Mellanösterns största innebandyturnering

Var sker Mellanösterns största (så långt vi vet) innebandyturnering? På Svenska kyrkan i Dubai!

För ett tag sedan ordnade vi med hjälp av engagerade frivilliga den innebandyturning som varit traditionsenlig för kyrkan i Dubai. Tidigare har den kallats Mellanösterns största, och vad vi vet är den det fortfarande. 100 personer samlades för att spela, döma eller titta på när de åtta lagen stred om bucklan och titeln Årets bästa lag. I typiskt vintervårväder i Dubai, ibland regn och ibland sol, ven klubbornas skaft över vår innebandyplan, namnet till trots utomhus och nära till lekplatsen för de barn som snabbt tröttnande på föräldrarnas sportiga sida. Alla lag, med namn som Choirboys, Crusaders och Ballers (sedemera vinnare) fick spela mot varandra, och kyrkans eget lag, som gick efter bibelordet ”de som är sist ska bli först”, förlorade alla våra matcher.

20170224_172830 (2)

Ska kyrkan verkligen hålla på med innebandyturneringar?

Ja, det är klart! Genom turneringen fick vi träffa många nya och gamla kyrkobesökare som var nyfikna på de verksamheter vi ordnar. Alla sociala händelser som den här inbjuder även till många samtal ”i förbifarten”, när någon har en fråga om kristen tro, vill tända ett ljus för någon som gått bort, eller samtala om något de tänker på. I mannen som plåstrar om och stretchar sin lagkamrat som fallit på den hala banan, blir allt det som kyrkan vill stå för närvarande: medmänsklighet, kärlek och vänskap.

20170224_094457 (2)
När bucklan till slut delades ut, och när vår egen Malin fick priset som ”Most valuable female player” var det många som redan nu såg fram emot en ny, förhoppningsvis, Mellansösterns största innebandyturning.

20170224_172507 (2)3

Äkta oäkta

En vanlig kritik mot Dubai är att allt är oäkta här, artificiellt och konstgjort. Visst är det svårt att se att något är äkta i en stad som har växt från en liten handels- och fiskeort till en imponerande storstad på bara 50 år, där dessutom runt 90% av invånarna är invandrare (läs mer om förändringen här). Inte så konstigt att det är svårt att bibehålla det genuina. Men, det finns några problem med den här synen på Dubai och med synen på äkthet.

För det första, det finns mycket om är genuint i Dubai. Som när solen har gått ner över ökensand och glittrande skyskrapor och natten är varm och sammetsmjuk, då ljuder böneutropen från alla väderstreck och med olika melodier men med samma budskap. På vägarna har bilar rusat fram för att hinna hem eller till restaurangen i tid till Iftar (middag då man bryter fastan under månaden Ramadan). På flera ställen har stora tält slagits upp för den heliga månadens middagar. När du kommer ligger dadlar och torkade aprikoser på ditt bord bredvid en flaska vatten. Fastan bryt såsom man har gjort tusentals gånger förr. På en väg lite utanför staden, under solens gassande strålar promenerar kameler långsamt fram genom sand och grus. Bilen skramlar fram på den gropiga grusvägen och de yngre kamelerna småspringer framåt av ljudet. Äkta kameler i äkta sand.

Kör försiktigt, kameler på vägen

Kör försiktigt, kameler på vägen

För det andra, vad är det för bild av äkthet vi lever med? Kanske är det den strida strömmen av kloka citat om att vi ska vara unika och att alla föds som original men dör som kopior som gör att vi har blivit så skeptiska mot minsta antydan till kopiering av idéer. Varför är det viktigt att saker ska vara äkta? Utan kopiering och inspiration hade vi inte haft någon civilisation. Visst finns det stora problem med att förändra naturen genom att bygga om kuster och hav exempelvis, men samtidigt är problemet med det inte äktheten utan vad det gör med de ekosystem som har tagit tusentalsår att bygga upp. Kanske kan konstgjorda sjöar, som Al Qudra lakes, vara en del av arbetet för en bättre miljö för fåglar och andra djur? Vad är det för fel med att bygga upp en äkta oäkta värld? Kan det vara så att det faktiskt finns något positivt i att vara oäkta också?

