, MassIah, till: ”de förlorade fåren av det utvalda folket” valde att (i och för sig inte helt oväntat för Gud Fader som ju läser hjärtan…) inte vara särskilt intresserade att ta emot honom, varför Jesus först tydliggjorde: 1. att samariterna, de så föraktade… – först en kvinna och sedan resten i den stad hon bodde – var betydligt uppriktigare i sin tro än ”det utvalda folket”; sedan 2. den kananeiska kvinnan – representerande de folk som fördrivits som avgudadyrkare för Israels skull – en kvinna som stred och trodde för sitt barns skull, för framtiden… (- det är riktigt, men hur det för domprost Hermansson någonstans i evangelietexten kan skönjas särskild manschauvinism i Jesu reaktion till förmån för dem Gud Fader sänt honom till här är för mig en gåta!) och slutligen den romerske befälhavaren, en man märk väl – en hyfsat god representant för hedningarna, den andra fållan…
Lite mindre tyckande ”i tiden” och lite mer läsning av hjärtat, så kanske vi slipper höra fler invektiv om Jesus Kristus, sänd till vår frälsning av Gud Fader, märk väl!
Margareta Persson, Inge(l)sta å Österlen
Tack för respons, och eloge
Frågan om Gud kan ändra sig är äldre än den kristna kyrkan då den diskussionen finns i Gamla testamentet som du skriver. Förutom de exempel du nämner kan man vända sig till 1 Sam där det i samma skildring sägs att Gud ångrade att han gjort Saul till kung (1 Sam 15:11) och att Gud inte är människa så att han skulle kunna ångra sig (1 Sam 15:29). Jag har försökt leta efter något mönster i detta, men det är inte lätt att se. Det verkar vara något vanligare att Gud ångrar ett utlovat straff, medan inget egentligen säger att Gud någonsin ångrar en personlig kallelse, en gåva eller ett löfte. För Sauls del handlar det om att hans son inte blir kung, medan Saul förblir kung så länge han lever. Rom 11:29 och 4 Mos 23:19 bekräftar det mönstret i en direkt utsaga. Jona bok bekräftar också det ångrade straffet. I de fall av ångrade straff som Bibeln återger föregås normalt sätt av ånger och bot från människornas sida.
Om mina iakttagelser skulle stämma så ligger de i linje med att nåden alltid överflödar över vreden i Guds väsen. Gud är barmhärtig, men blir ibland vred. Att Gud inte tar tillbaka nådegåvor från den som en gång fått dem osv.
När det gäller bönen så skulle man på ett förödande sätt kunna punktera all uppmuntran till bön med läran om Guds allvetande. På liknande sätt kan man punktera all missionsiver med att Gud vill att alla ska bli frälsta. I båda fallen tänker jag att man förminskar Gud och sätter sig över honom.
Över huvud taget brottas Bibeln ganska mycket med beskrivningen av Gud. Samtidigt det framgår att Gud är Gud och inte människa med kropp som vi, talas det om Guds hand, arm, hjärta osv. Jag tänker att det här finns en parallell till Guds egenskaper som ibland ter sig ”mänskliga”. Samtidigt betonas det att Gud inte är människa.
Tack Göran och Kjell för era kommentarer. Positivt att få ta del av era tankar. Jag gillade särskilt Görans resonemang om min egen bekvämlighet. Visst blir vi ibland lite lätt besvärade över människor som behöver hjälp, ställer dumma frågor och inte verkar fatta detta med kyrka. Jag kände igen mig i din beskrivning. Och det är väl med denna text som med mycket runt Jesus – udden riktas mot mig. Om jag bara ger mig tid att vända och vrida lite på det som berättas. Ja, och hur omvända blev lärjungarna? – kan man inte tänka att de befinner sig ungefär där du och jag befinner oss…
Tack Mats!
Blev själv slagen av känslan att Jesus blev ”omvänd” i mötet med kvinnan.
Ju mer jag ser Jesus som människa desto mer ser jag hans gudomlighet. När jag förstår det han gör och säger utifrån hans rent konkreta/mänskliga livsomständigheter framstår han så otroligt mer utmanande.
