Av och till blir man som utlandssvensk pinsamt medveten om hur svensk man är. Det gäller sådana saker som man inte behöver tänka på när man är hemma i Sverige men som plötsligt är ett frustrerande faktum. Det är ju så klart i det flesta fall rena i-landsproblem. I förrgår bestämde jag mig till exempel för att aldrig mer handla i en viss butik eftersom personalen därinne (ca 20 personer på ca 5 kunder) frågade om jag behövde hjälp var tjugonde sekund, trots mina svenska försök att stirra ner i marken och svara kort att jag bara tittade, trots att deras kollega hade frågat mig tjugo sekunder tidigare och att jag uppenbarligen hade gjort en snabb flykt undan deras närgångna service.
Aldrig mer ska jag handla där.
Varför tar jag det så hårt? Det är ju verkligen ett lyxproblem för det första och dessutom borde kanske servicen uppfattas som omtänksam. Men jag tar det hårt. Det är som att de pressar för hårt mot en flortunn yta, pressar mot känsligheten i att vara invandrare och främling, känslan av att inte bli förstådd i en kultur och normer som jag inte visste att jag bar med mig. Inte ens när jag frustrerat försöker hävda mig och min uppfattning om att jag behöver lite utrymme att få gå om kring ostört i slutar de pressa mig. Istället står hon där och viker inte en tum, följer mig som om jag skulle stjäla allt om hon vände bort blicken.
Visst är hon också invandrare och främling som resten av henne kollegor, i detta land där 85 procent är det, men hon delar inte min uppsättning av normer. Så jag går. Jag går för att aldrig mer komma tillbaka. Trots situationens futtighet och den uppenbara ilandskaraktären på detta problem kan jag inte annat än att skydda mig själv genom att gå därifrån och lova mig själv att aldrig mera gå till det stället där jag inte får finnas som den jag är. Och när jag går kan jag känna hur jag går med de missförstådda, alla vi som gång på gång försöker förklara oss själva: ”I min kultur gör man…”, ” Där jag kommer ifrån är det..”, ”Jag förstår inte”. Och där vi går går också den missförstådda Guden, som älskar outgrundligt och evigt, även servicemänniskor som är lite för omtänksamma.
Som ett sandkorn i en öken, som en droppe i ett hav,
som en myra i en myrstack är i vimlet jag.
Här i världen finns miljarder människor av alla slag.
Hur du hittar mig i vimlet, Gud, det undrar jag.
Hur du orkar bry dig om mig, det kan inte jag förstå,
men du gör det, och nog är det skönt att tänka på.
När jag känner mig förlorad, ensam, liten, utanför,
viskar något inne i mig: ”Be till Gud, han hör!”
Psalm 951 ur Psalmer i 2000-talet