Al Qudra lakes, konstgjorda sjöar där hundratals fåglar håller till

Al Qudra lakes, konstgjorda sjöar där hundratals fåglar håller till

Gud, du har skapat allt som finns unikt och speciellt men du skapade oss också att leva tillsammans, i samförstånd och knutna till varandra i system som påverkar var och en av oss. Utan kopiering och upprepning hade vi inte funnits, utan nytänk och spontana förändringar hade livet inte fortsatt. Gud, du är större än vi någonsin kan förstå – Hjälp oss se att vi behöver både det unika och det generella. Hjälp oss att vara precis så som du skapade oss, äkta och oäkta. Amen.

Jag blir så arg! – Om att vara att vara nyinflyttad i Dubai

Förenade Arabemiraten har mycket att bjuda på.

Frustrationerna över det nya landet man bor i och dess kultur och (avsaknad av) struktur kommer gärna ut när man träffar andra svenskar. Det är inte sällan som någon ny i landet står och stampar med fötterna i kyrkans klinkergolv och berättar om hur irriterande det är att få rätt på livet när ingenting fungerar som man är van att det ska göra. Om du känner så – ta ett djupt andetag. Detta inlägget är till dig.

Det första året går väldigt mycket energi åt att vänja sig av tron på att folk är punktliga, uppfattningen att okej betyder ja och alla sina förväntningar på effektivitet. Våra företrädare påpekade detta innan vi skulle flytta ner men jag hade egentligen svårt att förstå att de kunde se det som positivt att folk inte dyker upp den tiden de har sagt, utan en helt annan dag och en helt annan tid. Men nu så här efter snart två år håller jag, för det mesta, med dem. Det tar sin lilla tid att släppa kontrollen men det har sina fördelar. Man blir mer avslappnad och låter saker och ting hända utan att man måste ha kontroll hela tiden. Kanske det i längden kan hjälpa stressen också?

Här kommer en liten lista på tips på hur du ska klara av den första tiden i Dubai:

  • Var beredd på att saker och ting tar tid, lång tid! Du hinner. Allt ordnar sig. Ta en sak i taget.
  • Ta hjälp av personer som har bott här längre. Kom till Svenska kyrkans aktiviteter, kontakta SWEA eller Swedish Business Council. Gå med i Facebookgrupperna för Svenskar i Dubai och UAE.
  • Räkna inte med att ett företag kommer när de har lovat. Om du inte kan sitta hemma och vänta – åk iväg och be dem att ringa när de är på väg.
  • Se till att du hittar de där sakerna som gör det värt att bo i Förenade Arabemiraten. Gillar du att vara ute i naturen? Testa på ökenturer, vandra i bergen eller följ med på kyrkans utflykter. Gillar du museer och kultur? Åk till Sharjah och upptäck museerna där eller börja gå på Kulturkaféet. Gillar du bad och strandliv? Ta en tur till Fujairah och prova snorklingen vid Snoopy Island. Försök hitta något som du tycker om i längden. Förenade Arabemiraten har mycket att bjuda på.
  • Kom ihåg att du är gäst. Du har en hel del att bidra till det här samhället men de människor du möter kan lära dig mer än du anar.
  • När du är för trött på alltihop – åk bort en stund! Det finns många spännande resmål i länderna runt om.

Jag ska inte luras, irritationen och frustrationen kommer även när man är van vid hur allt funkar men inte på det sätt du känner nu. Allt blir bra. Ta det lugnt och vila i att Gud har en plan.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan – och förstånd att inse skillnaden. Amen.

Kyrkans vårtal på Valborg

Ni är mycket välkomna till årets Valborgsfirande på kyrkan. Det är fantastiskt kul att se er här. Vi är så glada att kunna vara lite som hemma fast utomlands här i Dubai, och att vi kan samlas tillsammans med er, med svenska skolan, ambassaden och SBC för att fira våren, även om den rent metrologiskt egentligen väl aldrig inträffar här. Men ändå, så finns känslan där, i alla fall hos mig.