Utgångspunkten i berättelsen är att Jesus har dragit sig undan – han är på semester och söker avkoppling. Markusparallellen betonar att han försökte vara i trakten inkognito. Inte undra på att han och lärjungarna känner sig störda av kvinnans ”påhopp”.
Jag skulle lätt kunna vräka ur mig allt det som Jesus säger åt en människa som inte respekterar min semester och ledighet. Jag känner mig ofta trött på och besvärad av människor som inte har lärt sig att anpassa sig efter mina och min kyrkas ramar – alla de där ”besvärliga” och ”udda” människorna.
När jag tänker så blir Jesu ”omvändelse” en så fantastiskt härlig utmaning för mig. Det skapar en längtan i mig att kunna/våga/vilja se lite mer utanför min egen bekvämlighetszon.
Undrar om lärjungarna också blev ”omvända”?
Javisst tror jag att Jesus kunde ändra sig. Det är det som gör honom så stor i mina ögon!
Det var väl det jag tänkte – detta med om Gud kan ändra sig skulle väcka mina blogg-vänners intresse. Långa och lärda inlägg. Spännande att ta del av.
Jag håller med dig Sven – vi människor kan inte ändra på Gud. Det ska vi inte ens tro – det kan leda fel. Men det som jag tänker i denna predikan är ju att Gud är så stor så att Gud kan välja att låta sig påverkas. Det visar på Guds storhet, tänker jag. Och att en sådan Gud är en fullkomlig Gud.
Vilsen, fint att lyfta fram Jesu mänskliga sida som du gör så bra. Det är en läxa att ständigt stava på – Gud valde att bli människa i Jesus. Inkarnationens storhet fortsätter Ulf att fundera över.
Rudbeckius är den lärde av oss. Det avslöjar inte bara hans vackra namn utan också resonemanget i detta och tidigare inlägg. Tack för att du tar dig tid att kommentera mina funderingar på det seriösa sätt som du gör. Tack för att du benar upp och klargör.
Nej, visst är det så – ingen kan resa anspråk mot Gud. Eller rättare sagt – det gör vi väl alla ibland – i våra bönerop. Men vid lite eftertanke så förstår vi att vi inför Gud inte kan har någon rättighet att resa anspråk.
Min predikan handlade egentligen inte om Jesu två naturer – det var i alla fall inte det centrala i detta. Utan min tes var ju – Kan Gud ändra sig?
Vad tror du om det Rudbeckius? För att exemplifiera ytterligare så vänder jag till Mosebok.
Det var Guds goda dröm att människorna skulle tjäna honom, hans skapelse och mänsklighet. Det var en vacker dröm – men riskfylld. Och det tog ju inte särskilt lång tid innan drömmen krackelerade. Vi är inte längre in i biblioteket Bibeln än i det tredje kapitlet av den första boken. Relationen skadas. Adam skyllde naturligtvis på Eva, som han har gjort tiderna igenom.
Bröderna Kain och Abel är en annan historia i mänsklighetens början som tydliggjorde för Gud hur snett det gått. Det står i Mosebok att Herren såg att ondskan på jorden var stor. Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människan på jorden. Herren sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfota djur, kräldjur och himmelens fåglar.” Så står det smått ofattbara: ”Jag ångrar att jag gjorde dem”.
Gud försökte faktiskt dränka hela världen, kanske för att på så sätt få möjligheten att börja om från början… Vattnet steg med över sju meter över det högsta berget. Allt som levde och andades dog. Efteråt verkar det som om Gud ångrar sig. ”Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort. Aldrig mer skall vattnet bli en flod som utplånar alla varelser.” Vi har sedan dess regnbågen som ett tecken på Guds löfte att aldrig försöka det igen. Regnbågens förbund är det enda i Bibeln som inte är förknippat med något villkor. Hur än människorna lever så ska Gud hålla sitt löfte att inte åter igen dränka allt levande.
Skapelsen levde vidare genom Noa och de som var med honom i arken.
Alltså: kan Gud ångra sig? Som jag förstår Mosebokens författare så tänker författaren att Gud besitter den egenskapen.
