Vi tycker väl ofta att jul har med vissa små komponenter att göra. Saker som snö, julgranslukt, apelsiner med nejlikor och Kalle Anka är intimt förknippade med julen. Saker, som kort och gott ger oss julkänsla. En känsla av att detta inte är vilken dag som helst på året, det är en stor högtid. Men flera av de här sakerna lyser ju med sin frånvaro här nere. När man flyttar utomlands, eller reser på semester, förflyttas man till ett annat sammanhang, med andra förutsättningar, traditioner och omgivningar. Här i Dubai får man gå till ett visst köpcentrum för att finna snö. Julgranarna är inte lätta att få tag på, själv har vi köpt ett doftljus med julgranslukt för att få känslan, och Kalle Anka förutsätter att SVT Play är i ordning eller att man kollar på förra årets sändning på Youtube. Saker och ting är liksom inte vad man är van vid, särskilt inte om man precis har kommit hit. Men ändå, trots detta, så är det jul. Något annat, annat än de där sakerna vi förknippar med högtiden, är närvarande. Julen är inte huvudsakligen snö och julgran, Kalle och apelsiner. För då hade vi inte firat den här.
På samma sätt innehöll den där första julen, när allt startade, antagligen inte så mycket av just det. Visst snöar det ibland i Betlehem, även om det mest har kommit i större mängd de senaste åren. Och visst finns det apelsiner i mellanöstern. Men i stallet där Jesus föddes, någonstans i den lilla staden Betlehem, där stod, är jag tämligen säker på, ingen glittrande julgran. Ingen TV med Kalle Anka på, inget fruktfat med apelsiner och nejlikor. Julen måste alltså innebära så mycket mer än det. Där i stallet, fanns nog först och främst glädje. Glädjen över ett nytt liv, en ny människa, en familj. Glädjen över samvaro, över att få vara tillsammans. Folk kommer med gåvor. En gemenskap uppstår, likt den vi har här i kyrkans julfirande. En gemenskap, med Gud i centrum. En gemenskap som betonar kärleken till medmänniskan, som betonar givmildhet och brobyggande. Trots allt, så kommer ju såväl kungar och herdar för att välkomna ett barn av en fattig familj, hänvisad till att föda sitt barn i ett stall.
Och så, tvåtusen år senare, så får julen med glädje vara både snö och gran, apelsiner och julvärd. Men när dessa lyser med sin frånvaro, så försvinner ändå inte julen. För den är så mycket mer. Den är, först och främst, det lilla barnet som ligger i krubban. Det Guds ljus, som man samlas omkring, som man bygger gemenskap runt, liksom vi gör idag. Det barn, som får oss att känna glädje, tillhörighet, och kärlek. Gud som kommer till jorden i ett litet barn, som visar oss att vi hör ihop, oavsett bakgrund, trostillhörighet, eller traditon. Som vill göra ensamhet till gemenskap, fiendskap till vänskap, mörker till ljus. Därför blir det jul i år igen. För Gud är närvarande, delandes våra liv, vår glädje, och vår smärta. I såväl granens grenar och i snöns storm, som i öknens vindar och palmernas blad, överallt där människor finns sjunger vinden det glada budskapet om att Gud har kommit till jorden i ett barns gestalt, utelämnad och med villkorslös kärlek, för att inbjuda oss att dela liv med varandra. Det är, för mig, jul.
God Jul!