Jag tror att vi alla har olika bilder av våren, minnen, platser, sånger och människor som vi förknippar med den. Själv tänker jag ofta på magnoliorna och körsbärsträden som blommar hemma i Lund. Men jag tänker också väldigt mycket på musik. På låtar som förknippas med våren och försommaren, och kanske är det just en artist som jag tydligt förknippar med den här årstiden.

I år skulle Ted Gärdestad ha fyllt 60 år. Tillsammans med sin bror Kenneth skrev han så många vackra sånger, och i en av dem, För kärlekens skull, sjunger han om våren. Utanför fönstret slår våren ut, och marken blir grön igen. Allt som var dött väcks till liv, det kan också vi. Så länge vi andas, så länge vi älskar. Det finns något djupt längtansfullt i detta, tycker jag. Våren får betyda att det finns hopp, att så länge människor andas och älskar varandra, så finns det hopp. Ibland kan det kännas som att världen verkligen är på väg åt helt fel håll, att allt vi hör om är krig, miljökatastrofer och hat. En vanlig fråga blir att om nu Gud finns, varför gör han eller hon inget åt det? Då finns det en bild, som jag ibland berättar om.

Det är en man som sitter bredvid Jesus på en bänk. Dem har ett vanligt samtal, och så frågar mannen plötsligt, Jesus, varför låter du saker som krig, lidande och miljöförstöring ske på jorden? Och så svarar Jesus, va lustigt, jag tänkte precis fråga dig samma sak. För det är också upp till oss. Och även om det är livsviktigt att inte blunda för det där, för allt som inte står rätt till i världen, utan att göra något åt det, så får vi inte heller glömma allt vackert som faktiskt görs, varje dag, över hela jorden, för livets skull. Frivilliga som hjälper skolbarn i Palestina att varje morgon gå genom checkpointsen, sjukvårdspersonal som gränslöst ställer sig själv inför fara för andras skull i utsatta områden runt omkring i världen, sammanslutningar som hjälper bönder att stå upp mot dåliga arbetsförhållanden och miljögifter i Latinamerika. Exemplen kan göras många. Så länge vi andas, så länge vi älskar, så finns det hopp. Varje morgon, när solen går upp, tänds en ny dag av möjligheter och kärlek.

Och idag firar vi att den solen lyser extra länge, framförallt hemma i Sverige, men också här lite närmare ekvatorn. Så jag vill idag be med er vänner, att den solen ska få lysa extra mycket på er, att den ska få lysa på oss alla, och ge oss hopp. Jag vill be med er, att solen ska fortsätta att gå upp, och att våren ska berätta för och inspirera oss i allt det goda som görs världen över, i hoppets namn, i kärlekens namn, eller i Guds namn. För jag tror att just det är vad Gud vill, och vad Jesus säger där på parkbänken. Att vi liksom som solen ska lysa på varandra och älska varandra, att vi ska gestalta hopp även om, eller kanske just för, att saker och ting i världen inte alltid är som de ska.

Gud ger oss solen, och kärleken, som hjälp på vägen. Varje morgon, och också idag. Må den solen lysa för er, och må vårens vind följa er väg. Vi på kyrkan vill önska er ett trevligt valborgsfirande, och en välsignad vår. Tack för att ni kom.

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Foto: Gustaf Hellsing /IKON

Värdet av IKEA

Vi åker ofta till IKEA. Det är nära, lite mysigt, och så har de så mycket av det vi behöver till kyrkan. Ekologiskt starkt kaffe, sylt och de där räkorna vår husmor tycker om att använda. Kort och gott – IKEA är en lifesaver. Inte bara för maten, utan lika mycket för atmosfären.

Såhär i utlandet kan man lätt bli svältfödd på traditioner man är man vid, kulturer man växt upp med, och mat som smaklökarna har fäst sig vid. Här har vi som Svenska kyrkan i utlandet ett uppdrag – att var som hemma fast utomlands. En plats där man kan komma och känna trygghet mitt i allt det nya och okända, för här är det mesta som vanligt. Det finns, nästan, svenskt kaffe i termosen, doft av nybakta kanelbullar, svenska tidningar och personal som gärna sitter och pratar på just svenska. Vill man att ens barn ska få lära sig svenska sånger och få en kristen grund att stå på, så finns vi här. Vill man fira gudstjänst på sitt eget språk, finns vi också här. Och vill man bara prata av sig över den där koppen kaffe och kanelbullen man saknat, ja då finns vi också här.

Men vi är inte ensamma, vi är en liten del av det som kan göra att svenskar utomlands känner sig lite mer trygga och får lite mer bukt med sin hemlängtan. Och just detta hjälper till exemplel IKEA till med, även om det nog inte är deras huvudsakliga mål. För när jag går där inne på varuhuset, som är exakt likadant uppbyggt som det där hemma i Malmö eller andra städer i Sverige, så stillas lite av min hemlängtan. Det är inte utan att jag stolt går omkring och tänker ”jag kan minsann uttala Risatorp, Hemnes och Vittsjö” och när jag går förbi barstolen Glenn kommer jag på mig själv nynnandes på den berömda läktarsången. För en liten stund, mitt i ett varmt Dubai, får jag en del av Sverige.

Det lilla, men ack så viktiga. Som visar att vi är en del av en tradition, och att den är viktig att ha med sig för att kunna öppna sig för andra kulturer, människor och deras traditioner. Ibland behövs det inte mer än den där skylten med svenska ord på som hänger på IKEA-möbeln, kanelbullsdoften eller någon som välkomnar en på svenska i kyrkan för att påminnas om detta. Som hemma fast utomlands. IKEA

 

Bönevecka i Dubai

I söndags startade Böneveckan för kristen enhet, en vecka som Kyrkornas världsråd, WWC, står bakom. Under en vecka kan man som kyrka lägga ner lite extra kraft och arbete på ekumenik, alltså att kommunicera, be och fira gudstjänst med andra kristna kyrkor än den man själv tillhör. En rad material finns att tillgå. Allt för att uppmärksamma att trots vår skillnader så har vi samma grund, samma Gud, och tron på samma mål. I alla fall oftast. Många tänker nog, att något sånt här inte kan finnas i Dubai. Att möten mellan kyrkor främst sker i städer som Rom, New York eller Helsingfors. Men inte i Mellanöstern. Häromveckan fick vi en inbjudan från våra Anglikanska vänner, som vi har mycket kontakt med. De ville träffas för att diskutera en eventuell gudstjänst tillsammans under Böneveckan. Kul!, tänkte vi. På mötet deltog präster från flera kyrkor, en del som jag aldrig ens hört talas om. Det var vi, Anglikanska kyrkan, katolska, Mar Thoma, CSI (inte TV-serien utan en syd-indisk kyrka) och några fler. Tillsammans diskuterade vi att vara kyrka i ett annat land än vi är vana vid, hur en gudstjänst kunde se ut, och vad det egentligen innebär att vara kyrka. Ja, såklart drack vi också kaffe och åt små engelska shortbreads, vi var ju ändå hos Anglikanerna. Sakta började en relation, en ekumenik, att växa fram. I våra olikheter, i våra likheter, i våra diversifierade strävanden efter ett gemensamt mål, kom vi närmare varandra. Det här fortsatte också några dagar senare när vi åter träffades för en förmiddag av gemensam bön och sång. När samtal övergick i praktik, blev också våra skillnader mer påtagliga. Som när bönen eller sången blev lite mer Hallelujah-mässing än vad vi är vana vid, och vi simultant med den katolska prästen öppnar ögonen och sneglar lite på varandra. Samma sak gällde säkert när våra böner blev lite mer högkyrkliga än de andra var vana vid. Innebar detta att vi kom längre ifrån varandra? Inte alls. Det innebar att vi stolt visade upp våra traditioner, för att genom utbyte, förståelse och kännedom komma närmare varandra. Ibland tror vi människor att vi måste vara lika varandra för att höra ihop. Att brobyggande handlar om att likrikta sig, och sudda ut våra skillnader. Men om vi gör det, vad har vi då för medel att möta varandra, att lära oss genom, att utmana oss själva med i ljuset av den andra? För det är inte minst därför vi träffas, kyrkor från hela världen, under Böneveckan. Inte för att slänga doktriner på varandra och likrikta oss, men fö att bygga relation, för att visa att vi hör samman, trots, eller tack vare, olikheter. Kristendomens själ är kontextuell. Den tolkas, och förnyas, varje dag i det sammanhang där den troende lever. Så klart ser den då olika ut på olika platser, och i olika tider. Men det hindrar inte att vi möts, bygger broar och relationer, i en värld där framtidshopp och medmänsklig kärlek behövs kanske mer än nånsin. Så jag är glad för Böneveckan. För nya bekantskaper, för utbytta erfarenheter, blickar, kaffemuggar och sånger. Även här, där man först kanske trodde att det inte skulle finnas.

Julen börjar i öknen

Marcus Nylanders tal vid Swedish Business Council’s julmiddag 2015.

Det är en glädje att få vara här ikväll och fira advent och en närstående jul med er. Jag har varit här nere i lite över 15 månader nu, det märks inte minst när man tar på en extra tröja i 24 graders värme. Och jag känner en stor glädje, stolthet och nåd över att få vara en av Svenska kyrkans utsända, er präst, här i UAE. Bland de skandinaviska människorna, mötesplatserna, företagen här i landet finns så mycket kärlek, tradition och omsorg som vi på kyrkan får ta del av dagligen, och det är verkligen ett privilegium. Men, så är det ju det här med julkänslan. Jag vet inte hur det är med er, men jag har i alla fall lite svårt att få till den.

Även om klimatet här i alla fall i någon grad påminner om hur vi har det i Skåne, så är det fortfarande så mycket som är annorlunda. Många av dem sakerna som jag förknippar med julen, finns helt enkelt inte här i Dubai. Mycket av det som jag är vann vid, får jag anstränga mig att finna, och då arbetar jag ändå dagligen i en kyrka fylld av glöggdoft. Men ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att även om många av de sakerna som hör julen till saknas, så finns många andra av dem precis här, just nu. Kanske inte snörusket och möjligheten att själva åka ut och hugga en gran, men något annat.

För om vi tänker på var julen kommer ifrån, så är det ju knappast varken Skåne eller Skandinaven, även om tanken ofta är lockande. Istället kommer julen ju faktiskt från den regionen vi bor i, från Mellanöstern. Det är här allt börjar, långt ifrån granar och i alla fall till viss del snörusk, även om Betlehem fått se en hel del snö de senaste åren. Men det är i ett likande land som detta Jesus föds i, där lever han sitt liv, i och runtomkring öken och palmer. Det är där han vandrar omkring och sprider sitt budskap om öppna dörrar, om omsorg om varandra, att vi alla är värdefulla och hör ihop.

Så ikväll, när vi tillsammans firar jul här i Dubai, så är vi inte alls så långt ifrån julens kärna som vi kanske först tänker. För här träffas vi i gemenskap, i vänskap och i glädje, mitt i ett landskap som annars talar om att klara sig själv den som kan, mitt i öknen. Vi träffas för att fira medmänsklighet och värme, i en tid då öppna dörrar behövs kanske mer än någonsin, överallt i världen, och inte minst där borta där vi kommer ifrån, där de nu sakta börjar slås igen. Mitt i en osäker tid firar vi något större och något vackrare.

Så får jag ändå julstämning, just nu. I gemenskapen med er, i närheten till den autentiska julen, den som fick sin början i ökenlandskapen får 2000 år sen. Det julstämingen önskar jag också er. Jag önskar att vi tillsammans kan sprida den runtomkring oss, och få fler att upptäcka julens sanna mening: kärlek, värme, och en öppen dörr. God advent, och så småningom, god jul.12139319343_dc6d9158e5_o