Ja du Mats. Tolkningen du föreslår berör det djupaste i teologin, om man frågar martin Chemnitz, nämligen läran om Kristi två naturer. Dels har vi principen som kallas communicatio idiomatum, egenskapernas meddelelse, dvs. att det som kan sägas om människan Jesus kan också sägas om Sonen. Detta är ett svar på de teologier som försökte skapa en åtskillnad mellan Kristi mänskliga och hans gudomliga natur. Å andra sidan fanns det de som menade att de två naturerna smält samman till ett, s.k. monofysitism, som om det gudomliga kunde blandas med det mänskliga (jmf Chalcedon 451).
Frågan är om man kan hävda att Jesus förändrats i den meningen att han tidigare inte levde fullkomligt. Det strider mot Skriftens vittnesbörd om att Jesus var frestad i allt men utan synd (Hebr 4). Att Jesus däremot mognade som människa det framgår av Skriften, särskilt efter besöket i Jerusalem vid 12 års ålder.
Man brukar tala om att Kristi två naturer måste hållas samman utan att blandas, de måste skiljas åt utan åtskillnad. Båda dessa varianter av förklaringar till Jesu identitet skapar fler problem än de löser. Vem dog på korset? Var det bara människan Jesus? osv. Chemnitz använder bilden av smeden som hettar upp järnet i smältugnen. På samma sätt som glöden genomtränger hela järnet genomsyrar Kristi gudomliga natur hans mänskliga. På samma sätt som värmen/göden och järnet är två olika är Kristi två naturer det.
Vad gäller din läsning av evangeliet undrar jag om inte Jesu ord till kvinnan enklast kan förstås som lagens ord. Det finns ingen människa som kan resa anspråk mot Gud, men Guds pedagogik mot oss är olika, men lagens ord driver oss till Kristus, därför är kvinnan vår stora förebild och en påminnelse om att vi hedningar aldrig får förhäva oss gentemot dem Jesus först sändes till…
Så min reflektion kring din tolkning är: det beror på vad du egentligen menar. I relation till vår kyrkas tro balanserar dina ord i bloggen på eggen av en av de djupa hemligheterna i teologin, då blir teologins precision verkligen viktig, tänker jag.
Det är intressant det här med huruvida Jesus kunde reagera helt mänskligt. Undrar med Vilsen. Varför finns i så fall texterna med i NT där han frestas? Var hans ilska mänsklig när han blev arg? Var hans glädje mänsklig när han blev glad? Tyckte han själv om det godare vinet på brölloppet eller var det bara för att göra de andra glada som han gjorde nytt ? Han var uppvuxen i en judisk by med alla dess traditioner och fördomar ex. mot folk norrifrån. Som kvinnan i texten Var det endast vår ondska som gjorde ont på korset? Var det endast våra blodssvettdroppar som sågs i Getsemane? Nog måste vi väl kunna tänka så? Han var inte främmande för något mänskligt därför att han var människa. Därför måste han precis som vi ropa till Gud om att inte bli övergiven.
Nähä…Sven. Här på jorden var Jesus först och främst en människa med fri vilja. Varför tror du satan har gjort sin yttersta för att få Jesus avstå från sin uppdrag? Varför tror Du, Jesus svettades i ångest och bad om att Gud skulle ändra sina planer? Som människa försökte han förstå sig på det Gud ville av honom…
Det är just det som är det stora med Jesus. Han hade faktiskt valmöjligheter…Han var inte ”bara” GUD…
Nej, det kan inte vara så!!! Jesus Kristus kallas Guds Son, var själv Gud
och visste säkert sitt uppdrag på jorden. Inte förändrades det av nämnda
kvinnan och inte av annat mänskligt. Däremot kan vi fundera på vårt sätt
omkring många bibeltexter, men det är förståndigt att utgå ifrån att Guds
tankar är så långt över våra, att vi inte hittar bättre förklaringar än Han.
Det är klart så, att kvinnan är ett föredöme i tro och uthållighet. Må vi
också klänga oss fast vid Jesus, även om vi tycks vara förkastade, för
det är vi inte… Men antingen är Gud fullkomlig – eller inte. Människor
justerar Honom inte!