Idag har vi städat på kyrkan. Förråden har tömts på skräp och dammats ut. Stolarna som tidigare var kyrkorummets främsta prydnad, i sina staplar inklämda i ena hörnet av rummet, har ställts in i det närmsta förrådet. Plötsligt ekar det! På vinden har vi städat och slängt, sorterat, flyttat och märkt upp. Lilla stugan, som av vissa kallas Jämtland eftersom den ligger mellan Sverige (vårt hus) och Norge (det norska prästparets hus), hade fullt med barnstolar och klappstolar, kylväskor och tält om vart annat. Nu är det ordning även i Jämtland. Med smutsigt damm i näsorna och kläder som får åka rakt i tvätten har vi lyckats förnya kyrkan lite, så här i början av det nya året.
Det är väldigt skönt att få slänga och kasta det som är gammalt och skitigt – (kanske är det ett led i erövrandet av en ny plats? Ett sätt att sluta vara de nya som jobbar här och börja vara de som jobbar här?) Samtidigt märker man att man är i färd med att kasta något som någon annan ser ett värde i, eller åtminstone har sett ett värde i. Det är en slags historielöshet som blir tydlig. Den historielösheten man drabbas av när man jobbar på en plats där nästan alla har bytts ut samtidigt, och där folk kommer och går inom loppet av ett-par-tre-kanske-fyra-år. Det är tur att vi har Mika och Srima som har jobbat här i tjugo år minst. Det är tur att vi har besökare som har varit med förr. Personal och frivilliga som får bära traditionerna vidare.
I arkiven på vinden hittade vi också böcker med brev och dokument från förr, redogörelser för basaren och gamla korsstygnsmönster från 1983. Bland damm och dokument blir det tydligt att vi trots allt ingår i en helhet, en historia som vi skriver tillsammans, som kanske inte alla minns såväl men som ändå finns. Den kan aldrig slängas bort.