Bild: Kristina Johansson /IKON

På väg hem

Igår kväll lämnade vi Oud Metha metrostations ljusa, fräscha och svala lokaler, efter en tur på stan, och steg ut i sammetsnattens hetta. Inte så fuktigt som förväntade oss att det skulle vara i augusti men ändå varmt. Det är inte svårt att förstå att man befinner sig i ett ökenland, fast det runtomkring är byggnader, bilar och betong. Vi går mot strömmen. De flesta är på väg till metron. De flesta är asiater. Vi är plötsligt långa (det är vi inte annars). Lite längre fram på gatan ligger moskén som liknar en prinsessbakelse. I fasaden mot gatan, dekorerad med blinkande ljusslingor, ligger al-Jadeed bakery som mellan kl 06.00 och midnatt säljer bröd och bakelser till alla som vill ha. Strömmen av folk har ännu inte minskat när vi passerar bageriet. Det är med största sannolikhet från katolska kyrkan som alla kommer. När vi kommer närmare hör vi sång inifrån murarna. Varje dag hör vi de muslimska böneutropen i vårt hem, på andra sidan gatan, från fyra olika riktningar. Det är mäktigt. Samtidigt hör vi av och till sångerna och hymnerna som med ökenvindarna når oss från katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan. Det finns de som tror att man inte kan  vara kristen i Mellanöstern. I beg to differ. Vi är många som är kristna här, kanske till och med att vi är majoritet?

Så går vi förbi katolska kyrkan och fortsätter på gångbron över Oud Metha road tills vi landar framför porten till Norwegian Seamen’s center, aka vårt hem och vår arbetsplats. I lyktskenet på husens gula träpaneler sitter ödlor och lurar, men de är rädda och ängsliga och ilar iväg så fort vi närmar oss. På väggen sitter också kyrkans termometer. Den visar på 37.9 grader. Vi går lugnt de sista metrarna till vårt hus och kliver in i ett annat ljust, fräsch och svalt rum. Vi är hemma.

IMG_0217

Moskén och månen

 

IMG_0048

Ödlorna spejar och lyssnar

 

Ramadan kareem och Jesus ständigt närvarande

Det är fasta i Dubai. Från och med torsdagen förra veckan är det Ramadan i hela stan. Vi som bara har fått se muslimska vänner i Sverige fasta är spänt nyfikna på hur fastan levs i Förenade Arabemiraten. Det finns många åsikter om den muslimska fastan, nyttig, farlig, vacker, skadlig, helig, medmänsklig. Jag hoppas få se mer av vad den gör med människor, och vad den gör med mig, även om jag själv inte fastar.

 

Redan för någon vecka sedan, alltså innan Ramadan började, kände jag en djup tacksamhet över att få dricka vatten öppet och när jag ville, för nu är det varmt i Dubai. Ett tag hade vi temperaturer på 48-50 grader i UAE och var den varmaste platsen på jorden. Nu är det temperaturmässigt svalare igen (runt 40 grader) men fuktigheten gör att du inte kan gå 50 meter utan att svettas mängder. Hur som helst, från och med förra veckan kan vi inte längre dricka, äta, tugga tuggummi eller röka (det senare gör vi ändå inte) offentligt förrän solen har gått ner, utan att vara oförskämda och riskera böter.

 

Kanske tänker du nu: ”Fy vad jobbigt! Vilket kontrollsamhälle” eller ”Typiskt muslimer”. Vad jag tänker är att innan fastan ens började var jag tacksam över mitt vatten. Först för att jag fick dricka när jag var törstig i vetskapen om att det under fastan kommer att bli jobbigt för mig personligen. Sen såg jag framför mig alla gästarbetare som redan jobbar med livet som insats för en bättre framtid för sig och sin familj och hur deras Ramadan blir. Sen såg jag framför mig alla de som faktiskt inte har tillgång till vatten alls. Och så blev Ramadan en välsignelse för mig redan innan månaden hade börjat, en påminnelse om det och dem som vi så gärna glömmer: orättvisorna och människorna som drabbas.

 

Och någonstans i detta känner jag att Kristus verkar, till och med i och genom den religiositet som inte är min. Han hjälper mig att bli en bättre kristen genom en muslimsk sed som inte ens har börjat. Han är med när vi går över till grannmoskén med dadlar och önskan om en välsignad Ramadan. Han är min tillit när jag möter den vars liv är kaos och ångest. Trösten som säger det blir bra till slut, och är det inte bra så är det inte slut än. Han sitter på den trasiga gröna bänken vid utomhusinnebandyplanen bredvid oss två svettiga spelare som dröjde kvar efter matchen och pratar om hur svårt livet kan vara ibland. Därför är det inte svårt för mig att känna hur böneutroparens ”Allahu akbar” också får vibrera i mig på mitt sätt: Gud är större än mitt hjärta och förstår allt. Gud är min klippa och min borg. Amen.