Bönevecka i Dubai


I söndags startade Böneveckan för kristen enhet, en vecka som Kyrkornas världsråd, WWC, står bakom. Under en vecka kan man som kyrka lägga ner lite extra kraft och arbete på ekumenik, alltså att kommunicera, be och fira gudstjänst med andra kristna kyrkor än den man själv tillhör. En rad material finns att tillgå. Allt för att uppmärksamma att trots vår skillnader så har vi samma grund, samma Gud, och tron på samma mål. I alla fall oftast. Många tänker nog, att något sånt här inte kan finnas i Dubai. Att möten mellan kyrkor främst sker i städer som Rom, New York eller Helsingfors. Men inte i Mellanöstern. Häromveckan fick vi en inbjudan från våra Anglikanska vänner, som vi har mycket kontakt med. De ville träffas för att diskutera en eventuell gudstjänst tillsammans under Böneveckan. Kul!, tänkte vi. På mötet deltog präster från flera kyrkor, en del som jag aldrig ens hört talas om. Det var vi, Anglikanska kyrkan, katolska, Mar Thoma, CSI (inte TV-serien utan en syd-indisk kyrka) och några fler. Tillsammans diskuterade vi att vara kyrka i ett annat land än vi är vana vid, hur en gudstjänst kunde se ut, och vad det egentligen innebär att vara kyrka. Ja, såklart drack vi också kaffe och åt små engelska shortbreads, vi var ju ändå hos Anglikanerna. Sakta började en relation, en ekumenik, att växa fram. I våra olikheter, i våra likheter, i våra diversifierade strävanden efter ett gemensamt mål, kom vi närmare varandra. Det här fortsatte också några dagar senare när vi åter träffades för en förmiddag av gemensam bön och sång. När samtal övergick i praktik, blev också våra skillnader mer påtagliga. Som när bönen eller sången blev lite mer Hallelujah-mässing än vad vi är vana vid, och vi simultant med den katolska prästen öppnar ögonen och sneglar lite på varandra. Samma sak gällde säkert när våra böner blev lite mer högkyrkliga än de andra var vana vid. Innebar detta att vi kom längre ifrån varandra? Inte alls. Det innebar att vi stolt visade upp våra traditioner, för att genom utbyte, förståelse och kännedom komma närmare varandra. Ibland tror vi människor att vi måste vara lika varandra för att höra ihop. Att brobyggande handlar om att likrikta sig, och sudda ut våra skillnader. Men om vi gör det, vad har vi då för medel att möta varandra, att lära oss genom, att utmana oss själva med i ljuset av den andra? För det är inte minst därför vi träffas, kyrkor från hela världen, under Böneveckan. Inte för att slänga doktriner på varandra och likrikta oss, men fö att bygga relation, för att visa att vi hör samman, trots, eller tack vare, olikheter. Kristendomens själ är kontextuell. Den tolkas, och förnyas, varje dag i det sammanhang där den troende lever. Så klart ser den då olika ut på olika platser, och i olika tider. Men det hindrar inte att vi möts, bygger broar och relationer, i en värld där framtidshopp och medmänsklig kärlek behövs kanske mer än nånsin. Så jag är glad för Böneveckan. För nya bekantskaper, för utbytta erfarenheter, blickar, kaffemuggar och sånger. Även här, där man först kanske trodde att det inte skulle finnas.

En kommentar

Maria säger
27 januari 2016 – 02:28

Jag uppskattar mer och mer dessa ekumeniska träffar. När man ser att vi är så olika, men ändå så lika. :)

dubai svarar
28 mars 2024 – 10:52

Ja, visst är det härligt!

Lämna ett svar till dubai Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *